måndag 30 augusti 2010

Hur Katitzi?

I Barndomshemmets Barnbokhylla finns det hyllmetrar av Barnböcker som det bläddrats så till den hårdhänta grad i att ryggarna alldeles lossnat, pärmarnas kartong blivit alldeles fransig och sidorna mjuka och grå i ytterkanterna, ibland med små fingeravtryck. När jag var liten tyckte jag om bilderböcker, särskilt bilderböcker med mycket färg i, massor av färg och massor av mönster. Det är därför mina gamla Katitzi-böcker ser ut som de gör. När jag på Det Världsomspännande Nätet söker efter bilder på min barndoms Katitzi-böcker hittar jag bara en enda på den utgåva jag hade i mitt Barnrum - Katitzi kommer hem. Bara jag ser det där omslaget (som jag önskar att jag kunde lägga upp i större format) vidgas mina ögon, dreglar, slukar all färg och jag minns hur jag önskade att jag var ett Zigenarbarn när jag var liten, så att jag fick ha på mig lika fina kläder som Katitzi varenda dag.
Zigenarbarn skrev jag, det får man väl inte göra nu? Nu kallar sig Katitzis folk för Romer och det ska man respektera. Jag ha grunnat på det där en tid, med detta folknamnbyte och vad det betyder för Katitzi-böckerna. Med ens har de blivit en smula komplicerad, tänker jag, för i böckerna om Katitzi är Katitzi och hennes familj Zigenare, inte Romer. Nu vet förvisso gemene man att Katarina Taikon och alla andra Romer själv kallade sig för Zigenare på den tid hon skrev sina böcker, gemene man vet att det inte finns något pejorativt i användningen av ordet "zigenare" i Katitzi-böckerna, men många barn vet inte det och lite tokigt kan det kanske bli om de använder sig av z-ordet ute i verkliga livet, där det kommit att bli en smula tabu. Åtminstone om de inte läser En Bok För Allas pocketutgåva där förlagstexten förtydligar att "zigenare" är någonting "man sa då".
Detta har jag grunnat på ett nätt tag, hur man gör om man vill att kidsen ska läsa böckerna om Katitzi, om man vill att de ska läsa i de där fina färgsprakande utgåvorna från anno datzumal.som jag hade när jag var tre äpplen hög, inte EBFA-pocketboken. Ska man gå loss med Tipex i dem och ersätta alla z-ord med r-ord? Pedagogiskt berätta för barnen att de där z-orden inte används längre, att man använder r-orden nu istället, utan att ge sig in i en massa komplicerade utläggningar om varför, i hopp om att de minns vad man sagt om det någon gång skulle behövas? Sätta böckerna i näven på ungarna och låta det hela bero, tills den regniga dag då en rättelse akut kan komma att bli av nöden?
Det här är inte någon stor grej, jag vet, men trots allt lite viktigt. Grunnet vill bli begrunnat, kretsa i banor kring informativa lappar i biblioteksböcker och sådana där dylika harmlösa åtgärder som säkerligen inte skulle lösa särskilt något alls (z-ordet är näppeligen det enda ord som gått från politiskt korrekt till nedsättande, vilken massa lappar det skulle finnas i alla biblioteksböcker om man skulle informera om allt!). Så länge ungarna fortsätter att läsa Katitzi, fortsätter att - romantiserat  - drömma om att leva hennes spännande, kringflackande och fria livet (sic) i vackra kläder är jag nöjd.

La Bibliofille

söndag 29 augusti 2010

Zarah Ghahramanis Mitt liv som förrädare


Mitt liv som förrädare (My Life as a Traitor)
Zarah Ghahramani och Robert Hillman
Översättning Meta Ottosson

I Ämbetets Namn fördjupar jag mig i en genre jag vanligen skyr som hin håle själv: "den sanna berättelsen" representerad av  Zarah Ghahramanis Mitt liv som förrädare. Omöjligen kunde jag inlåtit mig i läsningen mer ovilligt  och med större motstånd, men den skyggande kroppshållningen och ansiktets protestatoriska grimas övergick strax i en ögonbrynets intresserade rynkning, en bålens framåtlutning och handen som en stötta för hakan.
Det onyanserade grottifierande i fängelselivets misär och bedyrandet av det oskyldiga offrets renhet och oskuld som jag förväntade och fruktade skulle kletas ned över hela mitt ansikte lyser märkligt nog med en nästan total frånvaro. Avsnitt ut berättarens bakgrund och historia, fondbildande partier, varvas med scener från Evinfängelset i Teheran där Zarah Ghahramani sitter fängslad, men mest intressanta är de stycken där Zarah Ghahramani fördjupar sig i och analyserar Irans historia och problematik, Khomeyniregimen och shahstyret, Iran-Irakkriget, motsättningarna mellan araber och perser, mellan fundamentalister och "vanliga iranier",  men framför allt de partier där hon berättar om kurdernas utanförskap, om zoroastrismen, om språket farsi och  dess företräden som litterärt språk framför arabiskan, om den iranska litteraturen med författare som Sadeq Hedayat och poeten Omar Khayyam:
Så njut av det, som än beskärs dig, njut!
Snart öppnas dörren, och du bäres ut
att vila stum som stoft i stoftet utan
musik och vin och sång - och utan slut.
(tolkat till svenska av Sten Selander)
Med handen på hjärtat erkänner jag villigt (och Ni som äntrat salongen tidigare vet det säkert redan) att jag avfärdar alla böcker ingående i de sanna berättelsernas genre som ren och skär socialpornografi. Mitt liv som förrädare - en ung kvinnas berättelse om att överleva i ett iranskt fängelse ska inte avfärdas som sådan, även om titel, omslagsbild, förlagstext och Khalem Hosseinis nonsensomdöme - Mitt liv som förrädare är en fängslande berättelse och en hyllning till det mänskliga modet, blaha, blaha - som står rött på svart på bokens baksida gör sitt till för att övertyga om motsatsen. Man får förmoda att suget efter just socialpornografi, den mänskliga driften att förlusta sig i sin nästas privata olycka, att på tryggt avstånd - och säkert omedvetet - gotta sig i snaskig misär är det som  driver förlagen till att framhålla just den socialpornografiska tolkningsmöjligheten i Mitt liv som förrädare till förfång för den oväntat intelligenta och skärpta text som utifrån ett mikroperspektiv och en kritiskt positionering förklarar komplexiteten och godtyckligheten i den iranska samhällsfunktionen och den verkan denna har på omvärldens uppfattning om den iranska människan och kulturen.

La Bibliofille

söndag 22 augusti 2010

Dekius Lacks De fattigas piano


Ånyo: Dekius Lack. Alls icke en New York-baserad Humphrey Bogart-typ som knattrat fram en rökig deckare med sköna damer i nöd och röd klänning, nej, nej. Istället en Lundabo årgång nittonhundrasextiotvå och De fattigas piano en tvåarmad berättelse om en och samma gestalt: den svenske tonåringen i konflikttidens Biafra, sedermera den unge mannen med viss musikalisk begåvning och grava attrahera-det-motsatta-könetproblem. I-land och u-land i rumslig och tidslig samtidighet, Västerlandet på plats i afrikansk postkrigshärd för att hjälpa, styra upp, organisera. Det yttre kaoset - korruptionen, godtyckligheten, svälten, förtrycket - och det inre - förvirring, hemlängtan, vilsenhet, undertryckt sorg, ensamhet, utanförskap: stor värld, liten pojke.
Var och en sitt helvete. Det finns inget större och inget mindre lidande, inget rangordnande av detsamma i De fattigas piano. I fonden ett erkännande av den humanitära och kollektiva katastrofen som mer akut och större på ett objektivt plan à la Maslows behovshierarki, men därmed inte ett förnekande av individens personliga erfarelser som de för individen mest svåra. Christian, vår man i De fattigas piano, har i sanning att tampas med, striderna blir inte mindre svåra av allt det han blir vittne till i lägret där hans alkoholiserade fostermor är biståndsarbetare. På detta: S K A M M E N. Skammen över att vilja åka hem, skammen över att bo på fint hotell och inte med de nödställda i lägret, och framför allt skammen över att inte förmå göra den där skillnaden, en insats när tillfälle väl ges.  Den totala bristen på karisma i vuxen ålder, ungdomens Biafravistelsen som det enda intressanta med den egna personen kontra det faktum att han hela tiden stod utanför händelsernas centrum, aldrig levde där, aldrig visste hur det egentligen var. Det enda Christian har har han alltså inte, det heller. Han får vandra med den där ryggsäcken, Christian, och tyngre och tyngre blir den. Biafra införlivas med Nigeria igen, fler och fler får de mest grundläggande kroppsliga behoven tillgodosedda, får tryggheten, allting, alla går vidare med sina sår. Allting, alla, utom Christian, tycks det, som fortfarande står och stampar på tonåringens vilsna, ensamma utanförfläck, eller åtminstone återvänder dit efter kortare utflykter till mer tvåsamma platser.
Berättarrösten i De fattigas piano tillhör vår antihjälte själv och det är rörande att skåda hur denna äldre röst speglar såväl tonåringens som den unge mannens själva karaktärer. Någonting stelt  och osäkert finns hos dem, ett lätt darr på rösten,  en reservation och samtidigt en frustration över att inte komma över den där muren, att inte kunna meddela sig med omvärlden emotivt. Men är det inbillning att en chiasm bildas på sidan etthundrafemtiofyra? Är det från och med den sidan, från och med just det som sker just på den sidan, som Berättarrösten blir stadigare än den tidigare varit och som tonåringen Christians mer genrella och pubertala tafatthet slår rot och blir det som hos den unge mannen Christian är som ett permanent karaktärsdrag? Är det det som händer på sidan etthundrafemtiofyra som underminerar hela vår Antihjältes person?
Jag fick inte ur mig ett ord. Satt där och stirrade Angela häpet i ansiktet. Jag höll mig från tårar, ville inte göra henne besviken, ville inte visa mig svag och vek.
- Jag måste erkänna att jag var orolig, sa hon. Tonåringar är så självupptagna. Men det är inte du. Eller hur?
- Nä.
- Precis som vuxna. De är också självupptagna. Eller hur?
- Um.
Hur djärvt på gränsen till dumdristigt, för att inte säga ogörligt, det än kan verka att försöka få i-landsproblematik (sic) av Christians slag att te sig viktiga mitt i den kontext av krig och misär som romanen utspelar sig i blir den narrativa flätan i De fattigas piano i slutändan både jämn och snygg och besitter dessutom en stor innehållslig relevans som inte riktigt går att avfärda ens om man verkligen anstränger sig.

Tack Ö., för Din generositet och omtanke.

La Bibliofille

torsdag 12 augusti 2010

Vad jag kommer att tänka på när jag ser namnet Dekius Lack

Inte Dekius Lack
Dekius Lack. En snubbe à la Humphrey Bogart, sittandes framför ett gigantiskt skrivbord i ett mörkt träslag. Allt i rummet, ett slags kontor, ett bibliotek, är mörkt utanför den ljuskrets som bildas av skenet från skrivbordslampan (antingen med fot i guld och med skärm i grönt opalglas eller en klassisk justerbar lampa i stål, en sådan där man skruvar fast i skrivbordskanten) och själva ljuskretsen delas i två halvor av en rökpelare som stiger upp ur det askfat som står intill en stor skrivmaskin, på vars andra sida Dekius Lack behagat slänga upp sina blanka-skor-prydda fötter. Han sitter liksom längsmed skrivbordet, inte vid det, och i ena handen, den vars fingrar inte långsamt trummar mot skrivmaskinstangenterna, sveper i förströdda cirklar  runt ett whiskeyglas. På papperet har författaren med versaler nedtecknat den titel han valt åt sin roman - DE FATTIGAS PIANO - och nu sitter han där, iklädd mörk trenchcoat, med blicken riktad ut genom det regnvåta fönstret och funderar på hur han ska inleda sitt New York-opus, denna intrikata pusseldeckare bemängd med fagra damer i nöd och rött lyxfodral, storvuxna mafiosotyper och laddade revolvrar...

Detta är vad jag kommer att tänka på när jag ser namnet Dekius Lack.

La Bibliofille

torsdag 5 augusti 2010

Meio?

[P]aradoxer är intressanta. Mer än en gång har jag legat vaken om natten och försökt komma undan den där mycket enkla paradoxen som uppstår när någon erkänner: jag ljuger.
ur Colombines kyss, Adriana Lisboa (90)

La Bibliofille

onsdag 4 augusti 2010

Fortlevnad

Så gå en sommarvila ur  rum och tid och komma aldrig åter - känslan. Söndagen liksom sista dagen någonsin.
Mjukstart. Bokhanteringens vilsamhet. Jaga hän damm bak och ovan rader och åter rader av bokryggar, efterlämna doft av citron. Varsamt lyfta från dammigt tillhåll, låta torr trasa befria  från smutspartiklar som - liksom vi alla - dras till, älskar böcker. Torka av hyllplan, återbörda volym efter volym till ursprungsplats i alfabetisk och klassifikatorisk ordning: - en kort utflykt, bensträckare för alla de arma satar som inte berörts av någon hand sedan det sist begav sig, måske ett störande uppbrott för de som smutsats i vandring från hand till hand.
Öronsnäckor sträcka sig begärligt efter knastrig audiokonfekt som komma ur sprucken radiohögtalare - repriser av Sveriges Radio P1:s Bokcirkeln - Blonde! - och Klassikerrummet, om Alice i Underlandet, om  Jenny. Goda litterära samtal som erinra, väcka såväl  lust att läsa om som tankar kring egna minnen av. 
Ännu, livet: ça continue.

La Bibliofille