torsdag 31 december 2009

Farväl, Tjugohundranionde År! Farväl!

Tiden håller på att rinna ut för Det Tjugohundranionde Året. Det sitter på sin sängkant med packade väskor, redo att ge sig av dit de svunna åren beger sig då de är överståndna. Det är trött, så trött, men ändå en smula sorgsen över att behöva ge sig av, över att tvingas lämna plats åt Det Nya Året som förväntansfullt går av och an i förmaket, ivrig att få sätta igång med sitt. Men, tänker Det Gamla Året som skall utringas om några timmar, sådan är världens och tidens gång. Djup suck. Det minns huru det själv gjorde cirklar i förmaksrummet för ett år sedan, hur otåligheten fick det att skälva i hela kroppen, i varenda kommande timma, dag, vecka och månad. Allt det skulle åstadkomma under sin trehundrasextiofem dagar långa regeringstid: utrota svält, sjukdomar, lidande, krig, sorger, bekymmer, all svärta här i världen. Frid på jorden! Och så bidde det liksom... liksom... ingenting. Precis som i Sagan om Mäster Skräddare, där det som skulle bli en så fin rock till sist blir just ingenting.
Till skillnad från Mäster Skräddare äro vi många bibliofiler och bokbloggskribenter som åstadkommit massor under Det Tjugohundranionde Året. Som vi har läst! Som vi skrivit, för oss själva och varann, gett boktips, fått boktips, klottrat kommentarer i såväl medhåll som mothugg, kanske ofta blott läst varandras texter utan att skriva någonting tillbaka, men ändock läst.
En tapperhetsmedalj borde vi allihop få, hur frivilligt bloggförfattandet än är. Det är svårt att leva och verka nätledes, offentligt, för envar att beskåda. Det är svårt att inför andra uttrycka en åsikt eller berätta någonting när det led i kommunikationen som är avläsande av mimik, gester och tonfall inte finns där som hjälp. Man har bara orden och måste väga dem på guldvåg och ibland hjälper det inte hur man än anstränger sig, det kan gå galet ändå.
Vi "bloggar" (vi måste finna ett annat ord för det vi gör!) av olika skäl, förhåller oss till det vi skriver på olika vis, ger olika mycket av våra verkliga utombloggiska jag till de som läser det vi skriver, önskar använda våra webbloggar och våra erfarenheter på helt olika vis. En del använder sin blogg som någon form av dagbok, andra som ett centrum där man kan vädra åsikter och lägga sitt ord i debatten, La Bibliofille består, hand i hand med litteraturkritik, av en samling gestaltningar av en tillvaro i litteraturen och bland böcker, och det bör inte dras några likhetstecken mellan det Jag som figurerar i Den Litterära Salongen i Den Svenska Landsortens Paris och det Jag som existerar bortom bloggosfären. Därmed inte sagt att det skulle vara rena rama påhittet och sagorna allt som nedtecknas här, bara att den gestaltade sanningen många gånger är alltifrån en smula till rejält tillspetsad och detta på ett ibland onyanserat sätt.
Av La Bibliofille kan man säkert understundom få uppfattningen att den som ligger bakom denna blogg är en synnerligen inskränkt, fördomsfull och bakåtsträvande litteratursnobb som föraktar spänningslitteratur, så kallad BOATS-litteratur, kärlekslitteratur, chic lit med mera och därmed också alla de som tycker om att läsa denna typ av böcker. Längre från sanningen än så kan man inte komma. För mig personligen är det förvisso så att jag tycker att det finns god och dålig litteratur och all litteratur intresserar mig inte, jag är ingen litteraturrelativist, men att utifrån det anta att jag föraktar det som inte faller mig i smaken och ser ned på de människor som tycker om det som jag inte tycker om är helt befängt. Som om jag skulle gå runt och tycka mig vara förmer än de som älskar selleri bara för att jag inte tycker att det är gott!
Samtidigt kan jag till fullo förstå varifrån en dylik uppfattning kommer, för, som sagt, i mina gestaltningar av känslor och upplevelser är jag inte alla gånger analytisk och utredande, utan skildrar på full gas bara en liten del av helheten, ofta på cyniska manér, och utgår ifrån att det är för alla självklart att det jag skriver kommer att uppfattas på precis det sätt varmed jag nedtecknar det, och det ÄR ibland kanske att begära för mycket att alla ska förstå min hyperbolism. Extra känsligt att skriva på detta sätt är det måhända också för att jag är litteraturvetare, kanske måste jag i egenskap av sådan vara mer försiktig när jag far fram med kritik emot saker och ting som har med litteratur, böcker och läsning att göra, vara mer saklig och utredande också i de inlägg som inte är renodlade recensioner.
Medan detta skrivits har Det Tjugohundranionde Året kommit ännu någon timma närmare sitt avsked. Det har nu rest sig från sängen och står med händerna bakom ryggen och tittar ut genom fönstret, på det tilltagande mörkret. Sorgsenheten har avtagit något, övergått i en tacksam erinrelse om den tid som varit, en erinrelse som delvis väckts av Det Nya Årets nervösa steg i förmaket. Det Gamla Året ler för sig själv, minns hur det var att, som nu Det Nya Året, uthärda de sista timmarna före tillträdelsen, möta människornas förväntningar, komma på plats, i form, få rutin. Det Gamla Året börjar till och med tycka att det ska bli ganska skönt att ge sig av, gå i pension, få vila ut ihop med De Andra Avdankade Åren, spela lite boule, ta en kopp kaffe, en rackabajsare till och med!, gå till sängs sent och upp ännu senare, lägga fötterna på pallen och med ålderns och erfarenhetens rätt ödmjukt skratta lite åt Det Nya Året när det  far omkring och försöker utrota svält, sjukdomar, lidande, krig, sorger, bekymmer, all svärta här i världen. Frid på jorden!

Gott Nytt År på Er Allihop! À l'année prochaine - vi ses nästa år! Mer litteratur och böcker då!

La Bibliofille

tisdag 29 december 2009

Attila Bartis Stillheten

Stillhet. Det är ett rogivande ord, inte sant? Ett ord som väcker föreställningar om någonting behagfullt, om frid. Vad menar då herr Attila Bartis (låt oss förutsätta att originalets titel har en åtminstone synonym motsvarighet i den svenska titeln) med att betitla Stillheten en roman som förefaller handla om allt annat än stillhet? Vad kan tänkas vilja åstadkommas med en dylik paradox, att en roman kan presentera sig på ett vis, men i själva verket vara någonting helt annat?
Vår man i Stillheten heter Andor Wéer. Han har fram till romanens början och slut bott tillsammans med sin mor, den nedstörtade teaterprimadonnan som inte gått utanför lägenheten på femton år, levt under hennes regim, köpt hennes halvkilo bröd, uthärdat hennes ständiga Varharduvaritpojk?, lydigt monterat upp säkerhetslås efter säkerhetslås på deras gemensamma ytterdörr, beskyddande hållit moderns  osunda vätskor mer eller mindre dolda för omvärldens ögon och nyfikenhet.
Det blir allt tydligare att Andor Wéer är på väg att tappa förståndet fullständigt, så fast han är i moderns järngrepp, att hans tillvaro blir mer och mer klaustrofobisk för vart ord som passerar inför läsarens blick: de brev han skriver till modern i sin exilerade och förskjutna systers namn, de brev han postar åt modern att sändas till systern; lustan och sadismen; det incestuösa bagaget; allt kväver.  Eszter, som han en dag finner på en bro och som är så vacker att han måste tilltala henne, blir ett potentiellt andningshål i hans liv, en möjlig utväg. Förvisso en utväg som är vindlande, trång och snårig och näppeligen leder rakt ut i en oändlighet, men tillräckligt långt för att Andor Wéer ska kunna andas en smula friare, för att det ska bli bättre, om än inte bra.
Stillheten utspelar sig i tiden för Berlinmurens fall och förhållandet mellan den ungerska nationens senhistoria och berättelsen om Andor Wéer är speglingens och parallellens. Båda står att beteckna som syrefattiga och avgrundsvandrande och utmynnar i samma tillstånd: stillhetens. Inte en stillhet av renodlat lugn och fridsamhet, utan i en stillhet där allting utåt sett återgått till något slags ordning, stannat av och tystnat, men där det larmande kaoset fortfarande ekar inomkroppsligt i form av hjärtats hårda slag, pulsens bultande och det bedövande tjutet i öronen. Den stillhet som Attila Bartis hänvisar till är ingenting annat än ett bedrägligt sken, en förljugenhet, ett bländverk. Han anspelar på en stillhet som har sin direkta motsvarighet i den korta tidsfrist man får  mellan traumat och posttraumat, mellan askan och elden. Någonting ogripbart som upphör i samma stund man varseblivit den.
Månen och himlakropparna är motiv som Attila Bartis återkommer till igen och igen i Stillheten och därmed begåvar han sin roman med en andra paradox vad avser romanens titel, att den samtidigt som den betecknar ett kortvarigt, i det närmaste ögonblickligt, tillstånd, också är någonting som är så obeskrivligt långt borta, på ett avstånd som mellan nu och då,  mellan verklighet och fiktion, mellan Andor Wéer och läsaren, mellan jorden och månen. Han förkroppsligar stillhetens ouppnåelighet med månens Mare Tranquillitatis - Stillhetens hav - och låter Andor Wéer vid upprepade tillfällen återkomma till det under berättelsens gång. Romanens avslutas å det skönaste med den senares egen tanke om himlakropparnas stillhetssymbol:
[E]n enda sak har fyllt mig med förundran: stjärnhimlen ovanför mig. Och det är verkligen inte mycket. (299)
Om all litteratur som gavs ut vore som Attila Bartis och översattes av yrkesbegåvningar som Daniel Gustafsson Pech skulle det betyda att himlen funnes. Stillheten tillhör tvivelsutan gräddan av de böcker jag förunnats ta del av mellan det förra årsskiftet och det närstående och min önskan inför 2010 är att Norsteds förlag, som är utgivare av Stillheten, ska ge ut Attila Bartis tidigare, senare och kommande alster också.

La Bibliofille

lördag 26 december 2009

Nobel föreläsning: Herta Müllers Nobelföreläsning

Televisionsapparaten stod oförhappandes på och då jag vanemässigt tassade förbi den skådade  mitt norra och uppfattade öronsnäckan hur Peter Englund i rutan talade om skrivandet, om de som skriver och om varför de skriver. Uppstannade gjorde jag, tittade, lyssnade och så kallades så Herta Müller på germanska upp på estraden. Vackra, sköna kvinna!  Vackra, sköna text - ur Andningsgunga? - kring någonting till synes så ringa och oansenligt som Näsduken! Visst berättade hon om mångt och mycket mer, Herta Müller, men hon återkom ständigt till Näsduken. Detta enkla lilla stycke tyg som kan vara så betydelsebärande, avgörande och ödesmättat.
Det tyska språket. Överrumplande ångrade jag under hela den tid Herta Müllers Nobelföreläsning varade att jag valde Fransyskan före Tyskan. Undrar om inte Tyskan, trots alla invändningar man kan ha om dess hårdhet och (numera) klang av Förintelse och SS, ändå inte är Det Litterära Språket, par préférence eller åtminstone lingua prima inter pares.
Eller är det skönheten i Herta Müllers röst, hennes intonation, hennes vemod och allvar som upphöjer det, som får Tyskan att ljuda så skönt? Kanske lite av båda, ett vackert språk som läses på det vackraste vis, gestaltar ett innehåll med de vackraste av ord som användas kan för att gestalta det gestaltade, på ett språk som förmår ljuda å det skönaste om man vet att bruka det väl?
Programmet jag såg var en repris av  SVT:s program Nobelpriset 2009: Litteraturföreläsningen. Om Ni, liksom jag, missade  originalsändningen från 7 december och olyckligtvis även reprisen från 25 december, klicka då här. Men gör det skyndsammast - den 8 januari 2010 är det för sent!

La Bibliofille

onsdag 16 december 2009

Henry David Thoreaus Fågeldagbok

Så förtjusande att en summa vinterdagar - de senaste med snö! - få sitta  i en gungstol framför en öppen spis och stifta bekantskap med herr Henry David Thoreau, tidigare endast till namnet känd, och den del av det nordamerikanska fågellivet som gestaltas i den samling noteringar och anteckningar som Ellerströms förlag utgivit under titeln Fågeldagbok - anteckningar om fåglar och natur! Fågeldagbok gör mig alldeles lyrisk - naturlyrisk- och gripen. Sådant är Thoureaus engagemang i det han ägnar sig åt - naturiakttagelserna och författandet - att varje hans journalanteckning fullkomligt utstrålar omsorg och aktsamhet. Så närvarande är Thoreau i de ord med vilka han beskriver den natur, alla träd, alla de fåglar han ser och hör runt omkring sig på sina strövtåg i Concord att jag, massor av år senare, tycker mig dela naturupplevelsen med honom.
Thoreau ska inte ensam ha den äran av Fågeldagbok, även om det är hans dagboksanteckningar som utgör textens bas. Lennart Nilssons insats som förordsförfattare, kommentator och översättare är allt annat än försumbar, ety han tycks ha anammat den Thoreauska varsamheten och översatt också den i Fågeldagbok, i form av en hänsyn till och en trohet mot såväl författare som vetenskapligheten som de svenska målspråksläsarna. Nilsson inleder vart och ett av fågelkapitlen med en kort introduktion vari han presenterar den fågelart som står i begrepp att omförtäljas, jämför europeisk/svensk ornitologi med den nordamerikanska, berättar hur det står still med den ifrågavarande fågeln nu jämfört med då, reder ut  tvetydigheter, rätar ut frågetecken, förklarar översättningsproblematik, motiverar sitt egna ordval et cetera. För att låta oss lära känna Thoreau öppnar han dessutom Fågeldagbok med en rik och lärd text om dennes liv, dagar och dagbok, vilket harmonierar utsökt med Thoureaus egna anteckningar och också balanserar väl med den digra kringtexten i form av innehållsförteckningar,  kommentarer, biografiska data, uppställningar av fågelarternas svenska, engelska respektive latinska namn, källförteckning och bilaga med färgplanscher.
Om Henry David Thoreaus och Lennart Nilssons varsamhet tar sig uttryck på ett arteaktiskt plan tar sig det utgivande förlaget Ellerströms dito uttryck på det artefaktiska. Också här tycks det ha förekommit ett översättningsarbete, fast mellan två olika konstformer: det skrivna ordet gestaltat i  en fysisk bokform som såväl grafiskt som kompositoriskt inte bara svarar mot Fågeldagboks själva samtid, utan också mot den stämning, omsorg och kärlek varmed författaren gjort sina  floristiska och faunatiska (!) iakttagelser och nedtecknat dem. Klassiskt, tidlöst och mycket vackert.
Till sist, några ord från mäster Henry David Thoreau själv:
Tänk bara hur väl vårt liv är inrättat i alla detaljer - ljuva, vilda fåglar finns för att fylla mellanstunderna med sång! Det är ordnat så att medan vi är upptagna med våra fysiska eller intellektuella eller andra sysslor ska vi lugnas eller roas eller uppmuntras av fågelsång. När lantarbetaren vilar mot sin spade idag och solen just har tittat fram, är han inte helt utlämnad till sina grubblerier, naturen är inte ett tomrum för honom, utan han kan knappast undgå att höra de sköna och upplyftande tonerna från någon nyanländ fågel. Sången från en gräsfink kommer sannolikt att nå hans öra och, vare sig han är medveten om det eller inte, kommer den att övertyga honom om att världen är vacker och livet ett underbart företag att engagera sig i. Den kommer att göra honom lugn och tillfreds. Om man bara för ett ögonblick ger efter för sinnesintrycken, så hör man någon fågel som uttrycker sin lycka i behaglig sång. Vi har fått sjungande fåglar och öron att höra dem med. En sådan inrättning det är!
(190)
La Bibliofille

fredag 11 december 2009

Thoreausk sanning

Denna egendomliga värld som vi bebor är mera underbar än bekväm; den är vackrare än den är användbar; den är mera skapt för att beundras och uppskattas än för att utnyttjas. Tingens ordning borde vara den omvända; den sjunde dagen borde vara människans arbetsdag, då hon ska tjäna sitt uppehälle i sitt anletes svett; och de andra sex borde vara känslornas och själens sabbat - under vilken man ska ströva i denna vidsträckta trädgård och insupa Naturens milda påverkan och sublima uppenbarelser.
Henry David Thoreau

La Bibliofille

torsdag 10 december 2009

Litterära ljud: Kader Abdolahs Huset vid moskén

Man förkovrar sig i radioföljetångslyssnandets ädla konst och har i ett antal veckor följt Kader Abdolahs Huset vid moskén, en berättelse om just ett hus vid en moské, om en familj som rår om, rår över, en moské och som på olika sätt faller offer för såväl tidsliga som historiska omständigheter.
Slående hur fängslande det kan vara att lyssna till någon som läser högt ur en bok, muntligen berättar en historia! Det minner inte bara om barndomens sagostunder, utan känns också liksom... nedärvt. Ingenting besynnerligt med det egentligen, som ju all litteratur i begynnelsen faktiskt bestod av talat ord, springer ur en muntlig berättartradition. På mig har radioföljetångs-/ljudbokslyssnandet samma effekt som åsynen av eld: trollbunden stannar jag alldeles upp, faller som i trans och färdas där jag går och står långt, långt bort.  Det är som betingning, detta att vid åhörandet av historieberättande och åsynen av eld bli alldeles lugn och stilla och ändå på helspänn, receptiv och öppen.
Helt klart vinner Huset vid moskén på att läsas högt, det är en utmärkt lyssna-på-bok: dess miljöer och kulturer, exoticismen, de historiska händelserna, allt går hand i hand med det muntliga berättandet, för långt, långt bort, om än på ett annat sätt. Allt det främmande blir som en saga och är det något man bör göra med sagor är det väl att läsa dem högt och lyssna till dem? Uppläsaren Christian Fex klär berättelsen mycket väl. Hans ton och anslag stryker berättelsen medhårs och låter verkligen den österländska mystiken ohindrat veckla ut sig i ljudrummet, in sig i tankevärlden så att det inre bildspråket blir minst lika levande som under "riktig läsning", läsaren tillåts bli medskapande, själv en uttolkare.
Jag har tänkt mycket på vad jag skulle ha tyckt om Huset vid moskén om jag läst den på traditionellt vis och anar att mitt utfall inte skulle blivit fullt så gynnsamt om så varit fallet. Jag skulle säkert ha tyckt att den var trevlig, välskriven, smickrande anlagd, mycket intressant och till och med lärorik, men sedan lagt den åt sidan, inte tänkt mer på den, glömt bort den och haft svårt att återge handlingen i den om jag så ombetts göra. Att det beror på att jag än så länge är en alltför oerfaren boklyssnare för att utifrån ett åhörande kunna göra samma typ av textanalys som jag gör då jag läser på traditionellt vis, att jag fortfarande tjusas alltför mycket av själva upplevelsen boklyssning och analyserar den mer än texten i sig, torde kanske stå utom allt tvivel. Eller? Passar alla böcker för högläsning? Finns det böcker som mer än andra verk behöver själva omständigheten att bli högläst, behöver få väcka människosläktets nedärvda lyssnarlusta, och  den förtrollningen? Är man mer förlåtande när man lyssnar? Hinner man inte vara lika kritisk när det inte är man själv som styr läsakten, när man själv inte på samma vis kan granska texten, fritt läsa meningar om och om igen? För att det inte är själva ursprungstexten man tar del av, utan någon annans tolkning av den? Är helt enkelt själva villkoren för tolkning av läst respektive åhörd text olika?
Många frågor blir det för en boklyssnarnovis, som förhoppningsvis ska komma att bli klokare med tiden. Era eventuella synpunkter, råd och tankar om bokljud och lyssnarupplevelsen ser jag storligen fram emot.

La Bibliofille

onsdag 9 december 2009

Etgar Kerets Goda intentioner

Etgar Keret är ett namn som alltsedan läsningen av hans Åtta procent av ingenting väcker de allra godaste av associationer: Denne författare kan inte anklagas för någonting annat än att åstadkomma de mest coola och balla (varihela världen kom DE orden ifrån?!?) texter, så också i den senast utkomna Goda intentioner. Om jag, sittandes någonstans på offentlig plats, oförhappandes fick se Keret bana sig fram i folkvimlet skulle jag inte kunna motstå impulsen att ge honom en stående ovation.
Det mest trollbindande med Etgar Kerets författande är hans osannolika förmåga att låta texterna kretsa kring det outtalat förvridna, det slags realism han arbetar med som introducerar anomalin som ett givet faktum, en naturlig del av den litterära, och för all del också reella, existentiella, normaliteten. I tomrummet mellan subjekt, objekt och predikat uppstår sprickan, märkligheten, som aldrig med ett ord kommenteras eller uppmärksammas som någonting extraordinärt. En smula upprörande måhända, men den totala förvirring, raden av obesvarade frågor som skulle väckas på vår sida texten om det var här det begav sig finns inte på fiktionens plan. Ändå ligger fiktionens sanning inte särskilt långt från den extratextuella sanningen, vår sanning. Med en fjäderlätt vridning lyckas Keret gestalta absurditeten som uppstår i gapet mellan, gravt förenklat, vad som händer och subjektets förmåga att greppa det inträffade. Ofta är det barnets perspektiv han skriver ur,  skriver ner barnets blick på vuxenvärlden, barnets sätt att göra den begriplig, ta ned den till sin egen begrepps- och förståelsenivå, som till exempel i novellen Skor, vari en liten kille försöker förstå vad ett par gympadojor från Tyskland rimligen kan ha med Förintelsen och hans i koncentrationslägren dödade morfar att göra. Kärleksrelationer, relationer överhuvudtaget, och tillhörande komplikationer är ett annat tema genom vilket Etgar Keret i sin surrealistiskt skruvade fiktion förmår visa på vilka dumheter som begås i bland annat Kärlekens namn, såsom i Renrakad där den manliga delen av en tvåsamhet är lite väl ivrig att ge upp både det ena och det andra för att behaga sitt hjärtas dam. Eller varför inte i Försoning, en scen ur ett äktenskap.
Ofta har novellerna starkt symboliska, nästan allegoriska förklädnader och förefaller berätta om missförhållandetn och rena ironier på ett djupare, mer allmänmänskligt plan. En text i samlingen som verkar på detta sätt är  Hat trick som handlar om en trollkarl som plötsligt, till publikens stora förtjusning, börjar att dra upp mindre angenäma föremål ur sin hatt under showens finalmoment.
Rent stilistiskt besitter Etgar Keret en fingertoppskänsla av sällan skådat slag. Trots att grundtonen i novellerna genomgående är förhållandevis neutral, med ett berättande som osentimentalt går rakt på sak och skildrar saker och ting så som de faktiskt utspelar sig, finns det ändå nyansskillnader som, trots att de är så små, så gott som omöjliga att härleda till ett särskilt fenomen eller grepp i texten, ändå ger var och en av novellerna sitt särskilda kynne - ironiskt, humoristiskt, vemodigt, vad Ni vill. Ett kynne som inte alls förefaller ha särskilt mycket med texternas innehåll att göra, utan som man snarast vill lokalisera till textens öga, det som är beläget någonstans mellan författaren som skapar texten och den fiktiva, osynliga eller närvarande, persona som berättar fram den av författaren skapade texten. Det är svårt att beskriva denna förnimmelse i ord, men då man läser novellerna är den i högsta grad kännbar, måste väl upplevas för att kunna förstås helt och kan måhända inte förmedlas med andra ord än textens egna.
Precis som Åtta procent av ingenting är Goda intentioner helgrym och som novellsamling betraktad helt och hållet omistlig. Tack, heder och ära åt Bastion förlag och översättaren Kristian Wikström som gett oss möjlighet att läsa Etgar Keret på svenska. Helgrymt, som sagt.

La Bibliofille

torsdag 3 december 2009

Telegram för fullmånen




Telegram för fullmånen

Fullmånen, jag undrar, vad lyser den för,
nån mening ska det väl vara?
Den hänger i luften bara.
Men inte för att den stör
men inte gör den mig glad,
sa Ann-Katrin Rosenblad.

För tänker man efter så är det ett lik
som lyser på oss om natten.
Där finns varken luft eller vatten.
Visst speglas den i vår vik,
men den ligger på Lit De Parade,
sa Ann-Katrin Rosenblad.

Du håller min hand, sa Ann-Katrin
berätta varför du gör det.
Tror du att du får nånting för det?
Nej, karlar är ena svin
som svamlar om kärleksglöd.
Men månen är kall och död. 


Cornelis Vreeswijk

La Bibliofille

onsdag 2 december 2009

Thorbjørn Egners Folk och rövare i Kamomilla stad


Så vänder vi åter till Barndomen och den litteratur man ägnade sig åt då: Thorbjørn Egner och Folk och rövare i Kamomilla stad. Igenkänningen är mycket stark, om än inte lika hög som inför Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen, men så var inte mitt närmande till den förra boken lika vidöppen som till den senare. I bakhuvudet fanns de så intressanta tankar kring den svenska översättningen av Folk och rövare i Kamomilla stad som ventilerades här, och av det blev inte läsningen mindre givande.Varför valde man alls att ändra den norska originaltiteln Folk og røvere i Kardemomme by till Folk och rövare i Kamomilla stad? Skulle kamomill vara mer bekant för den svenska läsarpubliken än kardemumma? Om de norska läsarna visste vad kardemumma var borde väl för fanken svenskarna också haft koll? Eller var kardemumma en så ny krydda i Norden 1955 att inte ens gemene norrman visste? Hur tänkte man sig få ihop den exotiska miljön i boken med ett namn efter en ängsblomma?   Tar inte namnbytet liksom udden av lokalfärgen? Tyckte man att man ändå kompenserade för sitt ingrepp i det att man lånade stadsnamnet från en gestalt i berättelsen och gav denna flicka ett ickesvenskt, mer romanskt  klingande namn? Det går att uppbåda många tänkbara skäl till ändringen, men inget som är så tungt vägande att ändringen känns motiverad. Eller är kamomill en mer exotisk växt än jag föreställer mig?
Man kan inte säga annat än att Folk och rövare i Kamomilla stad är en väldigt rekordelig och på alla sätt hyvens bok som ger en läraktig liten läxa i hur man bör vara mot sina medmänniskor och, icke att förglömma!, meddjur: Man ska aldrig plåga andra, man ska alltid bjuda till, men för övrigt kan man göra vad man vill heter det i den av överkonstapel Bastian, som aldrig har lust att häkta någon, författade Kamomillalagen. Följer så en rad händelser vari det på olika vis, både framlänges och baklänges,  belyses huru ett efterlevande av Kamomillalagen resulterar i en glad och lyckligt liten stad där alla får vara med och är värda en andra chans. Det hela är egentligen lite väl präktigt, men rövarna Kasper och Jesper och Jonatan är en bra motvikt. Det bästa i hela boken är när de bestämmer sig för att de måste ha lite kvinnfolk i huset som kan sköta matlagning och städning och annat ledsamt åt dem och därför rövar bort fröken tant Sofia när hon sover, helt sonika bär iväg med henne där hon ligger i sin hängmatta, men bittert ångrar sitt tilltag när Sofia tvingar rövarna att hjälpa till med hushållssysslorna och de inte på något vis kan bli av med henne. Sofia tycker att hon trivs hos rövarna och det säger hon också till överkonstapel Bastian, Slaktaren och Bagaren när de kommer för att befria henne:
"Jag stannar hellre här tills vidare. Jag trivs här. Jag tycker om att sätta pli på folk nämligen."
[---]
Inne i rövarhuset hade de tre rövarna hört vartenda ord. Och de var riktigt förskräckta.
"Hon vill inte gå hem", sa Kasper.
"Oj, så tråkigt", sa Jesper.
[---]
Sen satt de på bänken en lång stund och tänkte på vad som kunde göras. Och till slut gick det upp ett ljus för en av dem, och det var Jonatan:
"Pojkar", sa han. "Jag tror att jag har en idé!"
"Vad då för idé?", frågade Kasper ivrigt.
"Jo, hör på här", viskade Jonatan och såg sig omkring för att vara säker på att tant Sofia inte hörde: "Inatt - när fröken Sofia har somnat, då rövar vi tillbaka henne till samma ställe som vi rövade bort henne ifrån!"
[---]
På natten när allt var tyst i huset och fröken Sofia sov tryggt och gott i sin hängmatta, smög Kasper och Jesper och Jonatan in, häktade försiktigt av hängmattan från krokarna och bar fröken tant Sofia ut ur rövarhuset, hela vägen över slätten, in i stan och hem till huset, som de hade rövat bort henne ifrån. Och tant Sofia sov hela vägen. (s. 75ff.)
Då och då dyker det upp sådana där fullständigt absurda saker i boken och det är dem man håller utkik efter, de som gör att Folk och rövare i Kamomilla stad är så kul att läsa. Dessutom kan det nog vara lite spännande ibland också, jag minns hur pirrigt jag som tre äpplen hög tyckte att det var med lejonet och när rövarna var ute på rövarstråt.
Jag önskar att jag hade bättre koll på, mindes mer väl, alla visorna som hör till och som dyker upp lite här och var i texten, då skulle det ha blivit ännu trevligare. att läsa denna barndomsbekanting. Jag upprepar uppmaningen från min betraktelse över Thorbjørn Egners Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen: ger Ni bort boken till En Kär Liten person i Er närhet, passa då på att ge bort cd-skivan på samma gång. Det blir som sagt mycket roligare att läsa om man får sjunga en stump då och då också!


La Bibliofille

tisdag 24 november 2009

Oavsiktligt poetiskt om Skatan


Skatorna bygger bo i granen där borta 
och det får dom, 
för jag älskar dom.

Mormor



La Bibliofille

lördag 21 november 2009

Gajto Gazdanovs Alexander Wolfs vålnad

Vad kan följa av att en man riktar sitt vapen mot en annan man och fyrar av? Vad allt kan inte rymmas i en revolverkulas roterande rörelser på dess väg mot levande, snart död, materia? I Gajto Gadzdanovs Alexander Wolfs vålnad, utgiven hos bokförlaget Akvilon, kan man bokstavligen tala om ett startskott. Romanen är en studie i psyke, i konsekvens, i ögonblickets verk och i ödets ironiska bönhörlighet.
På den ryska stäppen låter Berättaren avfyra sitt vapen mot en Förföljare som skjutit ned hans stackars magra märr, sånär som haft ihjäl honom själv, och Förföljaren faller, efter vad Berättaren kan bedöma, dödligt sårad till marken. Men då han flera decennier senare får läsa en novell som skildrar exakt samma händelseförlopp förstår han att hans antagonist på något mirakulöst vis överlevt: den man som ständigt funnits i hans tankar ända sedan den olycksaliga revolvern avlossades på den ryska stäppen för så länge sedan, visar sig även vara i högsta grad närvarande och verksam också i hans närmaste omgivning.
Alexander Wolfs vålnad är en text med makt, med samma kraft som den hos de otyglade vattenmassor som efter en dag av hällande regn förvandlade vår skogsväg till en strid fors, gräsmattan till en fontän för några aftnar sedan. När tärningen väl är kastad, bägaren väl runnit över, finns det ingenting som kan hejda Döden i dess jakt på vad som den skulle tillkommit, Ödets och Textens fullbordanslusta, Språket - Tobias Lorentzsons översättning är högst levande och  mycket klädsam - som likt en autostrada, sakligt och konkret, berättar fram mörkret. Alexander "Sasja" Wolf har varit en död man ända sedan han med en hårsmån klarade livhanken, Berättaren en mördare alltsedan han avfyrade sin revolver och båda två vet det, har alltid känt det. Samspelet mellan romanens samtliga plan och dimensioner är total och det är grymt stiligt.
Att Alexander Wolfs vålnad är anlagd så att det som i början är överraskningsmoment till sist blir någonting som läsaren lär sig att anticipera är en av romanens främsta tjusningar. Denna förutsägbarhetens estetik - pusseldeckarens?, handlingens drag av lagbunden förutbestämdhet laddar texten, förvandlar den till ett slags svart materia mot vilken man dras med största tjusning, den känsla förebådandet av katastrofen väcker är närmast att definiera som en primal undergångsfascination: det hettar i ryggraden, man håller sig själv ovetande andan, ett infernaliskt leende rycker i mungipan, sprider sig över ansiktet och den i det närmaste reptilska tillfredställelsen inför La Grande Finale är triumfartad, jubelsvart!
Akvilon, ett ungt förlag som ger ut ryskspråkig litteratur i svensk översättning, har tidigare givit ut en diktsamling av Boris Pasternak, Ivan Bunins Mörka alléer, Fjodor Dostojevskijs Fattigt folk och nu alltså Gajto Gazdanov, Alexander Wolfs vålnad. Förlagets utgivning är i sanning någonting att hålla ögonen på, som Akvilons känsla för kvalitet är alldeles enastående, att döma av de tre sistnämnda titlar som lästs och tyckts till om här i Parissalongen. Eloge!

La Bibliofille

fredag 20 november 2009

Lyriskt och sorgesamt om en skara bananers tragiska, sällsamma öden


BANANKYRKOGÅRDEN

Det är höstkväll och min katts
Pupiller vidgas när det skymmer.
Bananernas begravningsplats
Så många glömda minnen rymmer.

Vem vilar här? Vem vilar var
Bland röda löv i aftonfriden?
Jag läser inskrifter de har -
Försiktigt nosar katten under tiden.

En dog som ung och grön - och låg
På glass med alla delar spridda.
En livets middagshöjder såg
Förrn den blev stekt i smör till midda'.

En tredje övermogen dog
Rätt mosig och så brun som lera.
Av alla hjärtan som då slog
Finns bara tomma skal numera.

Den Okände Bananens grav
Vi stannar vid och tänker stilla:
Vem bet hans unga ryggrad av?
Vem skar och gjorde honom illa?

På Alla Skuggors Dag ses ljus
I kyrkogårdens vita dimma.
- De döda, högt i Månens Hus
- De fröjda sig var stund och timma!

av Lennart Hellsing 

La Bibliofille

söndag 15 november 2009

Australien berättar: Drömtidens framtid

Som Jan Arnald mycket riktigt påstår i bokförlaget Tranans novellsamling Australien berättar: Drömtidens framtid får nog de flesta svenskar, också de hyggligt belästa, något panikslaget i blicken om de ombeds nämna en enda australiensisk författare. Jag är definitivt en av dem som skulle svettas, även om jag efter en (längre) stunds betänketid lyckades gräva upp Steve Toltz ur mina minnesgömmor. Patrick White? Nope, sorry mate..! Nobelpristagare och allt, men tyvärr, kände inte till.
Novellerna i Australien berättar: Drömtidens framtid är magiska, överträffar alla förväntningar jag har på samlingen som helhet och det är ytterst motvilligt jag lägger den ifrån mig, med jämna mellanrum, i läslig gourmandism slukar jag den ena novellen efter den andra  - så väl översatta av Lars Ahlström att man inte för en sekund tänker på att man inte läser texterna på källspråk - och kan knappt tro på det jag upplever: det måleriskt deskriptiva språket, de underbara perspektiven, den dovt pulserande fasan, i Carmel Birds Rita Marquands arv; den alldeles oemotståndliga och mot varje försök till förklaring immuna Mulet i Velesk av Tim Richards (j'adore!); den uttalade känslan av köttslig upplösning avspeglad i texten och språket i Gail Jones  Radiologi (eller Romantikens vetenskap); det postpanikala lugnet, det stilla minnandet,  det tillförsiktliga inväntandet och accepterandet av ett närstående slut i James Bradleys Sköldpaddornas kyrkogård; det fullständigt skabröst och förförande makabra i Sonya Hartnetts Döda Christian (mitt hjärtebarn!); verklighetens diskreta och grymma intrång mellan sprickorna i en tjusig fasad i David Maloufs Den där slinkan; naturlyriken, naturmystiken, isbergsberättandet i utdraget ur Alexis Wrights Carpentaria; det komiska, parodiska, driftiga och galna i Tom Chos Idag hos dr Phil; den beklämmande och ändå på ett mycket märkligt vis idylliska vardagstragiken i Gillian Mears Mödrar och gamla älskare; kombinationen magisk realism och gammal folktro i Kim Scotts Sovande; snedvridenheten, det olycksamma i kärleken till staden i Delia Falconers Aqua Alta; samspelet mellan titel, innehåll och temperament, kamouflagets symbolfunktion i Murray Bails Kamouflage; den tidlöshet som uppstår då erinringar och minnen gestaltas inom en ramberättelse, cirkelkompositionen i Brenda Walkers Kylan; upplevelsen av att genom läsandet av Barry Coopers Bönplockarblues ta plats i någonting som man uppfattar som genuint, autentiskt australiensiskt; den klaustrofobiska känslan och de parallellt löpande handlings- och symbolnivåerna i Catherine Fords  Jetlag; kontrasten mellan förväntad och faktisk sensmoral, dess finala effekt i Herb Whartons titelnovell Drömtidens framtid: Bungo pengaguden; diskussionen om det konstnärliga skapandets förhållande till ljuset och lyckan i Brian Catro Sonatina.
Nå, vad sägs, får det lov att vara nitton australiensiska noveller? Seså, Ni vet att Ni vill läsa, Ni vet att Ni vill ha. All ickeläsning sker på egen risk - och förlust.

La Bibliofille

fredag 13 november 2009

Je me souviens: The People's Act of Love


To say the name of one star is enough
Among the worlds where night allows no spark
It's not because this star's the one I love
Because to me, all other stars are dark
It's not because this star's the one I love
Because to me, all other stars are dark

And if my heart is heavy in the night
I have another praise for her to give
It's not because with her there is more light
But that with her, I don't need light to live
It's not because with her there is more light
But that with her, I don't need light to live


ur The People's Act of Love, James Meek

La Bibliofille

måndag 9 november 2009

Hans Blomqvists Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina

Det slår mig då jag långsamt trevar mig in i Hans Blomqvists Bakhåll utgivna essäsamling Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina att jag ingenting vet om Franz Kafka. Jag konfronteras oförhappandes med att vara en av dem som helt utan belägg gått och inbillat mig att Franz Kafka var asexuell och led av Aspbergers syndrom, till exempel, utan att alls veta varifrån jag fått denna information, utan att ha en aning om hur denna mytbild uppstått och förankrat sig i min föreställningsvärld. Jag blir uppbragt av att läsa att Franz Kafka var en lång och reslig man, ety han i min värld endast räckte etthundrasextiofem meter över havet och kanske ibland hade skor med extra hög klack för att kompensera då han traskade över en dimhöljd Karlsbro. Jag har bevisligen haft ett slags idé om Kafka, en idé som inför Blomqvists essäer framstår som lika absurd och, faktiskt, Kafkaartad som denne författares romaner och noveller.
Hans Blomqvist, som tillsammans med Erik Ågren översätter Kafkas samlade texter till svenska, utreder och reflekterar i Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina kring tio olika sidor av författaren Franz Kafka, förutom hans sexualitet , förhållande till kvinnor och spekulativa Aspbergerdiagnos också om hans inställning och förhållande till andar, Felice Bauers och andras brev till Kafka, hans eventuella deltagande i anarkistiska möten, påståendet att han aldrig flyttade ifrån sitt föräldrahem, hans engagemang i filosofiska problem, hans arbete som försäkringstjänsteman, hans förmenta aversion till att publicera sina litterära alster och till sist också hans lyriska skapande.
Det är med systematik Hans Blomqvist griper sig verket an, framställer hypoteser om Kafka,  söker belägg för och emot dem i forskningen,  ställer olika teorier mot varandra såväl som mot Kafkas egna texter, korrespondens och dagboksanteckningar och drar utifrån detta egna slutsatser,  gör egna tolkningar, problematiserar, framför källkritik och lägger fram sina egna teorier. Varsamt  och ömsint befriar han Franz Kafka från diverse mytiska ok, ok som författaren måhända själv skrivit på sig genom sin egenartade estetik, om vilken Hans Blomqvist skriver följande:
Kan man alltså i Kafkas berättelser finna prov på att ramarna för det som beskrivs som verkligt bestäms av huvudpersonernas medvetande? Avstår han från att hänvisa till en verklighet som ligger utanför hans figurers medvetande? Låter han sina varelser leva i vad som uppenbarligen är villfarelser utan att han särskilt poängterar detta? Låter han dröm och vaka flyta samman? Jag kallar i fortsättningen sådant för anomalier. Och den fråga som jag ska besvara är alltså om det i Kafkas texter finns anomalier som författaren skildrar som om de vore verkliga. Det vill säga att han håller inne med sina kommentarer, att han inte förklarar, inte modifierar och inte lägger till rätta. I fortsättningen kallar jag detta att suspendera händelseförloppet.
[---]
[D]en typiska Kafkaberättelsen [skulle] i framtiden endast innehålla en enda anomali. [...] Att hålla inne med källan till anomalierna och att begränsa deras antal var två konstnärligt centrala beslut. De skulle tillsammans med den redan etablerade strategin att författaren suspenderar sitt omdöme om händelseförloppet starkt bidra till intrycket av det som man kallar det Kafkaartade: känslan av verklig overklighet eller overklig verklighet. Författaren överskrider gränsen för vedertagen realism men upprätthåller fortfarande skenet av att det som berättas har en förnuftig verklighetsförankring. (149ff.)
Kanske är det rimligt att betrakta mytbilden av Franz Kafka som ett resultat av att ett likhetstecken placerats mellan författaren och hans verk, mellan biografi och fiktion. Stycket ovan är för övrigt hämtat ur en av samlingens mest intressanta essäer, den betitlad Medvetandets verklighet, där Hans Blomqvist presenterar Kafkas estetik som potentiellt influerad den tyske filosofen Franz Brentanos empiriskt grundade deskriptiva psykologi.
Det är inte blott ämnet Franz Kafka som gör Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina till en högst angenäm läsupplevelse: erfarelsen av den miljö och bakgrund som framkommer i skildringen av Kafka och hans liv, beskrivningen av författarens Prag, av Gamla Stan, alla parker, byggnader, gator och torg som nämns är så inspirerande och levande att man genast vill kasta sig på närmaste flyg och resa ned till Tjeckien och vandra runt i Kafkas fotspår.
Resultatet av Hans Blomqvists essäer blir, åtminstone i mitt högst personliga och biografiskt Kafkaokunniga fall och vid sidan av en extrem reslusta, att man föranleds göra en högst behövlig omvärdering av Franz Kafka som författare, skjuta mytbilden av honom åt sidan och ta hans litteratur för vad den är: ett verk sprunget ur en människa med sann berättarbegåvning och talang för det hans sysslade med, måhända en smula egen och ganska besatt i sin skapargärning, men ändå hyfsat vanlig och hyvens snubbe. Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina är en essäsamling som väcker respekt i det att Hans Blomqvist i dem ger prov på gedigen kunskap och insikt i Franz Kafkas verk och dagar, och lyckas göra bruk av en vetenskaplig metod och samtidigt få entusiasmen för och kärleken till föremålet för sin undersökning - Franz Kafka - att oförblommerad lysa fram mellan vartenda grafiskt tecken, mellan varenda textrad.

La Bibliofille

fredag 6 november 2009

Augustin Erbas Ensamhetens broar

Unge herr Johansson inkallas att göra militärtjänst och under hans vistelse på luckan hamnar han gång på gång i situationer där det gäller att gå med eller mot strömmen, att ta ett obekvämt eller ett mindre riskfyllt beslut. Rekryten, sedermera officeren, Johansson tar så gott som alltid det säkra före det osäkra för att hålla sig väl med sin pluton och rädda sig själv från utsatthet och obehag. Men samvetet ska komma att plåga honom.
I svensk dags- och kvällspress ser jag att Augustin Erbas Ensamhetens broar alltsom oftast kategoriseras som en roman om moral och civilkurage, om feghet. Jag tror att man skjuter långt över målet och gör både sig själv och texten en otjänst om man väljer att se på den på det viset. Jag tror inte att den iförd militärklädsel önskar dryfta filosofiska dilemman om huruvida man ska gå den smala eller breda vägen, välja fegt, tryggt och själviskt eller modigt, dristigt och osjälviskt, visa på de dilemman man kan hamna i när man tvingas ta ställning. Det vore för enkelt.
Jag tror inte att Ensamhetens broar alls vill ställa moralfilosofiska frågor om rätt och fel. Jag tror att det finns en mening med den stereotypi som genomsyrar såväl den övergripande bilden av den värnpliktiga tillvaron som persongalleriet. Jag tror att Ensamhetens broar är konsekvensen av en moralfilosofisk analys av vilken det har kunnat dras en alldeles speciell slutsats som i texten beläggs med stilistisk (som unge herr Johansson är textens jagberättare är texten präglad av honom och bär samma karaktärsdrag som han, lågmäld och neutral, ne uter, men den bär samtidigt tydliga spår av ett bakomtextligt psyke som är starkare och mer levande än den huvudperson genom vilken texten äger rum, varföre man inte provoceras, i de fall man gör det, av romanen i sin helhet, utan endast av unge herr Johanssons person) och innehållslig konsekvens och systematik, Jag tror att Ensamhetens broar önskar dra en alldeles speciell slutsats om Svensken.
Är han inte typiskt svensk, unge herr Johansson? Rädd att stöta sig med någon, rädd att visa känslor, ett flockdjur som håller sig inom jantelagens ramar och ryggradslöst lyder dess alla devis så fort möjlighet ges. Hans reflektioner över sitt eget agerande är begränsade, inställda på ren självbevarelsedrift, han glider bara med och skördar såväl ära som vanära av andras bedrifter och gärningar. Han iakttar, inrättar sig som en duktig liten soldat i ledet, igör ingenting på eget initiativ, ingenting oväntat, säger inte ett ljud och skäms som en hund.
Ingen slump heller att unge herr Johansson är placerad i än en militär, än civil miljö, att han uppvisar samma svenska följsamhet och slätstrukenhet var han än befinner sig, oavsett vem som offras till följd av hans oförmåga att protestera och göra sin röst hörd. Han iakttar, registrerar, konstaterar understundom att det som sker är alldeles åt helvete fel, men agerar han, säger något? Nej. Skäms han? Ja.
Med de bevis han framlägger i Ensamhetens broar kan Augustin Erba, och gör så med snygghet, bekräfta sanningshalten i ett militärt devis som ursprungligen avsåg att uppmana till lojalitet med fosterlandet, men som numera ofta används för att beskriva sinnelaget hos en civilbefolkning som aldrig aktivt tar ställning för eller emot i konflikter och svåra frågor, som använder tystnaden som ett sätt att i teorin göra sig oantastlig och neutral, och i praktiken tyst samtyckare till förtryck, orättvisor och övergrepp:

La Bibliofille

torsdag 5 november 2009

Bakhålls litterära ljud del 2

Jack Kerouak ger sin syn på begreppet Beatgenerationen - Sonja Åkesson läser ur sin dikt Självbiografi till jazzkomp - Ernest Hemingway konstaterar att hans liv alltid har varit svårt - Tuli Kupferberg gör en dikt av en annons - Henry Miller tänker tillbaka på sina lyckliga år i Paris - Yngve Gamlin härmar riksdagsledamöternas sätt att inte få någonting vettigt sagt - Anton Nilsson förklarar varför han sprängde Amalthea - Bess Houdini avslutar försöken att få kontakt med sin döde make Harry - Groucho Marx föreställer sig marinsoldatens lyxliv - Evert Taube intervjuas mitt under skapandet av en ny visa - J R R Tolkien läser ur De två tornen - Woody Guthrie pratsjunger sin Takin' Dust Bowl Blues - Spike Jones gör hästkapplöpningsreferat av Wilhelm Tell-ouvertyren. Allt detta sker på cd:n Bakhålls litterära ljud del 2.
Det är inte utan andäktighet man låter det silverglänsande plastföremål på vilket de tretton ljudspåren är präglade glida in i cd-spelaren, rösterna från förr äntra hörselgångarna. På flera av spåren knastrar det grammonfonspelaraktigt och hemtrevligt, men samtidigt är hela den sammanlagda speltiden på 52.17 minuter också en mycket högtidsbekransad stund. Så konservativ man understundom är vis-à-vis nymodigheter kan man ändå inte låta bli att häpna inför det tekniska under som det är att man detta tvåtusennionde år kan lyssna till sådant som begivit sig för så länge sedan, så långt tillbaka i tiden som 1936 från vilket spår 8, där Bess Houdini slutgiltigt tar avsked av sin sedan tio år tillbaka avlidne make Harry, daterar. Att det fortfarande är möjligt att lyssna till stora röster som för länge sedan tystnat här på jorden. Det är när man ser saker och ting ur det perspektivet som man förstår hur viktig sådan ljudutgivning som Bakhålls litterära ljud del 2 egentligen är.
Det är en riktig känsloodyssée att vandra genom de tretton ljudspåren. Till Jack Kerouacs innantillläsning av sin artikel om Beatgenerationen lyssnar man både roat, intresserat och som till radioteater; Sonja Åkessons röst är lika rökig och sorgset blasé som innehållet i den dikt hon läser och med jazzmusik som ackompanjemang blir det i all vardaglighet stämningsfullt och vackert; rart är det att ta del av den svenske radioreporterns uppläsnings-/innantilläsningsintervju med Ernest Hemingway, kontrasten mellan den mytiske bilden av den Litteräre Giganten och hans stelbenta uppläsning av svaren på svenskens små oskyldiga lågstadiefrågor (What is your favourite music?) till honom kunde inte vara större; Tuli Kupferbergs lyriska och högst dramatiska tolkning av en annons dryper av cynism; när man lyssnar till Henry Miller berätta om sin tid i Clichy är det som om man vandrar runt på Paris gator, sitter på bistron, hör ljudet av polisernas gnisslande cykelkedjor tillsammans med honom; man vrider sig av skratt inför Ynge Gamlins helt sanslösa och från verkligheten föga avlägsna politikersvammel; trots att det gått fyrtiotre år sedan Anton Nilsson sprängde Amalthea tycks hans röst ändock präglad av undertryckt vrede; Bess Houdinis avsked av sin make - I now turn out the light, it is finished, good night Harry - är ett av de högtidligaste ögonblicken i den knappa timman med Bakhålls litterära ljud del 2; hörandes studiopublikens skratt i bakgrunden till Groucho Marx sketch om den marina lyxtillvaron önskar man att man fick se det hela utspelas visuellt också; i intervjun med Evert Taube suddas den mytomspunna bilden av den baskerkrönte visfarbrorn ut en smula, eller utökas snarare till att också inbegripa den bakomscenligt arbetande yrkesmannen Taube; J R R Tolkiens läsning ur De två tornen kan omöjligt beskrivas som någonting annat än en sann nåd; plötsligt får man en röst till vykortsbilden av den unge gitarrplinkande Woody Guthrie och man förstår med ens varför han omnämns som en Bob Dylan-influens; déjà-vun är total inför Spike Jones hästkapplöpningsreferat och på den inre bioduken rusar Janne Långben förbi på en galopperande Disney-kuse, varför?
Omöjligen kan jag låta bli att om och om igen lyssna igenom Bakhålls litterära ljud del 2, den promoveras till bilkörning-cd och de litterära ljuden strömmar oupphörligt ut ur bilens högtalare var jag än behagar styra kosan. Den får mig att känna mig rik, berikad och aktsam om vartenda litet tidsfragment. Jag vill att det oupphörligt ska strömma fram litterära ljud på det att de stora litterära rösterna bokstavligen må fortljuda evinnerligen, dödstrotsande växa och anta tidlösa proportioner.

La Bibliofille

torsdag 29 oktober 2009

En konstform så fulländat skön


Kan omöjligen motstå att sälla mig till Carolines lov av Den Tryckta Bokens Oövervinnerliga Skönhet. Vad kan Läsningen vara utan papprets strävhet och skörhet mellan fingertopparna? Vad kan Läsningen vara förutan doft av nytryck och privatbibliotekets cigarr stigande upp ur cellulosan? Vad kan Läsningen vara förutan den bokliga ryggradens åldriga knakande? Vad kan Läsningen vara förutan fynd av en tidigare läsares darriga anteckning i mariginalen, en tidigare läsares ex libris på försättsbladet som omtalar att denna Bok upphöjdes att ingå i Ernst Santers boksamling anno 1926? Vad kan Läsningen vara förutan pärmarnas beklädnad - kartong! skinn! väv! - mot handflatan? Vad kan Läsningen vara förutan metrar och åter metrar av de mest världstillvända, stundom med papperskappa beklädda, bokryggsrader? Vad kan Läsningen vara förutan ansamlingar av sköna Artefakter i hyllor och bibliotek? Blott... en läsplatta. Kärlek utan kyssar. Ett öde land.

La Bibliofille

onsdag 28 oktober 2009

Fågelbok

När kylan kommer smygande kommer småfåglarna flygande till ett litet träd framför mitt hus. De kikar i fågelbordet och i fröautomaterna som hänger där, tittar på krokarna av stängseltråd och undrar om det inte skall serveras någonting gott där snart. Mitt hjärta slår hårt för småfåglarna och jag kan lätt bli sittande vid fönstret med en kopp te en timma eller två och se på hur de flyger fram och tillbaka mellan matträdet och den omgivande skogen och buskagen.
Igår fyllde jag på fågelmatsförrådet för första gången denna höst, med solrosfrön, hampafrön, talgbollar och jordnötsnät och resultatet lät inte vänta på sig, fågeltrafiken har gått tät hela förmiddagen, såväl Talgoxe som Blåmes, Talltita, Nötväcka, Nötskrika och Grönfink har setts ta för sig av maten.
Jag har insett att jag behöver skaffa mig en ordentlig fågelbok. Förra vintern artbestämde jag mina fågelvänner med hjälp av Svenska Ornitologiska Föreningens hemsida och det fungerade väl hyfsat, men alls icke tillfredsställande, man behöver ju kunna förflytta sig ganska snabbt mellan sidorna under den korta stund som fågeln befinner sig vid fågelbordet och även om man har ett bredband med hög prestanda är det inte alltid det hjälper, eftersom man i regel bör ha ganska bra namnkoll på det är man letar efter för att kunna finna det på Det Världsomspännande Nätet (försök bildgoogla på "fåglar" och se hur bra det går).
Frågan är nu vilken typ av fågelbok jag ska skaffa mig. På Svenska Ornitologiska Föreningens hemsida använder man sig bland annat av illustrationer från boken Europas fåglar i färg och dem gillar jag skarpt, jag vill absolut inte ha någon fågelbok med foton i, foton är av någon underlig anledning inte lika verklighetstrogna som illustrationer. Henry David Thoureaux Fågeldagbok: anteckningar om fåglar och natur känns också lockande att inskaffa, även om det fågelliv han studerade på sin hemmaplan med största sannolikhet inte överensstämmer med det jag har om knuten. Standardverket Fågelguiden är den bok som lockar mig mest och den skall också komma i en reviderad nyutgåva, men inte förrän i mars nästa år och jag behöver ju en fågelbok inför vintern. Kanske ska jag försöka få tag i en äldre utgåva antikvariskt till dess? Har vi månne någon bibliofil fågelfantast ibland oss, som kan tipsa en ornitologisk frände om en god fågelbok?

La Bibliofille

måndag 26 oktober 2009

Per Pettersons Jag förbannar tidens flod

I Per Pettersons Jag förbannar tidens flod är det, liksom i verkligheten, höst. En mor har fått besked om obotlig sjukdom och lämnar Norge för att, för en kort tid, resa tillbaka till sitt hemland Danmark. En son ligger i skilsmässa (av det som en gång var en stor och stark kärlek finns nu ingenting kvar), men reser sig tillfälligt ur sitt livsmörker för att resa efter sin mor till sin barndoms Danmark. Berlinmuren faller.
Liksom i Per Pettersons Ut och stjäla hästar är det språket som är tjusningen i Jag förbannar tidens flod, med de typiskt nordiska dragen, sparsmakat, lågmält, och kärvt, attraherande. Lugn råder, trots att handlingens omständigheter är dramatiska och upprivande. Trots att romanen har flera tillfälligheter och möjligheter att glida in på sidospår som leder till stora tragedier och sorger väljer den istället att flyta fram i sakta mak, än uppför, än nedför Tidens flod, än minnas en pojke och en flicka som var du och jag och inte behövde någon annan, en mor och en son som blev osams när den senare ville gå i den förras fotspår, hoppa av studierna och bli arbetare, än berätta vad som händer med modern och sonen efter det att de nåtts av det ödesdigra beskedet. Texten intresserar sig för det inomtraumatiska, transportsträckorna i tillvarons svarta hål, i detta fall mellan ett skilsmässobeslut och ett sjukdomsbesked, en skilsmässa och en bortgång.
Den som så önskar kan läsa Jag förbannar tidens flod som en roman om en komplex mor-sonrelation som ytterligare kompliceras av deras respektive livskriser, det är nog så underhållande. Att läsa Jag förbannar tidens flod som en gestaltning av vanmakt inför Tidens oupphörliga och obarmhärtiga gång är dock än mer givande och på sätt och vis mer rättvist. Sonen och hans väderkvarnsfäktande tilltag, moderns reservation: en bild två behov går som går i klinsch med varandra, just för att de sammanfaller i Tiden. Där en part går in och tar av, kräver någonting som den andra parten inte har - Tid - och i viss mån har rätt att göra så för att han är sin mors son (i sin sorg är han inte trettiosju år gammal, dessutom var hans ursprungliga intentioner de godaste och mest osjälviska, ett barns). Där en part, motvilligt tycks det, efterskänker, måste efterskänka Tid som hon inte har just för att hon är sin sons mor (så döende hon nu är). Just det förhållandet - modern-sonen - är väl det enda i hela romanen som Tiden står maktlös inför.
Berättar och berättar gör texten, som vore den en personifiering av Tiden och dess flod. Man kan se tillbaka på det som varit, förundras och förtvivla över det som blivit, fasa för det som komma skall, men ändra? Nej. Däri finner jag alltså den huvudidén i Jag förbannar tidens flod: människans som ett offer för Tidens framfart, något som på ett mycket vackert och enkelt vis iscensätts i romanens avslut: man går framåt, stannar till, vänder sig om, går vidare, stannar återigen upp, vänder sig återigen om och det man skådar ändrar ständigt, nyansvis, gestalt. Man ältar och ältar, men Tiden, den går ohejdad vidare.

La Bibliofille

torsdag 22 oktober 2009

Litterära ljud: Vasil Bykaus Veteranen

Ett nytt medium äntrar den litterära salongen i Paris, i vilken det för första gången ska samtalas om litteratur i ljudform. I Sveriges Radio P1 har man de gångna dagarna inom ramen för programmet Radioföljetongen sänt Vasil Bykaus roman Veteranen, i uppläsning av Helge Skoog. Jag har girigt lyssnat och tagit till mig, försökt tillgodogöra mig det litterära ljudet.
Att läsa romaner är en sak, att lyssna till dem en helt annan. Läser romaner gör jag jämt och samt, lyssnar till romaner gör jag i stort sett aldrig, därföre må Ni ha ett visst överseende med denna betraktelse kring Veteranen, som i många avseenden kanske i större utsträckning kommer att bli en betraktelse kring själva lyssnarupplevelsen än om texten som sådan.
Den arbetslöse veteranen från Afghanistankriget, Stupak, har slängts ut ur sin lägenhet av hustrun och bor nu i det till lägenheten hörande plåtgaraget, har inte en kopek på fickan, svälter, är smutsig och hungrig. Tillfälligheter och impulsen får honom indragen i en demonstration mot den belarusiska regimen, efter vars brutala och tumultartade upplösning det går upp för Stupak att han måste mörda Diktatorn.
Veteranen är litteratur när den är som effektivast, mycket verbisk i sitt berättande, texten redogör huvudsakligen för handlingar, för vad Stupak gör och tänker, är ständigt i rörelse, på väg framåt. Den förändring vår veteran genomgår under sommaren i plåtgaraget sker lika omärkligt för oss som för honom, den påverkan som svälten och hemlösheten har på honom är förstulen, smygande, och upptäcks inte förrän den redan är passé, då ett nytt sinnestillstånd, ett nytt förhållningssätt till sakernas varande redan gjort sig gällande.
Vi har stor insyn i Stupaks tankeliv, känslorna talas det inte så mycket om, inte för att berättaren - den osynlige, allvetande - inte tycks ha koll, utan mer för att Afghanistanveteranen inte tycks vara den emotionella typen. Visst, han blir förbannad, han känner sig bitter, förtvivlad också då och då, kan uppgå i euforiska rus, men mer är det inte. Inget att invända mot där alls, bristen på känslosamhet kan tillskrivas så många saker i texten, posttraumatisk chock efter krig och separation från familjen, avtrubbning på grund av svält, och en mer rund personlighet hos Stupak skulle blivit störande och rubbat textens balans. Med Stupak som en platt gestalt bibehålls effektiviteten i texten, som ostört kan marschera vidare mot sin upplösning och där göra halt.
Helge Skoog gör en mycket bra uppläsning av Veteranen. Han ger liv åt texten på ett sådant sätt att det ändå är den som har företräde och står i fokus, inte Helge Skoog och hans röst. I dialogerna varierar han intonation och attityd på att sådant vis att vart yttrande bär en klar karaktär av den som talar, men utan att bli överdrivet teatralisk eller avlägsna sig för mycket från textens grundton, Han förblir lågmäld, välartikulerad och effektiv och ger därmed prov på en synnerligen god förmåga att på ett mycket exakt vis fånga, spegla och återge textens karaktär och ge den en passande röst.
I skrivande stund och i ytterligare några dagar framöver finns samtliga sju avsnitt av Vasil Bykaus Veteranen för avlyssning på Sveriges Radio P1:s hemsida. Ni som föredrar att bekanta Er med denna kortroman i klassisk bokform rekommenderas vända Er till bokförlaget Ruin.

La Bibliofille

onsdag 21 oktober 2009

Tove Janssons samlade serier del 2

Underbart är, som det heter, kort. Knappt har man fått skatten hem till sig, känt sig rik som ett troll över den upplevelse man har framför sig, förrän man sitter där snopet stirrande på ett blankt försättsblad. Man vill vara helt säker på att man verkligen inte har två sidor i nypan, men idoga försök att dela på bokens sista blad visar obarmhärtigt att man är kommen till boks ände.
Fyra kvällar har krönts med skamlöst gottande i den andra delen av Tove Janssons samlade serier, en kväll för varje kapitel: Den farliga vintern, Låtsaslek, Att bygga ett hus och Vi börjar ett nytt liv. Känslan av att ha ett gediget hantverk i händerna, både i artefaktiskt och arteaktiskt hänseende, infaller sig också i denna andra volym, som i övrigt bjuder på mycket intressant läsning. Vad sägs till exempel om en Mumin som blir svartsjuk och mordisk? Jag måste lägga upp bilder på detta...


All denna kärlek med förveckling! Mumin har det sannerligen inte lätt med sin Snorkfröken, Mymlan är olyckligt kär precis hela tiden och Muminmamman har också en del att tas med i Muminpappan som lätt får för sig saker som han måste genomföra.
Det avgjort bästa med denna andra samlingsvolym med Tove Janssons Mumin-serier är den pessimistiska, martyriska och paranoida Misan...


... tätt följd av Lilla My:


Men givetvis är samlingen i sin helhet - berättelserna!, bilderna! - alldeles ljuvlig och makalös! Tove Janssons illustrationer är häpnadsväckande, hur hon lyckas få minspel och gester så exakta, så väl överensstämmande med berättelsen i stort, hur hon lyckas fylla var bild med en mängd detaljer utan att de därföre blir plottriga eller förlorar sin stilfullhet, hur hon lyckas göra någonting elegant med fantasifigurer som Mumintroll, Filifjonkor, Stinkysar, Mymlor och Misor. Varenda bildruta skulle kunna ramas in och hängas upp på vilken vägg som helst i ett hus, från barnrum till finrum. Det jag skrev i mina tankar om Tove Janssons samlade serier del 1 tål att upprepas även om denna den andra volymen: jag kom flera gånger på mig själv med att uppleva själva skådandet av bilderna som att titta på designtyg.
Man undrar förväntansfullt och oroligt om och när det kommer en Tove Janssons samlade serier del 3. Mer av detta, tack!

La Bibliofille

fredag 16 oktober 2009

Juli Zehs Fritt fall

Var gång man finner sin skepticism ogrundad är en nådens gång. Det är en ynnest att få erkänna sig ha gjort en felbedömning och att anse sig vara en läsupplevelse rikare efter att ha slagit igen en boks pärmar, att känna att man mot sina förväntningar haft roligt, njutit, tillsammans med och av en bok. På Weyler förlag utkom i våras den tyska författarinnan Juli Zehs kriminalroman Fritt fall. Min misstänksamhet mot denna bok visade sig vara helt obefogad.
Det som först fångade mig var romanens röst, som lyckas vara det mesta samtidigt: koncis, men ändå lyrisk, torr, men ändå livfull, humoristisk men ändå allvarsam, intim, men på behörigt avstånd, gillar att kollra bort mig med vetenskapsfilosofiska teorier och teser, så att jag stundtals får lite yrsel och svindel när jag försöker greppa det den säger. Det är rösten som framför allt tjusar mig, som får mig att likt en hund efter ett ben gräva mig allt djupare ner i texten, för att nå dess själva kärna.
Om alla deckare och kriminalromaner vore som Fritt fall skulle jag inte ignorera genren så i det närmaste totalt som jag gör nu. Juli Zeh kör inte med några taktiska konstruktions- och spänningsskapande tricks, de jag identifierar med deckargenren, tricks som är så lätt identifier- och genomskådbara att man känner sig skriven på näsan och bara blir förbannad. Denna text försöker inte leda in mig på några villospår eller ge mig falska ledtrådar som ska förmå mig att dra slutsatser åt det ena eller det andra hållet, om det ena eller det andra - antingen säger den allt, eller också säger den ingenting, tycks inte utgå ifrån att jag är mer intresserad av VAD som händer än HUR det händer. Inte ens sekund funderar jag över vem det är som kidnappat den lille pojken, huruvida mördaren ska åka fast eller inte, intill texten och berättandet blir alla funderingar åt det hållet irrelevanta, det är inte däri som romanens driv och puls sitter, utan i berättandet. Handlingen går konsekvent i berättandets kölvatten.
Romanens elegans ligger i dess övergripande riktning, dess vidgande rörelse utåt, uppåt (tvärtemot vad dess svenska titel antyder, men varför bry sig om den när det tyska originalet heter Schilf?), mot det teoretiska och abstrakta, det idémässiga, det i strängt vetenskaplig mening utanför tiden och rummet existerande: de kvantfysiska temana och motiven; berättelsen om två av huvudpersonerna, Sebastian och Oscar, deras ungdom, deras manér och klädsel, som får en att tänka mer på charlestonens än sjuttio-/åttiotalets (eller vad det nu kan tänkas bli) glada dagar, rymden mellan dået och nuet som därigenom vidgas, liksom avståndet mellan de båda männen, som kommer att anta två diametralt motsatta vetenskapliga ståndpunkter inom det område som en gång fört dem samman och som dessutom kommer att leva helt olika liv; det sätt varpå kommissarie Schilf förhåller sig till världen som om han vore en kriminalroman - Så du har kommit tillbaka till oss, tänkte kommissarien tänker kommissarien. (313) -; fågelsymboliken (den i bur instängda, den ovan staden svävande, det okläckta ägget). Det finns ingen närmande ambition eller strävan efter vardaglighet i texten, ingen ansats till trovärdighet även om allting sker inom ramarna för vad som kan betraktas som rimligt. Genom att höja sig över det personliga och privata, arbeta mer med sina figurer som platta, typiserade och gestaltande idéer istället för som runda och mänskliga personer, ger Juli Zeh en mer upphöjd och universell (i ordets alla tänkbara bemärkelser) prägel åt sin roman och gör den till en sammantaget mycket snygg konstruktion.
Den tyska kritiken, som vad jag förstått av vad som skrivs om den och dess reaktion på Juli Zehs Fritt fall i svenska medier inte var särdeles imponerad, kunde inte ha mer fel. Jag instämmer med och citerar Malte Persson: för min del kan tyskarna få behålla Mankell, om vi får Zeh istället.
La Bibliofille