Också en urvalsprincip

Den uteslutna författaren är fortfarande en av oss och i likhet med alla andra av Waldos anhängare skulle han eller hon aldrig läsa någon nu levande författare. Han eller hon kanske köper de senaste böckerna och placerar ut dem i sitt hem, men ingen författare skulle läsas förrän denna var död.

ur novellen "Stenbrottet" i  Gerald Murnanes Sammetsvatten (s. 101)

La Bibliofille

Bernardo Carvalhos Medo de Sade

Bernardo Carvalho

Medo de Sade (Medo de Sade)

Översättning: Örjan Sjögren

Bokförlaget Tranan

9789188420671

Om det görs på ett snyggt sätt tycker den litterära masochisten i mig om att bli lurad. I efterhand gillar jag att se tillbaka på läsningen, granska mina egna reaktioner och förhållningssätt vis-à-vis texten, hur jag trodde den om en sak medan den själv visste vad den gjorde och duperade mig fullständigt, hur jag tvingats erkänna att det jag trodde var någonting förvisso trevligt, men alls icke oförglömlig, visat sig vara någonting som är så diaboliskt i sin slughet att jag inte kan bli annat än rusig av att ha blivit duperad. Hur texten bevisar för mig att jag, trots att jag tycker mig ha genomskådat romanens rävspel och därmed höjt mig ut svekets träsk få se mig bli sviken på nytt: jag ges inget erkännande av min Läsarmakt. Istället står jag där med, i min hand, ett stycke metafiktion som utpekar mig som mördare

Medo de Sade är en roman i två akter, varav en äger rum på ett mentalsjukhus någonstans kring sekelskiftet sjuttonhundra-artonhundra. En baron de La Chafoi, vitt känd för sina orgier i marquise de Sadesk anda finner sig anklagat för ett mord han inte vet med sig ha begått och dessutom på en person vars identitet är honom okänd, allt detta under en orgiastisk ménage à quatre som baronen inte heller har det minsta minne utav.Med sin cellkamrat - marquise de Sade själv? - försöker han desperat att få något slags rätsida på sitt predikament. Den andra akten berättar historien om ett gift par som i sin barnlöshet beslutar sig för att grunda sitt äktenskap på bedrägeri och svek - den största av de de Sadeska njutningarna -, en taktik som både urartar och går planenligt, och leder tillbaka till mentalsjukhuset, det där vi mötte baron de La Chafoi.

Det gifta parets äktenskap i Medo de Sade är en omedelbar kommentar till relationen Författare/Läsare. På samma sätt som det gifta paret gillrar fällor för varandra att gå i, går i varandras fällor och åt detta skrattar förnöjsamt, minerar Författaren sadistiskt sin Läsares väg genom boken, kröker berättelsen, i förstone omärkligt, sedan alltmer kännbart. Läsaren omdefinierar, tillrättalägger, anpassar, pusslar om på nytt för att så ånyo få se sig bedragen, lurad, sviken om man så önskar. Och allt har Författaren vetat på förhand, har i förväg utlistat sin Läsares reaktioner och tolkningar, sadistiskt planerat för och njutit av det stundande, det riggade tillslaget, för att inte tala om nederlaget, som blir en njutning för Läsaren likaledes, åtminstone i den direkta efterföljden, men inte i förlängningen. Läsningen som ett sadomasochistiskt äktenskap, en orgie mellan Författare och Läsare blir kommentaren, en kommentar med en slutsats som innebär att Författarens Poststrukturalistiska Död inte innebär att Läsarens Födelse är en seger. Medo de Sade av Bernardo Carvalho är Den Döde Författarens som från andra sidan graven brett grinar Den Läsaren i ansiktet, Läsaren vars alla ansträngningar att avgå med segern i det orgiastiska och sadomasochistiska spelet varit fåfänga, ty Författaren har hela tiden vetat vad som skulle ske, har allaredan förutsett att Läsaren skulle bana sin egen väg genom texten, en väg han själv nedskrivit, redan förutsett sitt nederlag, redan förutspått sin egen död genom Läsarens läshandling och därmed segrat. Och Läsaren får stå där med skägget i brevlådan, inte bara som en förlorare, utan också som  den sadomasochistiska orgiens förmente mördare, minnesbeluckad, förvirrad och anklagad, såsom i en Kafkaroman.

Det utgivande förlaget? Bokförlaget Tranan, vem annars?

La Bibliofille

Äntligen Tornet

La Bibliofille

Mamma Mu bygger koja och Mamma Mu åker rutschkana av Jujja Wieslander och Sven Nordqvist

Det är trevligt att en marsafton bejaka sitt barnjag och slå sig ner i läsfåtöljen framför braskaminen med en läsning som klär detta barnjag, till exempel Jujja Wieslanders och Sven Nordqvists Mamma Mu bygger koja och Mamma Mu åker rutschkana.

De är så sköna, Mamma Mu och Kråkan: hon lugn som en filbunke - ko-lugn -, en sann levnadskonstnär som kan se det bra i allting, inte bryr sig om hur saker ska eller bör vara eller känner några som helst begränsningar, utan i sakta mak och vällustigt gör det hon känner för; han en riktig besserwisser (messerschmidt heter det väl?) som gärna är anti och negativ i största allmänhet, en sann glädjedödare. Han är osannolikt rolig, jag skrattade mig fördärvad under de första sidorna av Mamma Mu bygger koja:

Mamma Mu stod i hagen. Fint med höst, tänkte hon. Snyggt med alla färgerna på löven ["snyggt"! Visst är det underbart!] . 

Och vad fint det ser ut när solen lyser ner genom trädet. 

Då fick hon syn på något.

- Men det där ska jag visa Kråkan när han kommer, sa hon. Då blir han nog glad.

FLAX FLAX DUNS. Då kom Kråkan!

- Hej, Kråkan! sa Mamma Mu. Kommer du?

- Hej Mamma Mu, sa Kråkan.

- Kom ska du få se, sa Mamma Mu.

Hon gick bort mot träden bakom lagårn.

- Jag har redan sett nästan allting, sa Kråkan. Vad är det nu då?

- Jag har redan sett nästan allting! Det är ju alldeles oslagbart! Och på det den här minen!

 Foto ur Jujja Wieslanders och Sven Nordqvists Mamma Mu bygger koja.

Bara det att Kråkan säger hej till Mamma Mu utan utropstecken, det gör han i Mamma Mu åker rutschkana också för övrigt,  är mer än lovligt signifikativt för hur purken han är. Stryk skulle han ha, den lymmeln!

De är så omaka det där båda, Mamma Mu och Kråkan, att de knappast skulle kunna vara mer olika och Sven Nordqvist är GRYM på att få ned den där olikheten i sina illustrationer, ja, på att teckna uttryck och miner överhuvudtaget och i Mamma Mu åker rutschkana har han verkligen satts på prov: Mamma Mus pirriga förväntansfullhet inför sitt rutschkaneåke, ängsligheten när hon väl sitter högst uppe på rutschkanan och ser hur hög den är, när hon sakta börjar att hasa sig ned för den, ögonblickslyckan när hon far ned för den och landar i vattnet och sedan hennes fötvivlan då hon förstår att hon FÖRSTÖRT barnens rutschkana. Kan en ko SE mer ledsen och skamsen ut än såhär?

Foto ur Jujja Wieslanders och Sven Nordqvists Mamma Mu åker rutschkana.

Alla barn borde få läsa Mamma Mu-böckerna, om så bara för de fina illustrationerna. Första och sista uppslaget i såväl Mamma Mu bygger koja som i Mamma Mu åker rutschkana är så vackra att man blir alldeles rofylld och lugn i magen av att titta på dem! Som den lantis jag är tänker jag att alla barn som väcks tidigt på morgonen för att sedan slussas runt mellan skola, dagis, förskola, dagmamma, fritids, träningar och andra fritidsaktiviteter och mathandling borde få Mamma Mu-böckerna lästa för sig som godnattsaga när de ska gå och lägga sig. Friden är total, ingen stressig civilisation någonstans (förutom i Kråkans huvud där det körs med såväl lyftkranar som helikoptrar), bara en Ko och en Kråka och Natur. Det måste väl vara bra att somna till?

 Foto ur Jujja Wieslanders och Sven Nordqvists Mamma Mu åker rutschkana.

Det undgick mig när jag köpte boken att det fanns en cd-skiva med till Mamma Mu bygger koja, den hittade jag först när jag läst klart och det gick icke att låta bli att stoppa in den i Bilens cd-spelare då jag dagen därpå skulle ut och åka. Rena nostalgitrippen, den där bilresan, för vad börjar hela skivan med om inte När du hör plinget - PLING! - då vet du att det är dags att vända blad! Precis som när man tittade på diabilder (diabilder!) från Pogo Pedagog i skolan när man var liten! Jujja Wieslander läser själv upp Mamma Mu bygger koja och gör det verkligen med bravur, vilka röster hon får till!, Mamma Mus sävliga förnöjdhet och Kråkans skeptiska krasshet, mmm mmm mmm! Cd:n blir kvar i Bilen ett tag till.

Alla barn som finns i min närhet och som inte redan har Mamma Mu-böckerna i sitt barnbibliotek  kan vara säkra på att få dem av mig i present där det blir dags för dylika. Fast först måste jag se till att jag själv har dem alla i min boksamling. Det är ju en absolut självklarhet!

La Bibliofille

Varför värker mitt arma huvud, säg?

Någon försändelse från Internetbokhandeln ***** har ännu inte synts till. Att jag i min ägo har en låda med böcker som skall tillbakasändas till dem, som jag kommer att hålla på till dess de sänt mig min andra omgång bokrealisationsböcker, minus Bondeboken minus Mamma Mu bygger koja minus Lilla systerkanin går alldeles vilse minus Stora boken om barna Hedenhös,  eftersom den första sändes till galen mottagare ("galen" i avseendet "fel", jag har vare sig bevis för eller skäl att tro att den person som fick mina böcker skulle lida av dylik psykisk åkomma), är av enormt klen tröst eftersom dessa böcker är så totalt ointressanta för mig. Ännu klenare blir trösten av en gisslantagen ointressant boklåda, eftersom Internetbokhandeln ***** för någon dag sedan lät meddela att de inte kunde leverera Det blåser på månen eftersom den titeln är slut på förlaget och därför annullerat min beställning på just denna bok.

Nyligen indroppade det i e-brevlådan ett meddelande vari Internetbokhandeln ***** underrättade mig om att jag fått ett tillgodo hos dem, tydligen hade man på en ny faktura (som jag inte skulle få eftersom jag blivit tillsagd att betala originalsumman minus summan av de böcker som inte levererats till mig) inte kunnat göra avdrag för Det blåser på månen, varföre jag anmodas punga ut med de femtionio kronor som denna kostar och istället begåvas med en rabatt på motsvarande summa vid nästa köp hos Internetbokhandeln *****.

Där har vi ett problem, ett gravt, allvarligt och seriöst problem. Har jag för avsikt att någonsin mer införskaffa böcker från Internetbokhandeln *****? Nej. Nej å det bestämdaste. Hur ska jag då kunna utnyttja mitt tillgodohavande? Skall summan av hela detta hoolaballoo bli att jag får betala Internetbokhandeln ***** - där det visserligen arbetar människor som bara är människor, MEA CULPA! - femtionio kronor för att de inte klarar av att skicka rätt låda till rätt mottagare? Kommer man, då jag efter tretton noll noll då man återvänder från sin lunchrast på Internetbokhandeln ***** tillåta mig avdraga ytterligare femtionio kronor från den ursprungliga fakturan eftersom man godtar min förklaring att aldrig mera ha för avsikt att sätta min fot över deras förbannade digitala tröskel någon mer gång? Eller kommer de anse att de varit tillmötesgående nog och gjort allt de kan för att hjälpa mig och tycka att jag får skylla mig själv som aldrig mer handlar av dem och därmed inte utnyttjar det tillgodo jag fått sedan de misslyckats med att leverera ytterligare en av alla de böcker jag beställde första dagen som Internetbokhandeln ***** mottog bokrealisationsförhandsbeställningar, som de skickade till fel adressat så att jag fick skylla mig själv att de fick göra en ombeställning första bokrealisationsdagen då de inte kunde garantera att alla böcker jag beställt, och fått såväl order- som leveransbekräftelse på, skulle finnas inne eftersom de reserverar sig för slutförsäljningar och jag var ute i sista minuten?

Varför värker mitt arma huvud, säg?

Inte på grund av att man på Internetbokhandeln ***** inte gått med på att omvandla tillgodohavandet till ett fakturaavdrag i alla fall, för jag har just varit i samspråk med En Mycket Trevlig Kvinna som ordnat hela saken åt mig och som dessutom kunde berätta att Min Bokförsändelse skickats med Posten idag.  Hon var så trevlig att om det inte vore för att jag fortfarande är sur på De Där Människorna som slarvade bort min bokkartong och "hjälpte" mig förra veckan så skulle jag redan nu kunna tänka mig att lägga en bokrealisationsorder hos Internetbokhandeln ***** nästa år. Men jag är fortfarande sur och dessutom har jag inte fått min ersättningsbokkartong ännu, allt kan fortfarande gå ännu längre åt skogen. Som En Kär Person sa om mig en gång: du är som en elefant [varvid jag höjde oroat på ögonbrynen], du glömmer ingenting!

La Bibliofille

Ianthe Brautigans Det finns inga självmordsbaciller

Ianthe Brautigan
Det finns inga självmordsbaciller (You Can't Catch Death)
Översättning: Charlotte Hjukström
Bakhåll
9789177423133

Kan det faktum att En Författare är ämnet för en typ av litteratur som i grund och botten inte på något vis står att skilja från den renodlade Sann Berättelsegenren bli rumsren bara för att dess nyckelperson var Författare? Blir En Dotters text om sitt liv med och efter  en alkoholiserad Far automatiskt god litteratur för att denne var Författare, En Författare som dessutom ändat sitt eget liv? Frågorna som ställs under konfrontationen med Ianthe Brautigans Det finns inga självmordsbaciller är många och avslöjar en hög grad av hyckleri i min positionering till och bedömning av olika genrer. Hade inte namnet Brautigan prytt omslaget till denna bok, hade inte Richard Brautigan eller någon annan stor författare varit pappa till den kvinna som skrivit Det finns inga självmordsbaciller, hade boken inte utgivits av Bakhåll skulle jag förmodligen inte bara intagit en mer skeptisk hållning till den, utan också, högst troligt, fördömt den som en Sann Berättelse med alla de mindre angenäma konnotationer som begreppet rymmer för mig. 

Så får jag också den svåra vägen lära mig att en Richard Brautigan inte ger något mästerverk, utan endast förmår hålla näsan på Det finns inga självmordsbaciller på rätt sida vattenytan. Kompositionen, Ianthe Brautigans vandring från ett minne till ett annat, vart och ett behandlat som en egen episod med sitt eget kapitel, är inte i sig ett raison d'être och rent stilistiskt lämnar texten också en del i övrigt att önska. Visserligen är Ianthe Brautigan en god miljöskildrare, de textavsnitt i vilka hon ägnar sig åt ett klassiskt, verbiskt redogörande berättande vars enda känsloladdning finns i minnesdimensionen, i avståndet mellan Nu och Då, är av god kvalitet och trivsam läsning, och framför allt ger hon en fin, värdig och också rimlig bild av sin Pappa, men sänkande och sorgligt nog förfaller författarinnan ofta till affektiva utbrott av mer patetisk art där hon begår misstaget att inte låta tystnaden tala, utan med mindre lyckade metaforer försöker sätta ord på sina egna vanmäktiga och förtvivlade känslor: 

Jag var en avskalad version av mig själv mitt uppe i ett krig som jag höll på att förlora. (138)

Det är alltid lika trist att se hur en författare misstror sig om att kunna måla upp en klar bild av ett känslotillstånd utan att för den sakens skull se sig nödd att ta till övertydligheter, men framför allt blir jag förbannad av att själv inte förmodas förstå den affektiva vidden i en situation.

Förvisso av den mer lågmälda och mindre sensationslystna slaget är det tråkigt nog så att Det finns inga självmordsbaciller står att inrangera, icke bland den biografiska subkategori man plägar kalla Levnadsskildring, utan faktiskt är en oförblommerad Sann Berättelse. Inte för att detta skulle beröva boken på de kvaliteter den har, ta ifrån den att den understundom är både gripande och rörande på ett osökt sätt - så som man vill att den här typen av skildringar,  i de fall man tar sig an dem, ska vara, liksom omedelbart förmedlande -,  att de olika anekdoterna som samlas mellan bokens pärmar och utgör dess helhet är ofta väldigt fina, och att alla de insprängda fotografierna gör sitt till för att understryka detta goda, men... till syvende och sist, och återigen: utan Richard Brautigan vore Det finns inga självmordsbaciller inte särskilt mycket alls.

La Bibliofille