söndag 30 januari 2011

Roberto Bolaños 2666

Roberto Bolaño
2666
Översättning från spanskan: Lena E. Heyman
Albert Bonniers Förlag
9789100124274 

Det får lov att vara färdigtänk nu, kring Roberto Bolaños 2666. Textens myllrighet, som inte kan beskrivas på annat sätt än som att den raka, effektiva, ruffa, och fräcka prosan rusar som en projektil - eller varför inte som en fanatism! - genom de fem - stundtals - simultana parallellberättelserna Kritikerna, Amalfitano, Fate, Brotten och Archimboldi, som skiljs åt av människas oförmåga att under läsakten sluka dem alla samtidigt, lämnar en andfådd, och med det händelseförloppens fartrand som löper likt en  den brokigaste och längsta kråksparkliga eyeliner  från vardera yttre ögonvrån i klart och tydligt minne. Ett huvudrusk är nödvändigt för att bli kvitt den förföriska, exaltiska omtöcknaden som Texten lämnar mig i, och ur det huvudrusket och Läsningen stiger jag med en expanderande värme- och jubelkänsla i magen. Projektilfärden och det påföljande ruset väcker Lusta och Girighet, ett så till den milda grad hett Begär efter Texten och den fysiska upplevelsen av läsningen att 2666 mer eller mindre sträcklästes under dagarna kring årsskiftet. Föräta mig? Omöjligt.
Därefter Eftertanken, försöken att Komma Underfund med 2666, att nå dess essens. Det besynnerliga att det finns självklara beröringspunkter mellan 2666:s  fem delar, men att de ändå inte förefaller ha någon vilja att nå varandra inom romanens själva ramar. Och så slår det mig. Prolog! Kolossen, jätteromanen på ettusenfemtiotre sidor, är blott en prolog. Liksom långsynt, som ju berättelsestrålarna möts på en punkt bortom den givna narrativa sfären, och förhindrar Klimax, Upplösning och Katharsis från att äga rum där de "borde", inom 2666:s pärmar. Och det paradoxala är att frånvaron av upplösning, detta att den romanens ickeexisterande sjätte del, den av Läsaren förväntade, efterlängtade och önskade, den som ska tillfredsställa vår nyfikenhet vari de fem föregående skulle syntetiseras, sammanskrivas, vari alla frågor skulle fått svar, alla mysterier bokstavligt talat avslöjas, är det som lägger grunden till 2666:s ultimata storhet: Det Stora Äventyret som ligger bortom, framför. Ett nytt narrativt fokus som tar ett steg tillbaka i förhållande till Aristoteles klassiska dramaturgi och istället förekommer den plausibla intrigen, den traditionella berättelsen och dennas  gängse mönster. Ofullständighetens estetik, en orsaksutredning där verkan är okänd,  som i Kritikerna, Amalfitano, Fate och Archimboldi, eller tvärtom, som i avsnittet Brotten, där verkan är känd, men inte orsaken, och den eggande lakun som skapas av att de respektive romandelarna inte förklarar varandra, inte samverkar på "normalt" lydigt vis, säger A men tiger om B och blott ler roat åt Läsarens frustration. Lite därav 2666 tänker jag, i ett försök att för mig själv utreda romanens titel. Ej så att blott vår extratextuella verklighet är diskrepant, där somligt avslöjas, somligt förblir fördolt, utan så är ock den realistiska litteraturen, den egentligen  mest sant realistiska litteraturen. Den låter banalt, men låt gå. Och samtidigt det motsägelsefulla i att alltsammans ändå drar åt samma håll, att det ändå ligger någonting ödesmättat över hela verket, någonting som visar på alltings större sammanhang och världens litenhet.
Det spekuleras här och var ganska friskt kring att 2666 är ett ofullbordat verk, i ett oftast mytskapande och romantiskt "Författaren-blev-sjuk-och-gick-bort-och-hann-inte-fullborda-sitt-mästerverk"-resonemang för att förklara romanens lösa ändar, gåtfullhet, och återvändsgrändighet. Här finner jag ett utdrag ur 2666 (Skribentens egen översättning av en passage i den engelska version han läst förmodar jag) varmed Skribenten resonerar kring hur den biografiska läsarten skulle kunna kasta ljus över den 2666:ska mysticismen. Utdraget lyder som följer i Lena E. Heymans översättning:
Vilken sorglig paradox, tänkte Amalfitano. Inte ens de bildade farmaceuterna vågar sig längre på de stora verken, de icke-perfekta [talande för Skribentens resonemang att han istället använder ofulländade! Den som ändå hade både det spanska originalet och de engelska och svenska översättningar i sin hand, så att man kunde jämföra ordvalen och reda ut nyansskillnaderna!], vilt flödande verken, de som banar väg till det okända. De väljer i de stora mästarnas perfekta övningar. Eller, vilket är samma sak: de vill se de stora mästarna övningsfäkta, men de vill inte veta av de verkliga striderna där de stora mästarna kämpar mot det där, det som skrämmer oss alla, det som förfärar och väntar på att gå till anfall, striden med blod och dödliga sår och stank. (274)
Följer så Skribentens kommentar till citatet ovan:
Vad Roberto Bolaño är ute efter i och med denna lilla utvikning är helt klart. Han talar för sin egen bok – ”2666” – och vid det laget, då man hunnit fram till professor Amalfitanis grubblerier, är man redan helt övertygad om att det man just då läser är en stor mästares kamp mot detta något som inte kan kläs i ord.
"2666" är Roberto Bolaños stora ofullbordade.
[---]
I ett efterord försäkrar utgivaren att boken är i princip färdig. Ett par månader av putsning var vad som återstod när författaren avled. Men utan tvekan kommer många läsare att spekulera i vad som fattas.
I en biografisk läsning skulle De Stora Mästarnas kamp kunna tolkas som den döendes mot klockan, men hu! - så totalt och fullständigt ointressant, väl?  Så framgår det inte heller tydligt om det är en sådan läsning som Skribenten ägnar sig åt i sin text om 2666, det är egentligen bara spekulationerna kring verket förmenta ofullbordan som får mina tankar att gå i den riktningen.
Hur läsa då? Desto mer hissnande och eggande om den omskrivna De Stora Mästarnas kamp som någonting som äger rum på det litterära skapandets plan, som en rent metafiktiv kommentar, en kamp där de perfekta övningarna inte nödvändigtvis är en total anpassning till de önskvärda alltavslöjande aristoteliska berättaridealen, mot alla instinkter att fullborda", räta ut alla frågetecken, ge alla svar, mot själva den nedärvda instinkten och driften att berätta ända fram till slutet, mot tvivlet på att ett mästerverk också kan springa ur det icke-perfekta, ur det skenbart obegripliga och att den Mästarnas kamp som Amalfitano filosoferar kring är den att just [bana] väg till det okända., våga vara den som går först, ta Litteraturen någon annanstans, men kanske framför allt att släppa taget om fiktionen och överlåta en del av Färdigställandet till Läsaren, som i sin tur ska stånga sig blodig mot det där, det som skrämmer oss alla, det som förfärar och väntar på att gå till anfall, striden med blod och dödliga sår och stank: det obekanta, det okända,  det avvikande, det annorlunda, det som inte ger alla svar, det som utmanar och ifrågasätter, det som K R Ä V E R av Författaren att han släpper taget och av Läsaren att trotsa Läskonstens nedärvda praktiker, att skriva, läsa och förstå Den Nya Litteraturen på Den Nya Litteraturens premisser, att läsa och framläsa 2666 som ett i alla avseenden, också det författarintentionella, i all skenbar ofullbordan och ofulländning, som ett P E R F E K T verk.
 
La Bibliofille

söndag 23 januari 2011

Så vaknade Axelns Intressesmurf och begynte hoppa

En resa österöver förde två intresseväckande litterära opera i min väg. Opus no:1 var Klas Åmarks strax utkommande Att bo granne med ondskan, en syntes av svensk forskning kring Sveriges förhållande till Nazityskland  andra världskriget, som dryftades i Sveriges Radio P1:s program Vetenskapsradion: Historia den gångna tisdagen. Ni kan höra Klas Åmark tala om boken här, ganska exakt femton minuter in i programmet. 
Opus no:2 - vars rygg vid tiden för österöverresan just stod i begrepp att premiärknäckas av En God Vän - var Andrew Keens The Cult of the Amateur, vari dryftas huru sociala medier underminerar de stora kunskapsinstitutionerna och samhället i stort, vad jag förstod av den  enkla anledningen att i dessa medier vem som helst kan upphöjas till oförvitlig "expert" och att användarna av sagda medier inte förstår att förhålla sig kritiskt till  "informationskällorna".
Högeligen intressanta titlar som jag, tyvärr med största möjliga sannolikhet, aldrig kommer att läsa.

La Bibliofille

tisdag 18 januari 2011

Spränger muren med en dansk skalle?

Värst vad allvarligt det blev, med Roberto Bolaño och läsningen av hans 2666... Läste och läste och läste, nästan dag och natt. Fängslande, som en drog. Nu tänker och tänker och tänker jag på denna koloss, utan att därföre lyckas formulera någon redig tanke, bara en enda riktigt klar som jag nu håller fast vid för brinnande livet och vill och ska följa till vägs ände, till dess den blivit en Text.  Må det snart ge sig, ty den 2666:ska tanekvarnen har fått det att gå troll också i läsningen, där det råder det mest obekväma status quo - både en och två och tre böcker har ställts tillbaka fåsidorslästa - som jag inte lyckas ta med någon ro. Viljan och lusten finns, men 2666 ligger i vägen som ett filter av atmosfärisk störning. Det händer alltsomoftast numer, att Litteraturen har den verkan på mig, en förlamande. Som om den inte vill låta sig omskrivas, liksom fjättras ned i andra ord än de med vilka den i förstone nedtecknats, som om det att alls ha blivit primo: skriven och secundo: översatt är fängelse nog. Som om den trivs bäst i flyktig, obeskriven form...
I slika tider, för att kompensera bristen på arteaktisk interaktion, blir ägande- och anskaffandebegäret desto större. Den Årliga Bokrealisationen hägrar på en punkt bortom horisonten - Januari, Du långsammaste och drygaste och segaste och mest energidränerande och förhatliga av transportsträckor! -, nybokutbudet ter sig alla lockelser till trots plastigt och enahanda, förutsägbart, så jag flyr ut i den antikvariska etern och finner  där ett Eureka: Ole Lund Kirkegaards Per och Lill-Mats. Aldrig tidigare läst, men väl syskonbok till Gummi-Tarzan som jag minns som så finurlig att jag under en oförskämt lång tid trodde att den Kirkegaard som skrivit Gummi-Tarzan också var författare till Enten/Eller. Tyck vad Ni vill om det, det bjuder jag på.  
Per och Lill-Mats landade tryggt i brevlådan idag och jag hoppas att den med sin danska skalle ska kunna spränga hål i den 2666:ska postläsningsmuren. Det märker vi.

La Bibliofille

tisdag 11 januari 2011

Inte ett ord mer


Kein Wort mehr über Liebe

Så heter Hervé Le Telliers roman Assez parlé d'amour i tysk översättning. Klangen, tonen, rytmen - det är så vackert att man nästan dör..!

La Bibliofille 

lördag 8 januari 2011

pensavit Rättsläkaren

[Emilio Garibay] var ateist och hade inte läst böcker på många år, trots att han hade ett alls inte föraktligt bibliotek hemma, med böcker om rättsmedicin och dessutom några om filosofi och Mexikos historia och en och annan roman. Ibland tänkte han att han inte läste längre just för att han var ateist. Låt oss säga att icke-läsandet var ateismens, åtminstone det han uppfattade som ateism, yttersta konsekvens. Om man inte tror på Gud, tänkte han, hur ska man då kunna tro på en jävla bok?
ur 2666 (649), Roberto Bolaño

La Bibliofille

fredag 7 januari 2011

Halvannan begreppsutredning

Blev om tisdagsförmiddagen öronvittne till någonting en ung dam sade på radion, à propos magisk realism och fantasy, att det är svårt att dra en jätteskarp gräns mellan de genrerna (här, vid 01.15.49). Det är det väl inte alls, tänkte jag, och tänker fortfarande. Måste utredas detta.
För mig är förhållandet mellan den magiska realismen och fantasyn om inte motsatt, så åtminstone chiastiskt. Är inte själva utgångspunkten för fantasyn att den I N T E är realistisk i litteraturvetenskaplig mening?, att det som ÄGER RUM i fantasyn  för det första gör det i en påhittad, fantastisk värld, och att skeendet dessutom endast är realistiskt såtillvida att det är "normalt" för den icke-realistiska, påhittade värld i vilken den fantastiska berättelsen utspelar sig? Medan det vad den magiska realismen anbelangar är tvärtom, att ett magisk-fantastiskt element introduceras i en realistisk tid och miljö? Eller silar jag mygg och sväljer elefanter här? Hjälp...
Inte ett ljud om De Sydamerikanska magisk-realistiska giganterna - Julio Cortázar, Gabriel García Marques, Jorge Luis Borges - heller, det blev jag lite ledsen över...
Oaktat meningsskiljaktigheten mellan radioprogrammets bokexpertpanel och mig vad beträffar gränsen mellan magisk realism och fantasy, huruvida det är lätt att dra en skarp gräns mellan de båda genrerna eller inte, tar jag fasta på ett av boktipsen: Övervakningen av Gunnar Blå. Hatten av.

Men glöm inte - hjälp..!

La Bibliofille

torsdag 6 januari 2011

Myrorna bjödo von Wrightska Foglar


Bröderna von WRIGHTS fåglar
Anto Leikola, Juhani Lokki, Torsten Stjernberg med Gunnar Brusewitz


La Bibliofille