Ett inlägg vari jag så att säga belyser tillvarons numerliga natur

Det pågår bokrealisation i vårt avlånga land, sådan koll har jag fortfarande på saker och ting att jag vet det. Förvisso tarvades det en K. Vän för att jag skulle bli varse att portarna slagits upp för förhandsbeställning, men ändå, jag hade i bakhuvudet att böcker stod i begrepp att slumpas bort. Hemsidor bevistades, kataloger genombläddrades och jag blev girig på följande:

Bekännelser, Agent Provocateur

Hemligheter, Agent Provocateur

Historien om den vita kråkan, Betti Alver

Korparna, Tomas Bannerhed

Fumlig, Jeffrey Brown

Katt i Warszawa, Slavenka Drakulic

Metro 2033, Dmitrij Gluchovskij

Trans-atlantic, Witold Gombrowitz

En dåre fri, Beate Grimsrud

Floder, Jevgenij Grisjkovets

Bära mistel, Sara Lidman

Minnen, Torgny Lindgren

Stilla dagar i Mixing Part, Erlend Loe

Middaq-gränden, Naguib Mahfouz

Svenska träd: en konceptuell flora, Freke Räihä

Darling River, Sara Stridsberg

Dagboksanteckningar, Henry David Thoreau

Spel på många små trummor, Olga Tokarczuk

För många böcker helt klart, för mycket pengar. Jag sållade bort, valde bort, strök och donade och mekade länge, länge, länge innan jag äntligen fått ihop någonting rimligt, fick tryckt på skicka-knappen och fick iväg min beställning. 

Vad det slutligen blev?

Första och andra mosboken av Johanna Westman. En kokbok för nyblivna föräldrar, samt en kulinarisk pekbok till bebisen (aubergine, sug på den, unge!). Till ordinarie pris, utom realisationssortimentet. 

Hepp!

La Bibliofille (som ändock går och grunnar på om det inte skall ivägsändas en till beställning ändå, med skönlitteratur till hennes höga själv)

Karin Brunk-Holmqvists Potensgivarna

Potensgivarna

Karin Brunk-Holmqvist

Kabusa Böcker

9789189680371

Om man då det begav sig bland bokhandelshyllorna sagt mig att jag en dag skulle komma att författa ett stycke pensée över Karin Brunk-Holmqvists Potensgivarna hade jag förmodligen gjort någonting så osympatiskt som skrattat rått eller fnyst förnärmat (somligt jag skrev här i salongen då finner jag nu så fantastiskt pinsamt och dumdrygt att jag helst skulle vilja trycka å det hårdaste på raderaknappen). Men nu är det icke desto mindre så att det är just i och med ovan nämnda titel som portarna till salongen - den försummade och i damm höljda! - ånyo slås upp.

Det ska villigt erkännas att så hemsk och fruktansvärd och usel som det förutsattes under dumdrygseran är denna roman på intet sätt. Visst, det är långt ifrån den parnass vid vars fot jag underdånigt krälar, jag gör inte ens jämförelsen, men på att vara sådan litteratur har väl heller aldrig Potensgivarna gjort anspråk. Det är istället fråga om en godmodig, rar och vilsam litteratur som man understundom behöver rätt väl. Två små glasbergstanter - oskyldiga, oerfarna och novisa så det förslår - får från barndomshemmets fönster se huru den o så käre sommargrannens hembrända blomstergödning (visst var det så? Minne, ack minne!) får mirakulöst gynnsamma effekter på omgivningens fauna, tillskansar sig slugt receptet, beslutar finansiera bygget av en inomhusklosett medelst detta alldeles uppenbart potensgivande medel och startar helt sonika ett litet postorderföretag. 

Gemytliga förvecklingar och tosserier blandas med vedspiseldad stugvärme, kaffe med dopp, lapptäcken, innetofflor, utedass, pärlhalsband, kökssoffa och andra tantliga pittoresker, alltsammans omförtäljt på ett opretentiöst vis och med en varm ton. Lättligen begynner man längta efter en stunds stillhet med tekopp (och måhända också en liten kaka) i en hand och Potensgivarna i den andra, alldeles överseende den stilistiska märklighet som det är att växla från perfekt till presens vid muntliga utsagor och annat litteraturvetarskav. Fast kanske är det inte tanterna och stugvärmen som gör det, kanske är det istället tacksamheten och glädjen över att återigen, om än småskaligt, äntra salongen - läsa! - som föder välviljan? Hålles icke för otroligt, avfärdas dock i nuläget som fullständigt ointressant, ty oavsett vilket: I'm back! Typ.

La Bibliofille