torsdag 31 juli 2008

Ulf Lundells Vädermannen

Han är så hjärtskärande rar, Ulf Lundell. Så svårt det fortfarande är för honom - för jag kan omöjligt göra annat än läsa Ulf Lundells romaner som självbiografiska diton - med livet, kärleken, sponken, barnen, identiteten, konsten, Stockholm, Sverige, mörkret och inte minst kvinnorna. Vuxna karln är som en liten, liten pojk.
Det är rörande att läsa Ulf Lundells Vädermannen, om den vilsna själen Georg Boell (!) på ett mulet Österlen, fastkörd i sitt måleri, insnärjd i en dysfunktionell relation med en trettio år yngre kvinna, insnubblad i ett odefinierbart förhållande till ytterligare en ung dam, åtråendes en vacker mogen och välbehållen kvinna han sett under sina vandringar i nationalparken. Han kan inte älska, kan inte leva med en kvinna, men ändå är det just efter detta som hela hans väsen skriker. Han vet att han inte klarar av Stockholm, men längtar ändå dit, och när han väl kommer dit tycker han att det är så vackert, men måste åka tillbaka till Österlen, för han trivs inte. På Österlen finner han en viss ro, men vill ändå till storstaden, människorna, fast blir utled på alla oanmälda besök han med jämna mellanrum hedras av. Han längtar utomlands, har ett hus i Frankrike, men tycks drabbas av Sverigelängtan bara han kört över Öresundsbron. Det tycks inte finnas någon möjlig lycka att finna för herr Boell.
Vädermannen genomsyras av en självupptagenhet major, men gestaltar samtidigt en man som nått sann självinsikt, han tycks bara inte ha koll på hur han ska få rätsida på sin självhärva, tycker sig kanske också vara för gammal, för trött för att orka med det, utan kör på i sina förtvivlade, desperata gamla hjulspår i allra högsta grad medveten om vart det kommer barka hän. Ett egorace är det, hur svårt herr Boell än har att säga nej, att hålla på sin rätt, att ha överseende med och förståelse för sina medexisterande, trots att han är en vindflöjel och ofta går i ledband. Han skulle mått bra av lite psykoterapi tror jag, så att han åtminstone kunde få något slags ro i sin existentiella återvändsgränd.
Visst har jag läst denna roman förut, i andra tappningar, variationer, men vem bryr sig när Ulf Lundell är en så genomgod och urbota skicklig stilist? För mig får han gärna skriva hundratusen Vädermannen till, bara han gör det på samma sätt, med samma språk och stil. Rakt på bara, texten flödar som tanken, inga krusiduller eller omsvep, det är råvara, äkta och så oförstoppat man bara kan tänka sig. Inget konstlat finnes i dialogerna, engelskan är sådär töntig och fånig som den är när en svenne ger sig på utrikiska och blandar idiom med hemmabyggen.
Det är inte vad Ulf Lundell skriver som gör hans böcker så... schyssta, utan hur han gör det. Hoppas att han gör det snart igen. J'adore, moi.

La Bibliofille

tisdag 29 juli 2008

Värme och bokträsk

Värmen håller all inspiration på en maximal lägstanivå, det finns ingen ork till någonting annat än till att vara varm. Trots att inläggsförfattandet går på sparlåga försöker jag måna om att inspana Er Kära Medbloggares små fristäder på Det Världsomspännande Nätet, och vad fann jag nu på förmiddagen om inte en smula inspiration, quand même! Spectatia lättar hos sig upp den något dystra och vansinnesvarma postsemestertillvaron medelst en strip ur den fantastiska serien Träsket, och vad slog det mig att jag har liggande i en pryllådas mörka vrå om inte en Träsketstrip som handlar lite om böcker!
I medkänsla med Er som just återvänt till ett år av väntan på nästa semester (trots att jag tycker synd om Er känns det ändå bra att inte längre , som det kändes, vara den i princip enda som redan haft sommarlov) bjuder jag Er i Spectatias fotspår på en smula komedi. Jag älskar denna seriebit och ler brett var gång jag läser den.


Mod och styrka!

La Bibliofille

söndag 27 juli 2008

Måndaglig experimentsslöjd X

Hej och välkomna till Måndaglig experimentsslöjd som idag fyller tio gånger! För att fira denna stora tilldragelse har jag själv påtat ihop en mycket vacker dikt på pseudoengelska i min lilla litteraturverkstad. Eller..? Nej! Mitt poem var någonting helt annat från början! Kan Ni klura ut vad? Spräng alla barriärer - känn inga hämningar - låt fantasin flöda - sätt namn på min experimentsgåta!

***
Empty taxman whale-oil stream you,
stretch of smooth water ma stocks leaf,
helmet is southern mountain.

Catarrh in a the frost son,
crisis thaw calm.
Tub in a cage man
gives in oath electricity field.
A fight lime limb,
the eighth month of the year's chubby mountain,
tub in live give
lynx ice live give of gene foreland.

Mare thaw the Hague,
quay said hand-in March son,
comb bad leaky mointain!
Yen's note in deuce,
electricity in road down.

Pearl gives twig.
Thore wimp lime limb.
Helmet is mountain man.


***

Nu finns ett facit bland kommentarerna!

La Bibliofille

fredag 25 juli 2008

Martina Lowdens Allt

Kluvenhet, kluvenhet, kluvenhet. Vilken fot stå på?
De första tvåhundra sidorna var jag övermåttan förtjust i Allt: språket, stilen, konstruktionen, leken med orden - sagolikt! Efter fyrahundra sidor förundrades jag fortfarande över Martina Lowdens genius, hennes språkkänsla och stilistiska begåvning (drabbades av akut med dock ej missunnsam luktärtsgrön avundsjuka), men tyckte kanske att romanen (i den mån Allt nu vill definieras som den typen av text) innehållsligt började bli något... enahanda? De sista tvåhundratjugosju sidorna läste jag bara för att läsa ut boken. Sorgligt, sorgligt. Jag ville vara förtrollad hela tiden, som en magisk motorväg ville jag att det skulle vara med Allt!
Efter en god natts sömn på saken konstaterar jag att jag skulle ha avgudat Allt och dyrkat den hylla den står på för en sisådär tio år sedan, då jag slukade eländesböcker som Elizabeth Wurtzels Prozac - min generations tröst och Caroline Krauss Borderline, och romaner som Anna Jörgensdotters Pappa Pralin, fullproppade med unga vilsna själar som med varje grafem gav uttryck för sin själs vilsenhet och bekräftade den egna identiteten, fäste den svart på vitt. Piller, psykisk sjukdom och ungdomens olyckligvarande var opium för mitt folk. Nu besväras jag av den sortens explicitet, intimitet, vill inte ständigt underrättas om vad M har för färg på sina strumpor, huruvida M är sexuellt aktiv eller inte. Det är för rakt upp i ansiktet på mig, in i min personliga sfär som är som Nordkorea när det gäller att överskrida gränser. Det gillas inte, jag vill helst kunna andas utan obstruktion.
En uppräkning av föremålen på ett skrivbord är prosapoem de första gångerna, men upphör någonstans på vägen att vara det för att istället blott bli ännu en uppräkning (självanteckning: förnya innehållet i din experimentsslöjd omgående!). Däremot fullkomligt älskar jag Martina Lowdens ordlekar - Eller så kunde vi bilda ett band. Ett halvklotband. (96) - och att hon TVÅ GÅNGER (minst) nämner Georges Perec.
Jag önskar att Allt och jag hade funnits för varann för ett decennium sedan, men då var ju fröken Lowden inte så gammal (men tveklöst oförskämt begåvad och intelligent redan då). Lita på att jag när mina två snyltflickebarn blir tillräckligt gamla ska sätta Allt i händerna på dem! Hoppas att de fortfarande är intresserade av böcker och tycker om att läsa även då.
Språk, stilistik: ja, Ja, JAAAA! Vill ha mer!
Innehåll, kontext: nja... eller nej... Nej tack. Jag tror inte det.
Martina Lowdens nästa bok: Tveklöst.

La Bibliofille

måndag 21 juli 2008

Måndaglig experimentsslöjd IX

Så var det ånyo måndag, en måndag då jag har äran att för Er presentera ett välkänt svenskt poem av en välkänd svensk poet i form av ett lipogram. Vilken dikten och vem poeten är kommer strax att framgå med all önskvärd tydlighet, men vad är månne ett lipogram? Ett lipogram är en text ur vilken en eller flera av alfabetets bokstäver uteslutits, en skrivlek som går ut på att skriva kortare eller längre texter utan att använda sig av en eller flera av alfabetets bokstäver.
Med risk för att Ni omgående vomerar och för evigt överger min salong kan jag här inte låta bli att omnämna ett av världens längsta lipogram, Georges Perecs fräsiga roman La Disparition/Försvinna, helt skriven utan e, franskans mest frekvent använda bokstav. För att hedra min älskade Hjälte har ock jag valt att utesluta e i min lipogramska form av Pär Lagerkvists Det är vackrast när det skymmer - Vackrast är dock skymningstimmar.

***
Det är vackrast när det skymmer

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra –
ensam, utan spår.

(Pär Lagerkvist)

***

Vackrast är dock skymningstimmar (lipogram)

Vackrast är dock skymningstimmar
All amour som skyar bringar
har boning sin i svärtans ljus
ovan världsallt,
ovan mark, humus.


Allt omhuldat, allting strykt av varsam hand.
Gudom själv utplånar fjärran strand.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt har givits
människan som lån

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Alla träd, alla moln, all mark där jag går.
Jag skall vandra –
vänlös, utan spår.

(Pär L.)

***
La Bibliofille

fredag 18 juli 2008

De har vänt sig från mig...

Igår var första arbetsdagen efter semestern, eller sommarlovet som jag föredrar att kalla det. Tröttare än trött släpade jag mig upp ur min älskade, älskade säng med Ryssen svansande runtomkring mig, strynkandes mina ben. Jag passerade helfigurspegeln. och som jag tyckte mig se något konstigt i den då den passerade mitt yttre synfält var jag tvungen att ta ett steg tillbaka för att bilda mig en uppfattning om vad det var jag sett.

SKRIK AV FASA! ETT VIDUNDER!

Utan att jag uppmärksammat det hade min lekamen (den förhatliga) antagit våldsamt mycket större proportioner (hyperbol!) under ledigheten än jag lagt märke till, och var otäckt blekgrå trots att den faktiskt vistats en del i solen.
Av ren skräck, i hopp om att tröstas av mina böcker, tog jag min tillflykt till bokhyllan, där var jag säker på att finna en varm och öppen fam.
Icke. I sympati med spegeln hade mina älskade böcker bytt namn! Följer nu ett förteckning över några av de titlar jag fann i bokhyllorna:

Banttime, E.L Doctorow
De sammanflätade valkarnas flott, Italo Calvino

En tjockis gör entré, Jonas Gardell
En val söker sin flock, Ulf Lundell
Farväl till maten, Ernest Hemingway
Fet i natt!,
Vilhelm Moberg
Fete Orm, Frans G. Bengtsson
Fet låga, Vladimir Nabokov
Fetma om Finland, Erlend Loe
Fettets dotter, Isabel Allende
Fett och svart, Stendhal
Get a waist, Nadine Gordimer
Glass och straff, Fjodor Dostojevskij
Grå valkar, Philippe Claudel
Hör bara hur talgen bultar i mig, Bodil Malmsten
Krig och fet, Leo Tolstoj
Kroppsmässigt fläskig, Kate Atkinson
Kvinnan som inte kom igenom dörrar, Roddy Doyle
Magens olidliga fethet, Milan Kundera
Marken under hennes fetma, Salman Rushdie

Midjans mått, Daniel Kehlmann
Mig väger ingen, Åsa Linderborg
O eller minnet av smalheten, Georges Perec
On Obesity, Zadie Smith
Tjock. Super. Erlend Loe
Tjockhet och fetma, Jane Austen
Tjockisen på Wildfell Hall, Anne Brontë
Tjockt barn, Stig Dagerman
Trindens skugga, Carlos Ruiz Zafon


Hälsokur är nu inledd. Åter till vardagens sunda vanor med regelbundna måltider, massor av frukt och grönt, promenader och ingen, säger INGEN, Ben&Jerry-glass! Hoppas att böckerna byter tillbaka till sina vanliga namn nu, jag tycker inte om när de är är så där kalla... och ärliga...

La Bibliofille

måndag 14 juli 2008

Tio böcker Du måste läsa innan Du dör - en utmaning

Ni kommer härmed att anmodas göra någonting riktigt svårt, kanske någonting av det svåraste Ni någonsin anmodats göra (på så kallad populärbasis naturligtvis, det är ju inte på liv och död detta): jag utmanar Er att upprätta en lista på Tio böcker Du måste läsa innan Du dör.
Vad är då en bok Du måste läsa innan Du dör? Det är naturligtvis alldeles upp till Dig! För mig är en bok man måste läsa innan man dör en bok som betytt någonting för mig, som trampat på min ömma tå, genomskådat mig, på något sätt gjort skillnad.
För några år sedan såg jag ett program på SVT vari Håkan Nesser ombetts upprätta en lista över de tio böcker han ansåg att man måste läsa innan man dör. Herr Nessers lista såg ut så här:

The Sea, The Sea, Iris Murdoch
Ut och stjäla hästar, Per Petterson
Försoning,
Ian McEwan
Illusionisten,
John Fowles
Orbitór: vänster vinge, Mircea Cartarescu
Undersökningen, Juan José Saer
Prioritaire, Iselin C. Hermann
The Brief History of the Dead,
Kevin Brockmeirer
Om en vinternatt en resande,
Italo Calvino
Guldsmedens hemlighet, Elia Barceló


Kanske ser inte herr Nessers lista ut som ovan längre, för är det någonting man måste minnas, så är det att Tio böcker Du måste läsa innan Du dör inte på något sätt är en konstant, oföränderlig lista. Att författa denna sorts lista i ambitionen att vara beständig, oföränderlig är meningslöst, ety Vi läser så många böcker, behöver olika saker vid olika tider, och Tidens Tand även gnager på Oss.
Min lista över Tio böcker Du måste läsa innan Du dör ser den fjortonde juli (Félicitations la France!) 2008 klockan 20.49 ut så här:

Un Homme qui dort, Georges Perec
L'Étranger/Främlingen, Albert Camus
The Good Soldier/Sorgligast av historier, Ford Madox Ford
Passionen enligt G.H., Clarice Lispector
Dikter 1972-2003, Kristina Lugn
Herrarna i skogen, Kerstin Ekman
Kaos, Pär Lagerkvist
La Vie devant soi/Med livet framför sig, Émile Ajar
Lolita, Vladimir Nabokov
Vårt behov av tröst, Stig Dagerman


Ville Ni anta denna utmaning vore jag mycket hedrad!

La Bibliofille

Måndaglig experimentsslöjd VIII

Intresset för att hålla det snyggt och prydligt i hemmet är i sluttampen av La Bibliofilles korta, alltför korta, sommarlov obefintligt. Döm om min glädje då jag i Martina Lowdens Allt (s. 18f.) fann inspiration till (vadå "fann inspiration till", jag snor ju rakt av!) att använda det huller-om-buller som omger mig i litterära experimentssyften! Frågan jag ställer mig är: går det att omvandla även min skrivbordsröra till poesi?
***

På skrivbordet (från vänster till höger):

necessär i crème och blommor, blå vattenkanna, Air optix breathable contact lenses, plastbutelj Extend All-In-One; rengöring, sköljning, desinfektion, dubbelvikt frottéhandduk med hjärta i rött, linsetui med lock i blått och vitt, Cooling Leg Gel - Gel Rafraîchissant pour les jambes, Cooling Foot Spray - Spray Rafraîchissant pour les pieds, en två tre öronproppar, Aloe Vera Shampoo; Not Animal Tested; EcoCert, nattens snorpapper, ögongömma "Väck mig i B.!", Berlitz Reseguide Moskva och Sankt Petersburg, mobiltelefonladdare, syskrin i trä med snidad kurbitz, la boîte à secrets, la boîte à me faire belle, Aqua Lily Anti-perspirant deodorant - Aqua Lily déodorant anti-transpirant, rött smyckeskrin med kanter och lås i "guld", Allt av Martina Lowden, en två tre hårnålar, vykort med Georges Perec på: Vivre, c'est passer d'un espace à un autre, en essayant le plus possible de ne pas se cogner, vattenstinn sprayflaska i transparent röd plast, tjugo centimeter toalettpapper, lampa, Renässans +: hyperton saltlösning vid nästäppa, mellanblått glasögonfodral, Benoîtkalender för 2008 med bilden Autumn på omslaget, femtio öre, Cooling Foot Lotion - Lait rafraîchissant pour les pieds, Children Body Lotion - Kinder Körperlotion, Not Animal Tested; EcoCert, plåster, anteckningsbok, kulspetspenna, liten tuss katthår.

***

La Bibliofille

lördag 12 juli 2008

Stig Larssons Autisterna

Alldeles utmattad lämnar jag ringen efter att i en veckas tid ha brottats med Stig Larssons Autisterna. Vilken pärs! Att läsa denna roman har varit som att passa en liten unge: den vred sig som en metmask i händerna på mig när jag tog upp den för att läsa, skrek i högan sky "Jag vill inte! Jag vill inte!" var gång jag vände blad, jag läste fem sidor åt gången men fick sedan ge upp, boken ville bara inte bli läst! Någon gång hade jag tur och fick läsa trettio-fyrtio sidor i sträck när Autisterna sov middag och lojt sträckte ut sig i mina händer, men så vaknade den och knep envist och tjurigt ihop rader och krånglade med sidorna så att det omöjligt gick att ta till sig ett endaste ord till.
Jag försökte verkligen med allt för att få boken samarbetsvillig:


- Ska vi ligga i soffan och mysa under filten?
- Buhu, näääää!


- Ska vi gå ut och sätta oss i solen?
- Nä, jag vill inte!


- Ska vi inte läsa lite nu när vi ändå ska åka bil?
- Nej, jag vill inte bli läst, dumma dig!


Det har sniglat sig fram i snigligaste snigelfart, min frustration har successivt byggts på, övergått i djupaste trötthet. Imorse fick jag nog:

- Nu kommer du hit, nu ska jag läsa ut dig en gång för alla!
- NEJ! Låt mig vara jävla kärring, JAG VILL INTE!

Med all uppbådlig styrka tvingade jag isär pärmarna, höll fast sidorna, kilade jag in blicken mellan raderna, och så var det till sist över. Autisterna utläst. Och både jag och boken genomsvettiga, förbi av matthet, urlakade, två sladdriga disktrasor.
Be mig inte beskriva vad boken handlade om, vad jag tyckte om dess konstruktion, dess språk, om det har jag bara den vaga uppfattning jag lyckats bilda mig de få stunder då bokungen sussade sött i mitt grepp som tillfälligtvis kunde tillåta sig att vara ömsint. Stilen, den verbiska, kyliga, oroande, drivande, som i de ögonblick den avger något slags värme gör det för att det ord den uttalar i sig är laddat med ömhet: kinden, mössan, bullfatet; stilen kan jag se som en kommentar till romanens titel, vars pluralis är mig ogenomträngligt. Varför Autisterna? Flera jag? En man med flera jag? Ett jag i förändring som i sig rymmer flera förflutna och kommande jag? Jag vet inte. Det blir bakläxa för mig och Autisterna. Vi skiljs nu åt, men som vänner.

We'll meet again

Let's say goodbye with a smile, dear,
Just for a while, dear, we must part.
Don't let the parting upset you,
I'll not forget you, sweetheart.

We'll meet again, don't know where, don't know when,
But I know we'll meet again, some sunny day.
Keep smiling through, just like you always do,'
Til the blue skies drive the dark clouds far away.
So will you please say hello to the folks that I know,
Tell them I won't be long.
They'll be happy to know that as you saw me go,
I was singing this song.

After the rain comes the rainbow,
You'll see the rain go, never fear,
We two can wait for tomorrow,
Goodbye to sorrow, my dear.


(Ross Parker, Hughie Charles)

La Bibliofille

måndag 7 juli 2008

Måndaglig experimentsslöjd VII

Fantasin tröt något då det var dags att ånyo till Er ära framgrunna ett underhållande måndagsexperiment. Så fick jag, liggandes på mage framför datorn på salongsmattan, någon meter ifrån mig syn på Mannens från bordet nedfallna grillchipspåse (observera Mannens grillchipspåse, ansvar för införskaffning, uppätning och nedskräpning stod Min Bättre Hälft för mol allena), och det gick upp en talgdank: den här ska jag leka S+7/V+7 (substantiv/verb ersätts med de substantiv/verb som kommer sju placeringar längre ned i en ordlista vilkensomhelst) och lite till med! Helt utan egen förskyllan föll det sig så att de sista raderna i strofen (eller om det är versen, jag lär mig aldrig att göra skillnad på de där två!) kallad "KVANTUM" råkade bli lätt ekivoka, känsliga läsare må därmed anse sig varnade!
Ni rekommenderas varmt att läsa poemet Grinchokladpuddingar med en intonation, en melodi efterliknandes allrakäraste Kristina Lugns. Det blir vackrast så. Eller har den måndagliga experimentsslöjden denna gång inte frambringat poesi, varför poetissans ljuva stämmad vore bortslösad på Grinchokladpuddingar? Ni har avgörandet i Era händer!

***

GRILLCHIPS

[SE]
Vi är fast beslutna att göra de bästa chips som finns.Vi skördar bara när potatisen är som finastoch kryddar med spännande kryddor,för att du ska få ett stort urval smaker att välja mellan.

KVALITETSGARANTI
Vi garanterar innehållet i påsen. Är du inte nöjd? Skicka in påsen med innehåll till oss. Uppge varför du inte är nöjd,var du har köpt påsen och hur mycket den kostade. Vi ersätter dina utlägg.

VAD ÄR DET I PÅSEN?
Ingredienser: potatis, vegetabilisk olja, kryddblandning: lökpulver, salt, maltodextrin, smakförstärkare (natriumglutamat), druvsocker.
Kan innehålla spår av mjölk. Salthalt: 1,8%.

PÅSEN OCH FÖRVARING
Påsen är gjord av polypropenplast med ett mycket tunt skikt av aluminium inuti. Det bevarar krispigheten och den goda smaken bäst, och ger minimal mängd avfall.Källsorteras som mjukplast. För att bibehålla chipsens höga kvalitét bör de förvaras torrt, skyddade mot starkt ljus och ej över normal rumstemperatur.

***

GRINCHOKLADPUDDINGAR

[SE UPP]
Vi varierar fast besprutade att göra åt de bästa chokladpuddingar som fixerar.
Vi sladdar bara när potentaten är som finast,
och krystar bara med spännande kryp,
för att du ska fängsla en stor usurpator att vältra mellan.

KVANTUM
Vi gassar innerkurvan i påskharen.
Varierar du inte oamerikansk?
Skilj påskharen med innerkurvan till oss.
Upphetta varför du inte varierar oamerikansk,
var du har kört upp påskharen
och hur mycket den kramade.
Vi etiketterar dina utlösningar.

VAD VARIERAR DET I PÅSKHAREN?
Inhalationer:
potentat,
vegetabiliskt oljefilter,
kryp:
löneglidning,
saltgruva,
mameluck,
smakstart (natt),
dryghet.
Kursa inplanta spårämne av mjölkkörtel.
Saltsjöbadsanda 7.15 producentansvar.

PÅSKHAREN OCH FÖRVRÄNGNING
Påskharen varierar göra upp av pomerans,
med en mycket tunn skiljeman av amalgam inuti.
Det beväpnar kristalloljan och den goda smaksaken bäst,
och ger till minimal människojakt avföda.
Känner med sig som mjälthugg.
För att bila chokladpuddingarnas höga kvantteori bör de förvirras torrt,
ifrånskyllda mot starkt ljushuvud
och ej över normalt rundbrev.

***

Som jag nedplitade ovan tryter redan den experimentala påhittigheten något. Om någon har förslag på/önskemål om något särkilt experiment mottages detta tacksamt.

La Bibliofille

söndag 6 juli 2008

Resa med ljudbok

Om någon dag ska jag företa en längre bilfärd och tänkte då stifta närmare bekantskap med fenomenet LJUDBÖCKER. Länge har jag förhållit mig skeptisk till detta medium, men då jag satt och surade över att på grund av diverse räls- och vägarbeten inte kunna ta mig till min destination medelst kollektivtrafik, lika med kunna tillbringa resan med läsning, slog det mig att det nu kanske är dags att göra en ny våghalsig och banbrytande erfarenhet. Entusiastisk surfade jag in på min lilla stads bibliotek för att se vad de har att erbjuda i ljudbokssväg.
För att inte förspilla eventuella läspärlor och för att eliminera risken för att just den bok jag ville lyssna till skulle vara utlånad hade jag i förväg bestämt mig för att låna en ljudbok som jag inte har någonting alls emot, men troligtvis ändå aldrig skulle ha läst, exempelvis Mustafa Cans Tätt intill dagarna, och för vilken allmänintresset kunde tänkas ha ebbat ut.
Har den äran att gratulera, så gott som allt (utom ljudböcker på finska) var av naturliga skäl utlånat då ju majoriteten av den svenska arbetskraften gick på semester i fredags. Suck. Ett par godbitar fanns dock inne, och mellan dessa ljudböcker ska jag välja då jag imorgon prick öppningstid rusar in i min stads bibliotek:

Karen Blixen, Babettes gästabud (röst Naima Wifastrand)
Hergé, Tintin (röst Tomas Bolme)
Ole Kierkegaard, Gusten Grodslukare (röst Hans Alatalo)
Marc Lévy, Et si c'était vrai (röst Marc Lévy)
Kristina Lugn, Jag har ett flygfotografi av kärlek (röst Kajsa Reingart, Johan Ulveson)
Ron McLarty, Traveler (röst Ron McLarty)
Sven Nordqvist, Pettson och Fíndus: Pannkakstårtan, Pettson tältar, Kackel i grönsakslandet (röst Helge Skoog, Johan Ulveson, Henrix Holmberg m.fl.)
Hjalmar Söderberg, Historietter (röst Krister Henriksson)
Edith Södergran, Landet som icke är (röst Marit Bergman)
Thomas Tranströmer, Dikter (röst Thomas Tranströmer)
Mark Twain, Tom Sawyer (röst Lars Ekborg)

Troligtvis går Traveler och Si c'était vrai bort, det vore synd om jag koncentrerade mig så mycket på att förstå och hänga med i de främmande språkvirvlarna att jag kör ihjäl mig själv eller någon annan på kuppen. Babettes gästabud ska jag helt säkert ha! Jag har ett flygfotografi av kärlek skulle jag tveklöst ha lånat om Kristina Lugn själv varit med och läst in, men nu är hon inte det, och då tror jag att jag hellre läser den själv. Historietter föredrar jag nog också att läsa på riktigt, det känns infamt att lyssna till Hjalmar Söderberg på något vis. Tintin vore trevligt, särskilt när det är Tomas Bolme som läser, han är bra på det, men kan inte Tintin ibland vara lite... läskigt? Pettson och Findus är självskrivet, men känner jag egentligen för Gusten Grodslukare? Blir Tom Sawyer för lång? Kommer jag att bli dåsig av att lyssna på poesi, är Edith Södergran och Tomas Tranströmer olämpliga att kombinera med bilkörning?
Tror Ni att Babettes gästabud, Pettson och Findus och Landet som icke är (jag vill så gärna höra Marit Bergman läsa poesi, tror att hon är bra på det!) blir en bra blandning? Kanske räcker det inte tur och retur, men blir det tid över kan jag ju alltid lyssna på P1! Eller ska jag slå till på Tom Sawyer också, för att ha i reserv? Dessa beslut, dessa predikament, dessa våndor! Jag går och sover på saken. Råd mottages tacksamt!

La Bibliofille

Herta Müllers Hjärtdjur

I Hjärtdjur av Herta Müller har den yttersta gränsen redan passerats, berättelsens Jag står i posttraumat, vid en punkt bortom fasan och skräcken. Det förlorade hoppet tycks ha tillintetgjort all hennes förtvivlan, lindat in henne i en kokong ur vilken hon med en poetiskt vaggande, repetitiv prosa som mur mot det förflutna berättar för oss om en tid i Ceauşescus Rumänien.

Våra hjärtdjur flydde som möss. De kastade
sina pälsar efter sig och försvann i intet.
(80)

I Hjärtdjur förkroppsligas det förtryckta, förföljda, utsatta, ansatta rumänska folkets klaustrofobiska tillvaro, dess underkastelse under en godtycklig regim som, renons på allt vett och sans genom att illegalisera varje annat förhållningssätt söker tillskansa sig folkets stöd: vänskap är hor och kriminell organisering, folkpoesi folkhets, Partimotstånd parasitering, självmord bedrägeri; man slaktar harar och dricker blod, har tavlor avbildande kvinnor med de nydödas grönaktiga hudfärg på väggarna, och Korsryggsmärtan, Cancersvulsten vägrar, lika envist som Diktatorn, att ge med sig, lämna ifred. Och överallt denna död.
Kontrasten mellan den återhållsamma tonen, det poetiska språket och den grymhet och råhet som skildras i Hjärtdjur får det att rycka och slita av ångest i hela kroppen. Det är vackert, så väldigt vackert.

La Bibliofille

fredag 4 juli 2008

Hymne à l'amour eller Orbitór: Höger vinge!

Lyckan sköljer över mig som det maffigaste monsunregn, tack vare Caroline kan jag nu med mod i barm vandra in i den kommande höstens vemodsmörker. I november släpps äntligen, at last, FINALEMENT Mircea Cartarescus Orbitór: Höger vinge! Finns det, trots allt, en gud? Finns det, trots allt, en nåd? Finns det, trots allt, barmhärtighet?

La Bibliofille

torsdag 3 juli 2008

Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick - utveckling

På begäran återvänder jag till Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick i ett försök att fördjupa de tankar om boken jag återgav i ett tidigare inlägg, och utfärdar samtidigt en varning om att för romanens handling kritiska detaljer här kan komma att avslöjas. För kännedom.
Den är, som jag sa, så otroligt mycket, Stjärnans ögonblick. Dels en metatext där Lispector genom sin jagberättare, Rodrigo S.M., kommenterar relationen mellan författaren och den av denne skapade världen - romanens trettio första sidor är en enda lång betraktelse över relationen mellan Skaparen och Det Skapade. Jag kan inte, nu när jag begrundar texten en andra gång, låta bli att dröja vid det faktum att jagberättaren heter Rodrigo S.M., och vad det sammataget med romanen i sin helhet säger om Författarens (inte bara Rodrigo S.M. eller Clarice Lispector, utan var enskild författare) person - en sadomasochist.

Jag har föresatt mig att inte skriva någonting invecklat, även om jag kan bli tvungen att använda ord som håller er vid gott mod. Historien kommer - fastslår jag med oäkta fri vilja - att ha omkring sju personer och jag är förstås en av de viktigaste. Jag, Rodrigo S.M. En gammaldags berättelse är det, för jag vill inte sträva efter att vara modern och sitta och hitta på nya idiom som får gälla för originalitet. På det här sätter får jag för ovanlighetens skull pröva att skriva en historia med början, mitt och "gran finale" följt av tystnad och av fallande regn. [---] [D]et är sant att inte heller jag har förbarmande med min huvudperson, nordesteflickan; det är en berättelse som jag vill ska vara kylig. Men jag har rätt att vara smärtsamt kylig och inte ni. Det är på grund av allt detta som jag inte ger er chansen. Det rör sig inte bara om en berättelse, det är framför allt
primitivt liv som andas, andas. [...]Det jag skriver är mer än bara fantasi, det är min skyldighet att berätta om denna kvinna bland tusentals andra. och min plikt att om än föga konstnärligt uppenbara hennes liv.

För rätten att skrika finns.
Så jag skriker.
(s.13f.)



Den metalitterära läsningen av Stjärnans ögonblick bor granne med en existentiell tolkningsmöjlighet, den om den mänskliga utsattheten och godtycket i de mänskliga levnadsvillkoren. Det är fullt möjligt att i Clarice Lispectors roman se en gestaltning av teodicéproblemet, varför Gud inte ingriper i sin skapade värld utan stumt står vid sidan om som en maktlös iakttagare. Det är svårt att inte dra paralleller till den hybris som åläggs med gudarnas straff i det grekiska dramat. I den stund Macabéa förstår sin egen olycka och ges hopp om en kommande upphöjelse ur sin misär måste hon dö. Insikten är den synd för vilken hon straffas - man ska vara försiktig med vad man önskar sig, ty vad ser Macabéa sig själv som i sitt ögonblick som stjärna, och vad blir Macabéa i sitt ögonblick som stjärna? Skillnaden kunde inte vara större.
Den tolkning jag föredrar är den som sammanfattas i orden "ödets ironi" eller "Livet är en hynda, och sedan dör du" (fri översättning av engelskans mer rytmiska och välbekanta motsvarighet), vari Clarice Lispector i ett slags sensmoral höjer ett varningens finger och samtidigt framhåller oskulden, naiviteten, icke-reflektionen, omedvetenheten, dekonstruktionen av det egna jaget som ett skydd mot tillvarons ofrånkomliga orättvisa, hoppet och insikten som vägen mot undergång och död.
Jag är förförd av tolkningsbredden hos Stjärnans ögonblick. Jag är förförd av det sätt varmed berättaren genom historien om Macabéa flamslungar ett maktlöst skrik mot Djävligheten och Vanmakten, mot att det inte går att leva lycklig som fullvärdigt medvetet subjekt, utan blott som ett dekonstruerat, till intellektet och känslan dött Jag. Jag är förförd av all förtvivlan i den skenbart underfundiga Stjärnans ögonblick, av hur Clarice Lispector genom underfundigheten letar sig fram till den sanna tragedin. Jag är förförd av hur Clarice Lispector ofrånkomligt leder strömmen från pluspol till minuspol, men aldrig den motsatta vägen. Rakt in i mörkret.
Nog så. Jag hoppas att denna min andra inblick i Stjärnans ögonblick tillfredsställer Er nyfikenhet på romanen i större utsträckning än min förra exposé gjorde. Om inte vet Ni var Ni finner mig.

La Bibliofille

onsdag 2 juli 2008

Lanceheim!

Tack vare Boktoka blev det mig bekant att Tim Davys i oktober kommer med en uppföljare till debutromanen Amberville - OUIII! Gillade Amberville skarpt när det begav sig, och hoppas att allt bra i den går i arv också till Lanceheim. Och att Patrick Norrman förgyller läsupplevelsen med illustrationer i den inbundna utgåvan också i höst.


La Bibliofille

W.G. Sebalds Saturnus ringar

Det har gått troll i min läsning, saker har kommit i vägen hela tiden och när saker inte kommit i vägen har jag varit på tok för trött och oengagerad för att kunna åstadkomma en vilsam och njutningsfull lässtund. Igår fick jag dock nog då jag surfade omkring på Det Världsomspännande Nätets bloggosfärvågor såg hur många böcker de flesta människor läst den senaste månaden, elva, tolv, tretton minst!, och tittade efter hur många jag själv tagit mig igenom. Sex stycken. Vafalls? Nu är läsning förvisso ingen kvantitativ sysselsättning utgåendes på att så många böcker som möjligt ska genomögnas på så kort tid som möjligt (därmed inte sagt att de som läser så många som tretton böcker på en månad bara slarvigt ögnar igenom dem), utan ett kvalitativt tidsfördriv som mår bra av att man tar det lilla lugna och läser med ro och eftertänksamhet, men sex böcker på en månad?!? Nänänänänä..! Beslutet att ha läst ut W.G. Sebalds Saturnus ringar i vilken det kvarstod dryga etthundrafemtio sidor före solens nedgång togs beslutsammast.
Saturnus ringar är en mycket god bok. Sebalds prosa är som hämtad ur en reseskildring från sjuttonhundratalet (kanske inte av en tillfällighet då ju romanens undertitel är "en engelsk vallfart"), lite högtravande med alla inskjutna satser, men ändå vemodigt personlig. Den från sjukhuset utskrivne jagberättaren blickar tillbaka, inte bara på sin egen fotvandring genom Suffolk, England, utan på historiska tilldragelser och personer, och skiftningarna mellan de olika kronologiska nivåerna är som höljda i dimma, i en handvändning, men ändå i ultrarapid, har berättarjaget förflyttat sig från för ett år sedan i England, till Kina avsefärd många århundraden, till och med årtusenden, tidigare. Även om det möjligtvis inte står att göra några jämförelser i övrigt kommer jag att tänka på Marcel Proust och hans sätt att i À la recherche du temps perdu medelst bara ett par ord lämna sitt eget konkreta nu och då för drömska utsvävningar och kontempleranden av filosofisk art. W.G. Sebalds lek med karakteristiska från den dokumentära genren (kan man kalla det så?) i form av foton, årtal, citat, namn på personer och platser, hänvisningar till faktiska historiska händelser förstärker läsarens tro på autenticiteten hos den fotvandring som den fiktive Sebald nu återger, och vad som under den ägt rum. Samtidigt blir effekten av de kronologiska förflyttningarna att det man känner igen som en historisk realitet får ett skimmer av fiktion. Vad är dikt och vad är verklighet?
Det vilar en tyngd över Saturnus ringar, jag känner mig beklämd, uppgiven, berörd då jag läser den, det finns något tematiskt repetitivt över de i romanen invävda berättelserna, som om de färdas mot någonting obönhörligt, oundvikligt mörkt, inte nödvändigtvis död, snarare mot en oupphörlig desillusion. I olika tider, men i Saturnus ringar som text samtidigt, förslavar, förtrycker, förintar man varann, och överallt denna ödslighet, denna ofrånkomliga och obevekliga ensamhet. Sorgligt...

En eloge och all högaktan till Ulrika Wallenström för hennes vackra översättning.

La Bibliofille