Tim Davys Amberville

En roman om mjukdjur med namn som Eric Björn, Tom-Tom Kråka, Ormen Marek, Sam Gasell, Emma Kanin? Sådant är jag svag för, mycket svag. När jag väl bevärdigat ägna Tim Davys Amberville en extra blick efter att länge ha varit skeptisk på grund av allt stoj och hallå runt denna roman, föll jag som en fura för Patrick Norrmans ruffa illustrationer. Handlingen lät sådär: Nicolas Duva ställer Eric Björn inför ett ultimatum; antingen tar Eric bort Nicolas Duvas namn från den mytomspunna Dödslistan, eller så dör hans fru Emma Kanin. Eric Björn har inget att välja på, självklart måste han rädda frugan!
Nu är boken läst/beskådad. Och me like. Faktiskt. Men bara av en enda anledning: att den är mjukdjurifierad och utspelar sin i en mjukdjursstad. Jag hade aldrig tagit i den med tång om romanfigurerna varit människor, aldrig! Intrigen skulle blivit fullständigt ointressant och osa amerikansk b-thriller, och det gör den egentligen i sin faktiska tappning också, men av någon underlig anledning reagerar jag knappt på Ambervilles stereotypt klassiska uppbyggnad just för att den gestaltas som den gör: med mjukdjur i en mjukdjursvärld. Är inte det märkligt? Hur kan mjukdjur i en låtsasstad vara nog för att häva alla de kriterier som jag normalt bedömer efter? Klassar jag den inte som roman? Blir den omedvetet, genom mjukdjuren och illustrationerna, en saga i mitt litterära medvetande, och därmed tillåts ta ut svängarna så som en saga gör? Eller uppfattar jag romanen som en ironisering av genreattribut, och därför betraktar en konstruktion, som jag i vanliga fall skulle fnyst åt och kallat "förenkling", som lite smålistig? Eller är jag så lättköpt att det räcker att byta ut en femtioårig man mot en nalle i samma ålder för att jag alldeles ska byta koncept och preferenser? Jag skulle aldrig tagit i Amberville med tång om det varit en "människobok"!
Därmed inte heller sagt att jag är upp över öronen förälskad i Tim Davys bok och höjer den till skyarna, för så är inte fallet. Jag betraktar ingalunda romanen som ett snillrikt litterärt mästerverk, utan snarare som en kul grej. Men ändå! Davys spel med genrekonventioner, hur han lyckas upphäva litterära spelregler genom att leka med förmänskligade mjukdjur, är rätt så schysst! Om det är ironisera som han försöker göra, så är Tim Davys mycket skicklig i den konsten, och vet att hålla balansen. Särskilt slående blev det i ett av Ambervilles sista kapitel där Eric Björn försjunker i filosofiska grubblerier om kyrka-stat-mjukdjur, och det är nästan så att man börjar att tröttna på tankeabstraktionerna då plötsligt följande inträffar: "Björnen snubblade till på en purjolök som låg på trottoaren, men lyckades undgå att trilla och gick vidare; även i tanken." (303). Björnen snubblade på en purjolök! Och det tror inte jag var av en händelse. Den avdramatiserar, snudd på förlöjligar, Eric Björns djupsinnigheter, distanserar. Så händer det igen: nallen snurrar in i existentiella tankevindlingar tills: "Eric Björn tog till vänster på måfå och lukten av smält ost slog emot honom som en öppen dörr." (304). Hade en trottoarkant och dieselångor fått samma effekt som en purjolök och smält ost? Nej, jag tror inte det.
Förbanne den person på Albert Bonniers Förlag (eller vem det nu var) som tog beslutet att byta omslag och utelämna Patrik Norrmans illustrationer ur Amberville när den gavs ut i pocket. Vad tänkte hon/han på? Och varför i hela friden brydde de sig alls om att trycka en oillustrerad häftad utgåva? Vilken av dessa böcker skulle Ni helst köpa om Ni skulle välja: den inbundna med illustration på omslaget och illustrationer i, pocketutgåvan med en ful bit gata med en pil på omslaget och utan illustrationer i, eller den häftade utgåvan som en gyllene medelväg, med illustration på omslaget (fast inte av Patrik Norrman), men inga illustrationer i?
För mig finns inga alternativ. Jag tycker (vilket säkerligen redan framgått med all önskvärd tydlighet) att illustrationerna är oumbärliga för Amberville, Amberville utan illustrationer måste vara som Sound of Music utan sång! Något sådant iallafall...
Visst fungerar Amberville som ren underhållningsläsning, men jag tycker främst om boken i egenskap av genreexperiment, hur den kullkastar genrekonventioner genom att använda sig av attribut från barnlitteraturen, och därmed säkerställer sin egen position: Tim Davys mjukdjur förlåter Amberville allt!

La Bibliofille