Dystopisk visdom

He says he knows he will not live to be an old man but who wants to be old in hell.

Salman Rushdie, ur Shalimar the Clown

 La Bibliofille

Krishna Sobtis Lyssna min dotter

Som på en teaterscen ligger en moder för döden i den på bokförlaget Tranan utgivna romanen Lyssna min dotter av den indiska författarinnan Krishna Sobti. I samtal med dotter, sköterska, sig själv omprövar kvinnan sitt liv, vrider och vänder på det, känner ömsom den största stolthet över att ha framlevt sina dagar i familjens sköte, över att ha givit allt för man och barn, sörjer ömsom alla de drömmar hon hade, allt det hon ville göra med sitt liv, men som aldrig blev av, som det nu är för sent att göra någonting åt.

Berättelsen är av ett mycket innerligt och ömsint slag, blir så som man som läsare bevittnar det långsamma avskedet mellan ammu och ladki i full medvetenhet om vad som står för dörren. Sorgen är en av romanens dominanter, men Lyssna min dotter är också full av humor, och antar i förhållande till det gestaltade en mycket mänsklig och osentimental hållning, såsom ju den dramatiska formen kräver. Ammu är inte den hyggligaste alla gånger, utan låter ladki och sköterskan klä skott för både det ena och det andra och stundtals är mer än lovligt krävande:

Efter en tupplur -

- Har didi inte stigit upp? Sover hon fortfarande?

- Ji.

- Mina naglar är i vägen. Klipp dem.

- Ammiji, jag klippte ju dina naglar igår.

- Kanske det, men du kan väl göra som jag säger. För att göra
mig glad.

(43)

Att texten är uppdelad i dialog, stundtals en mycket lyriskt präglad sådan, och kortare scenanvisningar, som en teaterpjäs, resulterar i en mer direkt text som inte tar omvägar över resonemang och diskussioner vid sidan av själva skeendet. Den får sagt det den vill ändå. Som läsare av denna på många sätt mer öppna roman, som är dialogisk på så vis att den ger sin publik det största utrymme inom texten, blir man en tyst närvaro i ammus sjukrum, vid ammus, ladkis och didis sida, en av dem som ska förlora en matmor, en mamma, sig själv.

I all sin enkelhet är Lyssna min dotter ett av de mest medkänsloväckande, ett av de vackrare själatåg modern litteratur har att bjuda.

La Bibliofille

Kalle Dixelius Toffs bok

Svensk science fiction hör sannerligen inte till vanligheterna, men i Kalle Dixelius Toffs bok har genren en nutida representant.

Det Sverige vi känner är för länge sedan svunnet, är i Toffs samtid bara en del av historien, en ganska viktig del, eftersom det är under vår epok som det sker som resulterar i den verklighet Toff lever i. I Toffs värld får man inte läsa, inte skriva, böcker är förbjudna, man knegar för potatis, för mat, inte för pengar, man misshandlas och lever i förtryck under Makten, och Ordningen är gud. Situationen i sig är måhända inte så ny, utan snarare skåpmat i nutidens dokumentärer och reportage. Det är istället placeringen i 2200-talets Sverige som ger omständigheterna exotisk klang.

Intrigen i Toffs bok är ingalunda originell, utan känns igen från mången roman, från mången film - Betahanne kommer i kontakt med underjordisk rörelse som i lönndom ägnar sig åt omstörtande verksamhet (i detta fall åt att skriva, läsa och bevara litteratur) och ger sig iväg på jakt efter Det Fria Landet. Genretypisk känns också den romanens indirekta samhällskritik riktad mot vår tid, alla antydningar om att det var något som gick katastrofalt snett i början av det andra årtusendet som lett fram till den realitet i vilken Toff nu framlever sina dagar.

Mer intressant är den diskussion om begrepp som text, fiktion och fakta som förs på romanens metaplan, den om hur en skönlitterär text, trots att den berättar om någonting ickefaktiskt, om någonting uppdiktat, också i mångt och mycket ÄR en sanning, åtminstone sett över tid. Idag är Nick Hornbys Om en pojke knappast att betrakta som ett viktigt dokument, ens som viktig litteratur, men om tvåhundra år kan den i sin gestalting av det tidiga tvåtusentalets vardagsliv komma att ha stor betydelse.

Måhända hör Toffs bok inte till den skara böcker som överlever fram till den tid i vilken den äger rum, men läsvärd är den ändock. Han är en hyvens prick, den där Toff, och duktig på att författa också faktiskt, trots att skrivandet inte tycks att vara en av vardagssysselsättningarna i framtiden.

La Bibliofille

Jag tänker på Perec

I jakt på något intresseväckande att skriva om här i salongen, någonting annat än en vanlig bokrecension (vilka förvisso kan vara nog så intressanta, men kanske också tjatiga att läsa i längden), letar jag mig försiktigt in på www.fnac.fr, en fransk nätkulturhandel som säljer såväl musik som film som böcker. För där finns mon grand amour littéraire - Georges Perec.

Jag tänker ofta på Perec, mycket ofta, och jag saknar honom väldeliga utan att han varit närvarande i mitt liv på något annat vis än genom böckerna. Detta har jag skrivit förr, det känns måhända igen, men detta är ju min litterära salong i Paris och i den upprepar jag mig hur mycket jag vill.
När jag senast var i Paris ägnade jag mig litegrann åt att vandra i Perecs fotspår och traskade med Den Bästa Hälftens (eller Den Där Människan Jag Har, som herr Markurell skulle säga) trogna samtycke iväg till 13 (var det 13?) rue Linné där Georges en gång i tiden bott, tror det var hans sista parisiska (och jordiska också) vistelseort om jag inte missminner mig. I flera minuter stod jag bara där, såg mig om efter en av dessa skyltar indikerande att här har Georges Perec en gång bott - Paris är ju fullt av sådana skyltar som pekar ut en hel hoper berömda människors forna adresser -, men någon sådan stod inte att finna och då blev jag massor av sur, tyckte att det var synnerligen ärekränkande att Paris stad undlåtit att spika upp en Perecskylt! Nu begriper jag att om det någonstans finns en Perecskylt, så sitter den nog på ett hus på rue de Quatrefages, nära Jardins des Plantes, där Sylvie och Jérome från Perecs debutroman Les Choses bodde. Misstog mig på nummer gjorde jag iallafall inte, eftersom jag mycket nogsamt antecknat denna i guideboken innan vi reste hemifrån, Den Bästa Hälften och jag.

Det var mycket märkligt att stå där på den där gatan mitt i varma sommaren och veta att han levt och gått omkring där comme si de rien n'était för ungefär trettio år sedan, att han kanske till och med ett oräkneligt antal gånger tagit i det där dörrhandtaget på dörren till den där porten. Försynt smög jag mig fram och klappade på det där dörrhandtaget, om utifall.
För några år sedan besökte jag och Den Bästa Hälften Auschwitz under ett besök i södra Polen och också då var Perec med. Perecs mamma försvann under deportation mot Auschwitz när Perec var liten och jag måste nedlägga en ros åt Cyrla Perec där, lite å Perecs vägnar, men också lite för att på något vis tacka henne för honom, var hade jag varit utan Perec?!? Såhär i efterhand kan tilltaget kanske verka fånigt, men det kändes och känns fortfarande väldigt bra.
Hursomhelst sitter jag här vid datorn med ett öga på fnac.fr och konstaterar att det finns så många Perectexter som jag inte läst, som jag inte äger och det är frustrerande och magontframkallande, speciellt som det är så förgrymmat svårt att få tag i fransk litteratur i Sverige (om man nu inte är en stjärna på näthandel, vilket jag inte kan skryta med att vara) och som en Frankrikeresa inte är att tänka på inom den närmaste framtiden. Något som också är väldigt ontimagenframkallande eftersom jag ju måste vallfärda till Perecs grav (eller vad man nu kallar ett sådant där hål i en mur) på Père LaChaise inom en snar framtid om jag inte ska förgås av jag-borde-känslor.
Plötsligt slår det mig att jag ska skifta decennium i sommar och att det då är legitimt att önska sig saker som är krångliga och tidskrävande att skaffa. Och att det inom den närmsta familjekretsen finns en person som är van vid att handa mystiska prylar nätledes och betala med kort i märkliga valutor (såsom euron, hrm..?). Någonting säger mig att denna person kommer att få tillmailat sig en adress och en lista med önskade varor, en lång lista eftersom det faktisk är decenniumskifte vi snackar om och man då ska köpa för lite mer pengar (La B, din lilla materialist!). Jag har ingen skam i kroppen, den har tagit slut.
Ålrajt, till mitt decennieskifte önskar jag mig, utan undantag, med möjliga tillägg (till exempel DVD:n Un homme qui dort, en filmatisering av den så obegripligt bra romanen med samma namn), följande böcker av och om Georges Perec:

* L'art et la manière d'aborder son chef de service pour lui demander une augmentation
* Espèces d'éspaces
* Tentative d'épuisement d'un lieu parisien
* Penser-classer
* L'infra-ordinaire
* Le voyage d'hiver
* Théâtre
* Beaux présents - belles absentes
* Je suis né
* Cantatrix sopranica
* Les verts champs de moutarde de l'Afghanistan
* Voeux
* Entretiens et conférences
* Portraits de Georges Perec (Paulette Perec)
* La clotûre
* Cher très aimable et charmant ami
* Les lieux d'une fugue
* Georges Perec (Claude Burgelin)

Jag är så ödmjuk och blygsam att man nästan fäller en tår av rördhet!
Så! Nu har jag fått skriva lite Georges Perec och önskat mig lite (hrm...) Georges Perec. Allt känns genast bättre och jag går att slafa - faire dodo. Bonne nuit à vous tous!

La Bibliofille

Richard Brautigans Gräsmattans hämnd

Vemod och vansinne är två vägar till stor litteratur och i novellsamlingen Gräsmattans hämnd vandrar författaren Richard Brautigan med en fot på vardera. Flertalet av novellerna är som minnesfragment, gestaltningar av episoder från ett medelålders amerikanskt nittonhundratal, från Författarens egna liv kan det tyckas, som i titelnovellen Gräsmattans hämnd vari belyses berättarjagets mormor, hennes hembränningsrörelse, hennes make no.2 och gräsmattan framför deras hus. I andra noveller är ämnet mer fabulativt och novellen i fråga kan då berätta om mer udda företeelser, till exempel om en man som väljer att ersätta rörsystemet i sitt hus med poesi, som i berättelsen Hyllning till KFUM i San Francisco.

Översättaren Jonas Ellerström - som på det mest föredömliga vis givit texterna svensk språkskrud, med en prosa som liksom rinner fram över sidorna som en amerikansk flod - skriver i sitt efterord till Gräsmattans hämnd att han önskar att Richard Brautigan kunnat fortsätta leva (s.173) och det är en högst förståelig önskan. Med föreliggande novellsamling bevisar Brautigan att han bättre än de allra flesta kunde nedskriva sina historier, berätta på ett sådant sätt att man, då man läser dem, invaggas i en illusion om att faktiskt lyssna till dem, att tydligt höra och se framför sig en förtäljande gestalt. Stämman i texterna är så ödmjukt varm, närvarande och full av humor -

SCARLATTIBRÅKET

"Det är mycket svårt att leva i en etta i San José med en man som försöker lära sig att spela fiol." Det var vad hon sa till polisen när hon räckte dem den tömda revolvern. (49)

- och detta tilltal gör att man inte kan låta bli att för sin inre blick skapa den bakomtextliga persona som berättar dem, och för var berättelse, för vart blad man vänder blir denna bild allt tydligare. I mer än sextio texter, befolkade av en mängd olika gestalter, skriver den av egen hand och i förtid avlidne Brautigan samman en bild av ett jag, en man som ser lite udda och smått tossig ut, en man med en antydan till ett försynt flin i mungipan och en gnutta vemod i ögonvrån. En outsider i ordets klassiska bemärkelse.
Det är obegripligt att Richard Brautigan inte har ett större renommé i den svenska litteraturvärlden, att han fram tills nu inte varit översatt till svenska. Det är bara att gratulera det utgivande förlaget Bakhåll till deras goda smak, till ett sant kap och samtidigt uttrycka en önskan om mer Richard Brautigan på svenska.

Listan över omistliga novellsamlingar har berikats med ännu en titel - Gräsmattans hämnd.

La Bibliofille

Ildefonso Falcones Katedralen vid havet

Skam och den mest bestämda förnimmelse av att ha blivit besudlad. Nedkletad av sentimentalt dravel, melodrama i historisk kontext. Utläst: Ildefonso Falcones Katedralen vid havet.
Gång på gång översköljdes jag under läsningens gång av den djupaste lust att kasta boken ifrån mig, hoppa på den, stampa på den, tända eld på den och å det snabbaste kuta iväg till närmsta vattenkran och där skrubba mig från topp till tå med rotborste, så vansinnigt pinsamt var det! Läs bara detta, en passage ur romanens slutsidor:

Arnau förde undan Mars huvud från sin axel och uppmanade henne att titta honom i ögonen.
- Jag är ledsen, började han, jag är ledsen att jag gav bort dig...
- Tyst, avbröt hon. det förflutna existerar inte. Det finns inget att förlåta. Våra liv börjar från och med idag. Titta, sa hon, lösgjorde sig från honom och tog honom i handen, havet. Stjärnorna, månen, där är de och de fortsätter att lysa upp oss, de lyser för oss. Vad bryr de sig om vad som har hänt. De håller oss sällskap och är glada för det. Ser du hur de lyser? De tindrar i himlen. Skulle de göra det om de brydde sig om det? Skulle det kanske inte blåsa upp till storm ifall Gud ville straffa oss? Vi är ensamma, du och jag, utan förflutet, utan minnen, utan skuld, utan något som kan komma i vägen för vår... kärlek. (644)

Isch! Man vill bara vomera utan avbrott i fjorton dar!

I början verkade det helt okej. Det stod utom allt tvivel att Katedralen vid havet långt ifrån skulle kvala in på någon lista över böcker man måste läsa innan man dör, att den inte var någonting annat än på sin höjd en god historia som är trivsam att läsa, men som man då sista sidan är genomläst lägger ifrån sig med ett Jaha och sedan förpassar till minnesvindlarnas mest avlägsna regioner. Om det bara vore så väl!
Det urartade å det grövsta, intrig följde på intrig och de tog de mest fåniga vändningar och utmynnade i någonting så förutsägbart att det borde vara straffbart att skriva på det sättet. I sina försök att skapa en berättelse med trovärdighet, en historia som skulle ha kunnat äga rum i verkligheten (och som till viss del också har gjort det enligt författarens efterord) lyckades Falcones bara göra saker och ting ännu mer löjeväckande och tramsiga. Arnau Estanyol, huvudgestalten i denna Barcelonaförlagda roman, uppmålas som en sann hjälte, alltigenom god, uppriktig och med massor av civilkurage, en hyvens kis om man så får säga, men för att han inte ska förefalla alltför upphöjd och übermänsklig infogar Falcones en och annan episod då han uppvisar mörkare sidor, hämndlystna diton till exempel. Dessa står i så bjärt kontrast till de he-manegenskaper han tillskrivits tidigare att det bara blir alltför genomskinligt att författaren varit mycket väl medveten om att hjälten är lite väl mycket hjälte och pliktskyldigt lagt till en liten söm i den Arnau Estanyolska strumpbyxan, bara för att. Samma sak med kvinnorna. Inga som helst nyanser där heller, horan är madonna och madonnan blir en hora och adelskvinnorna är raktigenom högfärdiga isstoder med onda avsikter. Alla adelsmän är elakingar, men bönderna - det är ena riktiga helgon, och kyrkans män, det är såklart hin håles anhang, som i alla medeltidsberättelser.
Katedralen i havet lider av ett av de största lyten en roman kan förses med, nämligen sökthet. Ildefonso Falcones förefaller mycket väl medveten om vilka reaktioner han önskar väcka hos sina läsare och har byggt upp texten, konstruerat sin historia i sann Hollywoodanda, i det allenarådande syftet att skriva en bestseller. Och visst har han presterat, señor Falcones! Det är inte illa att lyckas skriva en sexhundrasextiosex (!!!) sidor lång roman av vilken man inte har behållning av en enda sida, inte bär med sig något annat minne än just skammen och en avgrundsdjup frustration över att ha kastat bort många viktiga lästimmar på pretentiöst känslononsens, sentimentalt dravel förlagt i den mest ångestframkallande och vedervärdiga tidsålder av alla - medeltiden.

Lyss till sågens ljud i bokskogen.

La Bibliofille

Vårskrud

Den litterära salongen i Paris flyttar, som varje vår, ut i trädens skugga i Parc Monceau, därav den gröna skruden. Det är svårt att inte uppfyllas helt av naturtankar i tider som dessa och vad passar bättre i en naturförälskad litteraturslong i vårtider än en vacker tanke ur Harry Martinsonsk fatabur?

Roligt är att ibland tänka efter hur och i vilken ordning de olika djurarterna fly undan för ens steg. När man går normalt kan man alltid räkna med att en halvcirkel av utrymd skog ligger framför en och denna halvcirkel förflyttar sig alltefter hur man själv går. De stora och tunga fly först. Rävarna konstra också iväg sig i god tid i listiga bukter, befinna sig fort nog i det halvcirkelfält som redan ligger bakom en. Grävlingarna dröja och kura i sina gryt och hålor. Hackspettsungarna hänga fram som en klump över bohålets mynning i något ihåligt träd och väntar på modern, dra sig i sista stund tillbaka in i stammen likt en tunga som räckts ut emot en men nu drar sig in i munnen igen. Tjäderhönorna dölja sig väl bland granarnas undergrenar och braka upp till flykt så sent att det tyder på dövhet. Orrhönor vila ofta i skog bland örnbräken. Om det låter sig göra fly de genom att med halsarna sträckta springa undan under örnbräknens sammanhängande, solvattrade tak. Ormarna ringla också gärna undan in under bräkentak. De fly inte ner i hål förrän faran är alldeles överhängande. Ringduvorna nöja sig ofta med att lättjefullt flytta från träd till träd. En del fåglar är mästare i att flyga om hörn, det vill säga att plötsligt vika av runt första bästa gran. Man ser då den fulländade sneddningen då vingarna skära luften i en nedåt kurvande halvspiral. Andra fåglar fly längs med hela grangatan och vika av först när en lika bred och bekväm tvärgatan öppna sig i vinkel med denna. Dumma ungtjädrar och orrar fly ofta så. Vissa små skogshökar fly genom att beskriva de finfinaste åttor kring granarna eller helt enkelt en gäckande ring, så snabbt gjord att den för ett ögonblick står som ett band i luften och liknar en gloria runt granen. Andra fåglar fly lågt längs marken tills de hunnit runt hörnet, stiga därefter genast högt. Småfåglar, en del, fly genom kastflykt, hoppa som gräshoppor uppe på luftlagren. Andra fladdrar i väg högt upp, brant som en pyramid och låta sig sedan falla snett från denna lufttopp lika brant. Så finns det fåglar som hoppa från spetstopp till spetstopp (vad man än kan säga om granskogen men markanta toppspiror har den, ja, egentligen är den vårt enda trädslag som har riktigt bestämd topp, så riktig att en fågel kan sitta överst på det långa barrklädda pekfingret och spela kyrktupp. I jättegrantoppar kan det sitta bra nog stor fågel, ibland ända till stora hökar. Skatan sätter sig ofta i högsta grantoppspetsen i högsta granen. Blir där till svart silhuett och skrattar sedan ut en för att man trott att den varit något annat än skata.)
Ja, djuren fly på många olika sätt, alltefter arten. Men om dem alla skulle jag vilja säga, att går man normalt så fly de normalt. Att du får se ett djur fly och försvinna betyder att det har undkommit dig och det är ju bra.

Ur Naturessäer: Det enkla och det svåra; Stora djur och små (s.277f.)

La Bibliofille

Benjamin Stengårds Ur djupen ropar jag till dig

Att öppna pärmarna till Benjamin Stengårds seriealbum Ur djupen ropar jag till dig är att träda över till Den Mörka Sidan. Där påminner allting om den lugna och trygga vardagen, men den är förvrängd, förvanskad. Osäkert trevar Du över bilderna, över texterna, oviss om var Du befinner Dig, vad det är som sker.

Fasaden har spruckit och ur den strömmar en svart, obehaglig materia som man måhända helst inte vill kännas vid, som fyller var och en som närmar sig med de starkaste obehagskänslor. Ty den är fylld av intighet, sprider intighet, är intighet. Ingenting. Och man förstår att detta är Sanningen.

Hur mycket de grova, etsningslika bilderna än uppfyller sidorna, breder ut sig över och intar pappret står budskapet ändå glasklart. Seriernas vrål fortplantar sig likt tryckvågor upp ur rämningarna, bringande budskap om alltings intighet, om en obeskrivlig tomhet och de ekar obesvarade ut över bilderna, över sidorna.

Inte fan är lerterapeuten med ett hjärta av keramik särskilt skrämmande, inte heller kvinnan som i bästa (?) Terminator-anda antar flytande form, inte någonting i någon av de episoder som samlats i Ur djupen ropar jag till dig. Men den obotliga ensamheten, varats isolation som pulserar i subtexten...

Ond bråd existens bara. Det är otäckt.

La Bibliofille

Jag i första och sista person - 20 polska kvinnliga poeter

Ånyo har bokförlaget Tranan gjort en enastående insats för att höja kvaliteten på svensk bokutgivning. Vad sägs om en lyrikantologi samlande dikter av inte mindre än tjugo polska kvinnliga poeter?

I förordet till Jag i första och sista person ger redaktörerna Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson en målande bild av de polska kvinnliga lyrikernas undanskuffade position i den polska litteraturtraditionen och fastslår ett framlyftande av det faktum att det i Polen faktiskt finns kvinnliga poeter med lyskraft (7) som samlingens syfte. Detta förord, tillsammans med ett efterord av Reneta Ingbrant, doktor i slaviska språk och litteratur, vari de tjugo kvinnliga poeterna sätts in i en litterär/historisk kontext ger en diger bakgrund att läsa dikterna mot.
Inte för att de inte står utmärkt väl för sig själva, utan stöd, de av de polska poetissorna författade lyriska alstren, ty det gör de, så väsensskilda de nu är från varandra - där exempelvis Marta Podgórnik, född 1979, är vardagsrealist och i sin fria vers skriver fram ett jag som står med åtminstone ena foten i desillusionens grav, blasé...

LÅT DET FORTSÄTTA SÅ

12 december, fredag, får sparken, fullt i affärerna,
på gator, hållplatser, till och med i hjärtat. andas in världen
andas ut helvetet, det smälter, försvinner.
i dag ska ingen lida annat än av frosten,
i dag ska gud skänka mina fiender lycka och välgång,
låt telefonerna ringa för mig inatt,
låt det bli rea i natt,
på cigaretter, vodka och rohypnol.
ställer han sig i fönstret i dag igen, tvekande
med ett ben i graven,
gud: hjälp mig knuffa. (31)

är istället Maria Pawlikowska-Jasnorzewska, född 1891, en naturlyrisk kärlekspoet som i sina korta, rimmade fyrradingar presenterar en mer klassisk vemodspoesi...

OFELIA

Länge än får jag ligga still
i vattenväxternas snara
innan jag tror det jag inte vill:
Jag var inte älskad, bara.
(74)

I läsningen av en lyrikantologi vill man gärna söka efter en röd tråd, efter gemensamma nämnare, efter någonting som förenar och i en samling som Jag i första och sista person - en titel hämtad från en dikt av Krystyna Miłobędzka:

snabbast tappar jag ett verb, kvar blir substantiv, ting
sedan bara personliga pronomen (många jag, alltfler jag)
och namn? försvinner, bindeord försvinner
tre ord, två ord
till slut min, min i mig
min med mig
värld

jag i första och sista person
(13)

- som uteslutande samlar verk av kvinnliga författare blir kvinnligheten med automatik ett givet perspektiv att läsa dikterna ur, och för somliga av dikterskorna, som exempelvis Halina Poświatowska, är just det kvinnliga villkoret ett centralt tema. Men än mer intressant är det att läsa Jag i första och sista person som en lyrikantologi i vilken tjugo framstående polska kvinnliga lyriker, var och en med sina texter och ändock med största allmängiltighet, beskriver vemodets, sorgernas och livsvilsenhetens vandring genom ett utsnitt ur tiden - från nittonhundratalets mellankrigstid in i ett ungt andra årtusende.

La Bibliofille

Ida Lindes Om jag glömmer dig blir jag en annan

Den prominenta tävlingshästen Sonja vägrar plötsligt att hoppa över ett hinder och morfar blir gammal, åldras och dör. Om detta handlar de två kortromanerna/långnovellerna i Ida Lindes Om jag glömmer dig blir jag en annan.

Textuell tanke, får man lov att beskriva prosan - den lyriskt vackra! - i Sonja så? Den besvikne ryttaren ältar, tar om, kväder, rekonstruerar, rannsakar sig själv, men kommer inte fram till annat än att det var HÄSTEN som inte ville, som fått nog, som gett fan i våld och bara vägrar. Historia och samtid tjusigt sammanvävt medelst citat ur Sven Stolpes Kristina: drottning och rebell. Skickligt överförs ryttarens förtvivlan på läsaren, vi delar den, känner oss lika vanmäktiga och små som han, textens uppdelning i fragment bara ökar, understryker intensiteten i känslan.

Kan inte svara på era frågor. Det är tio år på dagen sedan hon vägrade. Varför skulle hon vara heligare än någon annan? Sacre Cœur. Det är bara ett namn. Kristina, bara ett namn.

Hetsa, springa, gripa efter skuggan av den som glider över den älskades ansikte, försöka möta en främmande blick i den älskades ögon. Förstår inte längre vad hon säger.

Ryttaren, det var jag, jag var ryttaren och ni sa att det var mitt fel, skvatt galen, måste ha blivit skvatt galen, ni hade aldrig sett en ryttare vägra, det är hästar som vägrar, inte människor. (25)

En modern variation på Olof von Dahlins Sagan om hästen eller inte, den intertextuella frågan känns mindre viktig i sammanhanget, det är inte den som gör Sonja till en stor text, trots det lilla omfånget. Det är PROSAN - den lyriskt vackra! - som trollbinder och förför. Och det faktum att man texten igenom upptas av den bestämda känslan av att bli dragen vid näsan, lekt med förminskar inte den upplevelsen.

Tonen i Larsson är en helt annan. Allt börjar i denna berättelse på det fridfullaste sätt, barndomsnostalgiskt, med en morfar att bada med, lära sig simma med, leka ord- och fantasilekar med, men som slutar på det sorgligaste, det mest naturtrogna sätt, med en gammelmansmorfar i vilken spåren av den mysiga barndomsmorfadern knappt går att skönja.

Vid en viss punkt, vid ett speciellt skeende i Larsson börjar historien att ändra riktning, vrida sig mot ett mörker, och här leker Ida Linde på ett mycket kittlande vis med texterna, låter bokmärken på berättelsens nivå fungera som bokmärken i texten, representera peripetin, själva vändningen i berättelsen om Rävöga och Morfar, och låter dessutom hästarna från berättelsen Sonja vara avbildade på dessa bokmärken, avbilda texten Sonja inom ramen för texten Larsson, kommentera förhållandet mellan de båda texterna inom den artefaktiska bokens pärmar. Författare/berättare tar gestalt i flickan Rävöga och låter henne, i sin lek med bokmärkena, bestämma över historiens utveckling, låter henne och Morfar ta gestalt i skimmeln och fölet:

Det största märket föreställer ett rosa slott med en mur, framför muren är det gräs och ljusgröna träd i kanterna. Ett sto betar medan hennes föl står på helspänn längst fram på bokmärket och tittar med skrämda ögon på något som inte finns med på bilden.
Hon letar efter ett annat bokmärke att placera vid sidan, i fölets blick, som skulle kunna vara det som skrämmer. Hon hittar två till i samma serie.
På det ena står tre hästar fastkedjade på rad. Längst bort en svart häst med fyra vita strumpor, hade hon strumpor, en vit bläs jämn och fin. Hästen stirrar rakt in i Larsson.
Tittar på det andra märket. Det är ljuslila berg som hon föreställer sig Anderna. En öken och tre palmer. Randiga tält som skulle kunna vara cirkustält. Längst fram står den vita skimmeln. Täcker nästan hela bilden. Den har hejdat kroppen och står på helspänn framför ett vattendrag på samma sätt som fölet på det första bokmärket och med samma skrämda ögon. Hon sätter den stora hästen i fölets blick. (80f.)

Passagen ovan är den mest intressanta i Om jag glömmer dig blir jag en annan som helhet, just för dess metatextuella egenskaper, dess sätt att kommentera såväl de båda berättelsernas inbördes relationer, som funktioner inom respektive berättelsers ramar, hur ett motiv i den ena texten - Skimmeln, en häst med vit eller grå päls - ges en symbolisk innebörd och får representera någonting helt annat - Morfar: Han står och tittar på bokmärkena. Håret är vitt, kritvitt. (91) - i den andra. Den har ett djup i sig som får tanken att svindla då man tar den i mer ingående beaktande och den kan generera hur många läsningar, tolkningar som helst.
Man behöver dock alls inte vara någon vurmare för litteraturvetenskapliga teknikaliteter för att uppskatta Ida Lindes Om jag glömmer dig blir jag en annan. Sonja tar en i sanning med storm genom sin intensitet i både text och känsla, och Larsson är en mycket rörande berättelse om relationen mellan en morfar och hans dotterdotter, skriven med en varmt närvarande prosa, utspelande sig i en miljö som ter sig högst verklig och sann inför den läsande blicken.

La Bibliofille

(som inte kan låta bli att fundera på om man bör ta fasta på att "Sonja" + "Larsson" blir "Sonja Larsson")

Maïssa Beys De utsatta

Den romana, och för den delen facklitterära, subgenren "kvinnoöde" är en stig som är vansklig att vandra. Ordet har stötts, blötts och nötts i dagskritik och andra litterära och ickelitterära sammanhang, om så många mer eller mindre anskrämliga alster - som på något märkligt vis kommit undan med att bara vara "kvinnoöden", kunnat surfa på framgångsvågor blott på grund av ämne och innehåll - och så länge att åtminstone undertecknad förskräckt ryggar tillbaka inför snart sagt vart verk om vilket epitetet används. Dock finns det självfallet kvinnoödesskildrande romaner med litterära kvaliteter, som inte bara har något att berätta, utan också gör det med stil och klass, såsom exempelvis Maïssa Beys De utsatta, betitlad Cette fille-là i franskt original, i Sverige utgiven på Bokförlaget Tranan.

Mentalsjukhuset är den scen från vilken berättelsen om Den Algeriska Kvinnan - representerade av bland andra Malika, Fatima, Aïsha, Kheïra och Badra bara för att nämna några av de gestalter som passerar revy i De utsatta, alla alls icke lidande av någon form av psykisk sjukdom - och hennes situation tar avstamp, och just ur detta, ramberättelsens avstamp i en miljö som är galenskapens klassiska hemvist, springer en diskussion om vad som är vansinne och vad som inte är det, vad som är utsatthet och vad som inte är det, och som genomsyrar texten som helhet. Malika, romanens prima donna, sår frön till tankar av detta slag redan i sitt förord:

FÖRORD

Må ingen häri se förhoppningen om en möjlig försoning med människorna eller med mig själv.
Jag vill helt enkelt bara ge uttryck för mitt ursinne över att ha blivit satt till världen och för den motvilja jag känner gentemot mig själv vid tanken på att inte veta varifrån jag kommer eller vem jag egentligen är. Jag vill avslöja kvinnornas tystnad och det samhälle dit slumpen fört mig, vars tabun och bakåtsträvande grundsatser ibland är så rigida, att de ibland inte frambringar annat än lögn, illvilja, olycka och våld.
Det står er fritt att lägga boken åt sidan och hänvisa mig till tystnaden eller att själva upptäcka vad somliga här hos oss kallar "vansinne".

Malika

Tanken om en större frihet som instängd på institution än som "fri" varelse ute i samhället, om en existens som ofrånkomligen är den utsattas är vare sig originell eller ny, men Maïssa Bey kan konsten att framställa problematiken på ett nytt sätt. Formen är förvisso klassisk, minner något om Giovanni Boccaccios Decamerone och Marguerite de Navarres Heptamerone (den förra inspirerad av den senare) - X antal människor som av en eller annan anledning hamnat avsides civilisationen och i denna isolation var och en berättar historier för varandra - men hon undviker skickligt att falla i patetikens fällor, att ömka, att ynka, att oskylt och pånäsanskrivande utgråta Ser ni, så hemskt vi har det! Istället kvarstår något av den föraktfulla tonen från Malikas förord, en viss cynism, ett kyligt avstånd som låter läsaren själv dra det emotiva lasset, i den mån ett sådant allt behöver dras för att man till fulla ska förstå vidden av en högst orimlig och orättvis situation.
Att vara utsatta i dubbel bemärkelse är i mångt och mycket en av romanens huvudfrågor, dels som kvinnor i ett förtryckande patriarkat, dels som kvinnor som i och med den plats de har på mentalsjukhuset hamnat utanför den patriarkala strukturen, fått möjligheten att betrakta den på avstånd, men är så djupt rotade i den att de ändå förmår romantisera den. Malika, tydligt utanförpositionerad genom sitt blonda hår och sina blå ögon, kvinnan utan ursprung, den enda som kan anta en skådande position och analysera sakernas tillstånd ur deras rätta ljus, vreds inte bara över förtryckarnas godtyckliga förfarande över de underkastade, de utsatta, utan också över de förtrycktas acceptans, tystnad och idealiserande.
En eloge till översättaren Monica Malmström som i De utsatta givit Cette fille-là en svensk språkdräkt som känns äkta, trovärdig och ursprunglig och i vilken francisismer och andra translatoriska snedsteg som kan få en översättning att kännas stel, konstlad och ovärdig lyser med en underbar frånvaro.

La Bibliofille

Seriealbum för en kroniskt skräckslagen?

Äntligen är den här Benjamin Stengårds skräckseriealbum Ur djupen ropar jag till dig. Ända sedan jag hörde talas om den har jag, som är nybliven serieamatör, abnormt intresserad av allt som är att betrakta som psykopatologiskt och kroniskt skräckslagen, väntat otåligt på att Galago ska släppa den så att jag kan börja läsa skräck! Hur ska det gå, hur ska det gå, voj, voj!

Hur kan man inte frestas av denna skapelse? Titeln är fullständigt oslagbar i sin dragkraft och den text som inleder Galagos lilla presentation av boken på hemsidan (kallas det ingress också i sådana sammanhang?) är också något alldeles otroligt lockande:

Innanför Visbys mörka ringmur beslutar sig en ung man för att sluta ta sina ångestdämpande läkemedel. I avsaknad av läkarhjälp från samhället skapar han en terapeut i lera att tala med. Men lerfiguren tar över.

I avsaknad av terapeut skapar han en lerfigur att tala med, det är ju fullkomligt lysande!

Entusiasmen inför att läsa Ur djupen ropar jag till dig saknas ingalunda, bör kanske till och med lägga band på dem en aning för att inte luras trissa upp förväntningarna till ouppnåeliga nivåer.

Herr Benjamin Stengård har för övrigt en webblogg - It's all about Benjamin - där han i ett av inläggen ger ett litet smakprov på sina slemteckningar samt kommenterar titeln Ur djupen ropar jag till dig som biblisk intertext. Det fanns mycket annat roligt också på Benjamin Stengårds blogg, varföre ett besök där rekommenderas varmt.

La Bibliofille

Ivan Bunins Mörka alléer

Romantikens Ryssland. Ett Ryssland där man bor på gods och sitter i egen loge på teatern, där kvinnorna bär muff och herrarna är artiga gentlemen som högst belevat och med stadig hand hjälper sin dam ut ur droskan, ett Ryssland där man far till Krim över sommaren, eller kanske tar det tryggt dunkande tåget till Europa.
Erotikens och Passionens Ryssland. Ett Ryssland där det hettar och sjuder bak konvenansens fasader, där kvinnor rodnar mer av åtrå än av blygsel, där män i sitt begär till kvinnan ligger vid hennes fötter, där kärleken är det största, där det ofta gör ont, är så svårt att älska. Sådant är det Ryssland som tar gestalt i nobelpristagaren Ivan Bunins novellsamling Mörka alléer.
Som i novellen Kall höst, berättad av en gammal kvinna som i sin ungdom förlorade sin trolovade till första världskriget och nu överlevt honom med många, många år, trots att hon strax före deras avsked en kall höstkväll försäkrat honom att hans död, den skulle hon aldrig överleva:

Så överlevde jag hans död, efter att en gång ha råkat säga att jag inte skulle överleva den. men när jag tänker tillbaka på allt jag upplevt sedan dess, ställer jag alltid frågan: vad är det som betytt något i mitt liv? och jag svarar: bara den där kyliga höstkvällen. Har den verkligen existerat? ja, det har den. Och det är allt som betytt något i mitt liv - resten har varit en onödig dröm. Och jag tror fullt och fast: någonstans därborta väntar han på mig - med samma kärlek och ungdom som den kvällen. "Du ska leva, glädja dig här på jorden och sedan kommer du till mig..." Jag har levat och jag har glatt mig - nu ska jag snart komma till dig.

(ur Kall höst, s.139)

Grundtonen i Ivan Bunins Mörka alléer är allt annat än den förälskat romantiska. Kärleken är en vånda, en orsak till sorger och plågor och ofta tar novellerna en abrupt ände med förskräckelse - kärleken, passionen går om intet, någonting händer och man ledsagas i orden rakt in i ett gapande, om än ömsint, mörker...

Detta hände i februari det fruktansvärda året nittonhundrasjutton. Han var då i byn för sista gången i sitt liv.

(ur Tanja, s.83)

Hennes kropp skakade av högljudd gråt och ropande bad hon att någon skulle förbarma sig över henne.

(ur I Paris, s.93)

...stundtals inlindat i en liten gnutta hopp, som i min personliga favoritnovell Kall höst, i vilken en gammal kvinna berättar om den kväll då hon, som ung, tog avsked av sin trolovade som miste livet till första världskriget:

Så överlevde jag hans död, efter att en gång ha råkat säga att jag inte skulle överleva den. men när jag tänker tillbaka på allt jag upplevt sedan dess, ställer jag alltid frågan: vad är det som betytt något i mitt liv? och jag svarar: bara den där kyliga höstkvällen. Har den verkligen existerat? ja, det har den. Och det är allt som betytt något i mitt liv - resten har varit en onödig dröm. Och jag tror fullt och fast: någonstans därborta väntar han på mig - med samma kärlek och ungdom som den kvällen. "Du ska leva, glädja dig här på jorden och sedan kommer du till mig..." Jag har levat och jag har glatt mig - nu ska jag snart komma till dig.

(ur Kall höst, s.139)

Storslagenheten i novellernas känsla är exakt och måttfull, och tar form inför läsarna utan bombasm och överladdning. Detaljrikedomen - det på månget vis sant romantiska i novellerna - ligger istället i beskrivningen av scenerier, av naturen, av människor, i en i det närmaste ultrarealistisk avbildning i text och ord av det ögat ser:

Ganska kort, undersätsig, en aning kutryggig, med tjockt svart hår, långt mörkt slätrakat ansikte och stor näsa var han sannerligen en riktig korp - särskilt när han var klädd i svart frack på de välgörenhetsaftnar som vår guvernörska anordnade; då kunde han stå krokryggig och stadig vid något stånd som föreställde en rysk bondstuga, röra på sitt stora korphuvud, snegla med blixtrande korpögon på de dansande och folk som kom fram till ståndet, och inte minst på den utklädda bojarfrun som stod där charmant leende och med sina stora briljantprydda händer serverade billig gul champagne i släta vinglas - en högväxt dam i brokad och kokosjnik, med näsan så vitrosa av puder att den verkade konstjord.

(ur Korpen, s.140)

Ivan Bunin förärades, enligt förlaget Akvilons omslagspresentation av författaren, nittonhundratrettiotre nobelpriset i litteratur. Man kan omöjligen ha några invändningar mot detta, som ju Bunins hantverksskicklighet är så uppenbar: han får sin publik att så gå upp i novellerna som berättelser att den blir glömsk för att också, parallellt, betrakta texten som just en text, en konstruktion. Stilen i Mörka alléer är så förföriskt vacker, så svävande trots att den också har en påtaglig förankring i en realistisk rysk berättartradition, i ett berättande som är klassiskt och känns igen från och, om än avlägset, minner om Anton Tjechov, Lev Tolstoj och Fjodor Dostojevskij. Novellerna är som inneslutna i en oantastlighet som inte kan komma någon annanstans ifrån än Ivan Bunin själv, från en största omsorg om var och en av de många, många detaljer som sammantagna blir... en mästerlig text.

La Bibliofille

Lyriskt om och i början av april

April is the cruelest month, breeding
Lilacs out of the dead land, mixing
Memory and desire, stirring
Dull roots with spring rain.

T.S Eliot

La Bibliofille