Je me souviens d'un homme qui avait peur de la dentiste

Whatever Perec was like on the couch, he was certainly the worst patient his dentist had ever had, and he nearly drove her to despair. He would turn up for appointments armed with excuses, often pathetically thin ones: ha had a cold and it wasn't a good day for an injection; he was feeling sad and didn't want to hear the sound of the drill; couldn't she just put it all off for a little while? Or else he would ring up in advance to say that he was at a meeting that was dragging on. Did she mind if he was late? She did? So it would be more convenient to cancel? When he did turn up, the dentist would have to distract him with tricks normally reserved for whining infants. On three out of every four appointments she got no dental work done at all.

ur Georges Perec: A Life in Words, David Bellos (s. 562)

La Bibliofille

Chimamanda Ngozi Adichies The Thing Around Your Neck

Liksom i Half of a Yellow Sun är det Nigeria som är det geografiska hjärtat i Chimamanda Ngozi Adichies novellsamling The Thing Around Your Neck och liksom i Half of A Yellow Sun ger Chimamanda Ngozi Adichie i The Thing Around Your Neck verkligen prov på sann begåvning, samma intelligens och klokskap.
Människorna i novellerna lever helt skilda liv, kommer från vitt skilda samhällsklasser, det de har gemensamt är det nigerianska ursprunget. Den samlade bild av nationen Nigeria och dess folk som frammålas i texterna visar på ett osedvanligt tydligt vis ett särskilt slags komplexitet, som på ett högre plan till och med resulterar i ett slags absurditet. I sitt granskande av dessa olika människoöden med så disparata förutsättningar, livsstilar, ja till och med kulturer, visar novellerna, inte var och en för sig, utan som samling på en väldig... dysfunktion. Det finns liksom glipor överallt och ur skrevorna sipprar ett slags obotlig sorg och med näppe återhållen frustration över sakernas ohållbarhet, konfliktfödslarna, återvändsgränderna där all kamp blir till ett Sisyfosarbete, människorna till humlor som fåfängligt, men enträget försöker flyga ut genom glasrutan. Allt lika omöjligt, alla utvägar tilltäppta.
Det handlar mycket om hopplöshet och desillusion i The Thing Around Your Neck och var och en av novellerna visar i sig själva och speglade mot varandra på Drömmens bedräglighet. Det är som en ond cirkel där hoppet i en text är besvikelsen i nästa, där allt bidrar till en övergripande berättelse om Nigerias omöjlighet, om ett land som är irreparabelt trasigt, men ändå så älskligt hemma att det fortsätter att utöva sin lockelse på dem som sökt sin lycka annorstädes. Och med land avses inte ett sammelsurium av system, regeringar, lagar och förordningar utan en modersgestalt, en omhuldande men maktlös modersgestalt, ett i bakgrunden bultande hjärta som värmer den berättelse som novellerna i sin helhet utgör, som hindrar den från att nedfalla i bitter cynism.
The Thing Around Your Neck utandas sorgsam kärlek och trots att Chimamanda Ngozi Adichis stil är så bedrägligt enkel och neutral, ger sken av att vara ett självklart uttryck som kommer utan ansträngning förefaller det ändå, för vart blad man vänder, för var novell man tar till sig, bli alltmer tydligt att det bakom orden finns som en palimpsestisk historia om bedrövelse och vanmakt som tyglas och bara kan uttryckas genom de ovanliggande novellernas textlager.

La Bibliofille

Marie Darrieussecqs Tom est mort

Tom är död. Att Tom är död är det obestridliga, oåterkalleliga, obegripliga och oacceptabla faktum om vilket Kvinnan som en gång var Toms mor, det är ungefär på det vis hon omnämner sig själv, försöker berätta. För tio år sedan var Tom fyra och ett halvt år gammal. Fyra och ett halvt år gammal var Tom när han dog och alltsedan dess kaos, helvete, oigenkännlighet, icke-liv.
Kvinnan som en gång var Toms mor ser tillbaka, vänder och vrider på, leker in absurdum med tankar på om, använder Tom, den alltid fyra och ett halvt år gamla Tom, som en måttstock och en bakgrund för allting i tillvaron, låter honom ta plats överallt, fylls å ena sidan av skuld över att inte kunna låta honom vara ifred i sin död, fylls å andra sidan av skuld över att överge honom, att inte finnas vid hans sida så död han nu är - je sais qu'il est nulle part (245)*. Hon är redskap för sin egen sorg, står stundtals som kluven mellan förnuftets insikter som vet, förstår hur det borde och måste vara och sorgen och kraften i den, dess överraskande omedelbarhet. Och det hela är mycket trovärdigt. Marie Darrieusecq, författarinnan till romanen Tom est mort, på svenska utgiven av Norstedts förlag under titeln Tom är död, vet mycket väl att föra sin penna i sorgens fotspår och även om en total känslomässig identifikation med den kvinna som en gång var Toms mor inte är möjlig, även om det över texten, mellan det framberättade och erfarenheten, ligger som ett skyddande nät finns det ändå i detta nät här och var rämnor, revor som låter läsaren skåda ner i de svindlande avgrunder av ohämmad och vansinnig sorg som Kvinnan som en gång var Toms mor, då hon skriver, lyckats kravla sig upp ur.
Det finns i Tom est mort, som i många av de andra av litteraturens sorgesånger - den mest vackra och tjusande genren av dem alla - en stillhet som är så njutbar att uppgå i. Inte en stillhet av acceptans, av att ha kommit till ro med sorgens rot, utan mer av en utgråtenhet, där allt fortfarande är ömt och sårbart, ingalunda läkt, men för stunden... ok. Inga illusioner, tro på att sorgen en dag alldeles ska ha läkt ut och att Kvinnan som en gång var Toms mor ska kunna tänka tillbaka på honom med, förvisso sorgkantad, glädje, så långt har hon de tio åren till trots inte kommit, men däremot ett outtalat hopp om att de stunder då hon kan finnas bara för sig själv, i nuet utan att tanken på Tom infinner sig, ska komma att bli fler, fler än den dag på stranden tillsammans med maken Stuart och barnen Vince och Stella som får henne att fatta pennan och berätta om att Tom är död.
Mot slutet av Tom est mort vinner romanen, som redan fått en plats på hyllan "Omistliga sorgesånger" (i utkanten på den, men ändå), än mer anseende. Kvinnan som en gång var Toms mor berättar i ett längre avsnitt om hur hon utifrån en stressutvärderingsskala från Association Canadienne pour La Santé Mentale, till ett möte med sin samtalsgrupp, skapar en egen skala som hon tillämpar på den franska litteraturen. På den ursprungliga skalan, vars högsta poäng var hundra, låg förlust av nära anhörig på 100. Kvinnan som en gång var Toms mor utökar skalan och sätter stresspoäng 150 för förlust av barn för att göra skalan till ett fungerande verktyg och sedan ger hon sig i kast med att placera in litteraturen på värdeskalan, som ett mått på vad den kunde betyda för föräldrar som förlorat ett barn. Victor Hugos dikt Demain, dès l'aube som handlar om ett jag som i gryningen går för att lägga blommor på en grav (underförstått författarens dotters grav) får 140/100: Madame de LaFayettes La Princesse de Clèves får 0/100 (avfärdas som blott samvetsbetänkligheter över ett ofött barn); Charlotte Delbos böcker, som berättar om vad hon minns av var och en av sina mördade kamrater efter att hon återvänt från deportationen till Auschwitz, får 150/1oo; Marcel Proust får 10/100 för att sidorna om mormoders dödskamp är så bra. Till sist kommer hon till Georges Perec och hans La Disparition som hon ger 100/100 och ägnar ett längre stycke åt (197). En guldstjärna till Tom est mort för det omnämnandet (jag tar av en udd feller två för att Kvinnan som en gång var Toms mor inte förstår vidden av Perecs sorg, utan anser texten vara för poetiskt lekfull). Och för den litterära passagen i sin helhet, som inte bara är förtjusande genom de litterära anspelningarna, utan också för att den åskådliggör ett slags sorgens desperation, ett behov hos den sörjande att mäta sorgen, att tävla i den, få bevisat för sig själv att det jag känner nu, det är det värsta, jag lider mest. Kanske är det i just detta stycke som sorgens vansinnighet är som mest manifest?
Tyckte Ni om Joan Didions The Year of Magical Thinking? Marguerite Duras C'est tout? Carl Henning Wijkmarks Den stundande natten? Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna? Ta då och för upp Marie Darrieusecqs Tom est mort på att läsa-listan.

La Bibliofille

*Jag [...] vet att han inte finns någonstans. (226)

Anita Agnihotris Dagarna i Mahuldiha

Noveller, reportage, roman - allt i ett, allt vart och ett för sig, allt i fusion. Anita Agnihotris Dagarna i Mahuldiha är en textsamling som önskar skildra samhällslivet i de indiska landsdelarna Orissa och Västbengalen, samspelet eller bristen därav, dysfunktionaliteten mellan folket och systemet, fattigdomen och maktmissbruket och en förbannad kamp för något slags rättvisa.
Birgitta Wallin och Tomas Löfström från Svensk-indiska översättningsprojektet har skrivit ett efterord till Dagarna i Mahuldiha, i vilket de bland annat tar upp samlingens brokighet vad genre beträffar och konstaterar att de olika texttyperna befruktar varandra, vilket i högsta grad stämmer. Det är som om novellerna, som inleder boken, och reportagen, som innehar mittposition mellan novellerna och romanen, blir till två typexempel för Anita Agnihotris författararena och samtidigt som en förrätt till bokens romandel, i vilken författarinnan på något vis väver samman de båda texttyperna. Resultatet blir en text med tydlig vilja och ett temperament, en text som använder fiktionaliteten som katalysator, som en scen för väckelse, diskussion och debatt i ämnen som alldeles uppenbart engagerar Anita Agnihotri på ett personligt plan och är djupt integrerade med hennes person. Wallins och Löfströms anekdot om hur författarinnan under en litteraturkonferens i Bangalore à propos Dagarna i Mahuldiha plågat utbrustit: - Men det pågår ju här och nu, den enorma fattigdomen och lidandet, och vi, vad gör vi? (310) understryker någonting som med största tydlighet finns manifesterat i författarinnans prosa.

La Bibliofille

Anneli Furmarks August & jag

Med ett i högsta grad misslyckat författarmöte och en mellan- till höggradig besatthet vid allt som har med de skriftligen skapande och litteratur att göra utövade givetvis Anneli Furmarks serieroman August & jag en mycket stor lockelse på mig. Vad händer när man stöter på en sedan länge avliden författargestalt under en strapats i storstaden? Det blir den tjugonio år unga (jojomen) Sigrid varse då hon under sina ströverier i Tegnérlunden i Hufvudstaden stöter på ingen mindre än självaste August Strindberg.
Det är en svår historia hon tagit sig an, Anneli Furmark, en svår gestalt hon givit Sigrid att möta, desto mera så som det sker i ett så blygsamt format, på 62 sidor à 165x165mm. Men det fungerar väl (i betydelsen bra, inte synonymt med "antar jag") och alla de viktigaste momenten i ett tänkt möte mellan en litterär gigant och en litteraturstudent finns där, även om man som boknörd givietvis skulle ha kunnat tänka sig, ja till och med önskat, sida upp och sida ner av djuplodande samtal och diskussioner om Strindbergs verk.
Jag tycker skarpt om Anneli Furmarks sätt att teckna, hur hon fyller var och en av serierutorna med skuggor och streck och därmed åstadkommer ett självklart trovärdigt vinterskymmande Stockholm och riktigt naglar fast den murriga stämningen i den strindbergska bostaden i Blå Tornet - ornamentiken som med jämna mellanrum återkommer och pryder bildrutornas nederkant understryker i hög grad våningens tidsliga limbo, dess funktion av tidsport -, i August & jag tillfälligt befriad från sina museala funktioner genom samma tidslucka som placerat August Strindberg i ett här och nu anno 2008.
På det hela taget är August & jag en angenäm och njutbar läsning och skådning, i synnerhet i skenet från läslampan, om kvällen då försommaren inte riktigt syns. Då kommer historia och bilder som bäst till sin rätt.

La Bibliofille

W.G. Sebalds Svindel. Känslor

Det finns en tidlöshet i W.G. Sebalds Svindel. Känslor som inte är av denna värld. Inte en tidlöshet i så mån att det är en text som aldrig kommer att bli omodern (vilket den troligtvis heller aldrig kommer att bli), utan mer som en tidlöshet som innebär att den liksom står över kronologi. Eller kanske mer att texten befinner sig på flera platser samtidigt, i sin kronologi är simultan. W.G. Sebald i slutet av nittonhundratalet skriver om Stendhal på artonhundratalet på ett Rousseauskt eller kanske snarare Goethiskt sjuttonhundratalsmanér (om det finns en stilistisk överensstämmelse mellan tyska källspråket och svenska målspråket, men av det beröm som öses över översättarinnan Ulrika Wallenström i dagskritiken torde så vara fallet. Jag är själv i högsta grad ånyo redo att skriva under på översättningens utmärkthet), med långa meningar och satser som följer på varandra i ibland svindlande (!) långa räckor och en ordföljd och ton som är av ett ödmjukt högtidligt och lite ledset slag.

Jag är väl knappast vare sig den första eller sista som drar paralleller mellan titel och innehåll, ety just denna parallellitet är så slående och i sitt utförande skickligt dragen till sin spets. Språket snirklar sig över boksidorna likt en serpentinväg uppför de italienska, österrikiska och tyska bergstopparna, fram och tillbaka i tiden och rummet, från Henri Beyle mer känd som Stendhal via Franz Kafka med en liten svängom över till en svindlande (!) mängd personligheter och händelser, tillbaka hem till W, England och W.G. Sebald själv. Man häpnar inför Berättarens - man vill särskilt mycket i fallet Svindel. Känslor skriva Författaren, allra helst W.G. Sebald faktiskt, så många drag av facklitteraturens karakterisktika bär denna med katalogsignumet Hce betecknade bok - känsla för detaljer, för hans iakttagelseförmåga, vaksamhet i till synes vart ögonblick och inför vart ting. Textens berättelse, dess verbiskhet om man får lov att kalla det så, går hand i hand med den typ av berättande som mer än en skildring av ett händelseförlopp är ett skådande. De talrika bilder och fotografier som placerats i textmassan är naturligtvis en del av detta skådande, men somliga passager är i all sin bokstavliga bokstavlighet också bilder, tavlor.

Och så känslan, den mörka. Den ständiga återkommandet till Det Sjuka - difteri, elegiska sinnestillstånd, självmord, morfinberoende, alkoholism, känslor av ansatthet - ett slags diskret fixering som dominerar i romanens fjärde och sista del, blir, tillsammans med det dystra, förvrängda och obehagsväckande i de av Berättaren besökta platserna, till ett uttryck för en dennes egna olycklighet (låt oss för enkelhetens skull kalla det mörka tillståndet så), den som en gång får honom att lämna England, och är ett hans permanenta sinnestillstånd, en mollstämning om man så får säga. Och denna mollstämning blir under resans gång vår, läsarens. Ty om skrivandet, det fiktiva såväl som det faktiska - man får icke glömma att i en skönlitterär text i första person singularis överlämnar Författaren pennan till Berättaren - i någon mån är en helande och läkande verksamhet vari en olycklighet gestaltas för att kunna avläggas, är läsningen en sysselsättning vari läsaren axlar den av Författaren/Berättaren avlagda olyckligheten. Och sällan är olyckligheten så njutbar som i Svindel. Känslor.

La Bibliofille

Tove Janssons samlade serier del I

Det gäller att göra också den kortaste av hemmavistelser mellan Grottekvarn och Törnrosasömn till en fin stund på dagen och med Tove Janssons samlade serier del I är det lätt ordnat. Nu är sista bladet vänt, men det vet i skrutton om jag inte tar mig en dust till med detta eminenta seriealbum. Illustrationerna är trots, eller kanske på grund av motiven, mycket stiliga i sin svartvithet och ämnena är precis som i "de vanliga" Muminböckerna både fnissroliga och sorgesamma på en gång. Utgåvan känns lyxig och påkostad utan att för den skull vara uppseendeväckande, det har nog mycket med formatet och papperskvaliteten att göra, stora, tjocka och styva ark som lätt låter sig bläddras och särskilt väl framhäver Tove Janssons teckningar, fulla av små detaljer här och var, men ändå sparsmakade och på sitt vis klassiska, jag kom flera gånger på mig själv med att uppleva själva skådandet av bilderna som att titta på designtyg.
7 september är satt som utgivningsdatum för nästa del av Tove Janssons samlade serier, som enligt uppgift tecknades för London Evening News när det begav sig. Någonting att se fram emot för oss inbitna Muminofiler alltså. Till dess del 1.

La Bibliofille

Visst förstår man Mumintrollet..!

La Bibliofille

Muriel Barberys L'élégance du hérisson

Muriel Barbery hade mig hela tiden i sitt grepp, SÅ var det. Berättelsen om den olyckliga lilla överklassflickan Paloma och den fördolt intellektuella änkeportvakterskan Renée, två av invånarna i ett bostadshus i Paris, tillika berätterskorna i Muriel Barberys andra roman L'élégance du hérisson, fick mig att under läsningens gång lägga i allt högre engagemangsväxlar och tro det eller ej, de sista sidorna satt jag med en tår i ögonvrån och det enda som förmådde mig att hålla dem tillbaka var de övriga cirkus femtio passagerarna på bussen som just då var min läsarena. Jag, som ifråga om läsning sällan tillåter mig att låta känslorna få övertaget, undviker att engagera mig känslomässigt i det som utspelar sig på boksidorna, i VAD som faktiskt sker, utan istället ägnar mig åt att granska HUR författaren burit sig åt för att skapa stämningar i texten och sedan bestämmer hur jag ska förhålla mig till det berättade, satt där gråtfärdig.
L'élégance du hérisson avväpnade mig ganska tidigt. Den utsöndrade lärdhet och intelligens, hade från början en tydlig riktning och ett driv, ett slags filosofiskt resonerande och ovanför texten beläget plan och mellan detta plan och själva historien fanns denna ständiga dialog, ett utbyte som tillät bitar att falla på plats. Bitar som dels sade någonting om romanen i stort, om en syntes, en enhetlighet på ett dramaturgiskt vis, men också om textens bakomliggande idé, om EXISTENSEN. Och för detta föll jag som en fura - säg någonting om vådan av livet och existentiella vedermödor och jag förlåter nästan vad som helst. Jag förlåter lite stereotypi i persongalleriet, jag förlåter några små klichéer, jag förlåter ett uns övertydlighet, bara det tjänar att understryka hur grymt det kan vara att leva och tröstar mig för att det är så.
Jag liknar L'élégance du hérisson vid ett paket, kanske lite slarvigt inslaget och i ett papper som man kan finna i vilken affär som helst, och med ganska mycket silkespapper runt själva gåvan, men när man väl fått upp den och har den i handen - wow, vilken present! Och detta paket har jag öppnat och verkligen njutit av, med själ och hjärta.
Och jag har lärt mig.

Quelle est cette guerre que nous menons, dans l'évidence de notre défaite ? Matin après matin, harassés déjà de toutes ces batailles qui viennent, nous reconduisons l'effroi du quotidien, de ce couloir sans fin qui, aux heures dernières, vaudra destin d'avoir été si longuement arpenté. Oui, mon ange, voici le quotidien : maussade, vide et submergé de peine. Les allées de l'enfer n'y sont point étrangères ; on y verse un jour d'être resté là trop longtemps. D'un couloir aux allées : alors la chute se fait, sans heurt, ni surprise. Chaque jour, nous renouons avec la tristesse du couloir et, pas après pas, exécutons le chemin de notre morne damnation.
Vit-il les allées? Comment naît-on après avoir chu ? Quels pupilles neuves sur des yeux calcinés ? Où commence la guerre et où cesse le combat ?

Alors, un camélia.*

La Bibliofille

* L'élégance du hérisson, s. 324. Romanen utgavs nyligen av bokförlaget [sekwa] med titeln Igelkottens elegans.

Un mot à demi-chemin

Bouleaux
Apprenez-moi que je ne suis rien
Et que je suis digne de vivre

*

Björkar
Lär mig att jag inte är någonting
Och att jag förtjänar att leva

ur L'élégance du hérisson/Igelkottens elegans, Muriel Barbery

La Bibliofille

Lars Sunds En lycklig liten ö

Den är bedräglig, den inledande Skapelseberättelsen i Lars Sunds roman En lycklig liten ö. Så vackert, så vackert skriver herr Sund om skrivandets initiala vedermödor, han skapar himmel och hav, vi kan riktigt känna kustluften i lungorna, föregår herr Sunds penna och föreställer oss den mest idylliska av platser som Författaren så, som krona på verket, pryder med... ett lik.
Ja, ty så är det, i vattnen kring den lilla skärgårdsön Fagerö skvalpar liken omkring så som bara lik kan göra. Ingen vet vilka de är, inget vet varifrån de kommer, ingen vet vad det är som hänt dem, men de lyckas riva upp den idylliska skärgårdstillvaron med sin ankomst.

De i saltvattnen skvalpande liken utgör kuliss för, blir ramberättelsen till, en mycket större berättelse om en skara öbor och deras samexistens på den begränsade yta landbacke som Fagerö är. Tillsammans med Berättaren, som kan ta gestalt på ön precis som en av dem, vandrar vi runt bland skärgårdsmänniskorna, tar mer djuplodande tittar på dem, på vad de varit med om, varifrån de kommer, hur de reagerar på de från havet kommande liken, vilken deras plats i samhället är, vilka de är. Med små medel lyckas herr Sund åstadkomma det mest detaljerade och brokiga persongalleri, gestalter som man tycker sig känna, vara minst lika bekant med som de andra människorna på Fagerö är. Och trots att de klassiska Typerna finns där känns persongalleriet ingalunda som gjutet i given form, utan är tvärtom mycket levande och förvånansvärt runt.

En lycklig liten ö är ett slags studie i mänskligt beteende och social interaktion. Det är väl knappast pärlors strimmande sken som herr Sund inblandar bland väppling, hägg och syrén, snarare kirskål, brännässla och tistel, men han ruckar tvivelsutan på en omtålig balans då han låter de främmande människorna i all sin dödhet flyta in i skärgården. Och det är inte utan att man bakom detta experiment tycker sig ana någon som i sin barndom petade med pinnar i myrstackar och roades outsägligt av att titta på det kaos, den kalabalik som uppstod i myrsamhället. Bakom Berättarörat finns mängder av rävar, i Berättarögat massor av glimtar.

Vad som händer i En lycklig liten ö struntar man egentligen blankt i, det är bara så lustfyllt att få ta del av språket, stilen, av de dialektalt präglade dialogerna, av tillbakablickarna, att få en glimt av Berättarens små ironiska inpass och distans till texten, av leken med texten, hur herr Sund konstrar med begreppet metafiktion och framställer texten som dels någonting av ett medvetande skapat, dels någonting som skapar sig självt, har ett eget liv som som kan välja att uppta oss inom sig, ömsom utestänga oss.

En lycklig liten ö är på Den Sant Goda Bokens vis mycket syntetisk, enhetlig, det råder en harmoni mellan miljö, stil och form som lyfter hela verket och gör det till en riktigt läsnjutning, där man läser och bläddrar vidare bara för att själva kompositionen är så oemotståndlig. Den liksom utsöndrar berättarglädje!

La Bibliofille