W.G. Sebalds Saturnus ringar

Det har gått troll i min läsning, saker har kommit i vägen hela tiden och när saker inte kommit i vägen har jag varit på tok för trött och oengagerad för att kunna åstadkomma en vilsam och njutningsfull lässtund. Igår fick jag dock nog då jag surfade omkring på Det Världsomspännande Nätets bloggosfärvågor såg hur många böcker de flesta människor läst den senaste månaden, elva, tolv, tretton minst!, och tittade efter hur många jag själv tagit mig igenom. Sex stycken. Vafalls? Nu är läsning förvisso ingen kvantitativ sysselsättning utgåendes på att så många böcker som möjligt ska genomögnas på så kort tid som möjligt (därmed inte sagt att de som läser så många som tretton böcker på en månad bara slarvigt ögnar igenom dem), utan ett kvalitativt tidsfördriv som mår bra av att man tar det lilla lugna och läser med ro och eftertänksamhet, men sex böcker på en månad?!? Nänänänänä..! Beslutet att ha läst ut W.G. Sebalds Saturnus ringar i vilken det kvarstod dryga etthundrafemtio sidor före solens nedgång togs beslutsammast.
Saturnus ringar är en mycket god bok. Sebalds prosa är som hämtad ur en reseskildring från sjuttonhundratalet (kanske inte av en tillfällighet då ju romanens undertitel är "en engelsk vallfart"), lite högtravande med alla inskjutna satser, men ändå vemodigt personlig. Den från sjukhuset utskrivne jagberättaren blickar tillbaka, inte bara på sin egen fotvandring genom Suffolk, England, utan på historiska tilldragelser och personer, och skiftningarna mellan de olika kronologiska nivåerna är som höljda i dimma, i en handvändning, men ändå i ultrarapid, har berättarjaget förflyttat sig från för ett år sedan i England, till Kina avsefärd många århundraden, till och med årtusenden, tidigare. Även om det möjligtvis inte står att göra några jämförelser i övrigt kommer jag att tänka på Marcel Proust och hans sätt att i À la recherche du temps perdu medelst bara ett par ord lämna sitt eget konkreta nu och då för drömska utsvävningar och kontempleranden av filosofisk art. W.G. Sebalds lek med karakteristiska från den dokumentära genren (kan man kalla det så?) i form av foton, årtal, citat, namn på personer och platser, hänvisningar till faktiska historiska händelser förstärker läsarens tro på autenticiteten hos den fotvandring som den fiktive Sebald nu återger, och vad som under den ägt rum. Samtidigt blir effekten av de kronologiska förflyttningarna att det man känner igen som en historisk realitet får ett skimmer av fiktion. Vad är dikt och vad är verklighet?
Det vilar en tyngd över Saturnus ringar, jag känner mig beklämd, uppgiven, berörd då jag läser den, det finns något tematiskt repetitivt över de i romanen invävda berättelserna, som om de färdas mot någonting obönhörligt, oundvikligt mörkt, inte nödvändigtvis död, snarare mot en oupphörlig desillusion. I olika tider, men i Saturnus ringar som text samtidigt, förslavar, förtrycker, förintar man varann, och överallt denna ödslighet, denna ofrånkomliga och obevekliga ensamhet. Sorgligt...

En eloge och all högaktan till Ulrika Wallenström för hennes vackra översättning.

La Bibliofille