torsdag 18 mars 2010

Sven Nordqvists Hattjakten

Hattjakten
Sven Nordqvist
Rabén & Sjögren
9789129638837

Om grottifiering i barnlitteratur är brottsligt bör polisiära myndigheter å det snaraste komma och anhålla mig. Om grottifiering i barnlitteratur författad och/eller tecknad av Sven Nordqvist är extra brottsligt är jag mer än lovligt kriminell, ty bladen i Hattjakten har vänts friskt de senaste aftnarna. I Hattjakten figurerar varken någon Mamma Mu, Kråkan, Pettson eller Findus, istället är det Morfar som är den stora stjärnan. När han vaknar en morgon hittar han inte sin Hatt som han alltid tar av sig och hänger över sänglampan om kvällen och tar på sig det första han gör om morgonen och i rimlighetens namn blir självfallet han arg som en spik när han en av dessa sagda morgnar inte hittar den där Hatten - inte ens under mattan invid sängen ligger den! Ingen - vare sig Hunden Blixten, Höna, Någon, Skräddare Västerknäpp eller Kanini - betraktar detta med den försvunna Hatten som någon större katastrof, utan är sådär segt och trögt hjälpsamma som bara de personer är som inte F Ö R S T Å R hur viktigt den där Hatten som försvunnit faktiskt Ä R och hur mycket A V  N Ö D E  N  det  är för den som förlorat Hatten att snarast Å T E R F Å den, och kommer på efter en lång, lång stund att de nog sett den flyga förbi, eller kanske tror sig veta Någon som vet vart den tagit vägen eller ens B E G R I P E R att Hatten faktiskt är B O R T A. Och så till råga på allt alla dessa obestämbart bekanta föremål som dyker upp jämt och samt, kan Morfar bli annat än distraherad? Och till och med lite... glad?
Allting, hela berättelsen, är innerst inne mycket gåtfullt och Kafkaartat och man undrar och förundras: varför hänger tavlorna över Morfars säng bakochfram? Varför sover en stor och lat hund på köksbordet och varför heter den Blixten om den nu är så lat? Vem är Någon?  Vem är det egentligen som bor i lådan under sviskonpalmerna, krystantemerna, jordgubbsträden och sockerrören (se bild) i den gamla ladan?

Bakom Morfar: sockerrör.

 Vem skickar ut leksaksbilen till Morfar? Hur hamnade tennsoldaten i kaffeburken, klockkedjan i chokladkexet, pennkniven i Skräpet, magneten i  kaffetermosen och visselpipan i gratislådan och framför allt hur hamnade de där N U? Kaffekoppar som S TÅ R  K V A R på ett omkullvält bord? En motorcykel som går på pilsner? Och framför allt vart tog Hatten vägen? 
Tycker man egentligen att någonting av det som händer Morfar under hans hattjakt egentligen är så himla skumt? Nej då, varför skulle man tycka det, när sänglampsladden är instoppad i en kontakt i nattduksbordet, när telefonen är monterad högst upp på ett skåp, precis invid taket, när det står en pytteliten kock av obestämd art och rör om i en kaffekopp på en stol, när ett äppelträd står i ett dricksglas på fet grindstople, när det står en igloo med cykel parkerad utanför under en buske, när Höna förvarar kaffet i kylskåpet, kexen i en kastrull på spisen och sina ägg i en vagga under en parasoll på trappen,  när en pytteliten fiolspelare av obestämd art har utomhuskonsert för tre ännu mindre varelser varav en är en orm, när en gammal symaskin synes vara av märket "TALKER", när en snigel kommer farande i en dragsterbil i ett hörn och när en pytteliten rånarliga av obestämd art stjäl skruvar och muttrar från motorcykelreparationen i ett annat?

En pytteliten rånarliga av obestämd art stjäl skruvar och muttrar från motorcykelreparationen

Inget konstigt alls, det naturligaste i världen. Särskilt inte som dessa små skumheter också smugit sig in bland bokstäverna och orden också: arg som en spik? Skrik inte gode man, jag är inte blind? Skorpsmulare? Mössavdragare? De for iväg som en guttaperka (som en guttaperka-vaddå?)? Kan man annat än älska detta? 
Finns det någon som förblir oberörd inför Sven Nordqvists lågmälda och rara berättelser och de finurliga och vackra illustrationerna som man kan låta blicken vandra över i många timmar, flera gånger om? Det kan väl aldrig vara möjligt? D E T måste väl vara olagligt ändå? Hurusom haver fortsättes det här med barnlitteraturromantisk kriminalitet och Ni borde ägna Er åt detsamma på Ert håll. Minns att allt man blir glad av är bra för magen!

La Bibliofille

4 kommentarer:

  1. Vilken nostalgi! :) Det här är en av de barnböcker jag verkligen minns från när jag själv var liten. :) Dock minns jag den nog mest för att jag inte alls gillade den! Jag tyckte den var otäck. Det kanske är svårt att förstå. Men det var väl alla underligheter och det "kafkaartade" som inte föll mig i smaken. ;)

    SvaraRadera
  2. Linnea: jag kan till fullo förstå Din känsla, har samma förhållande till Staffan Westerbergs barnprogram. Något minne av den klassiska Vilse i pannkakan (eller vad det nu hette har jag inte, anar att förträngningsmekanismen slagit till), men Lillstrumpa och Syster Yster (särskilt rösterna!) får kalla kårar att ila längsmed min ryggrad! Burr..!

    SvaraRadera
  3. Jag blev så glad när jag såg att den kommit i nyutgåva! Vi köpte den när vi fick vårt första barn 1992 och sedan läste och älskade vi den om och om och om och om igen för både första, andra och tredje barnet. Till slut var boken ett enda lösbladssystem som hölls på plats av ett gummiband runt om. Nu, när nyutgåvan kommit har vi tänkt köpa alla barnen varsitt nytt, eget ex att ta med sig ut i livet!

    SvaraRadera
  4. Anonym: Sven Nordqvist är fantastisk! En jättebra idé att köpa barnen varsitt eget exemplar!

    SvaraRadera