Jonas Karlssons Den perfekte vännen

Om den oroande känsla  Jonas Karlssons Den perfekte vännen väcker i mig tänker jag först att den kommer av ett slags föreställning om någonting gränsande till det ofullkomliga, tarvliga, oskickliga (janteska tankar om att en skomakare skola bliva vid sin läst och skådespelaren vid sin scen uppfyller mig) och lite småpretto, men får strax  erkänna att herr Karlsson istället i sin på Det andra målet följande novellsamling istället med en oskuldsfull  men icke desto mindre retfull fjäder är och pillar på själsdomäner man helst låter vara, inte så gärna gör entré i. Detta med den söderbergska obotliga ensamheten och det camuska främlingskapet, ånyo, barriärerna mellan människor som novellerna gestaltar: om den hårfina gränsen mellan samförstånd och skepsis, fientlighet même, om hoppets och övertygelsens utflykt till högre sfärer i de sociala hierarkierna, om uddahetens provokation, om linjen mellan vara och icke-vara, om huruvida kollektivets sanningar går före individens, om individens utrymmestagande i gruppen, om den erfarenhetspräglade perceptionen, om förställningens fängelse och brottet mot konvenansen som en oförklarlighet, om det tysta samförståndet, om vänskap mellan främlingar och främlingskap mellan vänner, och om foglig men någonstans ändå djupt motvillig underkastelse under en bossig och förgivettagande dominans.

En den lättaste förskjutning och åtskruvning och återigen åtskruvning av de högst ordinära kontexter och miljöer som texten avstampar i och man fylls av Den Där Vämjelsen och Det Där Obehaget och Det Där Totala Igenkännandet inför lakunerna, rämnorna, revorna i den mänskliga samvaron, interaktionen, inför erkännandet av hur lite det krävs för att Den Där Fientligheten ska uppstå och som en mörkgrå dimma sprida sig i utrymmet mellan två personliga sfärer mellan vilka det tidigare löpt som en autostrada – eller i alla fall en liten skogsstig – av enighet och överenskommande och annat vänskapligt och medmänskligt. Och som en gestaltning av detta förhållande, av dessa ögonblick då man medvets om en förändring i de mellanmänskliga stämningarna, varseblir att man som människa just i stunden är en ö, står som den främmande eller den förfrämligande, dyker Namn upp – Håkan Larsson, Magnus Gabrielsson – som markörer, som något bekant men som i helheten inte går att inrangera, uppmåla som enskild gestalt med en övergripande sammanbindande funktion, utan som en symbol för just Ögonblicken, Stunderna då tiden liksom stannar och lakunen identifieras.

Det finns ingenting av det sociala spelets komplexitet i novellernas stilistik, i meningarnas utformning och i ordvalen, där råder rakhet och enkelhet, och tonen är tillbakalutad och avspänd, har inget alls av den Hufvudstadspretentiositet som i förstone fruktades. Den perfekte vännen  är sant god, har ett understundom svårbekämpat sidvändarsug, hör till den typ av bok man vill ha i händerna de stunder då man känner för någonting underhållande och lättsmält, men välskrivet och med substans -  S C H Y S S T litteratur.

La Bibliofille

Stig Dagermans Tysk höst

Stig Dagerman
Tysk höst
Norstedts förlag
9789113023144

Obegripligt att det publicerades i kvällspress när det begav sig, åtminstone om man betänker den texttyp som förekommer i dylika blad numera (samt i den litteratur som författas av de som skriver i bladen). Ett mått på hur somliga ting förändras till det sämre, tänker jag förbittrat, begrundande Stig Dagermans Tysk höst.

Femton texter om en ung svensk författares tillika journalists - Stig Dagermans - iakttagelser i efterkrigets Tyskland, femton trollbindande, magiska texter med en stilla om än okuvlig magnetism. I dem finns ingenting av vår tids skjutjärnsjournalistik, effektiva knapphändighet, faktakompakthet och stavfels- och särskrivningsbemängda hetsprosa. Han färdas från plats till plats, står en tid stilla och bara ser på bedrövelsen, tar till sig de sönderbombade sceneriernas trasighet, låter känslotentaklerna långsamt treva över det sinnena tar in, sluter bröstkorgen om erfarelserna för att så blanda dem med det bläck varmed reportagen nedtecknas.  Men viktigare än bilderna av ett efterkrigets Tyskland vad det krasst fysiska tillståndet anbelangar är hur Stig Dagerman både fångar upp och för vidare också själstillstånden med en sådan ackuratess och tydlighet, som om han mer än skriver ned vittnesbörd och återberättar, verkligen bildligen gestaltar, som om vore hans text fotografisk, och inte blott avbildande en yttre tillvaro, utan högst påtagligt också en inre.
Det vore både enkelt och lockande att låta Myten Stig Dagerman kasta långa, långa skuggor över texterna, och tillskriva texternas immanenta, starka emotionella laddning skribenten själv, betrakta den som ett uttryck för Diktarens känslighet, och på så vis förklara storheten i Tysk höst med en journalistisk objektivitet som fallerat, inte genomgående förmåtts upprätthållas,  med en metaromantisering? När det både är möjligt och mer sannolikt att betrakta Tysk höst som objektiv journalistik in extremis, där de sinnesstämningar som dunstar fram ur texterna och bildligen förmörkar sidorna likt fukt en betongvägg alls inte en följd av skribentens oförmåga/ovilja att ställa sitt subjekt åt sidan, utan istället är det tyska folkets sinnelag denna tyska höst, som dominerar texten, att den latenta berättelsen - bakomtextliga pulsationer av vemod, sorg, oförstående, svindlande insikt, uppgivenhet, lugn, likgiltighet, ilska, frustration - är en del av reportagen, helt avhängiga av den som såg, hörde och höll i pennan, till läsaren förmedlade lika ordlöst och tyst som en gång mellan det tyska folket och den unge svenske journalisten?
Det är texter att njuta av, så njutbara och sköna att förekomsten i (om så fyrtiotalets) kvällspress och katalogsignumet Kfa accepteras blott med svårighet. Kan journalistik vara, är den såhär ibland, idag? God och läsbar, kvalitativ? Om ja, var finner man den?

La Bibliofille

Enfin!

Skulle hellre sett den utgiven på bokförlaget Tranan, men begär den likafullt, också i AB:skt våld

La Bibliofille

Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Łódź

De fattiga i Lodz
Steve Sem-Sandberg
Albert Bonniers Förlag

9789100122669

Samla tankarna kring De fattiga i Lodz. I ord ge uttryck för Bokens (ordet roman får mig i detta fall att skygga) storhet, finna meningar och formuleringar med vilka för Er framhålla dess konstfullhet, skönhet, brutalitet - som döda flugor ramlar de ner, dessa substantiv - alla lika tomma, fåniga och krusidulliga inför Ämnet: Förintelsen.
Redan där, i ämnet, befäster Texten sig som någonting av extraordinär betydelse, inskriver sig i en symbolisk laddning som får mig att möta den med större respekt och aktning, med mindre misstrogenhet än vanligt. Portarna är vidöppna och jag tillåter mig att intas av textmassorna utan att göra minsta motstånd. Jag vill bli berättad för och De fattiga i Lodz har allt att berätta, alla dessa historier, alla dessa öden. Det historiska faktumet Lodzghettot - fiktionen De fattiga i Lodz som fiktion: fissionen dem emellan föder en sanning in extremis, en oavvislig. Att avfärda som påhitt och Författarens fantasifoster ens bitvis gör sig inte, går inte, för det skrivna vill man inte på något vis ha oskett, hur vidrigt det än må låta. Nog är det Skulden som lever rövare, Skulden och Ansvaret som säger att detta är den enda ingången till att närma sig till att snudda vid den mer än flortunna flik av förståelse som är möjlig för oss som kommer efter, vi som inte kan ramla ner i djupet, men som bör stå vid avgrundsranden och hissna, yrslas, skygga då tillfälle ges, både av vördnad och  för erinran och lärdom.
Vördnad, ja. Det är med vördnad, aktning och ömhet Steve Sem-Samberg hanterat Lodzbornas Ghettokrönika, Bokens själva grundval ur vilken alla de fattigas i Lodz berättelser springer. Besynnerligt att det går att berätta om skräck och fasor och misär och lidanden och vanvettiga missförhållanden och idioti och grymhet med den ömhet som De fattiga i Lodz har. Kanske går det att så göra om man lägger det i stadgande ram, i en språkform som understundom andas rigorositet och organisation, ordning och inrutning, känslofrånslagenhet nästan? Förunderligt detta, hur en form, ett språk, ett tilltal, en position kan få en verkan som besitter de diametralt motsatta egenskaperna. Kanske handlar det, i det fall antitesen fungerar, så att säga går åt rätt håll, om att lämna fri sikt, om att förevisa, om Författaren att sträcka ut en hand med vilken rikta Läsarens blick åt önskat sceneri och sedan låta allt ske för sig självt, gå ur vägen för läsaktens, läsartens alla projektioner och utväxlingar.
De fattiga i Lodz: oglömbar och oförglömlig litteratur, av vart upptänkligt skäl. För ämnets skull, för språkets klanderfrihet och sömlöshet, för genomförandets konsekvens, för den alltigenom lika hissnande höga och bråddjupt störtande stilistiska nivå och, mest av allt, för en slutscen så djävulsk och ljuvlig, så öm och så grym, att det är ett under att inte hela världen går under, sönder, i och med den.

La Bibliofille