Stig Dagermans Tysk höst

Stig Dagerman
Tysk höst
Norstedts förlag
9789113023144

Obegripligt att det publicerades i kvällspress när det begav sig, åtminstone om man betänker den texttyp som förekommer i dylika blad numera (samt i den litteratur som författas av de som skriver i bladen). Ett mått på hur somliga ting förändras till det sämre, tänker jag förbittrat, begrundande Stig Dagermans Tysk höst.

Femton texter om en ung svensk författares tillika journalists - Stig Dagermans - iakttagelser i efterkrigets Tyskland, femton trollbindande, magiska texter med en stilla om än okuvlig magnetism. I dem finns ingenting av vår tids skjutjärnsjournalistik, effektiva knapphändighet, faktakompakthet och stavfels- och särskrivningsbemängda hetsprosa. Han färdas från plats till plats, står en tid stilla och bara ser på bedrövelsen, tar till sig de sönderbombade sceneriernas trasighet, låter känslotentaklerna långsamt treva över det sinnena tar in, sluter bröstkorgen om erfarelserna för att så blanda dem med det bläck varmed reportagen nedtecknas.  Men viktigare än bilderna av ett efterkrigets Tyskland vad det krasst fysiska tillståndet anbelangar är hur Stig Dagerman både fångar upp och för vidare också själstillstånden med en sådan ackuratess och tydlighet, som om han mer än skriver ned vittnesbörd och återberättar, verkligen bildligen gestaltar, som om vore hans text fotografisk, och inte blott avbildande en yttre tillvaro, utan högst påtagligt också en inre.
Det vore både enkelt och lockande att låta Myten Stig Dagerman kasta långa, långa skuggor över texterna, och tillskriva texternas immanenta, starka emotionella laddning skribenten själv, betrakta den som ett uttryck för Diktarens känslighet, och på så vis förklara storheten i Tysk höst med en journalistisk objektivitet som fallerat, inte genomgående förmåtts upprätthållas,  med en metaromantisering? När det både är möjligt och mer sannolikt att betrakta Tysk höst som objektiv journalistik in extremis, där de sinnesstämningar som dunstar fram ur texterna och bildligen förmörkar sidorna likt fukt en betongvägg alls inte en följd av skribentens oförmåga/ovilja att ställa sitt subjekt åt sidan, utan istället är det tyska folkets sinnelag denna tyska höst, som dominerar texten, att den latenta berättelsen - bakomtextliga pulsationer av vemod, sorg, oförstående, svindlande insikt, uppgivenhet, lugn, likgiltighet, ilska, frustration - är en del av reportagen, helt avhängiga av den som såg, hörde och höll i pennan, till läsaren förmedlade lika ordlöst och tyst som en gång mellan det tyska folket och den unge svenske journalisten?
Det är texter att njuta av, så njutbara och sköna att förekomsten i (om så fyrtiotalets) kvällspress och katalogsignumet Kfa accepteras blott med svårighet. Kan journalistik vara, är den såhär ibland, idag? God och läsbar, kvalitativ? Om ja, var finner man den?

La Bibliofille