Boel Westins Tove Jansson - Ord, bild, liv

Sedan Tove Janssons samlade serier, del 2, efter serierutan där Misan sitter och mosar vinbär ett och ett, kommer jag aldrig någonsin mer kunna plocka vinbär - i synnerhet röda - utan att tänka på Tove Jansson. Läsning om och av henne har varit en del av mitt bokliga sällskap denna sommar sedan vinbären mognade i buskarna i trädgårdens bärlund. Det började med Boel Westins enormt fina biografi Tove Jansson - Ord, bild, liv, som av bara farten åtföljdes av Tove Janssons samlade serier, del 5 och bilderboken Den farliga resan, vilka i sig säkert skulle ha utmynnat i avnjutandet av någon av Tove Janssons romaner om jag bara hade haft någon av dem hemma/inte varit så förbannat bekväm av mig, utan pallrat mig iväg till biblioteket inne i stan för att låna.

Inte för att jag är någon storkonsument av biografier, alls icke, skräcken för att snubbla över ett alster som å det torraste uppradar kronologiska fakta utan tillstymmelse till känslomässigt eller annat engagemang än det strikt kunskapsförmedlande är alltför stark, och det  egna intresset för andras liv, verk och dagar inte alltid tillräckligt stort, för att detta slags texter ska tillåtas ta någon större plats i min läsgärning. Men jag tror mig igenkänna en god biografi när jag läser den, absolut så, och Boel Westins Tove Jansson - Ord, bild, liv kan inte annat än inrangeras i genrens crème de la crème intill David Bellows Georges Perec - A Life in Words. Där finns det där allomfamnande som man så önskar av en biografi, det som i slutändan blir såväl en hel bok som en bild av en hel person, alla dessa berättelser - om det inre livet, det yttre, om att förhålla sig till sig själv, till andra människor, till sitt skapande och det skapade, sin konst, om livströsklar som skall överklivas - som sammantagna blir ett helt liv. Inte bara en dimension, utan någonting som känns som en sann och full beskrivning av en hel människa, i den mån en sådan låter sig göras av en utomstående person. Någonting vida mycket större än den Mumindal som jag själv tenderar att förknippa Tove Jansson mest med, hennes konst och övriga författarskap oaktat. En knäpp på näsan åt mig därföre, då läsningen kommer in på biografiska territorier som berättar om en Mumindal som för författarinnans del antagit alltför stora proportioner, lustdödat, låst kreativitet. Inte annat än att jag skäms en smula för att jag retroaktivt är med och bidrar till det där stora. Diggframkallande dock att ta del av hur Tove Jansson, till synes arg och orädd, skärmar av sig från sin Mumindal och väljer att låta den höra det förflutna till, liksom i tanken låser till om, isolerar den, låter den framleva bäst den vill där i havsbandet, medan hon själv går vidare och skriver romaner (diggframkallande kanske för att det är en så muminsk sak att göra - jag kan inte avhålla mig från att göra jämförelsen).
Romaner som jag - som sagt! - ämnar fördjupa mig i bara jag får ändan ur vagnen och pallrar mig iväg till biblioteket. Ni som haft förstånd att bredda Er Tove Jansson-erfarenhet bortom Mumindalens gränser - var börjar jag, med vilken roman?


La Bibliofille

Carlos Ruiz Zafóns Ängelns lek

Ängelns lek (El juego del ángel)
 Carlos Ruiz Zafón

Översättning: Yvonne Blank

Albert Bonniers förlag

9789100122911

Höres ett ansträngt flåsande bak gul text mot salongsröd bakgrund är det blott Er Bibliofille som söker lägga sordin på en viss aggression, en viss upprördhet som följer på en handfull dagar ägnade åt Carlos Ruiz Zafóns Ängelns lek. Jag önskar att det inte vore i detta lynne jag ånyo sloge upp portarna till landsortssalongen efter ett välbehövligt sommarlov, men det är det.
Jag tänker på Ängelns lek som värsta sortens sköka. Ja, det gör jag, en sköka som vill sig Bok für alle, agerandes ini ett bibliofilt och litteraturromantiskt skimmer, viljandes vara av finurlig och finalt slående konstruktion och jonglerar samtidigt med en egen variation på Faustusmyten, placerar sig med fotsulorna i såväl den skräckgotiska romanen som i den amerikanska actionthrillern och i den hårdkokta deckaren, låter handlingen skena åt än det ena, än det andra hållet så att all tillstymmelse till tydligt urskiljbar intrig alldeles söndergrusas, befolkar texten med det mest stereotypa och förutsägbara persongalleri, stoltserar i ena stunden med ett stilistiskt credo som upphöjer den raka och enkla prosan för att i nästa, och därpå ständigt och jämt, beströ texten med de mest slitna och patetiska liknelser - som i en gravkammare - och metaforer, idkar pathetic phallacy och låter väder och vind och ljusförhållanden - regnigt, mulet, grått, mörkt, blixt och dunder - konstant ha sin motsvarighet i handlingens alla stämningar så till den milda grad att man understundom rodnar från hjässa ned till fotabjäll av ren och skär skam, allt för att alla och en var ska gilla, älska. Det är helt enkelt förfärligt och dessutom billigt och lågt. Skökligt.
Jag kommer att tänka på första strofen i den epistel no: 80, Liksom en herdinna, som Carl Michael Bellman tillägnar Kongl. Sereteraren Kellgren när jag nedtecknar mina tankar kring den röriga änglaleken:

Liksom en Herdinna, högtidsklädd,
Vid Källan en Juni dag,
Hopletar ur gräsets rosiga bädd
Sin prydnad och små behag.
Och ej bland Väpling, Hägg och Siren,
Inblandar Pärlors strimmande sken,
Innom den krants i blommors val,
Hon flätar med lekande qval.

I skrivande stund erinrar jag mig, men kanske missminner jag mig, à propos ifrågavarande strof än att vi under en av litteraturvetenskapens initiala kurser informerades om att herr Bellman med den, och i synnerhet med vers fem och sex, önskade framföra något slags kritik vis-à-vis herr Kellgren för att denne i sitt skrivande idkade en form av stilblandning som visförfattaren inte tyckte var korrekt. Jag vill gärna göra sammalunda, anklaga señor Ruiz Zafón för att blanda blommor och pärlor på ett osnyggt och oskickligt vis, ety det inte är själva de litterära elementen i sig som förfelar i sammanhanget. Visst fyller pathetic phallacy en given funktion i somlig litteratur, liksom den typ av liknelser som Ängelns lek är fullspäckad av gör detsamma i somlig annan litteratur, den skräckgotiska romanen, den amerikanska actionthrillerna och den hårdkokta deckaren är inte i sig föraktliga genrer, intertextualitet, referenser till annan litteratur kan vara hur goda som helst att identifiera och det finns väl få traditioner som det är så förnöjsamt att läsa en roman utspela sig än i den litterära, den bokliga, men det finns inget som helst eftersträvansvärt med att försöka åstadkomma en fusion av allt det ovan nämnda, en Bok für alle, åtminstone inte om slutresultatet ska stinka slarv, brådska, sökthet, yta och kommersiella drivkrafter bakom skapandet så som det gör i Carlos Ruiz Zafóns Ängelns lek.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, fördjupa mig i utvecklandet av orsaken till att jag fann romanen så undermålig, men det får vara nog nu. Konstaterbart är att mycket gott har sagts om Ängelns lek, att de som uppskattat detta verk är många - jag gratulerar -, men att jag själv inte kan erinra mig en enda sekund, ett enda ögonblick då jag njutit av romanen i fråga, funnit någonting förlåtande med den, någonting som gör det mödan värt att ge den av sin tid, genomlöpa alla dess femhundraåttiosju sidor.

I hopp om att strax återkomma, mindre ringrostig, mer stringent och elokvent, mer nöjd.

La Bibliofille