Klump i halsen, klump i magen, det bränner i ögonen: Georges Perec dog. Jag har just läst ut David Bellos Georges Perec - A Life in Words.Det borde inte kommit som vare sig en chock eller överraskning att Perec är död, sedan urminnes tider vet jag att Georges Perec avled i lungcancer den tredje mars nittonhundraåttiotvå, fyra dagar före sin fyrtiosjätte födelsedag. Men ändå var det olovligt sorgligt att läsa! David Bellos började ett sextiotal sidor från slutet av boken ge små diskreta vinkar om vad som komma skulle: Perec blev förkyld, fick ont i ett ben, hade lite svårt att andas, och allt gick så fort och så dog han på Hôpital Charles-Foix, Ivry, utanför Paris, neddrogad med morfin, omgiven av många goda vänner och den vackra Catherine Binet vid sin sida. NEEEEJ! Kom tillbaka...
Tjugosex år senare sitter jag i mitt kök och känner mig som Kristina Lugn, är sårad över att solen skiner, att affärerna är öppna, att allt fortsätter som om ingenting hänt. Georges Perec har ju dött! Mot bättre vetande har jag alltid föreställt mig att Perec går runt och lever och finns på gatorna i Paris, åtminstone skulle det lika gärna kunna vara så för mig. Hans böcker finns kvar och jag tar i och läser i och flyttar på och donar med dem nästan varje dag, någon enstaka gång är det något inslag om honom på tv. Men jag väntar inte på hans nästa roman. Det finns en gräns för mina förvillelser.
David Bellos har aldrig själv träffat Georges Perec, men har genom att samtala med hans familj och vänner, genom att läsa korrespondensen dem emellan, lyckats åstadkomma en mycket levande skildring av honom, både som författare och privatsperson. Biografin är ömsint skriven utan att bli sentimental, och stilen störs inte heller av textens vetenskaplighet, som istället förstärks medelst företeelser som exakta tidsreferenser och en gedigen men diskret notapparat med tydliga källhänvisningar. Det dryga femtiotalet fotografier i Georges Perec - A Life in Words är kanske främst där i ett dokumentärt syfte, men skapar också en närhet till Perec som tillåter läsaren att känna för Perec som för en god vän, på samma sätt som de små högst personliga detaljer som Perecs närmaste varit generösa nog att delge Bellos. Några smakprov:
Georges Perecs aska finns i kolumbariet på kyrkogården Père Lachaise, han delar grav med sin faster Esther Bienenfeld. Dit ska jag vallfärda nästa gång jag åker till Paris.
Å, vad han fattas mig nu!
La Bibliofille
Tjugosex år senare sitter jag i mitt kök och känner mig som Kristina Lugn, är sårad över att solen skiner, att affärerna är öppna, att allt fortsätter som om ingenting hänt. Georges Perec har ju dött! Mot bättre vetande har jag alltid föreställt mig att Perec går runt och lever och finns på gatorna i Paris, åtminstone skulle det lika gärna kunna vara så för mig. Hans böcker finns kvar och jag tar i och läser i och flyttar på och donar med dem nästan varje dag, någon enstaka gång är det något inslag om honom på tv. Men jag väntar inte på hans nästa roman. Det finns en gräns för mina förvillelser.
David Bellos har aldrig själv träffat Georges Perec, men har genom att samtala med hans familj och vänner, genom att läsa korrespondensen dem emellan, lyckats åstadkomma en mycket levande skildring av honom, både som författare och privatsperson. Biografin är ömsint skriven utan att bli sentimental, och stilen störs inte heller av textens vetenskaplighet, som istället förstärks medelst företeelser som exakta tidsreferenser och en gedigen men diskret notapparat med tydliga källhänvisningar. Det dryga femtiotalet fotografier i Georges Perec - A Life in Words är kanske främst där i ett dokumentärt syfte, men skapar också en närhet till Perec som tillåter läsaren att känna för Perec som för en god vän, på samma sätt som de små högst personliga detaljer som Perecs närmaste varit generösa nog att delge Bellos. Några smakprov:
Perec hade mycket dåliga tänder i olycklig kombination med en enorm tandläkarskräck, och sköt upp sina besök med dåliga ursäkter, som att han kände sig ledsen och inte ville höra borren, och när han väl kom till mottagningen fick hans tandläkare distrahera honom med metoder som hon vanligtvis bara använde på småbarn. (562)
Då Perec fått klart för sig att han hade cancer sa han till sitt hjärtas dam Catherine Binet att han minsann skulle bli den elegantaste cancerpatienten i Paris. (711)
Perec blev mycket upprörd då han fick höra att Louis Althusser, berömd filosofilärare vid École Normale Supérieure, strypt sin hustru, men kunde inte hjälpa sig, utan hittade mitt i känslokaoset på en liten elak ordvits om det: Althusser trop fort!, vilket betyder; Althusser (är) för stark, vilket låter som; Al, tu serres trop fort, vilket betyder; Al, du trycker för hårt! (681)
Perec drömde om att skriva barnböcker, bland annat en om en man som var så liten att ingen kunde se eller höra honom, var världsmästare i en millimeter häck och tog sitt dagliga bad i en daggdroppe. (682)
Georges Perecs aska finns i kolumbariet på kyrkogården Père Lachaise, han delar grav med sin faster Esther Bienenfeld. Dit ska jag vallfärda nästa gång jag åker till Paris.
Å, vad han fattas mig nu!
La Bibliofille
Åh herregud den hamnar direkt på önskelistan. Din blogg är livsfarlig för tipslistan! Om nu en lång tipslista är farligt, jag tror iofs det är hälsan själv. Tack!
SvaraRaderaCaroline!
SvaraRaderaVad glad jag blir över att finna din kommentar här hos Georges Perec, det har bekymrat mig så att min älskade favvo stått på noll! Roligt också att biografin om honom hamnade på Din önskelista!
Jag tror precis som Du att bokönskelistor, önskelistor överhuvudtaget, är hälsosamma, såvida man inte dör av stress för att man har som målsättning att läsa ut alla böcker som finns på den innan man dör! Man måste ha någonting att se fram emot ju! Om inte annat håller boklistor abibliofobin - skräck för att bli utan bok att läsa - stången!