fredag 19 augusti 2011

Carlos Ruiz Zafóns Ängelns lek

Översättning: Yvonne Blank

Höres ett ansträngt flåsande bak gul text mot salongsröd bakgrund är det blott Er Bibliofille som söker lägga sordin på en viss aggression, en viss upprördhet som följer på en handfull dagar ägnade åt Carlos Ruiz Zafóns Ängelns lek. Jag önskar att det inte vore i detta lynne jag ånyo sloge upp portarna till landsortssalongen efter ett välbehövligt sommarlov, men det är det.
Jag tänker på Ängelns lek som värsta sortens sköka. Ja, det gör jag, en sköka som vill sig Bok für alle, agerandes ini ett bibliofilt och litteraturromantiskt skimmer, viljandes vara av finurlig och finalt slående konstruktion och jonglerar samtidigt med en egen variation på Faustusmyten, placerar sig med fotsulorna i såväl den skräckgotiska romanen som i den amerikanska actionthrillern och i den hårdkokta deckaren, låter handlingen skena åt än det ena, än det andra hållet så att all tillstymmelse till tydligt urskiljbar intrig alldeles söndergrusas, befolkar texten med det mest stereotypa och förutsägbara persongalleri, stoltserar i ena stunden med ett stilistiskt credo som upphöjer den raka och enkla prosan för att i nästa, och därpå ständigt och jämt, beströ texten med de mest slitna och patetiska liknelser - som i en gravkammare - och metaforer, idkar pathetic phallacy och låter väder och vind och ljusförhållanden - regnigt, mulet, grått, mörkt, blixt och dunder - konstant ha sin motsvarighet i handlingens alla stämningar så till den milda grad att man understundom rodnar från hjässa ned till fotabjäll av ren och skär skam, allt för att alla och en var ska gilla, älska. Det är helt enkelt förfärligt och dessutom billigt och lågt. Skökligt.
Jag kommer att tänka på första strofen i den epistel no: 80, Liksom en herdinna, som Carl Michael Bellman tillägnar Kongl. Sereteraren Kellgren när jag nedtecknar mina tankar kring den röriga änglaleken:
Liksom en Herdinna, högtidsklädd,
Vid Källan en Juni dag,
Hopletar ur gräsets rosiga bädd
Sin prydnad och små behag.
Och ej bland Väpling, Hägg och Siren,
Inblandar Pärlors strimmande sken,
Innom den krants i blommors val,
Hon flätar med lekande qval.
I skrivande stund erinrar jag mig, men kanske missminner jag mig, à propos ifrågavarande strof än att vi under en av litteraturvetenskapens initiala kurser informerades om att herr Bellman med den, och i synnerhet med vers fem och sex, önskade framföra något slags kritik vis-à-vis herr Kellgren för att denne i sitt skrivande idkade en form av stilblandning som visförfattaren inte tyckte var korrekt. Jag vill gärna göra sammalunda, anklaga señor Ruiz Zafón för att blanda blommor och pärlor på ett osnyggt och oskickligt vis, ety det inte är själva de litterära elementen i sig som förfelar i sammanhanget. Visst fyller pathetic phallacy en given funktion i somlig litteratur, liksom den typ av liknelser som Ängelns lek är fullspäckad av gör detsamma i somlig annan litteratur, den skräckgotiska romanen, den amerikanska actionthrillerna och den hårdkokta deckaren är inte i sig föraktliga genrer, intertextualitet, referenser till annan litteratur kan vara hur goda som helst att identifiera och det finns väl få traditioner som det är så förnöjsamt att läsa en roman utspela sig än i den litterära, den bokliga, men det finns inget som helst eftersträvansvärt med att försöka åstadkomma en fusion av allt det ovan nämnda, en Bok für alle, åtminstone inte om slutresultatet ska stinka slarv, brådska, sökthet, yta och kommersiella drivkrafter bakom skapandet så som det gör i Carlos Ruiz Zafóns Ängelns lek.
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, fördjupa mig i utvecklandet av orsaken till att jag fann romanen så undermålig, men det får vara nog nu. Konstaterbart är att mycket gott har sagts om Ängelns lek, att de som uppskattat detta verk är många - jag gratulerar -, men att jag själv inte kan erinra mig en enda sekund, ett enda ögonblick då jag njutit av romanen i fråga, funnit någonting förlåtande med den, någonting som gör det mödan värt att ge den av sin tid, genomlöpa alla dess femhundraåttiosju sidor.
I hopp om att strax återkomma, mindre ringrostig, mer stringent och elokvent, mer nöjd.

La Bibliofille

2 kommentarer:

  1. Som en kontrast till den av allt att döma dystra läsningen tänkte jag erbjuda något som borde muntra upp en och annan bokälskande människa. Om det är okej med lite reklam alltså? Syftet är i alla fall att underhålla och att glädja.
    /Matti

    Salong Unterwasser inbjuder till Litterär Frågesport:

    "I vår Salong fokuserar vi på litteraturen i alla dess färger, former och figurer och ger er ett tummelplatsartat bildgalleri som utmanar kunskaperna – en raffinerad utmaning för bokälskande människor. Här finns plats för alla: de passionerade läsarna, de envetna kalenderbitarna, de intuitiva gåtlösarna, konnässörerna, litteraturvetarna och inte minst normalt allmänbildade med en känsla för det sannolika.
    I fem bildgåtor utformade som kollage döljer sig namnet på olika författare och titeln på ett av deras verk. Genom att kombinera ledtrådarna som finns invävda i bilden kan den hugade bokdetektiven lista ut de rätta namnen."

    http://unterwasser.se/quiz

    SvaraRadera
  2. Salong Unterwasser: egentligen är det inte okej med reklam, men jag låter Dig slippa undan för den här gången, bara för att det Du erbjuder får mig att glömma den eländiga änglaläsningen ;)

    SvaraRadera