Siri Hustvedt
Översättning Ulla Roseen
Norstedts Förlag
9789113032177
Somlig litteratur vill man bara omtycka, hoppas man på av hela sitt vilda hjärta. För att man FÅTT DEN I JULKLAPP (detta som så gott som aldrig händer). För att man FÅTT DEN I JULKLAPP av EN KÄR VÄN som VALT UT DEN MED OMSORG. För att man tidigare läst andra verk av författaren till det stycke litteratur som man FÅTT I JULKLAPP av EN KÄR VÄN som VALT UT DEN MED OMSORG.
Med Sommaren utan män är det lite svårt med omtycke, säger jag med sorg i hjärtat, bittert minnandes det antiklimax som var Siri Hustvedts The Sorrows of An American, som ju ändå hade det goda i sig som är det hustvedska språket, den hustvedska stilistiken, läst på originalsprk som den ju blev. Njutbart vad det än är som förtäljs. I Sommaren utan män finns inte detta, ety prosan tycks ha dött en smula på sin väg mot svenskan. Inte så att jag anklagar översättaren för att ha gjort ett dåligt jobb, mer så att jag håller hustvedtskan för att vara svåröversatt, bortsvepande, bortförande, bortkollrande, förtrollande som jag ju minns den. Som en hängmatta att befinna sig i, liksom. En engelsk hängmatta.
Kanske skulle berättelsen om Mia och alla kvinnor - gamla kvinnor, unga kvinnor, flickor - hon omger sig av under sin sommar utan män lyckats förmedla mig själva grejen med dem om den haft originalspråket i ryggen. Som det nu är är romanens försök att svepa bort, föra bort, kollra bort, förtrolla mig alldeles fåfänga. Förvisso är det fråga om sympatiska historier i Sommaren utan män, inte tu tal om saken, men avståndet mellan öga och boksida överbryggs icke, glappen mellan gamla damer på äldreboende, unga tvåbarnsmammor i trassliga samboförhållanden och tonårsflickor i diktartagen bara glappar och glappar, ältandet av historien mellan Boris och hans Paus blir aldrig någonting mer än just ältande, referenser till mer vetenskapliga domäner, filosofiska etc., blir vaglar i ögat, och så till på köpet Det i de Hustvedtska romanerna (tillika i de Austerska, men om dem är det ju icke fråga om här. Ändock - Was ist the f*ick los?!?) ständigt återkommande Oslagbara Sexet inom en mer eller mindre havererad relation. Besvikelsen tilltar i styrka, så till den grad att jag när den finala anvisningen väl kommer inte ens ids gå tillbaka till den initiala dialogen ur Min fru har en fästman för att se om det inte åtminstone gnistrar lite om kompositionen, så... dött känns det. Förbålt ledsamt.
Kanske skulle berättelsen om Mia och alla kvinnor - gamla kvinnor, unga kvinnor, flickor - hon omger sig av under sin sommar utan män lyckats förmedla mig själva grejen med dem om den haft originalspråket i ryggen. Som det nu är är romanens försök att svepa bort, föra bort, kollra bort, förtrolla mig alldeles fåfänga. Förvisso är det fråga om sympatiska historier i Sommaren utan män, inte tu tal om saken, men avståndet mellan öga och boksida överbryggs icke, glappen mellan gamla damer på äldreboende, unga tvåbarnsmammor i trassliga samboförhållanden och tonårsflickor i diktartagen bara glappar och glappar, ältandet av historien mellan Boris och hans Paus blir aldrig någonting mer än just ältande, referenser till mer vetenskapliga domäner, filosofiska etc., blir vaglar i ögat, och så till på köpet Det i de Hustvedtska romanerna (tillika i de Austerska, men om dem är det ju icke fråga om här. Ändock - Was ist the f*ick los?!?) ständigt återkommande Oslagbara Sexet inom en mer eller mindre havererad relation. Besvikelsen tilltar i styrka, så till den grad att jag när den finala anvisningen väl kommer inte ens ids gå tillbaka till den initiala dialogen ur Min fru har en fästman för att se om det inte åtminstone gnistrar lite om kompositionen, så... dött känns det. Förbålt ledsamt.
La Bibliofille
