Konstantin Paustovskijs Noveller

Noveller

Konstantin Paustovskij

Översättning Per-Olof Andersson

Bokförlaget Akvilon

9789197740562 

Litteraturens dröm är att hamna inför En Text inför vilken man står som värnlös, med framskjuten bröstkorg, bakåtböjd nacke, öppen famn, alldeles avväpnad. För att det är så vackert att man bara vill just den texten och nästan är parat att ge upp all annan Litteratur, varje annan bok, för att den skönhetsupplevelse man just beviljats synts så total att utsikterna om överträffande måste vara omöjliga, att Detta är klimax (blott en lyckosam tidigare erfarenhet om annat, om flera, många avväpnande vackra textupplevelser, kan övertyga om annat). Tänk Er då såsom en ask med dylika drömmar, en samling texter av yttersta skönhet. Tänk Er då också att det på asken, som egentligen ju inte är en ask, utan istället en helt anspråkslös, tunn liten bok, står präntat: Konstantin Paustovskij - Noveller - Akvilon.

Någon sa om samlingen att de alla berörde henne på sitt sätt, ofta till tårar, och i detta kan jag inte annat än instämma - Paustovskijs noveller framkallar sannerligen, genom sitt lågmälda, vördnadsfulla, enkla språk och sin milda, ömma blick på de liv och omständigheter de skildrar en känsla som är så sorgesam att man lämnar var och en av novellerna med bitterljuv sorg och djup medkänsla i bröstet, nästan så att det vill sprängas. Och också, på något vis, respektfull, högaktande de omkvädna romangestalterna och det som händer dem. Har hänt dem. Ska hända dem. Jag känner mig inför dem som när jag en höst skulle rengöra fågelholkarna i mitt hem på jorden och fann en fågelunge som satt död i nästet, stel och förtorkad, med gapet vidöppet, uppenbarligen ihjälsvulten sedan Fågelfar och Fågelmor av säkerligen av högst tragiska (kanske katt-)skäl inte kunnat återvända med mat till sin telning. Som istället fick dö av svält, kanske köld med, där i holken på norrgaveln. Förfärligt, tragiskt, men också, oförklarligt nog, en smula vackert sorgligt.

Hur åstadkoms den, den där sorgesamma känslan, det där karaktäristiska Ryska Svårmodet om vilket det så ofta talas, inte minst i litterära sammanhang? Svaret i fallet Paustovskijs Noveller måste bli det, att Författaren med sin penna målar lika mycket som han skriver, åstadkommer de vackraste beskrivningar av miljöer, omständigheter, situationer, tider mellan textraderna, levande tavlor som man skulle kunna bli stående och begrunda i timtal. Och allting liksom besjälas:

På dagen hade vinden, ingen visste varifrån, fört med sig flockar av blöta utmattade vaktlar. De flög lågt och skevt i ösregnet och föll ner på taken i tusental, ner i sprickorna på de sjudande gatorna. Det strömmande vattnet spolade ut dem i havet, och vågorna spred ut de döda fågelkropparna på stranden som radband.

En skär flamingo föll ner på taket till teatern - den hade kommit med stormen från Coruh.

"Etiketter till kolonialvaror", s. 30

Vintern hade börjat regera över jorden, men vi visste att under den lösa snön, om man grävde undan den med händerna, kunde man fortfarande hitta friska skogsblommor, vi visste att elden alltid skulle spraka i ugnarna, att blåmesarna skulle stanna kvar hos oss över vintern, och vi tyckte att vintern var lika underbar som sommaren.

"Farväl till sommaren", s. 74

Nätterna var redan långa och tunga, som sömnlöshet. Gryningen dröjde allt längre, var alltid försenad och sipprade motvilligt in genom de smutsiga fönstren, där det fortfarande låg fjolårslöv, en gång höstgula, men nu multnade och svarta, på vadden mellan fönsterbågarna. "Telegrammet", s. 97

Den fond som är naturen, staden, har ett eget hjärtslag, är som en persona i sig, med en egen handling som pågår bak romangestalternas liv och öden, vilket ytterligare fördjupar sorgesamheten hos texterna, eftersom det säger någonting om människans litenheten på jorden, i tiden. All veklagan, all möda, all kamp - blott den tunnaste av ringar på vattnet, inte ens en skälvande sekund i Tidens långa evighet. Tiden som bara går och går, utan hänsyn tagen till Människorna, de stackars.
Ack och ve, så fåfängt jag kämpar med orden, med att rättvist beskriva Konstantin Paustovskij och hans noveller, dessa storartade stycken Litteratur. Upp ger jag, ämnar jag nu, efter att först ha riktat ett hjärtinnerligt Tack! till bokförlaget Akvilon, ett i underkastelse och imponans (eller vad det nu kan tänkas heta när man är imponerad) utbrustet Bravo! till Översättaren, den helt uppenbart lysande Per-Olof Andersson som översatt så väl att det övergår mitt förstånd att det inte är på originalspråk jag läser, och en tårögd, mycket rörd uppmaning till Er, Ni Läsare, att Läsa, fröjdas, drabbas!, nedlägga min symboliska penna, tystna...

La Bibliofille