Retro: Clarice Lispectors Passionen enligt G.H.

Man har utmanats. Clarice Lispector har utmanat mig. Icke sällan stöter man på böcker som man utmanas av, men låter man sig besegras? Pyttsan! Jag tackar min lyckliga stjärna att jag här tillsammans med Er har möjlighet att få grepp om Passionen enligt G.H. - en av de idémässigt mest komplexa romaner jag någonsin läst. Tror jag...
Det är stora tankar som berättarjaget i Passionen enligt G.H. uppslukas av, tankar som vandrar på gränsen mellan det glasklara och det obegripliga. Den springande punkten är ett möte mellan jaget och en kackerlacka, huvudpersonen stöter i sitt hem på en kackerlacka som hon dödar. Denna incident skakar hela hennes världsuppfattning i dess grundvalar. Kackerlackan har samma omvälvande effekt på jaget som lindblomsteet och madeleinekakan har på Marcel i På spaning efter den tid som flytt, den triggar någonting hos henne. Det finns också en tydligt parallell till Jean-Paul Sartres Äcklet: själva det äckel kvinnan känner inför den krossade kackerlackan, hennes studie av den, hennes mentala demontering av den in i dess minsta beståndsdelar, får ett slags verfremdungseffekt på henne som öppnar mot nya insikter; tanken på den fullständiga negeringen, dekompositionen av det egna jaget som en väg till odödlighet, vilket är en av de stora filosofiska huvudidéerna i Passionen enligt G.H. och som mycket väl åskådliggörs i det citat av Bernard Berendson som inleder romanen:

A complete life may be one ending in so full identification with the non-self
that there is no self to die.

Mycket komplext, mycket... Och vansinnigt spännande. Och paradoxalt. Lispectors idé är snarlik buddhismen i det att slutmålet är ett slags assimilation med ett världsallt, men vägen dit är en annan, inte uppbygglighet, utan dekonstruktion. Det egna jagets odödlighet kan endast uppnås genom en nedbrytning av detsamma, jaget kan endast odödliggöras i icke-jaget. Jagets misslyckande är dess fulländning. Jag kan inte låta bli att här dra paralleller även till Stig Dagermans existentialism, och den livsfilosofi som han ger uttryck för i novellen Vår nattliga badort i samlingen Nattens lekar: endast den ångestridna människan kan få en fullständig och sann bild av världen - man kan se ut ur mörker, men inte in i.
Idén om det negativa som den existentiellt drivande kraften är osannolikt intressant. Lispector när en föreställning om hoppet som i all sin motsägelsefullhet ändå är mycket logisk:

Jag kan inte i ord beskriva vad det var för ett system jag levde i, men ett system var det. Det var som om jag organiserade mig själv inom det faktum att jag hade ont i magen, för om jag slutade ha ont i magen skulle jag också mista det underbara hoppet om att en dag bli fri från mitt magonda: jag var tvungen att ha mitt gamla liv för det var just det onda i det som fick mig att fantisera om ett hopp, som jag utan det liv jag levde inte skulle känna till. (192)

Önskan och bristen är nära besläktade med hoppet:

Det jag gör av önskan och av bristen - det kommer att vara det liv som jag kommer att ha gjort av mitt liv. Att låta bli att ställa sig ansikte mot ansikte med hoppet är inte att utplåna önskan! och det är inte att avstå från bristen. Å, det är att förstora den, det är att oändligt förstora den
önskan som föds ur bristen. (178f.)

I negationen finns alltså hoppet om en tillvaro utan negation, vilket är Fulländningen. Men i och med Fulländingen dör hoppet, de båda är oförenliga. Vad är kontentan av det? Clarice Lispektor är precis i sin formulering:

[H]elvetet är mitt klimax. (151)

Det är så mäktigt! Så mäktigt! Mäktigt är också Clarice Lispectors sätt att konstruera sin text kring dessa sina svindlande tankegångar. Romanen är uppdelad i flera kortare kapitel, och varje kapitels sista mening, iallafall ett fragment av den, upprepas i inledningen till nästkommande kapitel. Misstar jag mig om jag ser på texten som en inre dialog, kanske till och med som ett slags stream of consciousness, om än inte i Joycesk form? Uppehållen mellan kapitlen som en andhämtning, en stunds eftertanke? Och upprepningen av det föregående kapitlets sista mening som tanketråden utredd och återupptagen?
Det blev teoretiskt det här. Och tveklöst mycket förvirrande för Er stackare som tar del av mina flummiga utsvävningar och förklaringar. Troligtvis har jag för all framtid släckt Er eventuella lust att någonsin läsa denna Clarice Lispectors fantastiska bok. Men Passionen enligt G.H. vinner verkligen på att teoretiseras, dekonstrueras om Ni så vill. Därmed inte sagt att romanen saknar värde i egenskap av konstverk, tvärtom. Texten är mycket poetisk och skulle vara mycket njutbar att läsa som ett prosapoem, inte för att förstå, utan för att lyssna till, som till musik. För stämningen är kosmisk på samma sätt som de filosofiska tankegångarna är kosmiska till sina dimensioner.

Clarice Lispector

Minsann, tror jag inte att jag snart måste läsa om Clarice Lispectors Passionen enligt G.H., mycket snart. Den är ju om möjligt ännu mer spännande nu än då jag satte mig ned för att skriva om den! Hursomhelst kommer det tveklöst att bli mer Clarice Lispector i framtiden - jag är kär!

La Bibliofille