Om Philippe Claudels La petite fille de Monsieur Lihn skrev jag under förblogosfärisk tid, närmare bestämt den andra maj tjugohundrasju, dessa ord:
En perfekt bok: vackert språk, en genomtänkt och välberättad historia. Ett enda perspektivskifte kullkastar hela den bild man gjort sig av det man ditintills läst. Genialt.
Nu är La petite fille de Monsieur Lihn översatt till svenska, ges ut av Norstedts förlag med titeln Monsieur Lihn och den lilla flickan. Den svenska titeln bedrövar mig. Den introducerar ett avstånd som inte finns den franska originaltiteln i försummelsen av att ge en svensk motsvarighet till den franska genitivmarkören "de". Den är inte en grammatikalisk beståndsdel vilken-som-helst, den där genitivmarkören, då den också understryker romanens själva grundton, detta intensivt ömma. Philippe Claudels utsökta pärla till roman, som jag minns som ett av de största litterära slag i solar plexus jag någonsin erfarit, borde istället fått den svenska dräkten "Monsieur Lihns lilla flicka", för att bejaka monsieur Lihns (som jag minns den) helt uppfyllande ömhet gentemot sin lilla flicka. Inga melodiska eller rytmiska eller vad-ni-vill orsaker är bevekande nog att slå denna kil mellan titel, stämning och innehåll.
Nu vet Ni min ståndpunkt vad anbelangar den svenska titeln på Philippe Claudels La petite fille de monsieur Lihn. Ha den gärna i minnet då Ni läser Lisa Lindbergs översättning Monsieur Lihn och den lilla flickan. För Ni måste läsa den, denna underbara! Min innerliga förhoppning är att titelns svenska utformning inte talar för kvalitén på översättningen av romanen i sin helhet, att originaltextens mästerlighet inte gått förlorad i sin vandring från Frankrike till Sverige.
La Bibliofille
Upptecknad på läslistan! Jag håller med dig om att den svenska titeln skapar en distans som inte finns i originaltiteln. Jag undrar just varför man inte bara översatte rakt av? Monsieur Lihns lilla flicka tycker jag ändå låter som en bra titel på en bok. Eller låter det för 'trivialt'? Drar det för lite uppmärksamhet, kanske?
SvaraRaderaNoémi: så glad jag blir över medhåll, jag kan inte för mitt liv begripa varför man krånglat till det så med titeln i detta fall! Originalet tycker jag varken är trivialt eller lamt. Tänk om man kunde få titelsättarnas förklaring, vad fint det skulle sitta!
SvaraRaderaJag är övertygad om att Du kommer att tycka om Monsieur Lihn och den lilla flickan, Noémi! Mycket nöje!
Det hade lika gärna kunnat översättas till "Monsieur Lihn och den för honom helt likgiltiga lilla flickan". Men men.
SvaraRaderaSkymning: absolut - Monsieur Lihn och Vilken-som-helst Janssonflickan. Men men indeed.
SvaraRaderaDet här påminner mig om något jag läste eller hörde Anna Gavalda säga om den roman som på svenska har fått titeln Jag älskade honom. På franska heter den ju Je l'amais - en dubbeltydig titel som kan tolkas både som Jag älskade honom och Jag älskade henne. Tydligen är det det senare som åsyftas (om man nu är tvungen att välja; jag föreställer mig att Gavalda helst vill upprätthålla tvetydigheten, men i vissa språk är det ju omöjligt).
SvaraRaderaMan kan ju i det här fallet tänka sig att man ibland kunde fråga författarna hur de skulle vilja att titlarna översattes.
Vixxtoria: så intressant att Du tar upp detta! Jag reagerade själv på samma sak när jag första gången stötte på Je l'aimais i svensk översättning (jag hade då redan läst det franska originalet)! Som Du säger ÄR det, ånyo enligt min ringa mening, i första hand en kvinna som det eliderade l' syftar på, inte en man, sett såväl till romanens innehåll (om man nu inte ger sig in på några mer djuplodande analyser) som till att Anna Gavalda, åtminstone vad anbelangar Je voudrais que quelqu'un m'attende quelque part och Je l'aimais (jag minns inte hur det förhöll sig med Ensemble, c'est tout), låter en specifik mening i texten ge namn åt texten i sin helhet.
SvaraRaderaKanske kan man tänka sig att titelsättaren försökte sig på att översätta originaltitelns dubbeltydighet (om man nu prompt alls måste läsa den som en sådan) då denne valde att utläsa l' som le, på något sätt försökte skapa en motsvarande - eller snarare kompenserande! - underfundighet, sätta igång något slags tanke hos läsaren som ifrågasätter titeln, får läsaren att mäta titel mot innehåll och utifrån det dra slutsatser, men jag vet inte om jag kan tycka att det är motiverat eller ens på sin plats i det här fallet. Ibland måste man väl, som Du också antyder, acceptera att en del saker inte låter sig översättas.
Svåra spörsmål, detta. Undrar om Anna Gavalda fått säga sitt i denna fråga? I så fall hamnar ju saken i ett helt annat ljus...
Jag minns inte exakt vad jag hörde det (det kan ha varit en tidningsartikel, eller kanske ett radioprogram), men kontexten var alltså att Gavalda inte alls höll med om den svenska titeln. Om journalisten kanske diskuterade den med henne eller så.
SvaraRaderaDet som jag tycker händer när titeln blir "Jag älskade honom" är att fokus hamnar mer på kvinnan, och inte på svärfadern i boken. (Det som det möjligen öppnar upp för är att svärdottern älskar sin svärfar, men det känns lite konstruerat.) Dubbeltydigheten i den franska titeln tycker jag ger fin återklang i boken dock – hur man kan se paralleller i varandra kärlekshistorier.
Jag har bara läst denna bok av Gavalda (sen blev hon så himla populär, och alla andra har läst hennes andra böcker, och jag måste tillstå att det har avskräckt mig lite. Jag tyckte dock bra om Je l'amais).
Vixxtoria: kan det varit i Babel som Gavalda intervjuades, jag känner så väl igen Din beskrivning..?
SvaraRaderaJa, visst låser pronominet honom texten på ett vis som henne inte gör, skapar en konflikt med läsaren i viss mån, just för att den tolkning av texten som detta utbyte föranleder blir så konstruerad och oföljsam. Märkligt att man tar fasta på titelns dubbeltydighet då man ger romanen svenskt namn, när dubbeltydigheten nu inte har en alldeles naturlig klangbotten i texten. Jag kan helt enkelt inte se någon som helst anledning till att översätta till maskulinum, särskilt inte som "facit" finns i själva texten, en man säger bokstavligen Je l'aimais om en kvinna han älskade! Jag skulle gissa att Gavalda inte haft en tanke på att pronominets genus döljs i elideringen, eftersom elision är så vanligt i det franska språket, att titelns gåtfullhet och dubbeltydighet mer är ett resultat av den svenska läsarens ovana vid fenomenet än av författarens önskan att vara underfundig. Men detta säger jag bara på basis av att jag märkt att hon väljer ut meningar i sina texter som hon sedan betitlar romanerna med.
Också jag har undvikit Anna Gavalda sedan hon fick så stort genomslag i Sverige, men innan dess hann jag som sagt med Je l'aimais, Je voudrais que quelqu'un m'attende quelque part och Ensemble, c'est tout. Dessa tyckte jag dock ganska bra om, särskilt novellsamlingen, så kanske är det synd att jag låtit räddhågan ta överhanden...
Hej igen, ursäkta min långa fikapaus mitt i diskussionen ;-)
SvaraRaderaDet var nog inte i Babel jag hörde Gavalda (jag har alldeles säkert aldrig sett henne tala), men hon kan ju ha sagt ungefär samma sak där.
Intressant det där dock att hon väljer ut meningar som sedan blir boktitlar. Har inte översättaren tänkt på det? Har förlaget sen tyckt att det var ologiskt (för att de ville betona att det var en kvinna som var huvudperson, och tyckte att Jag älskade HONOM appelerade mer till den målgruppen...? När man hör författare påstå sånt där skulle man gärna vilja att nån journalist följde upp det, så att man fick veta hela storyn.
Det värsta skulle i alla fall vara om det var ren slentrian!
Jag tror att jag ska läsa något mer av henne vad det lider i alla fall. När jag läste Je l'aimais så hade jag aldrig hört talas om henne, fick med mig boken på vinst och förlust från en bokrea. De andra böckerna kom senare, och har fått mycket mer uppmärksamhet. Men jag gillade ju Je l'amais, och man behöver ju inte nödvändigtvis sluta läsa en författare bara för att andra börjar göra det?
Tack för diskussionen. Och Claudel-boken ska jag lägga på minnet också.
Ang. Monsieur Linh och den lilla flickan så vill jag bara säga att trots den missvisande titeln så har den svenska översättarinnan lyckats fenomenalt med att återge Claudels berättelse. Det är en fantastisk bok han har skrivit - även på svenska! Och gillar man den här boken så kommer man antagligen också att tycka om hans film "Jag har älskat dig så länge". Den är lika fin och tragisk. Gråtvarning utfärdas.
SvaraRaderaVixxtoria: fikapauser måste man ha, också i bloggdiskussioner. Vi får nog sluta oss till att Jag älskade honom måste bero på något slags anpassning till de nya målspråksläsarna, i synnerhet de kvinnliga gissar jag.
SvaraRaderaMan måste absolut inte sluta läsa en författare bara för att många nya läsare upptäckt henne/honom, ändå är det instinktivt så jag gör. Försöker verkligen bättra mig. Testa gärna Je voudrais que quelu'un m'attende quelque part, jag minns den som en riktigt god bok! Bonne chance!
Camilla: vad roligt att höra att översättningen är lyckad, det glädjer mig verkligen, La petite fille de monsieur Lihn förjänar verkligen en god översättning. Tack för att Du berättade!