Charlotte Roches Våtmarker

Våtmarker/Feuchtgebiete
Charlotte Roche
Översättning från tyskan: Christine Bredenkamp
Wahlström & Widstrand
9789146219996 

D E K O N S T R U K T I O N, jag säger bara det. En D E K O N S T R U K T I O N av det egna själsliga jaget genom en metikulös studie av det fysiologiska ditot, dess mest "fula", "äckliga", "groteska", "vämjeliga" och "vidriga" sidor: sex, sperma, slidsekret, blod, fekalier, urin, saliv, var.  Det är Våtmarker ytterst för mig.
Jag tror aldrig att jag läst om någon så söndrig människa som Helen, berättarrösten i Våtmarker, förut, begrundande texten retroperspektivt. Hon döljer den dock ganska väl, söndrigheten, har riktat den bort från sig själv genom att inte studera sig själv mer ingående än vad hennes kropps alla öppningar tillåter, detta med största möjliga klarsyn, nykterhet, fryntlighet och humor. Fullständigt omöjligt att inte digga Helen, hur apart hon än må förefalla. Charlotte Roche ägnar sig inte åt ett sensationslystet grottifierande i ämnen som tabubelagts av den viktorianska eran, Sigmund Freud med flera, utan rör sig oförväget och smidigt på denna förbjudna mark. Därmed alls icke sagt att innehållet i Våtmarker understundom inte provocerar och utmanar, men det håller sig alltid på rätt sida om smakfullheten, urartar inte i ett äckelvältrande för vältrandets egen skull. Genomförandet är alltigenom snyggt.
På romanens bakre omslag beskriver Det Utgivande Förlaget Våtmarker som ett avgrundsvrål riktat mot de vaxade, rakade, fixade och på alla sätt sanitetsbehandlade kvinnobilder och skeva föreställningar om sexualitet och kvinnlighet vi möter idag, och det är ju en tolkning så god som någon. Men är det verkligen mot skeva föreställningar om sexualitet och kvinnlighet som Helen sätter sig upp genom sina "extrema böjelser" (förlagstexten bjuder på alternativet "en ovanligt utlevande kvinnlig sexualdrift"), är det en politisk-feministisk agenda som Helen ägnar sig åt då hon studerar sina hemorrojdklasar, idkar intimrakning, köper sex av andra kvinnor, luktar på sitt eget slidsekret, lägger blodiga och hemmagjorda tamponger strax under våningsknapparna på sjukhushissens ledstång, med flit river upp operationssåret i analöppningen? Det vore ju alldeles utsökt politiskt korrekt, förvisso, men huruvida en sådan tolkning är den som djupast förklarar Helen, det undrar jag. Nej, jag håller fast vid min D E K O N S T R U K T I O N och utfärdar förstörelservarning för Er som allra helst själva upptäcker vad som händer i romanen, inte vill gå in i Våtmarker med vetskap om vad som komma skall.

När du var riktigt liten försökte mamma ta livet av sig. Hon ville ta dig med sig. Hon hällde i dig en liten flaska sömnmedel och svalde själv tabletter. När snälla Helen kom hem låg ni medvetslösa på köksgolvet och gas strömmade ut ur spisen. Jag räddade er mot mammas vilja, strax innan huset flög i luften eller ni kvävdes. På sjukhuset magpumpades ni och ni var tvungna att ligga kvar här väldigt länge. (207)

...berättar Helen för sin lillebror Toni strax innan hon lämnar sjukhuset. Händelsen, inte det att Helen berättar, utan det hon berättar är för mig förklaringen på hela Helen, det dolda anslaget  i hela det drama som är Våtmarker, liksom det faktum att Helen berättar är textens klimax, en mor-soninstallation på sjukhussängen en berättelsens avrundning och det finala nackböjda skriket dess katharsis. Våtmarker som ett grekiskt drama, nästan.
Kontrasten mellan Våtmarkers materiska fokus och fastgjutenhet och den själsliga, psykiska, men bara av läsaren förstådda, ej av Helen uttalade, smärta som kommer i dagen i samma stund som scenen med flickan som förstår sig ratad av sin mor i den stund hon finner henne och brodern medvetslösa i det gasfyllda huset blir känd kunde omöjligt vara större. Det ultimata förkastandet: bortvald av sin egen mor, ej önskvärd. Detta att outtalat väljas bort, förklaras umbärlig, den som inte är lika mycket älskad. Det mest utstuderade värdelöshetsförklaringen av ett barn som finns - din bror, men inte dig, vill jag ta med mig in i döden. Dig kan jag undvara, du får inte följa med, dig älskar jag inte lika mycket. Idiomet "som ett sårat djur" kommer till mig, bilder av en Helen som håller borta detta yttersta och mest smärtsamma av förräderier genom att sätta gränsen för sig själv på en mer utstuderat djurisk existensnivå, så ihärdigt uppehålla sig vid sin kropp och dess utsöndringar, sprida sitt dna omkring sig att det vore som om hon helt D E K O N S T R U E R A T de delar av sig själv vari det pågår något inre, själsligt liv, den plats där det gör ont. Det enda för vilket Helen uppvisar spår av känslomässig glipa är de avocadokärnor som hon vårdar med en moders sanna ömhet. Tacka fan för det, tänker jag, och antecknar Helens mamma på listan över föraktade litterära gestalter.
Es ist ein Buch, das polarisiert, das viele genial und manche einfach nur eklig finden, skriver Zeit Magasin à propos Våtmarker - Många uppfattar den som genial, andra bara som äcklig, blurbar (ett bättre ord, tack!) Utgivande Förlag på omslaget. Undertecknar sluter sig till den genialförklarande skaran och rekommenderar, liksom On Word Arts, gärna.

La Bibliofille