Anne Enrights The Gathering

Litterära pristagare lockar mig mycket. Inte för att jag i det avseendet lider av något slags bildningskomplex (bara yttepyttelite i så fall) eller vill vara fin i kanten, jag vill bara veta vad det är som är så bra med ett visst verk att det förtjänar att få Nobelpriset, Pulitzerpriset, Orangepriset, Augustpriset, Man Bookerpriset, Goncourtpriset eller vad det nu vara månde för ett förnämligt pris.

Anne Enright vann The Man Booker Prize för sin roman The Gathering år 2007, och besegrade därmed Ian McEwans On Chesil Beach (hur i hela friden McEwan lyckades få Man Bookerpriset för Amsterdam 1998 är mer än jag förstår, slutet i den romanen är något av det dummaste jag läst), Lloyd Jones Mister Pip, Nicola Barkers Darkmans, Mohsin Hamids The Reluctant Fundamentalist, och Indra Sinhas Animal's People. Romanen utgår ifrån ett berättarjag i nutid, och ifrån det dödsfall med vilken romanen börjar. Dess pulserande hjärta, springande punkt, är dock belägen någon annanstans, i en annan tid.

The Gathering är en berättelse om skuld, om hur en kvinna skapade en situation, en annan kvinna inte fanns där för att se vad som skedde, och en tredje kvinna som såg allt till att det som skedde aldrig blev känt, till att det fick så allvarliga konsekvenser för den som föll offer för alltsammans. Som fallstudie betraktad är The Gathering som fallstudie både intressant och fängslande - psyken är alltid lika spännande. Det är fascinerande att följa berättarjagets reaktioner på den förlust hon lider, på vad som väcker hennes skuldkänslor, vem hon projicerar sin skuld på för att kunna uthärda den, hur hon hanterar den.

Har Anne Enright enligt min ringa mening gjort sig förtjänt av sitt Man Booker Prize? Jodå, det är en klart bok, en sådan man gärna läser under semestern faktiskt: lagom utmanande och ansträngande med all substans i behåll. The Gathering vinner på att smältas långsamt, så fäll inga avgöranden om den bara någon millisekund efter att Er blick lagt den sista punkten bakom sig. Tänk, vrid, vänd, och Ni ska se att den växer!

La Bibliofille

Fem år av läsdagbok

Den 23 maj 2003 började jag föra läsdagbok. Fråga mig inte varför jag valde att börja just detta datum, jag har ingen aning, troligtvis hade jag nyligen köpt läsdagboken (en röd från En bok för alla, som på bilden till vänster) och tyckte att det skulle kännas konstigt att vänta tills närmsta födelsedag eller årsskifte med att börja skriva i den.

Det är väldigt intressant att titta i dem (det har blivit några stycken sedan dess), se vad man läste när. Den första bok som fick äran att införas i min läsdagbok var Anna Jörgensdotters Pappa Pralin som jag då tyckte var så bra att den fick fem hjärtan (sunt pueri pueri, pueri puerilia tractant) av möjliga fem , men vars förtjänster jag nu inte för mitt liv kan erinra mig. Eller om jag hade en period då jag var vurmade för böcker som handlade om psykiskt sjuka människor, av typen Prozac - min generations tröst (Elizabeth Wurtzel) det kan ha varit så.

Därpå valde jag att läsa Stig Dagermans Bränt barn , som jag minns mycket väl och som jag är säker på att jag skulle tycka hur mycket som helst om nu, men den fick bara två hjärtan. Tack och lov att jag började läsa litteraturvetenskap strax efter, så att det blev lite stil och finess på min läsning.

Den 11 juni 2003 läste jag en av de böcker som numer är med på min lista över 10 böcker man måste läsa innan man dör: Vladimir Nabokovs Lolita. Helt ute och cyklade var jag alltså inte i mitt läsande, det glädjer mig!

År 2004 satt jag den 11 juni med näsan i Alexandria-kvartetten av Lawrence Durell, den har jag inget som helst minne av idag, mer än att den handlade om fyra olika personer någonstans i Nordafrika (eller...?). Fast jag minns ATT jag har läst den utan att rådgöra med läsdagboken, så helt dement har jag inte blivit på fyra år. Den var tydligen helt okej, tre hjärtan fick den. Gott så!

Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde som jag ägnade mig åt den 11 juni 2005 hade inte gjort något vidare intryck på mig då jag läste ut den, blott två hjärtan! Boken införs omgående på listan över böcker som måste läsas om för upprättelse, precis som Bränt barn.

11 juni 2006 då? Barbara Vines Gräshoppan. Jag ville verkligen tycka om den romanen då en Kär Vän rekommenderat mig den, men nej, det gjorde jag inte, blott ett hjärta fick den. Det blev mycket, MYCKET bättre 11 juni 2007 då jag läste om Georges Perecs La vie mode d'emploi (Livet en bruksanvisning), denna makalöst fantastiska bok som också finns med på min lista över böcker man måste läsa innan man dör, och självklart skulle ha fått fem hjärtan om jag inte vid det laget insett att hjärtsystemet (skalbaserade betygsystem överhuvudtaget) är ytterst intetsägande, och skrotat det för att instället skriva ner några rader om varje bok istället: "Det finns inte ord för hur bra detta är. Jag älskar Perec, han är bäst!" står det i läsdagbokens beskrivning.

Dagens datum visar på onsdag 11 juni 2008, och nu är det Anne Enright och hennes The Gathering som är mitt lässällskap. Den är lite småklurig av sig, men jag tycker bra om den efter att ha läst drygt två tredjedelar, och jag har känslan av att den kan komma att bli hur bra som helst på slutet. Försiktig optimism karaktäriserar sluttampen på denna läsupplevelse.

Kvarstår så den ultimata frågan: vilken bok kommer vara min "Nu läser jag" 11 juni 2009? Och 2010? Och 2011? Et cetera?

Finnes här fler läsdagboksförare förresten? Har Ni märkt av någon läsutveckling?

La Bibliofille

Måndaglig experimentsslöjd III

Äntligen måndag! Kan Ni tänka Er att jag nästan höll på att glömma det, i min förvirrade drömvärld hade jag fått för mig att det var fredag! Så lycklig jag blev då jag kom på att det ju är en sprillans ny vecka nu, som enligt den tre veckor gamla ordningen inleds med litterära experiment.

Har Ni någonsin hört glunkas om Lunariseraren? Det hade inte jag förrän jag för en kort tid sedan sprang på den på Det Världsomspännande Nätet: det är en språkomvandlare som omformulerar vilken typ av skrift som helst till det tonårsdito som används flitigt av de yngre generationerna på sajten/sighten (?!?) Lunarstorm. Kan man låta bli att fråga sig hur en äldre dikt, varför inte Gustaf Frödings underbart vackra Säv, säv, susa skulle ha sett ut om den nedtecknats på ungdomssajten/-sighten (?!?) av dagsens ungdom? Det kunde inte jag, utan rusade in i mitt litterära laboratorium utrustad med vit rock, skyddshandskar, öronproppar och skyddsglasögon. Ni bjudes här ödmjukast resultatet av Måndaglig experimentsslöjd III:

Gustaf Frödings Säv, säv, susa (original)

Säv, säv, susa,

våg, våg, slå

I sägen mig var Inglill

den unga månde gå?

Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön,

det var när sista vår stod grön.

De voro henne gramse vid Östanålid,

det tog hon sig så illa vid.

De vore henne gramse för gods och gull

och för hennes unga kärleks skull.

De stucko en ögonsten med tagg,

de kastade smuts i en liljas dagg.

Så sjungen, sjungen sorgsång,

I sorgsna vågor små,

säv, säv, susa,

våg, våg, slå!

zäv, zÄv, Zuza

(Säv, säv, susa enligt Lunariseraren)

zäv, zÄv, Zuza,

vÅg, våG, ZlÅ

i ZäGen mEj Va inglIll

dEn unga månde gÅ?

hoN ZKrek zOM en typ vingZkjuten ANd, typ NÄr typ hon zjönk i typ zjÖn,

Det va När Zizta Våj ztoD typ GRön.

de typ VoJo henne grAMze vid Öztanålid,

dET tog hon ziG zå ILla Vid.

de vore heNne gRAmzE typ för godz å typ gUlL

oCh för hennez Unga käRlekz zkuLl.

de ztUKKO En ögonzTen me tagg,

de kaztA zmuTz i en liLjaZ dagg.

zÅ ZjUNgEN, zjungEn ZorGZåNg,

i zojGzna vågor Zmå,

ZÄv, typ zäv, typ zuza,

vÅg, typ våg, Zlå!! *ler*

Så synnerligen smaklöst och vidrigt! Måtte Gustaf Fröding förlåta mig detta! Jag är i högsta grad upprörd, är det verkligen så dagens ungdom skriver på Lunarstorm/överhuvudtaget?!? Och framför allt VARFÖR?!? Eller överdriver Lunariserarens skapare i syfte att framhöja det stupida i det lunarstormska skrivsättet? Troligtvis väl? Hoppas innerligen! Jag tänker inte gå in på Lunarstorm för att kontrollera, min hälsa måste i detta avseende prioriteras, hjärtinfarkten är i denna stund hotfullt nära! Rapporter från korrespondenter som dödsföraktande vågar sig in i den digitala/virtuella/vad-det-nu-heter ungdomsgården mottages dock tacksamt!

La Bibliofille (född artonhundra frost)

Claire Castillons Insecte

Hur låter det med nitton noveller som på ett käftsmällande och makabert sätt skildrar relationen mellan mor och dotter? Spännande? Bra? Intressant? Kasta Er isåfall omedelbart över Claire Castillons novellsamling Insecte, Insekt på svenska. Den är intelligent, den är slug, den är mörk, förförisk, säregen, osund och sjuk som ett gammalt stinkande kärr och vansinnesbra! För ovanlighetens skull tänker jag inte bli långrandigare än såhär, orden fattas mig, om Ni läser Insecte kommer Ni att förstå. Allez-y!

Är förresten inte Claire Castillon oförskämt tjusig? Skriva fantastiskt OCH se fantastisk ut, orättvist!

Claire Castillon

La Bibliofille

Gunnel Lindes Den vita stenen

Läggdags är barnboksläsningens tid också för äldre människor, det finns inget bättre sätt att locka fram John Blund och skrämma bort nattmarorna, inte heller att få ro i en övertrött hjärna. Var gång jag kryper ned under täcket med en barnbok i handen känns det som om jag unnar mig en aftonpresent (som Caroline så fint kallar det), någonting riktigt speciellt.
I slutet av februari då det i bokhandeln var dags att plocka fram realisationsböckerna ur sina mörka gömmor fann jag ett alldeles ensamt och helt övergivet exemplar av Gunnel Lindes Den vita stenen som med sin förtvivlade lilla bokblick bönade och bad mig om att bli räddad. I närmsta telefonkiosk iklädde jag mig min superhjältemundering med ett stort B på bröstet, och med vinden fladdrande i min glänsande cape kastade jag mig dödsföraktande ut för Den Stora Stadens högsta byggnad, skallande med tordönstämma: Frukta ej Lilla Bok, Farornas tid är förbi! Det vill säga, jag lyfte upp boken, dammade av den och lade den i min väska för vidare transport mot min bokhyllas trygga nejder.
För några kvällar föll min blick på Den vita stenen då jag stod och borstade tänderna framför bokhyllan. Jag borstar alltid tänderna framför bokhyllan, umgås en liten stund med mina små böcker innan jag går och lägger mig, ett mycket rogivande tidsfördriv (finnes här månne någon mer bokhylletandborstare?). Anyhoo bestämde jag mig i den stunden för att det nu var Den vita stenens tur. Ska jag vara ärlig har jag aldrig tidigare läst den, jag såg den bara på TV när jag var liten, men minns mycket väl stenen, Fia och Hampus - eller Fideli och Farornas Konung menar jag - och linden. Vad svårt det var att föreställa sig Fideli som mörkhårig, hon var ju ljus på TV!

En väldigt söt och rar historia är Den vita stenen hursomhelst, lagom äventyrlig med ett anspråkslöst lyckligt litet slut där det till sist ordnar sig till det bästa för alla. Läs den en kväll då huvudet är trött, men bokmalen i Er ändå är sugen på läsning!

La Bibliofille

Don DeLillos Falling Man

Är det politiskt inkorrekt av mig att säga att jag är gränslöst trött på elfte september? Får man vara trött på elfte september och frustrerat tänka "Men GÅ VIDARE!" då årsdagen av terrordådet uppmärksammas år efter år efter år?, "vi har hört det nu!"?

Det bör erkännas att jag suckade uttråkat då jag insåg att Falling Man av Don DeLillo är en 9/11-roman, men jag valde att stå över mina fördomar, och det är jag inte ens en smula ledsen för. Romanen tar visserligen avstamp i attentaten mot World Trade Center 2001, men hanterar problematiken på ett för mig ickeprovocerande sätt. Falling Man är inte skuldbeläggande, inte proamerikansk/antimuslimsk i sin angreppsvinkel, utan snarare genomförd som en ingående granskning av tre människor med olika anknytning till 9/11: Keith som tog sig levande ur ett av tornen; Lianne, Keiths fru; Hammad, en av terroristerna ombord på de kapade planen. Ingen är god, ingen är ond. Keith faller förvisso offer för Hammad och hans likars gärning, men är icke desto mindre en skithög, och Hammad skildras inte som en genomond människa som går Hin Ondes ärenden, utan främst som någon som, om något stapplande och vacklande, agerar efter vad som är hans övertygelse och sanning. Lianne skapar jämvikt mellan de båda männen i egenskap av den romanfigur som inte har personlig erfarenhet eller inblandning i attacken, utan fäktas med andra, egna problem.

Det jag tycker bäst om med Falling Man är, förutom titelns mångtydighet som jag inte vill gå närmare in på utan lämna åt Er att utforska, textens gestaltning, dess avskalade, sakliga prosa och avsaknad av emotiva ledtrådar. Texten söker inte tala om för läsaren hur den bör läsas, utan gör sig till föremål för läsarens skådande. Den projicerar sig inte, kastar sig inte över sin läsare, utan håller sig öppen och blir genom sin tystnad mer talande.

Jag kan inte skriva om Falling Man utan att nämna hur tjusigt själva artefakten (inbunden utgåva från Scribner/Simon&Schuster, ISBN 9781416546023 för den som vill veta exakt) är utformad. Omslaget har en vacker blå färgskala, sidorna är ojämt skurna i framkant, vilket ger boken en genuint gammaldags prägel, och texten är satt i det vackra typsnittet Electra med generösa marginaler och radavstånd som låter blicken vandra ostört över raderna. En sann fröjd för ögat!

Don DeLillo står sedan jag läste hans The Body Artist mycket högt på min litterära börs, och även om Falling Man kanske inte riktigt når upp till den romanens nivå är jag ändå hemskt nöjd med denna DeLillos senaste prestation, och är nu mycket ivrig att stifta närmare bekantskap med hans tidigare alster. Har Ni ett tips att ge någon med blodad DeLillotand?

La Bibliofille

Måndaglig experimentsslöjd II

Äntligen måndag! Likt en säl som länge simmat omkring i det mörka havsvattnet och nystigen upp till ytan bländad blinkar och kisar mot solljuset lämnar jag mitt mörka litterära laboratorium för att delge Er resultatet av denna veckas poetiska vivisektion. Det har mekats med ett experiment kallat S mot def., en operation vari samtliga en texts substativ byts ut mot ordlistans definition av desamma. Hysteriskt roligt, tycker Ni inte?

Messieurs-dames, jag ger Er...

***

Ångest, ångest är min arvedel (Pär Lagerkvists original)

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

***

Stark negativ känsla av att vara utsatt för press eller obestämda hot är min obestämda mängd av övergång av egendom av visst värde från avliden till efterlevande (efter Pär Lagerkvists Ångest, ångest är min arvedel)

Stark negativ känsla av att vara utsatt för press eller obestämda hot är min obestämda mängd av övergång av egendom av visst värde från avliden till efterlevande,
min främre del av halsens skada i hud eller slemhinna genom vilken blod kan tränga ut,
min förmåga till inlevelse och medkänslas starka skrik i sammanfattningen av allt existerande som finns tillgängligt för mänsklig verksamhet.
Nu styvnar löddrigt luftlager närmast jorden
i den del av dygnet när de flesta sover och det normalt blir mörkts grova avslutande, lätt böj- och vridbara del av armen,
nu stiga större vilda områden som är bevuxna med träd och stela utsträckningar uppåt
så kargt mot den valvformiga begränsningens av rymden som omger jorden
förkrympta övertäckta konstruktion med bågformigt tvärsnitt.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i denna dunkla avdelning i hus eller lägenhet som är avgränsad av väggar, tak och golv och avsedd för viss verksamhet,
jag känner den höga, branta, bara berghällens vassa begränsande del av sida eller yta mot mina endera av handens fem rörliga långsmala delar som har gripförmåga,
jag river mina uppåtsträckta avslutande, lätt böj- och vridbara delar av armen
till blods mot de synliga, avgränsande förtätningarna i atmosfärens frusna sönderrivna tygstycken.

Ack, mina tunna skyddande genomskinliga hornplattor på spetsen av fingrarna sliter jag från endera av handens fem rörliga långsmala delar som har gripförmåga,
mina armars avslutande, lätt böj- och vridbara delar river jag såriga, ömma
mot större upphöjningar av jordytan och mörknat större vilt område som är bevuxet med träd,
mot den valvformiga begränsningens av rymden som omger jorden svarta, hårda metalliska grundämne som kan formas på många olika sätt
och mot den kalla planet som vi lever på!

Stark negativ känsla av att vara utsatt för press eller obestämda hot är min obestämda mängd av övergång av egendom av visst värde från avliden till efterlevande,
min främre del av halsens skada i hud eller slemhinna genom vilken blod kan tränga ut,
min förmåga till inlevelses och medkänslas starka skrik i sammanfattningen av allt existerande som finns tillgängligt för mänsklig verksamhet.

***

La Bibliofille