Måndaglig experimentsslöjd XII

Vad är en text? Spörsmålet dryftades i det oändliga under min tid i den akademiska sfären, och summan av kardemumman blev att allting kan vara en text, en text kan vara allting. Likaledes språkades det mycket kring konstarternas gränsöverskridande symbioser, det intermediära kallat? Jag minns ej längre. Också är det alltigenom oväsentligt, ety jag i mitt utförskande av litteraturens potential åt Er, medelst porträtt från egen täppa, komponerat ett floralt bildpoem intertextuellt döpt Elegi över en förlorad sommar. En text? Lyrik? Jag frågar Er.

Elegi över en förlorad sommar

La Bibliofille

Retro: Mircea Cărtărescus Nostalgia

Konst. Litteratur som konst. Att läsa litterär konst. Det är något särskilt med det... En typ av läsning som är väsensskild från många andra läsarter i det att den mer tilltalar våra estetiska sidor än slår an några känslosträngar. Därmed inte sagt att det ena utesluter det andra, särskilt som man med nödvändighet reagerar emotivt på en estetisk upplevelse, jag menar snarare att komposition har företräde framför innehåll i en viss typ av litteratur.

Mircea Cărtărescus Nostalgia var i sanning en fröjd att läsa för en skönhetstörstande ande som jag själv. Det är med högaktan jag minns den, framför allt som komposition, eller konstruktion om man så vill. Det sätt varpå Cărtărescu presenterar sin text väcker en beundran hos mig som ett fåtal författare, främst av dem Georges Perec, tidigare gjort. Hans stil (i den mån den överlevt transponeringen från rumänska till svenska) är hypnotisk, rik på liknelser och metaforer, men ändå saklig och redogörande. Detta i kombination med ett magisk-realistiskt innehåll skapar ett vemod, en nostalgi, i texten, som många gånger blir direkt hjärtskärande (läs Nostalgias prolog "Revolvermannen" och döm själva). Berättaren har läsaren helt i sina händer, han byter efter eget godtycke perspektiv, än är det "jag", än "hon" än "han", vi dras med i drömvirvlarna, för att i nästa sekund brutalt väckas av ett "Har du glömt mig, käre läsare? Det är jag, berättaren" (s.309) - spindlar väver sina nät.
De metafiktiva inslagen, alltså de inslag som på något sätt kommenterar textens tillkomst, dit kan väl berättarens erinran om sin existens räknas?, i Nostalgia är något som jag verkligen älskar boken för. De är inte många, men de är så mästerliga att man hisnar. Jag skulle här kunna berätta om ett av mina absoluta favoritställen i boken, men det tänker jag inte göra. Ni får läsa själva (från s.299 och framåt för den som är otålig, men en helhetsbild av romanen rekommenderas). Jag säger bara såhär: där finns ett frö till en utsökt mise-en-abyme (där en mindre upplaga av en ursprungsbild återfinns i sig själv i all oändlighet) och en av litteraturens präktigaste narrativa metalepser (ett fenomen som uppstår i en narrativ situation då gränsen mellan två olika narrativa nivåer på ett förnuftsvidrigt sätt överskrids)! Så fick jag användning för de termerna också, äntligen!
Jag brister i att beskriva Nostalgia på ett sätt som inte förfelar romanens storhet. Jag minns den som i en dröm, och skulle mycket gärna kasta mig över den ännu en gång, men... om litteraturen är evig, är livet alltför kort. Jag hastar vidare mot nya litterära erövringar, med Nostalgia i tacksamt minne bevarad.

La Bibliofille

Retro: Rodrigo Fresáns Kensington Gardens

I mitt inlägg Böcker A-Ö, sjunde bokstaven: K lovade jag Er att leta fram ett tidigare författat, men ej här publicerat, inlägg om Rodrigo Fresáns Kensington Gardens. Det finns fler bokinlägg att hämta från den plats recensionen nedan kommer, och skulle det inte passa ypperligt att publicera dessa lite då och då, medan Les Bienveillantes läses ut? "Nämen, vilken bra idé!" utbrister Ni lyriskt, och därmed förklarar jag bokinläggsserien "Retro:" för invigd.

***

Rodrigo Fresáns Kensington Gardens är två världar: den som en gång funnits och nu återskapas med fiktionens hjälp, och den som aldrig funnits som någonting annat än fiktion. Kensington Gardens skildrar fiktionens seger över realiteten, dystopins seger över utopin, den berättar om illusionsbrott och tillrättalägganden, om ljuv dröm och grymt uppvaknande. Fiktionens seger över sig själv. Barnatron går förlorad, gärningar måste ses i ett annat, svartare ljus. Någon annan axlar ansvaret för en oavsiktlig missgärning gjord i Sagans namn, och Hjälten blir en Antihjälte, Offraren offras. En fiktion skriver om en annan, dödar den, dödar all fiktion i ett det mörkaste, men vackraste antiklimax där sönderfallet och dekonstruktionen ger svaret på Den Stora Gåtan, och bjuder det definitiva, oåterkalleliga slutet som den mest öppna av vägar, som den största av alla möjligheter.

Att läsa: Rodrigo Fresáns Kensington Gardens. Nu.

La Bibliofille

Måndaglig experimentsslöjd XII

Dagarna är höstliga trots tidig augusti, snart är det här, mörkret och kylan. Än är sommaren inte riktigt över, ety budet om att den obönhörligen, för denna gång, gått till vila ännu inte bringats. Dock fasar jag för den stund då det står utom allt tvivel att vi obarmhärtigt är på väg in i Mörkret. Det finns ett oavvisligt tecken, och för att om möjligt dämpa den sorg som åsynen av detta tecken alltid bereder mig - kanske också Er? - vill jag denna dystra Måndag bjuda Er en naturlyrisk recitation, en uppläsning av ett poem vid namn...

Avsked

Smek ömt detta ord, och Ni skall se att Ni strax är där.

La Bibliofille

Sven, Pettson och Findus

Långsamt, långsamt trevar jag mig fram i Jonathan Littells Les Bienveillantes (kommer på svenska med titeln De välvilliga 15 augusti!). Det är en mycket bra bok, men på franska, sprängfylld med militära termer som ligger alldeles utanför mina referensramar och dessutom cirkus niohundra sidor lång, så det tar sin lilla tid. Dock har jag bemödat mig om att läsa noggrannt och uppmärksamt, vilket funkat mycket bra i tvåhundrafemtio sidor, och jag har gott hopp om att det ska kunna fortsätta så hela tiden.

Avverkningsdjävulen i mig tycker att det går för långsamt, den föredrar kvantitet framför kvalitet och vill helst se minst etthundra böcker införda i läsdagboken före årets slut. Ett försök gjordes att läsa John Banvilles The Sea parallellt, men fokuset räcker inte riktigt till, och nyfikenheten på Les Bienveillantes är så stor att jag inte VILL veta av någon annan bok just nu.

Med ett fåtal undantag. Minns Ni att jag bland annat köpte Pannkakstårtan, en Pettson och Findusbok av Sven Nordqvist nyligen? DEN läste jag härromkvällen när min luddfyllda, trånga skalle trots upprepade försök inte lyckades uppbåda tillräckligt med ork för att förstå nån franska. Han är fantastiskt bra Sven Nordqvist, jag gillar honom skarpt! Teckningarna, det vill säga alla små detaljer - monster i ett hörn, ett litet hus i en blomkruka, pyttesmå kläder som hänger på tork i en gardinstång - är hel makalösa, och Mannen som försökte sova stördes ideligen av fnissningar och knuffar och "Kolla här!".
Pettson ska göra pannkakstårta till Findus som firar en av sina årliga tre födelsedagar, men har inget mjöl hemma. Cykeln har punktering, så den måste de laga innan de kan göra någon pannkakstårta, men för att kunna göra det måste de komma in i snickarboden, och det går inte för nyckeln ligger i brunnen, och katten på råttan och råttan på repet eller vad det nu heter, och mitt upp i alltihop kommer grannen som inte alls förstår vad som försiggår, utan uppfattar situationen som om Pettson har för avsikt att baka Findus pannkakstårta av sina trettio år gamla byxor och den jord-och-trasiga-ägg-sörja gubben skyfflar upp från marken. Dråpligt och knasigt, och kissa-på-sig-roligt oavsett om man är stor eller liten.

Det enda felet med Pannkakstårtan är att den tar slut alldeles för fort, på en enda kväll, på en sekund känns det som! Åter i bokhandeln morgonen därpå beställde jag snabbt som ögat hem Pettson och Findusböckerna Rävjakten och När Findus var liten och försvann, samt Sven Nordqvists Augustprisbelönta Var är min syster?. Tre kvällar är räddade, men vad göra sen?Barnböcker är enligt min ringa mening den bästa vid-sidan-av-läsning som finns. Jag kastar nu lystna blickar på Mamma Muböckerna i bokhandelns barnbokshylla...

La Bibliofille

Måndaglig experimentsslöjd XI

Det litterära laboratoriet förvandlades för en stund till rimstuga då den måndagliga experimentsslöjden beslutades bestå i att utbyta de flesta orden i Ragnar Thoursies dikt Papegojan död ej ruttnar - ett av mina favoritpoem för övrigt - mot ett rimmande ord istället, "hatt" skulle exempelvis kunna bli "katt" eller "fnatt" eller någonting annat -att ord.

För att jag inte skulle köra fast alldeles tillät jag mig att konsultera rimlexikon.com och rhymezone.com när det stod still i hjärnvindlingarna, och dessutom blev det också lämpligt att nyttja så kallat nödrim och en stor nypa konstnärlig frihet då och då, Ni kommer inte ha några som helst svårigheter att lokalisera dessa fall.

Hoppas att denna veckas experiment ska komma att lätta Eder bittra måndagstyngd!

***

Papegojan död ej ruttnar

Parrot is a fair bird for a ladie.
God of His goodness him framed and wrought.

Där satt hon i sin bur, bakom vaktmästarefönstret,
ett sällskap åt fotografier, åt de redan döda,
smakande på minnets småbröd och lärde
av dem förtalets gåva. med sin järnnäbb
var hon en tapper kaffetant.

Uppriggad

i lånta fjädrar, från regnbågen,

himlen och liljorna på marken

inträdde hon obefläckad

i ungmöståndet, nästan en skönhet

i missionsförbundet, en ny kraft

i syföreningen och en uppskattad

saxofon i sångkören

på hemväg om natten genom stan

där springbrunnen ännu silar

och svarta pilträd släpa mot kjoltygen.

Ensam, med bräcklig hälsa, vägade

hon sig på livets resa ej längre

än att en spasm i kappans gröna

vingar åter och åter åter-

för henne hem, till den våldsamt upprörda

gungstolen,

kaffepannans trygga sjudande hjärta

och erinringens

ihärdigt

rensopade

kustremsa. Nu är hon död.

Men hennes ande skall leva,

inpyrd i rummen. Och spegelbilden

i fönstret av hennes mittbenade huvuds

alla anslag skiftar grönt av grämelse.

***

Paranoian spröd ej puttrar

Carrot is a bare turd for a radi-
o. Cod, it is hoodless, him blamed and fought.

Där spratt hon i sin lur, bakom makttestaremönstret,
en egenskap åt dysenterier, åt de nedan spröda,
brakade på sinnets bråddöd och tärde
på dem örkvalets nova. Med sitt värnbjäbb
var hon en rapper wafflefjant.
Kupptriggad
i blånta tjädrar, från hägnrågen,
skimmeln, och tiljorna på kvarken
finklädde hon jutesäckad
dumslö från det, fiestan en bönsmet
i passionspåfundet, en ny saft
i slyförgreningen och en gapskrattad
amazon i långslören
i slem seg om katten genom tran
där kring munnen ännu filar
och kvartar finsäd skräpar mot solflygen.
Renstam, med spräcklig Elsa, sågade
hon sig på klivets nesa ej trängre
än att en sarkasm i pappans sköna
bingar gråter och gråter och gråter
kör henne, vem?, till den grollsamt uppsnörda
sjunkpoolen,
wafflepannans stygga ljudande smärta
och erövringens
ofärdigt
skendopade
lustlem sa: nu är hon spröd.
Men hennes man den skall skreva
sinnyrd i slummen. Och regelgill den
i mönstret av hennes vitfenade brudskruds
alla armtag viftar krönt av knäfel, se.

***

La Bibliofille

Tecknad litteratur - en Snobbenfavorit

La Bibliofille