Karl Smuts Den håriga spegeln

Begäret stod till något tunt, något till omfånget oansenlig - valet föll på Karl Smuts Den håriga spegeln, en prosalyrisk novellsamling, en samling texter gestaltande infernaliska vakenmaror. Det är köttet och blodet och lustan och driften; rov och sex och ångest och förtvivlan, skuld och skam; det är syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Den intellektuella gestaltningen, det kyliga skådande kontrasterar med den fysiologiska intensiteten och hettan, det djuriska i det den gestaltar.
Poesin finns där, än öm och lyrisk...

ÄNGLAR
Änglarna skrattar. Änglarna ler. Änglarna går i flock nerför gatan. Änglarnas huvuden sitter bakochfram. de stirrar ner i sina stjärtskåror. där kryllar skalbaggar fram över vissna löjtnantshjärtan. Håriga speglar faller från himlen. Änglarna är omringade. de klöser genom pälsen, försöker finna svar. Min magnetiska hud faller. Som ett när lägger den sig över änglarna. Skalbaggarna evakuerar, löjtnantshjärtana bryts och faller av, krossas under änglarnas tassande fötter. Huden täpper till, kväver. sepglarna tappar sin päls. Änglarnas huvuden vrids framåt. De skrattar så att revbenen knäcks med ljudliga brak när de ser sina ansikten i speglarna. Syret tar slut. Änglarna kollapsar. Min magnetiska hud stiger långsamt, långsamt upp. Den lägger sig som ett lock över himlen. Världen är rosa. Änglarna täcks av löjtnantshjärtan, skalbaggar gräver sig ner i deras vingar, violer frodas i deras ögonhålor. Solen vibrerar genom min utspända hud. Allt är stilla. Och levande. (9)

...än naturalistiskt rak och utan omsvep:

ur URTAGNING
Han stirrar ner på magen. Den är ett öppet hål. Blod sipprar ut i irriterande långsamma strilar. Han stirrar på mannens händer. Från dem hänger tunntarm, tolvfingertarm, tjocktarm och bukspottkörtelns giftiga knopp. Magsäck, lever, anus och njurarnas solkiga tvillingpar. Schakalmunnen ler knivskarpt åt honom. Mannen med hyenhuvudet försöker sträcka sig efter sina så privata ägodelar, men när han lyfter armarna hänger de bara som uppluckrat gips i luften framför honom. (51)

Denna antitetiska dekokt ger läsningen av novellerna en känsla av syndig lustfylldhet som man sällan får uppleva. Den håriga spegeln talar till djuret, det mest instinktiva och ursprungliga i Dig.

La Bibliofille

John Banvilles The Sea

Plums i spa't, sjunker som en sten. John Banvilles The Sea är ett typexempel på hur det kan gå när de förväntningar man har på en roman inte alls motsvaras av det romanen i realiteten har att erbjuda. Länge har mina blickor dragits mot The Sea, jag har smekt dess omslag med blick och hand och längtat, trånat efter den. Så äntligen kom Tillfället, nu skulle det blir The Seas tur! Och så bidde det bara en tummetott, nästan ingenting!
Visst, The Sea är mycket välskriven, det finns en drivkraft i prosan, en viss poesi. Som just havet står John Banvilles berättelse från det förflutna och slår mot nuets strand: den äldre mannens tillbakablickande än på pojkåren du côté de chez Grace, än på den första tiden med hustrun Anna, än på Annas sjukdomstid och bortgång, än på tiden efter Anna på den ursprungliga barndomsarenan. Visst blir jag berörd av det Banville berättar, särskilt av den del av historien som rör huvudpersonen Max Mordar och hans fru, hur de långsamt förlorar varandra, förfrämligas för varandra på grund av det hon genomgår. Visst fascineras jag av det sällsamma tvillingparet Chloë och Myles, visst kan jag se vad det är hos fru Connie Grace som attraherar pojken Max, det är inte det att jag står alldeles likgiltig för romanen, men den släpper inte in mig! Det finns en distans, en likgiltighet, en tyngd hos berättarrösten som inte... inte... inte tycks VILJA ha vår medupplevelse, som om han själv inte tillåtit sig uppleva sorgen efter de förluster han lidit, inte riktigt tycks ha förstått den fulla vidden av det som hänt honom. En aningens aning om att han ändå är drabbad, på väg att öppna upp låter sig då och då skymta, främst i Max destruktiva beteendemönster, och vi kan ana ett slags katharsis i romanens slut. Dock räcker det inte med att vi kan ana ett lösgörande, berättelsen skulle behövt riktiga svallvågor i slutet, inte bara lugnt skvalpande. Jag vill bara skaka om The Sea, gapa och skrika åt den att vakna - Jag vet att du har det i dig! Men icke. The Sea har inte lust att storma, rasa och härja. Den önskar blott klucka stilla.

La Bibliofille

Bodil Malmstens Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån

Den inre biografen brukar alltid spela upp rikligt med bilder då jag läser böcker, men en det finns alltid ett tomrum på vita duken -romangestalterna hafva inga ansikten. De hafva frisyr, längd, bredd, allting sådant, men inget ansikte. Där ansiktet funnes voro blott en suddig fläck. Då jag läste Bodil Malmstens bok Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån fick romanens huvudfigur Maurice Lind dock ansikte efter blott några få rader: Maurice Lind fick hos mig Mikael Nyqvists gestalt. Vilken upplevelse att läsa en roman och ha ett ansikte att ge mimik och uttryck åt, det har jag aldrig tidigare upplevt, vad jag kan minnas. Konstigt, jag kan inte för mitt liv förstå varifrån det kom, men helt plötsligt stod Micke N. där på Maurice Linds plats, alldeles oförklarligt. Inte för att jag beklagar mig, tvärtom förtjuste det mig övermåttan att ha Micke N. i huvudet och som sällskap under de långa dryga timmarna i bussen, ety han är den stiligaste karl jag vet näst Min Egen Man som är så plågsamt vacker att det gör ont att titta på honom.

En lättsam inledning av tankarna kring Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, en tragedi om en man som står i ruinerna av en tillvaro han själv, av alldeles egen förskyllan, alldeles oaktsamt, förstört: den högt älskade hustrun är gift med en annan man.; den högt älskade dottern har förskjutit honom, vill inte längre veta av honom. Och allt är han förtjänt av, ety han äro en stor, om än ömkansvärd, skithög.

Jag förundras över Bodil Malmstens förmåga att ge uttryck åt Maurice Lind, göra hans röst trovärdig, en mans. Inte för ett ögonblick tvivlar man på att det är en man som talar, något som den i romanförfattandet vitt spridda, om än ej allenarådande, seden att män skildrar män och kvinnor skildrar kvinnor ofta gör intellektet och huvudsliga cinematek inställda på. Kanske skulle en manlig läsare upplevt saken annorlunda, men för mig är Maurice Lind tvivelsutan "en riktig man".
Jag förundras också över Bodil Malmstens sätt att avkläda sin Maurice Lind, göra honom hudlös och sårbar, obarmhärtigt, med precision och samtidigt moderligt ömt finna hans mest ömma, punkter, öppna upp honom, blottlägga hans veka liv, uppvisa honom i hans ynkedom och förtvivlan. Naken står han där, patetisk, uppfuckad in till märg och ben, lamslagen av vad han gjort med det goda i sitt liv, hur han förstört det, sjabblat bort det, och fortfarande förstör och sjabblar bort allt, det enda som egentligen är värt att ha.

Denna rara dedikaton står att läsa på försättsbladet till min Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån.

Det är utan frustration, utan att ta avstånd, fördöma, man ser Maurice Lind blint dekonstruera, rasera sitt liv. Hans ånger och förtvivlan lyser svart mellan varenda rad, och någonstans förstår man hans position, hur han med omedveten medvetenhet, ja, faktiskt!, försatt sig i en position där han låst av ångest inte längre har förmåga att påverka sitt liv, hejda den malström av destruktivitet han själv underblåst och nu tappat kontrollen över.
Svärta och förtvivlan är namnet på denna roman som kommit att bli mig oändligt kär, just för att den så trovärdig och insiktsfullt berättar om, får oss att uppleva, hur det är att panikslagen och oförmögen stå och se på hur man själv låter sitt liv rinna en ur händerna, utan att förstå sin egen passivitet och vanmakt:

Humlor kan inte flyga, men eftersom humlan inte vet det flyger den ändå.
Jag flög.
Tills en dag jag inte flög mer. Förstod att jag inte kunde det, föll och låg kvar, ingen kraft att ta mig upp, inte en chans. Det medföddas tragedi, den dag det inte går längre, går det inte alls. (33)

Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån är en underbart mörk och vacker bok - läs den.

La Bibliofille

Chico Buarques Budapest

Hur hålla sig borta från Tranans bokpaket längre än några dagar? Omöjligt - göre sig icke. Det lades girigt raberber på Chico Buarques Budapest så snart tillfälle gavs. Hur låta blir när omslaget lockade med liknelser som Italo Calvino och Jorge Luis Borges? Dessa bildligen gigantiska män?

Visst axlar Barque giganternas mantlar, vilken läskaramell - snarare budapestbakelse - romanen är! Språket är förföriskt i all sin enkelhet, så melodiskt, Du flyter fram genom texten, dess skenbart okomplicerade, egentligen ganska banala, gestaltning av den i Budapest strandade spökskrivaren som förälskad i ett språk ska komma att bedra sin hustru. Eller? Var är Vi? Var börjar fiktionens fiktion, var slutar dess realitet? På vilket djup, befinner oss, på vilken nivå, vems? Vem säger vad, och vem säger sanningen? Vem ska Vi tro på? Vi insveps i textens trolska lindor, bemästras fullständigt av den, får se Oss ljuvt besegrade av den, förförda.
Lyriskt. Lyriskt!

La Bibliofille

Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna

Sorg. Det finns ingenting som är så vackert att läsa om som en djup och stilla sorg. En i det närmaste outhärdlig tyngd lägger sig som ett ok över axlarna, alltmedan sinnena jublar över skönheten i detta blå och svarta själstillstånd. Sorg.
I Fjärilen i min hjärna tar Anders Paulrud avsked av sig själv, sörjer sig själv där han ligger döende i lungcancer, hans baneman, en tidigare hjärntumör till trots. Han reflekterar, minns, och detta på det mest gripande och rörande vis. Han berättar om kärleken till sin pappas vinöda badkappa, som han nu gjort till sin, om sin grå mössa, om hur han efterhärmande Joan Didion i The Year of Magical Thinking gör iordning sina favoritskor, märker dem med orden låt stå så att de sparas, så att han kan ha dem när han kommer tillbaka:

Nästan alla döende vill det.
Återinträda i livet som var. Som pågick ännu bara för några-
[---]
Skorna är så personliga. Man har gått in dem. De tillhör bara mina fötter.
Det är klart att jag måste ha dem när jag kommer tillbaka. (114)

För säkerhets skull stoppar han ner ett paket cigaretter i var sko: de kan ju också vara bra att ha när man kommer tillbaka. (115)
Han blir så djupt mänsklig, så liten av detta. Som ett litet barn, helt oförstående för att det ska komma en tid då han själv inte längre finns där för att ha på sig sina skor, röka sina cigaretter.
Stick i stäv med dess lilla och anspråkslösa format finns det inget litet med Fjärilen i min hjärna. Kanske blir romanen större av vetskapen om att den som författat den inte längre finns i livet, utan faktiskt har gått bort och oss vanliga dödliga veterligen inte kommit tillbaka och iklätt sig sina skor, rökt upp sina cigaretter. Anders Paulrud leker själv med denna tanke i sin bok, funderar på hur det skulle bli om han faktiskt fortfarande gick omkring och levde när boken gavs ut:

Och nu. När jag själv ska dö-
Om jag nu dör. Vid denna tidpunkt, menar jag.
En, trots allt, komisk tanke for upp i huvudet härromdagen.
I mataffären, vid köttdisken.
Tänk om jag skriver färdigt den här lilla boken, som ju mest handlar om den självupptagna sorgen över mig själv, och jag inte dör vid lämpligt tillfälle. Så att säga. Att jag överlever längre än väntat. Då blir det lite konstigt, om jag bara fortsätter med livet. (95)

Kanske, nästan helt säkert, hade man läst Anders Paulruds bok om sorgen över sig själv annorlunda om han inte hade haft den goda smaken att dö innan den gavs ut. Så eländigt egentligen att det är så, att den egna frånvaron är ett slags garant för storheten i det man lämnar efter sig. Så bedrövligt och hjärtskärande tragiskt.

La Bibliofille

Jonathan Littells Les bienveillantes

Den som säger att läsning ingalunda är en fysisk aktivitet vet inte vad den talar om. Det finnes böcker som är sanna träningspass att läsa, och Jonathan Littells Les bienveillantes (De välvilliga) är en av dem. Niohundra sidor lång och ettusenetthundrafyrtiosju gram tung bringar den, sittandes i upprätt ställning och hållandes den i lämplig läshöjd, värk i rygg, skuldror, nacke, axlar, överarmar, underarmar, handleder, handflator och fingrar. Oaktat antal sidor och gram är romanen likaledes skriven på ett sådant übernaturalistiskt manér att också kräkreflex, mag-, käk- och halsmuskulatur får sitt till livs då den inre blicken bjuder bilder av uppsvällda lik, blod, öppna sår, krossade lemmar, sprutande hjärnsubstans, hängningar, arkebuseringar, sperma, avföring, urin, vad har Du. Själen mår dock sämst. Illamåendet går över blott blicken vandrat förbi det för stunden värsta, men själen är beklämd, ledsen, orolig. Intellektet har ju berättar för den att romanen på många sätt är dokumentär och att, trots att den faktiska intrigen inte ägt rum på riktigt, det med största sannolikhet gick till så som berättaren beskriver under Andra Världskriget och Förintelsen. Dusterna med romanen och dess våldsamhet, råhet och brutalitet var mig rimlig tilldess Les bienveillantes huvudperson doktor Aue ankom Auschwitz. Där var vi för två år sedan, Min Man och jag, vi har gått på de platser där Aue går, vi har sett de platser, om än raserade, nu ruiner, Aue beskriver, och jag mådde dåligt, blev så beklämd att jag inte klarar av den ensamhet som ändock råder på ett halvfyllt tåg, utan måste rusa av och ringa till Mannen: "De är nu där vi var och jag mår så dåligt!". Samma sak på lunchrasten, måste fly måltiden för att spräcka beklämnings- och paniktrollet hos Kära Vännen och Kollegan. Inte ens en språkbarriären förmådde skydda mig från kraften i fusionen mellan textbild och minnesbild.

Någon ursäkt är det inte doktor Aue framför, snarare ett avväpnande försvar inför allt hat, allt agg som han upplever att den tyska nationen förvisso gjort sig förtjänt av, men drabbar den alltför onyanserat och urskiljningslöst. Man måste förstå, anser han, att rollerna lika gärna kunde ha varit de ombytta, att de tyska soldaterna och officerarna inte handlade av ondska, utan för att de måste, det var deras plikt, hur hemsk den än var. Och nästa gång kan det vara Du som står där.
Jonathan Littell leker med denna tanke på tillvarons slumpmässighet, vrider i det närmaste omärkligt berättelsen mot en förskjutning som gör att romanen i sin helhet, som sådan, kommer att gestalta, kommentera denna tes. Och så står vi då där med skägget i brevlådan, in flagrante delicto. Det kunde inte bara vara Du, det ÄR Du. Det är nästan lite metafiktion, vilket vi älskar.

Men. Men, men, men... Varför den där tråden i berättelsen, som fråntar den allt dess allvar, dess trovärdighet, dess karaktär av vittnesskildring? Som yttermera visso fyller en funktion, om än en tvivelaktig sådan, men som i någon mån berövar en i alla andra avseenden majestätisk roman en smula av dess... värdighet?
Hur länge skulle jag inte kunna orda om niohundrasidingen? Invändningen ovan åsido tillhör Jonathan Littells Les bienveillantes en av de få böcker som känns viktiga att läsa, för att den har någonting substantiellt att berätta och gör så med trovärdig röst. För denna roman bör Ni icke rygga.

La Bibliofille

Retro: Marie Hermansons Svampkungens son

Marie Hermanssons Svampkungens son började ganska trivsamt. Svamp är trevligt och skog är trevligt och torp i skogen är trevliga, så vad innehållet anbelangade fann jag ingenting att invända mot, även om det stilistiskt fanns mycket att önska. Jag är ju som bekant en människa som tycker om att leva farligt, därför såg jag ingen anledning till oro, utan fortsatte orädd min läsning.

Några sidor. Nästan omärkligt spred sig ett allt större obehag inom mig ju fler sidor jag avverkade. En detaljerad exposé över händelseförloppet kommer nu att ges, inga som helst hänsyn till huruvida för handlingen avslöjande detaljer avslöjas eller ej kommer att tas. Bara så att Ni vet. Må Ni därmed anse Er varnade.
Fader och Son förälskar sig båda i En Före Detta Fotomodell som medelst sportbil anländer sent till en svampexkursion. Fadern erövrar Den Före detta Fotomodellen, som avlider efter att ha ätit en giftig svamp som Sonen gett henne i ett försök att stjäla henne från Fadern, detta i tron att svampen var ett afrodisiakum. Sonen, i sin sexuella okunnighet (de enda flickvänner han haft har uteslutande bestått av damer på porrplanscher), tar förgiftningskonvulsionerna som tecken på djup upphetsning från hennes sida och då ambulans anländer står hon utom all räddning.
Fadern var den som sade till Sonen att svampen hade en sexuellt stimulerande effekt på kvinnor, och då Sonen luskar ut att Fadern lurat honom får han en chock: "Han hade gjort mig till mördare när jag trott att han skulle göra mig till älskare" (s. 142)! Djup skam fyllde min lekamen inför denna gräsliga formulering!
Fadern reser tillbaka till Frankrike dit han och Den Före Detta Fotomodellen flyttat, varpå Sonen söker upp Modern som han inte sett sen han var liten och som bor i Göteborgs skärgård. Fast det var så länge sedan de sågs blir Modern inte alls förvånad när han kommer: "Så du har äntligen hittat hit [...]. Hade jag vetat att du skulle komma skulle jag gett dig den andra makrillfilén. Nu fick katten den." (s.169). Hon är så lugn att hon bara någon timmare senare avslöjar att Sonen inte är son till Fadern utan till någon suspekt sjöman.
På ön träffar Sonen en tjej, som visar sig vara Agneta Bengtsson hemifrån och som som genom ett trollslag har förvandlats från Grå Mus till Kalaspingla. Sonen vill ha henne stenhårt, men när han äntligen ska få till det med henne vågar han inte ha sex med Agneta, hennes lustfyllda böljande kropp får honom att minnas Den Före Dettas Fotomodellens dödskramper, "Allt jag rör vid dör" (s. 205) mumlar han. HOLLYWOOD! Han lägger dock alla skrupler åt sidan så småningom, och litteraturhistoriens mest komiska kopulering genomförs: "Jag drog av mina kalsonger, tog henne i famnen och i en enda rörelse rullade jag upp på henne, sjönk ner mellan hennes lår och försvann in i något oändligt mjukt, fuktigt och varmt. Hon höll sig fast i mig som en djurunge" (s. 209).
Tillåt mig skratta mig fördärvad.
Allt går sedan mycket fort. Fadern kommer hem från Frankrike, till synes alldeles nedbruten av ånger för det han gjort mot Sonen, och ska ta livet av sig med flugsvamp, men Sonen, som hela tiden haft för avsikt att hämnas på Fadern genom att låta honom falla på eget grepp och förgifta honom med samma svamp som förpassat Den Före Detta Fotomodellen till de sälla jaktmarkerna, hindrar honom. Han har alldeles glömt sina tankar på hämnd, men flyttar ändå tillbaka till Modern och ön. Sonen talar inte om för Fadern att det inte finns några blodsband dem emellan, men däremot att han ska gifta sig med Agneta. Fadern utvecklar i sin botfärdighet en allergi mot svamp "och under resten av sitt liv åt han inte en endaste liten kantarell" (s. 234).
Handlingen i Svampkungs son är helt otroligt bisarr, och om John Kennedy Toole eller Erlend Loe hade skrivit denna bok skulle den ha kunnat gå till världshistorien som något av det roligaste man kan läsa. Men i kombination med Marie Hermanssons stilistik och genreval blir det inget bra, bara patetiskt och fånigt. Jag skrattar ÅT henne, inte MED henne, jag som inte ska skratta alls! Eller? Intrigen går stick i stäv med berättandet, och det kan aldrig komma något gott ur en sådan mixtur, olja och vatten kan ej blandas. Det viktiga är inte VAD som händer, utan HUR det händer. Det är så synd på den berättarpotential som Marie Hermanson faktiskt tvivelsutan har!

La Bibliofille