Elvira Vignas Saker som män inte förstår

Ville jag beskriva Elvira Vignas roman Saker som män inte förstår med enda mening skulle jag säga att den handlar om resor i tid, rum och sinne, och om psykets, tankens vindlingar från skulden mot försoning. Men det vill jag inte. Inte bart och blott.

Saker som män inte förstår är en högst egensinnig komposition där en maskulin, korthuggen, konkret och osmyckad prosa ger gestalt åt en vindlande, drömlik, och flyktig tankevärld. Mer än ett tilltal till en andra part är berättelsen en registrering av huvudpersonens - fotografen Nitas -tankeverksamhet, verksamhet använt i ordets mest bokstavliga betydelse, som skiftningarna mellan tider, platser, teman kan växla blixtsnabbt och förefalla vara helt utan samband. Ändå finns det ett en öm punkt som, utan att denna själva punkt tar särskilt stort utrymme i romanen, ändå är dess epicentrum, skrivs om och redigeras, förlöser - det var en olyckshändelse.
Inga resonemang, inga efterkonstruktioner av ageranden och reaktioner, till synes bara avbildningar av tankeflödet. En sinnrik gestaltning av en i själva verket ganska banal intrig.

Kanske lever Saker som män inte förstår inte riktigt upp till sina ambitioner, är inte riktigt det den gör anspråk på att vara, men visst vandrar den i spåren av den sydamerikanska berättartradition den tillkommit i, som Jonas Thente så enligt min ringa mening riktigt påpekar i en recension saxad ur Dagens Nyheter påminner Elvira Vigna om Clarice Lispector (alltid denna Gudinna!), men hon når inte på långa vägar fram. Dock är Saker som män inte förstår mycket friskt vågat, ett högeligen intressant litet stycke prosa som det var ett nöje att ta del av. Ge Er på!

La Bibliofille

Marilynne Robinsons Gilead

Ifråga om kvinnliga författarnamn har jag två stora fördomar:

1) Inget gott kan i romanväg komma från en författarinna vid namn Barbara.

2) Inget gott kan komma från en författarinna som lägger till överfemininiserande postfix till sitt förnamn utan att det ändrar förnamnets uttal.

Jag har inga empiriska erfarenheter som gör det möjligt för mig att säga att det förhåller sig på vare sig det ena eller det andra viset. Har jag egentligen läst en enda bok av en Barbaraförfattarinna? Jodå, Barbara Vines Gräshoppan, och det var faktiskt ingen höjdare. Författare med överfemininiserande postfix i förnamnet då? Inte vad jag kan minnas.
Döm ändock om min fasa då jag efter en lång tid av största nyfikenhet på Gilead får se att dess författarinna inte heter Marilyn Robinson, som jag hela tiden trott, utan Marilynne Robinson. Ett läskighetspostfix som osar svavel. Voj öde... Och den handlar om en PASTOR!!! Religion och tro, nej fy för den lede Allan! Dubbelvoj öde! Vad göra? Boken är min, jag kan inte lämna tillbaka den till något bibliotek! Den enda, dessutom den mest mogna och sensibla, utvägen var alltså att faktiskt läsa den - TA DIG SAMMAN! Gilead HAR faktiskt fått Pulitzerpriset!

Troll spricker i solljus: det är, tro det eller ej, fullt möjligt att ha ett förnamn med överfemininiserande postfix och ändå skriva en god bok.

Tiden är mitten av 1950-talet, rummet är Gilead, Iowa. En åldrad och döende pastor, John Ames, skriver ett brev till sin blott sjuårige son som han snart ska tvingas lämna: han skriver om det som var, är och komma skall; om det som inte var, inte är, och inte komma skall; om livet och döden, om hopp och förtröstan; om Gud och tron; om sorg och fruktan. Kombinationen tro och existentiella dilemman skulle lätt ha kunnat bli mycket dravlig och sockervaddskladdig, men Marilynne Robinson har lyckats hålla pastor John Ames tankar och funderingar på en rimlig, mer mänsklig en filosofisk-religiös nivå, har gått varsamt fram på en ganska vansklig stig och är föga undervisande, vilket denna typ av böcker annars lätt har en tendens att bli.
Det som mest fascinerar mig med romanen är skildringen av åldringen och hans förhållande till Gud, hur han, trots att han är så nära, slutet av sitt liv ändå är viss om Guds och Himlens existens, om ett återseende av de älskade han lämnar bakom sig, hur han verkar alldeles trygg och försonad i och med sin egen bortgång. För John Ames är tron så självklar, Guds vägar så tveklöst goda och med det allmänna bästa för ögonen, att han har svårt att bemöta ifrågasättanden. Hans hängivenhet är imponerande i det att den är honom så naturlig, så medfödd. Och det slår mig att Marilynne Robinson är en väldigt skicklig karaktärsskildrare, att hon verkligen lyckas träda in så i gammelmansgestalten att man aldrig har någonting annat än just en gammal man på den inre filmduken.
Tilläggas bör att alla möjligheter att läsa Gilead mer symboliskt - Fadern talar till Sonen, Gud till Människan - tvivelsutan finns för den som så önskar, men själv föredrar jag att inte den vägen vandra. Mer kristna spår ledande till sensmoraler om skönheten i det till synes mest försumbara och småttiga - "må barnen komma till mig" eller hur det nu lyder i Bibeln (jag är en sådan där icketroende sate, ursäkta min okunnighet), skulle svärta ner berättelsen om den gamle mannen som skriver till sin lille son för mig. Bara själva tanken på att fadern inte finns där längre, inte på länge har funnits där, då sonen läser brevet, är nog för att skänka ett vemod till Gilead, ett vemod som jag själv tycker är ett av romanens främsta raisons d'être, och gör den till ett gott sällskap en ruskig ovädersdag.

La Bibliofille

Retro: Clarice Lispectors Passionen enligt G.H.

Man har utmanats. Clarice Lispector har utmanat mig. Icke sällan stöter man på böcker som man utmanas av, men låter man sig besegras? Pyttsan! Jag tackar min lyckliga stjärna att jag här tillsammans med Er har möjlighet att få grepp om Passionen enligt G.H. - en av de idémässigt mest komplexa romaner jag någonsin läst. Tror jag...
Det är stora tankar som berättarjaget i Passionen enligt G.H. uppslukas av, tankar som vandrar på gränsen mellan det glasklara och det obegripliga. Den springande punkten är ett möte mellan jaget och en kackerlacka, huvudpersonen stöter i sitt hem på en kackerlacka som hon dödar. Denna incident skakar hela hennes världsuppfattning i dess grundvalar. Kackerlackan har samma omvälvande effekt på jaget som lindblomsteet och madeleinekakan har på Marcel i På spaning efter den tid som flytt, den triggar någonting hos henne. Det finns också en tydligt parallell till Jean-Paul Sartres Äcklet: själva det äckel kvinnan känner inför den krossade kackerlackan, hennes studie av den, hennes mentala demontering av den in i dess minsta beståndsdelar, får ett slags verfremdungseffekt på henne som öppnar mot nya insikter; tanken på den fullständiga negeringen, dekompositionen av det egna jaget som en väg till odödlighet, vilket är en av de stora filosofiska huvudidéerna i Passionen enligt G.H. och som mycket väl åskådliggörs i det citat av Bernard Berendson som inleder romanen:

A complete life may be one ending in so full identification with the non-self
that there is no self to die.

Mycket komplext, mycket... Och vansinnigt spännande. Och paradoxalt. Lispectors idé är snarlik buddhismen i det att slutmålet är ett slags assimilation med ett världsallt, men vägen dit är en annan, inte uppbygglighet, utan dekonstruktion. Det egna jagets odödlighet kan endast uppnås genom en nedbrytning av detsamma, jaget kan endast odödliggöras i icke-jaget. Jagets misslyckande är dess fulländning. Jag kan inte låta bli att här dra paralleller även till Stig Dagermans existentialism, och den livsfilosofi som han ger uttryck för i novellen Vår nattliga badort i samlingen Nattens lekar: endast den ångestridna människan kan få en fullständig och sann bild av världen - man kan se ut ur mörker, men inte in i.
Idén om det negativa som den existentiellt drivande kraften är osannolikt intressant. Lispector när en föreställning om hoppet som i all sin motsägelsefullhet ändå är mycket logisk:

Jag kan inte i ord beskriva vad det var för ett system jag levde i, men ett system var det. Det var som om jag organiserade mig själv inom det faktum att jag hade ont i magen, för om jag slutade ha ont i magen skulle jag också mista det underbara hoppet om att en dag bli fri från mitt magonda: jag var tvungen att ha mitt gamla liv för det var just det onda i det som fick mig att fantisera om ett hopp, som jag utan det liv jag levde inte skulle känna till. (192)

Önskan och bristen är nära besläktade med hoppet:

Det jag gör av önskan och av bristen - det kommer att vara det liv som jag kommer att ha gjort av mitt liv. Att låta bli att ställa sig ansikte mot ansikte med hoppet är inte att utplåna önskan! och det är inte att avstå från bristen. Å, det är att förstora den, det är att oändligt förstora den
önskan som föds ur bristen. (178f.)

I negationen finns alltså hoppet om en tillvaro utan negation, vilket är Fulländningen. Men i och med Fulländingen dör hoppet, de båda är oförenliga. Vad är kontentan av det? Clarice Lispektor är precis i sin formulering:

[H]elvetet är mitt klimax. (151)

Det är så mäktigt! Så mäktigt! Mäktigt är också Clarice Lispectors sätt att konstruera sin text kring dessa sina svindlande tankegångar. Romanen är uppdelad i flera kortare kapitel, och varje kapitels sista mening, iallafall ett fragment av den, upprepas i inledningen till nästkommande kapitel. Misstar jag mig om jag ser på texten som en inre dialog, kanske till och med som ett slags stream of consciousness, om än inte i Joycesk form? Uppehållen mellan kapitlen som en andhämtning, en stunds eftertanke? Och upprepningen av det föregående kapitlets sista mening som tanketråden utredd och återupptagen?
Det blev teoretiskt det här. Och tveklöst mycket förvirrande för Er stackare som tar del av mina flummiga utsvävningar och förklaringar. Troligtvis har jag för all framtid släckt Er eventuella lust att någonsin läsa denna Clarice Lispectors fantastiska bok. Men Passionen enligt G.H. vinner verkligen på att teoretiseras, dekonstrueras om Ni så vill. Därmed inte sagt att romanen saknar värde i egenskap av konstverk, tvärtom. Texten är mycket poetisk och skulle vara mycket njutbar att läsa som ett prosapoem, inte för att förstå, utan för att lyssna till, som till musik. För stämningen är kosmisk på samma sätt som de filosofiska tankegångarna är kosmiska till sina dimensioner.

Clarice Lispector

Minsann, tror jag inte att jag snart måste läsa om Clarice Lispectors Passionen enligt G.H., mycket snart. Den är ju om möjligt ännu mer spännande nu än då jag satte mig ned för att skriva om den! Hursomhelst kommer det tveklöst att bli mer Clarice Lispector i framtiden - jag är kär!

La Bibliofille

Det stavas B E G Ä R

La Bibliofille

Elfriede Jelineks Pianolärarinnan

Ha! Det lönar sig att ta hand om sig själv och ge fan i våld. Min lediga dag har just resulterat i utläsningen av Elfriede Jelineks Pianolärarinnan.

Det som fick mig att välja Jelinek som lässällskap var ett oemotståndligt sug efter något mörkt och svart, och på den fronten lämnar Pianolärarinnan inget övrigt att önska. Skildringen av den trettiofemåriga pianolärarinnan Erika som, sexuellt störd under Moderns järnhand, i sin oerfarna men starka drift inlåta sig i någonting som vida överskrider gränserna för hennes lärarinnekontroll.
Berättarrösten i Pianolärarinnan är helt renons på varm känsla, skildrar kyligt och kallt med en den tidiga tv-ålderns nyhetsuppläsares röst görandena och låtandena kring romanens tre centralfigurer - Erika, Modern och pianoeleven Walter Klemmer -, ironiserar omärkligt cyniskt över deras tillkortakommanden, utövar något slags drift med dem von oben, förminskar dem obönhörligt i deras instinkter, drifter, lustar. Kontrasten mellan de patologiska och abnorma relationerna som romanen skildrar blir desto starkare av en sådan berättarröst, ety den inte har någon som helst misskund med de personer vars sinnen den äntrar och perspektiv den beskriver, utan väcker snarare vår avsmak för dem, uppvisa rdem i all sin djuriskhet som lyser mycket bjärt mot den kulturkontext i vilken Pianolärarinnan utspelar sig: en musikskola i Wien. Konstens upphöjdhet står öga mot öga med Kroppens krälande i basal, urtida primitivitet. Erika, Modern och Klemmer tillskrivs alls inte någon själ - de är bara sin drift, instinkt, lust. De är som försöksdjur i en litterär vivisektion.
En sådan bottenlös svärta och obarmhärtig misantropi väcker hissnande känslor, fascinerar, utövar en obeskrivlig dragningskraft, inte för det skildrade - det finns ingen lockelse i Erikas själva förtryckta lusta, Moderns ägandeinstinkt eller Klemmers törst efter erövring för erövringens skull - utan för skildringen, det sätt varpå det gestaltade gestaltas, den förtäckta Ondskan i det. Hur Ondskan iklädd rationalitetens mantel drar med sig läsaren i sina virvlar och sänker oss ned till Infernos lägre kretsar, så att vi mitt i läsningen kommer på oss själva med att hysa ett varmt klot av mörkaste och svartaste urtidskänslor i bröstet, frånkopplat all intellektuell aktivitet och urskiljningsförmåga. DET är häftigt! Från civiliserad homo sapiens till grym neandertalare på noll komma en sekunder!
Ge damen Nobelpriset en gång till!

La Bibliofille

Karl Smuts Den håriga spegeln

Begäret stod till något tunt, något till omfånget oansenlig - valet föll på Karl Smuts Den håriga spegeln, en prosalyrisk novellsamling, en samling texter gestaltande infernaliska vakenmaror. Det är köttet och blodet och lustan och driften; rov och sex och ångest och förtvivlan, skuld och skam; det är syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Den intellektuella gestaltningen, det kyliga skådande kontrasterar med den fysiologiska intensiteten och hettan, det djuriska i det den gestaltar.
Poesin finns där, än öm och lyrisk...

ÄNGLAR
Änglarna skrattar. Änglarna ler. Änglarna går i flock nerför gatan. Änglarnas huvuden sitter bakochfram. de stirrar ner i sina stjärtskåror. där kryllar skalbaggar fram över vissna löjtnantshjärtan. Håriga speglar faller från himlen. Änglarna är omringade. de klöser genom pälsen, försöker finna svar. Min magnetiska hud faller. Som ett när lägger den sig över änglarna. Skalbaggarna evakuerar, löjtnantshjärtana bryts och faller av, krossas under änglarnas tassande fötter. Huden täpper till, kväver. sepglarna tappar sin päls. Änglarnas huvuden vrids framåt. De skrattar så att revbenen knäcks med ljudliga brak när de ser sina ansikten i speglarna. Syret tar slut. Änglarna kollapsar. Min magnetiska hud stiger långsamt, långsamt upp. Den lägger sig som ett lock över himlen. Världen är rosa. Änglarna täcks av löjtnantshjärtan, skalbaggar gräver sig ner i deras vingar, violer frodas i deras ögonhålor. Solen vibrerar genom min utspända hud. Allt är stilla. Och levande. (9)

...än naturalistiskt rak och utan omsvep:

ur URTAGNING
Han stirrar ner på magen. Den är ett öppet hål. Blod sipprar ut i irriterande långsamma strilar. Han stirrar på mannens händer. Från dem hänger tunntarm, tolvfingertarm, tjocktarm och bukspottkörtelns giftiga knopp. Magsäck, lever, anus och njurarnas solkiga tvillingpar. Schakalmunnen ler knivskarpt åt honom. Mannen med hyenhuvudet försöker sträcka sig efter sina så privata ägodelar, men när han lyfter armarna hänger de bara som uppluckrat gips i luften framför honom. (51)

Denna antitetiska dekokt ger läsningen av novellerna en känsla av syndig lustfylldhet som man sällan får uppleva. Den håriga spegeln talar till djuret, det mest instinktiva och ursprungliga i Dig.

La Bibliofille

John Banvilles The Sea

Plums i spa't, sjunker som en sten. John Banvilles The Sea är ett typexempel på hur det kan gå när de förväntningar man har på en roman inte alls motsvaras av det romanen i realiteten har att erbjuda. Länge har mina blickor dragits mot The Sea, jag har smekt dess omslag med blick och hand och längtat, trånat efter den. Så äntligen kom Tillfället, nu skulle det blir The Seas tur! Och så bidde det bara en tummetott, nästan ingenting!
Visst, The Sea är mycket välskriven, det finns en drivkraft i prosan, en viss poesi. Som just havet står John Banvilles berättelse från det förflutna och slår mot nuets strand: den äldre mannens tillbakablickande än på pojkåren du côté de chez Grace, än på den första tiden med hustrun Anna, än på Annas sjukdomstid och bortgång, än på tiden efter Anna på den ursprungliga barndomsarenan. Visst blir jag berörd av det Banville berättar, särskilt av den del av historien som rör huvudpersonen Max Mordar och hans fru, hur de långsamt förlorar varandra, förfrämligas för varandra på grund av det hon genomgår. Visst fascineras jag av det sällsamma tvillingparet Chloë och Myles, visst kan jag se vad det är hos fru Connie Grace som attraherar pojken Max, det är inte det att jag står alldeles likgiltig för romanen, men den släpper inte in mig! Det finns en distans, en likgiltighet, en tyngd hos berättarrösten som inte... inte... inte tycks VILJA ha vår medupplevelse, som om han själv inte tillåtit sig uppleva sorgen efter de förluster han lidit, inte riktigt tycks ha förstått den fulla vidden av det som hänt honom. En aningens aning om att han ändå är drabbad, på väg att öppna upp låter sig då och då skymta, främst i Max destruktiva beteendemönster, och vi kan ana ett slags katharsis i romanens slut. Dock räcker det inte med att vi kan ana ett lösgörande, berättelsen skulle behövt riktiga svallvågor i slutet, inte bara lugnt skvalpande. Jag vill bara skaka om The Sea, gapa och skrika åt den att vakna - Jag vet att du har det i dig! Men icke. The Sea har inte lust att storma, rasa och härja. Den önskar blott klucka stilla.

La Bibliofille