Retro: Thomas Manns Döden i Venedig

Thomas Manns Döden i Venedig känns märkligt nog inte riktigt Mannsk. Efter att ha läst både Tonio Kröger, Buddenbrooks och Bergtagen var jag uppfylld av en stor beundran för Manns hantverksskicklighet och makalösa berättarbegåvning, men i Döden i Venedig tycker jag mig bara få prov på denna storslagenhet i novellens två sista stycken. Stressfylld, förvirrad, splittrad är adjektiv jag lockas använda för att beskriva texten - jag finner inget flyt, inget sammanhang, ingen ro rent stilistiskt.

Karl Vennbergs översättning stör mig av någon anledning, och jag frågar mig om det är rimligt att anta att den stilistiska oron i Döden i Venedig delvis kan förklaras med översättningen. Svenskan varmed handlingen skildras är förvisso helt korrekt, men ändå förstoppad, ett vackert lik:

Vem skulle inte haft en flyktig rysning, en hemlig bävan och beklämning att bekämpa, när det gällde att för första gången efter en lång tids bortovaro bestiga en venetiansk gondol? (s.22)

Det finns en uppenbar ambition att återge Manns poetiska och svävande prosa, och visst är svenskan i Döden i Venedig vacker, men... Karl Vennberg var själv författare och poet och torde haft god känsla för att återge stämningar och atmosfärer, inte bara sina egna i det egna skapandet, utan även andras i översättandet av deras verk. Å andra sidan ger inte en god författare per automatik en god översättare - att transponera text från källspråk till målspråk är en svår och undervärderad konstart.
Det är iochförsig, om jag tänker efter, också fullt möjligt att tolka den stilistiska splittringen som ett medvetet grepp från Thomas Manns sida, att se stilen som symptomatisk för det som sker på novellens handlingsplan. Och om så är fallet är Thomas Mann ännu mer genial och fantastisk än jag någonsin kunnat föreställa mig! Jag gör en djärv kovändning, tar tillbaka allt det varmed jag inledde denna betraktelse, och beskriver istället Döden i Venedig som... übermannsk! Berättandet gestaltar berättelsen, den prosaiska oron speglar huvudpersonens - den åldrade mannens - psykiska tillstånd. Skiftet mellan en konkret skildring av faktiska göranden och låtanden som varvas med filosofisk-estetiska utsvävningar (precis som i Marcel Prousts À la recherche du temps perdu, faktiskt! Fast Thomas Mann förekom väl honom med ett par år om jag inte misstar mig?), samt val av tematik, symbolik och motiv talar också för detta tolkningsalternativ: den unge pojken som är föremålet för den gamle mannens ömma låga blir i överförd bemärkelse symbolen för åldringens svunna ungdom, kraft och vitalitet; resan till Venedig som kommer att bli gamlingens sista resa gestaltar själva åldrandet som sådant, livets slutskede. Och parallellen mellan berättelse och berättande - vid en viss punkt i Döden i Venedigs slutfas uppstår ett stilistiskt skifte från splittring till fokus simultant med att en rumslig och själslig rofylldhet inträder hos textens huvudperson. Makalöst..!
Det är dock ej blott en mindre lyckad översättning, ej blott ett medvetet stilgrepp som ger upphov till min upplevelse av Döden i Venedig som splittrad och förvirrad. Sanningen att säga klarar jag inte av att bibehålla koncentrationen när skiftena mellan abstrakta filosofiska resonemang (förutom i fråga om Clarice Lispectors Passionen enligt G.H., men det är bara för att jag svärmar så för existentialismen) och den konkreta handlingen vävs för tätt samman utan tydliga brytningar. Jag har samma problem när jag läser Prousts À la recherche-svit, jag KAN bara inte koncentrera mig, det är ett genfel eller något! Samma fenomen uppträder då det gäller definitioner av -ismer av olika slag. Att jag överhuvudtaget kunde få väl godkänd, alls godkänd!, i kursen "Litteraturteori, 5p." på litteraturvetenskapens C-nivå övergår mitt förstånd.
Alla koncentrationsproblem, översättningsstörningar och abstraktioner till trots tycker jag mycket om denna långnovell, eller kortroman för Er som föredrar det. Såhär i denna betraktelses sista stund kokar jag soppa på de tre ovan givna teserna om Förvirringen i Döden i Venedig och vidhåller Thomas Manns Obestridliga Storhet, Översättarkonstens Oomtvistliga Vådlighet och Min Egen Evinnerliga Mänsklighet.

La Bibliofille

Retro: Andrej Kurkovs Pingvin försvunnen

Två saker fick mig att läsa Andrej Kurkovs Pingvin försvunnen från pärm till pärm: 1) den fina sättningen och typsnittet, 2) Pingvinen, jag måste veta hur det skulle gå för pingvinen. I övrigt lämnade denna ukrainska roman mycket att önska.

Om Pingvin försvunnen någonsin haft några litterära kvalitéer alls, så måste dessa förgåtts i översättningen. Vilken erbarmlig prosa! Hade inte min erfarenhet sagt mig att översättningsmaskiner är oförmögna att översätta grammatiskt korrekt skulle jag tveklöst gissat att en sådan varit i farten ifråga om denna pingvinbok, det är svårt att föreställa sig att den ukainska originaltexten skulle stappla sig fram på samma likstela vis. Dog den på sin färd mellan Ukraina och Sverige, Pingvin försvunnen?
Kvarstår ändå frågan huruvida en mer levande översättning skulle ha kunnat rädda Andrej Kurkovs roman, ty även innehållsligt är boken vansinnigt tråkig. Detta trots att Pingvin försvunnen är mycket rik på dramatik och fara - gangsters, rysk maffia, illegala krematorier, slaveri, smuggling, krigsförbrytare, och ond bråd död. Det är för lite.... pingvin! Pingvinen är verkligen försvunnen på alla sätt, såväl utanför som på det faktiska handlingsplanet. Den gör ett kortare gästspel i trakterna kring s. 340 för att återkomma först på s. 403. Och då är det ju bara etthundrafemtio sidor kvar av den femhundrafemtio sidor långa boken. Morr...
Jag förväntade mig en ukrainsk variant på Erlend Loes Doppler, men fick istället en icke-skruvad alternativ spänningsroman helt renons på humor. Varför fungerar det inte? Beror det på att jag som läsare saknar erfarenhet av rysk-slavisk kultur som jag missar poängen? Finns det i den ukrainska originaltexten en ton som gått om intet i översättningen, en ironi måhända, en glimt i ögat, som skulle belyst författarens genreintentioner? Eller har jag av omslag, titel, sättning, typsnitt och ursprung helt enkelt förletts att ta Pingvin försvunnen för någonting annat än vad den faktiskt är - en simpel spänningsroman? Man undrar...
För Er som trots min kritik mot densamma ändå vill ta Er an Pingvin försvunnen, vill jag varmt rekommendera att först läsa Döden och pingvinen, som enklast beskrivs som den hittills tudelade pingvinseriens första del. Den bakgrundsinformation Vi delges i Döden och pingvinen är omistlig för Pingvin försvunnen.

La Bibliofille

Nguyen Ngoc Thuans Blunda och öppna ditt fönster

Bara någon timma efter att Nguyen Ngoc Thuans Blunda och öppna ditt fönster, i Sverige utgiven på Bokförlaget Trasten, fått mottaga Peter Pan-priset på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg hade jag ett eget exemplar av denna barnbok i min hand.

Blunda och öppna ditt fönster besitter en av de egenskaper jag sätter högt värde på hos en barnbok, den har ett dubbelt tilltal. Dess huvudgestalt, 10-åriga Dung som bor i en by på landet i Vietnam, ger barnen någon att identifiera sig med, han berättar om de äventyr han är med om, om sina vänner, om sina tankar, om roliga, men också svåra saker han varit med om, men hans röst tycks präglad av en uråldrig österländsk visdom, åldringens klokhet som manar också sin vuxna läsare att verkligen lyssna. När Dung i början av boken frågar...

Vad heter du? Har du någonsin frågat dina föräldrar varför du fick det namnet? Jag tror att du kommer att få höra en lång fin historia. Det är en av dina hemligheter. En hemlighet som bara dina föräldrar känner till. När du vet varför du fick ditt namn förstår du varför namnet är det vackraste ljudet av alla. (16)

...är det som om frågan ställs av någon som besitter vida mer erfarenhet och klokskap än någonsin en vuxen kommer att förvärva. Inför denna röst är den vuxne läsaren inte äldre än Dung. Så fortsätter berättelsen och rösten tycks mer ägna mer uppmärksamhet åt en yngre läsare:

Farbror Hung bodde i samma by som vi. Han kom ofta över och drack te med pappa. Han hade en stor haka och bred käke, lite grann som en tiger. Han var väldigt stark och kunde springa många timmar utan att bli trött. På morgnarna brukade han komma till oss och väcka mig. Han stoppade sitt huvud under mitt täcke och sade:
"Är det någon hemma?"
Jag svarade: "Ja, ja..."
"Varför är dörrarna stängda då? Är ingen hemma?" röt han.
Jag sade: Jag vet inte, farbror."
"Vem är det som talar med mig då?"
"Det är huset. Jag är huset."
Då petade han på mig. "Men var är dörren då? Jag hittar inte handtaget. Är det här?"
"Nej, det är snoppen!" skrek jag. (20)

Fnissigt och allvarligt om vartannat alltså, men berättaren förlorar aldrig greppet om sin läsares uppmärksamhet, utan bibehåller alltjämt sin auktoritet, som i en gammal folksaga. Tonen är den vänskapliga och välmenande, och intar inte alls folksagans ensidigt sedelärande position, där den visa berättaren håller upp andra människors beteenden och ageranden som varnade exempel. Istället är det berättaren själv som tar snedsteg och kommer till korta, framhåller sin egen person som ett varnande exempel, men också som någon som inser sina misstag och försöker ställa tillrätta så gott man som människa kan.

Om barnberättelsens vilja i grunden är att lära genom underhållning handlar Blunda och öppna ditt fönster om hur det är att vara människa, om hur svårt det kan vara ibland, om vår litenhet på jorden och om nödvändigheten i att ha misskund med denna litenhet, inte bara hos andra, utan också hos sig själv. Vi måste acceptera och förlåta att vi inte är mer än människor, men också förstå att det är i denna litenhet som också vår storhet ligger.
Nyligen var jag på En Högt Älskad och Fullständigt Oemotståndlig Liten Persons ettårskalas. Denna Lilla Person är redan en hängiven bibliofil och "läser" och bläddrar så att sidorna ryker, varför han jämte många andra fina presenter förärades två stycken pekböcker och en bokhylla på den stora dagen. Om några år, en sådär åtta-nio stycken, har jag bestämt att vi, Den Högt Älskade och Fullständigt Oemotståndliga Lilla Personen och jag, ska läsa Blunda och öppna ditt fönster tillsammans. Vi ska fnissa åt alla tossigheter, kanske gråta en skvätt om det blir sorgligt, prata om sådant som kanske är lite svårt att förstå och vara nervösa och pirriga ihop när det blir riktigt spännande! Må åren gå!

La Bibliofille

Förresten! Läs också vad Ka hade att säga om Blunda och öppna ditt fönster!

Harper Lees To Kill a Mockingbird

To Kill a Mockinbird har jag haft lust och lockelse till länge. Vi har varit som tjur och matador, kretsat kring varann med blickarna fjättrade vid varann, långsamt valsat runt varann i vida cirklar, och så PANG! - tillslag. Har Ni någonsin haft en sådan relation till en bok?

Det finns litteratur som är så fullkomlig, vars alla komponenter är i så fullkomlig harmoni och balans att den gör alla ord man skulle vilja använda för att beskriva den överflödiga, omöjliga att använda, ety att allt man kan tänkas säga om dess historia, dess komposition, dess stil, dess innehåll, dess röst bara dräper den, berövar den dess lustfylldhet och magi för den som ber en berätta om en bok som To Kill a Mockingbird. Litteratur som ändå är så enkel, föga extravagant eller uppseendeväckande, på något sätt så ursprunglig att den talar rakt till den mest berättelsetörstande vrån i sin läsares lekamen. Sådan litteratur kallas god litteratur - en sådan bok kallas en god bok.
Jag vågar mig trots orden ovan på ett försök att beskriva. Harper Lee hade i sanning ordets och berättandets gåva, har förmågan att inför läsarens inre blick uppmåla ett fantastiskt och vidspännande bildrike, får oss att bli som barn i en sagostund, sitta med vidöppna ögon och spända öron för att inte missa minsta lilla smula av allt det goda som To Kill a Mockingbird rymmer på sina sidor, mellan sina pärmar. Man vill veta hur det ska gå för den svarte mannen Tom Robinson som sitter anhållen för en våldtäkt han helt uppenbart inte begått, man blir arg och frustrerad över att det är så orättvist, man sitter på helspänn, som på nålar när Scout, Jem och Dill smyger omkring runt familjen Radleys hus för att få en glimt av den enstörige Boo. Man läser banne mig To Kill a Mockingbird med hela kroppen, och jag tror att det är energin, livligheten, spontaniteten och barnet hos berättaren -flickan Jean Louise "Scout" Finch - som helt enkelt smittar av sig på en! Alldeles makalöst! Tror aldrig tidigare jag varit med om en sådan fysisk läsupplevelse! Jag är lite mållös faktiskt (därav denna skrivelses rörighet)...

La Bibliofille

Sara Villius Nej, det är en snöklump

På ytan berättar Sara Villius roman Nej, det är en snöklump om en ung dam som tillsammans med en Man åker till Öland, en skildring varvad med utsnitt och glimtar ur den unga damens förflutna. På djupet, i avgrunden, berättar romanen om så mycket, mycket mer.

Det viktigaste i Nej, det är en snöklump är det som inte sägs - romanens viktigaste partier är dess tomrum: det tomrum ur vilket det förflutnas berättelsetråd spinner, det tomrum in i vilket denna tråd spinner, och ur vilken reseskildringen (i brist på ett bättre ord) stammar.

Romanens tidslinje är den brutna, och de två berättelseplanen slingrar sig parallellt med varandra, fast åt motsatt håll, med olika sinnesstämningar och energier, som i en cirkelformation där de en gång ska komma att mötas.

Det finns ett Då och ett Nu. Dåets unga dam är sluten, kall, egocentrerad, uppslukad av av sin egen självmedvetenhet och attraktionsförmåga, och ser bara andra i förhållande till sig själv:

(Nej, det är en snöklump)

Terje står framför spegeln och säger att han är tjock och kanske inte så farligt i ansiktet men i den här skjortan om han tar en t-shirt under så som en korsett ungefär kanske den liksom håller in och det är ju faktiskt tjejer som tittar efter honom fortfarande men de kanske bara hånar honom eller? Jag säger att ja, du är tjock och du borde nog skaffa en riktig korsett snart. han frågar om jag är allvarlig och jag säger att han kan ju kolla själv i spegeln . Han säger att ingen kan tycka om honom och att han är misslyckad och jag håller med med säger att han har ju mig. Han börjar gråta och vill kramas men jag ger honom en klapp på kinden och säger att nu är det bra.
Vi går ut och promenerar längs ån och jag märker att det är många av männen vi passerar som tittar på mig och hur han blir mer och mer orolig vid min sida. Nu har han stannat och ser ner på ån som är is. han säger att titta där är en stackars fastfrusen and och ska vi inte gå bort till korvkiosken och hämta bröd så kan vi mata den och jag säger nej, det är en snöklump. (20-21)

Tomrummet så, i vilket någonting för läsaren okänt äger rum, ty i och med det förändras vår unga dam. Förvisso finns det hos henne en viss reservation, men hon besitter förmågan att skåda, är mer deltagande, öppen, reflekterande, förmögen att ta in företeelser utanför sin egen person:

Kamelerna

Stanna! Jag nästan ropar. Varför då, frågar han. Det är kameler , säger jag. Jag kliver ur och det är flera stycken i en vanlig hage. Några små, några stora och en med hängiga pucklar. Jag plockar blad av en ask. Det blir en stor bladbukett, väldigt fräscht. Inte alls som att riva gräs till hästar. När jag sträcker mig över stängslet med buketten kommer de fram. De ser ut som djuret i Den oändliga historien på nära håll. Näsborrarna. De äter och är så snälla. (73)

Genialiteten hos Nej, det är en snöklump - ty genial är den i sanning - ligger i dess ordlösa berättande, i det den inte säger, det som inte finns där, i sin pusselnatur som tvingar sin läsare till aktivt medskapande.
Liten, men naggande god är Nej, det är en snöklump: till omfånget tunn, men så sprängfylld av innehåll och berättelse trots att det i förstonde kan tyckas vara precis tvärtom. Få bokstäver, men massor av undertext, skatter att finna mellan rader och textfragment!

La Bibliofille

Retro: Norman Mailers The Castle in the Forest

En studie i Ondska. Så beskrev Norman Mailer The Castle in the Forest i en intervju i SVT:s Babel i samband med att romanen gavs ut. Det är en väldigt exakt beskrivning. I boken får vi följa den Hitlerska släkten i två, tre generationer fram till och med Adolf Hitlers födelse, barn- och ungdom. Men det är inte Hitler som är huvudperson i The Castle in the Forest, det är inte Adolf Hitler vi ska förstå, utan, som sagt, Ondskan.

Det är Ondskan som gör Mailers roman så intressant. Berättelsen har relevans och en gedigen bas, författaren har någonting att berätta, och gör det mycket skickligt. Berättandet gestaltar berättelsen, det finns en överensstämmelse mellan stil och innehåll: med en rak och förhållandevis okonstlad, om ändock metaforisk och vacker, prosa skildras helt krasst en ond människas tillkomst. Stilen gestaltar också miljön, det klär det österrikiska landskapet att skildras på mailerskt vis.
The Castle in the Forest är så klassisk i snittet att det är svårt att skriva om den på ett för boken och för Er givande sätt, utan att döda den. Romanen är välskriven, och det märks att Norman Mailer var en rutinerad författare med många böcker i ryggen och med känsla för sitt hantverk. Jag har aldrig tidigare läst någonting av honom, men jag ljög om jag påstod att att jag inte hade vissa förväntningar på denna hans sista skapelse. Han är ju trots allt något av en... gigant! Så är jag inte heller ett uns besviken, men inte överbegeistrad heller. The Castle in the Forest är helt enkelt en god bok. Och det räcker väl så?

La Bibliofille

Amélie Nothombs Mercure

Denna betraktelse över Amélie Nothombs Mercure måste inledas med en bön om förlåtelse till den människa som en gång i all välmening rekommenderade mig denna bok. All högaktan och respekt quand même!

Det är med sorg i hjärtat jag nu berättar att Mercure är det sämsta jag kommit över i läsväg detta år, *ledsen suck*. Förutom att jag någonstans vid horisontens rand kan urskilja ett frö till vad som i rätt händer skulle ha kunnat bli någonting riktigt bra, plus att miljöbeskrivningarna stundtals är riktigt målande, finner jag ingenting gott att säga om denna stackars lilla bok. Språket (franskt original) är taffligt och saknar helt finess. Berättarrösten är helt renons på trovärdighet, växlar mellan osynlig allvetande berättare och en berättare som bara har tillgång till de vanliga fem mänskliga sinnena, inte till romangestalternas psyke och tankevärld. Det finns ingen skönjbar konsekvens i detta. Syftet med en sådan berättarteknik är måhända riktig, men i detta fall helgar ändamålet inte alls medlen, det som ska skapa spänning, vara något för läsaren övverraskande, blir bara ett klumpigt och oraffinerat jag-vet-inte-vad, ett löjligt effektsökeri!

Det lät så lovande när jag läste om den på omslaget! Eller? En ung och sjuk kvinna lever som en fånge hos en gammal gubbe på en öde ö, förbjuden att se sin egen spegelbild, varföre alla reflekterande föremål avlägsnats från både de inre och de yttre miljöerna, och öns få besökare visiteras omsorgsfullt av vakter. Så en dag kommer sjuksköterskan Françoise till ön...

Hur kunde jag inte se varningssignalerna, det osar ju (förvisso så gott som romantiklös) Harlequin och veckotidningsföljetång lång väg - förutsägbart, förenklat, slarvigt!

Jag mindes Amélie Nothomb som en författare av en helt annan, mer synisk och vass kaliber från då jag läste hennes romaner Stupeur et tremblements och Antéchrista, och jag hoppas att det i framtiden ska visa sig att Mercure blott är ett olyckligt svart får i hennes produktion, att exempelvis Métaphysique des tubes kommer att vara bättre. Och inte ytterligare ett... haftsverk.

La Bibliofille