Den sorgligaste bokgåva som någonsin givits

Svärföräldrarna tycks ha hamnat i ett bokstim, ty i helgen förärades jag ännu en litterär gåva, denna gång av Svärmor: Gottfrid Billings För de gamla. Betraktelser och böner. Det är en mycket vacker bok, nött och medfaren, utgiven av Samfundet Pro Fide et Christianismo och A.B. Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag 1922.

Svärmor tänkte genast på mig då hon bläddrade igenom boken, sade hon, för på dess försättsblad fann hon en dedikation som avslöjade ett en viss Matilda givit en viss Nina denna bön- och betraktelsebok i födelsedagspresent och att Matilda bar samma efternamn som en av mina släktgrenar på fädernet. Efternamnet är inte särdeles vanligt, så Svärmor fann det rimligt att anta att giverskan var en släkting till mig och att jag om inte annat av den anledningen skulle bli glad för boken.
Och det blev jag ju såklart, mycket glad! Jag tycker mycket om böcker, jag tycker om slitna och medfarna föremål som bär spår av sin historia och jag tycker mycket om gamla människor och en gammal bok som är till för gamla människor kan ju inte vara någonting annat än balsam för själen! Och vad bokens religiösa natur anbelangar kan även en Otrogen som jag, som inte har en endaste liten gudsfruktig molekyl i kroppen, uppskatta skönheten i ett trosuttryck.
Försiktigt bläddrade jag igenom boken, tittade på de stora, för gamla med dålig syn avsedda bokstäverna i ett gammaldags vackert typsnitt, läste en rad här, en rad där och så, alldeles i slutet, fann jag den sorgligaste och mest tårväckande text jag någonsin läst.
Läsen själva, och gråten.

Tack, K. Svärmor, för en vacker gåva!

La Bibliofille

Roberto Bolaños De vilda detektiverna

Det är någonting med den sydamerikanska litteraturen. Det är någonting med den sydamerikanska litteraturen som är alldeles förföriskt, oemotståndligt. Där finns en intellektualitetens lekfullhet, en svävande experimentlusta som aldrig utmynnar i navelskåderi och narcissism, utan alltid förblir öppna. Undflyende, retfull, utmanande, men aldrig murbyggande och ogenomtränglig. Den sydamerikanska litterära traditionen är som en filosofisk-intellektuell lekplats dit läsaren inbjuds till en katt- och råttalek, vars riktning och utveckling är oförutsägbara, svindlande vindlande och ändå, på ett motsägelsefullt vis så upphöjt, svävande jordnära. Roberto Bolaños De vilda detektiverna, nyss utgiven i pocketversion hos Bokförlaget Tranan, är verkligen ett barn av denna tradition.
De vilda detektiverna är en odyssée i ordets alla bemärkelser. Den susar genom Mexiko, far över vattnen till Europa, till Afrika, är i ständig rörelse. Den är en rösternas odyssée i vilken otaliga stämmor i berättarkören gör sig hörda. Det är en odyssée i tid och minne, i erinringens diskrepanser, i glipor, i pusslandets upphöjda konst. Det är en kunskapsodyssée, en resa i litteraturvetenskap, i den sydamerikanska litterära traditionen, i historia.
Romanen är på många sätt självspeglande, självkommenterande, metafiktiv. Resemotivet, det vilda framfarandet på vägar genom öken och sand, från en by till en annan har sin kompositoriska motsvarighet i romanens mittenparti - för övrigt betitlat De vilda detektiverna - där berättarrollen i svindlande hastighet far fram och tillbaka mellan, skänks till en mängd olika personer, alla med sin version av sanningen, sin plats i tiden. Historia och komposition besitter samma rörlighet.

Roberto Bolaño äger (i arteakten är Författaren evig) den mycket sällsynta förmågan att underhålla sina läsare, underblåsa nyfikenheten hos sin publik, fängsla den i romanen utan att därföre för en sekund tumma på den litterära kvalitén, eller för den delen på kravet på en medskapande läsare. Prosan är enkel, tonen krass, innehållet ogenerat, stundtals rufft, men där finns också en sorgsen melankolisk underton som växer sig allt starkare allteftersom handlingen fortskrider, detalj läggs till detalj, romanbygget konstrueras.
Vart ögonblick som måste tillbringas skild från romanen är tortyr, nerverna är på helspänn, man står som handfallen, utan en aning om åt vilket håll det hela ska leda, tror sig veta, dras vid näsan, pusslar, konstruerar själv romanen, blir medskapande, delaktig, De vilda detektiverna gör en inga tjänster, underskattar inte sin läsares förmågor.
I Georges Perecs och Clarice Lispectors rike finns det nu, jämte Mircea Cartarescu, ännu en kronprins. Han heter Roberto Bolaño. De vilda detektiverna är en läsupplevelse utan like.

La Bibliofille

Poésie de l'après-midi

Du är död.
Jag kan betrakta dig i lugn och ro.
Din panna är liten och kullrig. Det såg jag aldrig förr. Du är dum. Jag kan se nu att du är dum. Du har små plirande ögon. Det ser jag nu. Allt hos dig är smått och tarvligt. Håret stretar. Det är talgigt och grovt. Sådant ser jag nu. Munnen hänger som på en köksa. Allt ser jag nu.
Du är död. Du var ingenting.
Du var ingenting annat än en köksa.
En som skulle dö.


Men jag älskade dig. Det var det.
Nu är det slut, nu är du död.
Jag älskade att stryka ditt hår, så länge det var levande. Jag älskade allt det fula hos dig så länge det var levande.
Nu är det slut. Nu är du död.
Jag satt och strök ditt hår, fast det var talgigt och grovt. Jag älskade dina små ögon när de stirrade ut i världen om morgonen. Då älskade jag allt hos dig.
Nu är det slut, nu är du död.
Jag älskade dina stora fötter. Och dina finniga händer älskade jag också.
Nu är det döda. Nu är de ingenting mer. Jag, jag skall vandra och vandra här på jorden. Gå och gå.
Du, du är död.
Nu är det ingenting mer.
Du, du är död.
Nu är det ingenting mer i hela världen.

ur Kaos - Istället för tro, Pär Lagerkvist

La Bibliofille

Marjane Satrapis Persepolis

Serieromaner tycks vara en litterär genre på frammarsch och min första kontakt med ifrågavarande konstform är Marjane Satrapis självbiografiska serieroman Persepolis.
Greppet att sammanföra seriekonsten med romankonsten är genial. Ett innehåll som för många skulle ha kunnat verkat avskräckande i ren , bokstavlig textform blir i fusion med bildkonsten, med pratbubblor och kommentarsrutor mer lättsam utan att för ett ögonblick förlora i substans. Marjane Satrapis illustrationer - avskalade, sparsmakade, men alls icke kantiga, tvärtom behagligt rundade, stundtals också tjusigt varvade med arabiska (?) former och symboler - fungerar utmärkt tillsammans med berättelsen om Marjane, hennes uppväxt i Teheran, exilen i Österrike och återkomsten till Iran några år senare. Denna begåvade tecknare och berätterska vet att använda sina illustrationer på ett sådant sätt att de både kan understryka allvaret och förhöja det komiska och lustfyllda i de olika episoder hon berättar om.
Utan att för ens bråkdelen av en sekund bli mästrande berättar Marjane Satrapi i sin seriesjälvbiografi om Iran/Irakkonflikten och den problematik som under en lång tid varit mellanösterns. Det individuella ödet, den individuella erfarenheten står i ett högst omvälvande centrum och i kombination med det tecknade mediet blir Persepolis en historiskt och politiskt sett mycket nyanserad, greppbar och lättillgänglig text, ett ord som i just detta sammanhang alls inte används i bemärkelsen "en samling bokstäver ordnade på ett sådant sätt att de bildar ord, fraser och meningar", utan allt som i någon mån kan betraktas som (av-)läs- eller tolkningsbart.

Som en Mycket Kär Vän uttryckte sig om Persepolis: en pärla...

La Bibliofille

Thomas Bernhards Undergångaren

Man har förstått att Thomas Bernhard är en stor och mycket uppskattad författare, således var också förväntningarna på dennes Undergångaren mycket stora. Mycket stora, för att inte säga enorma - detta skulle bli en Läsupplevelse!
Kärnan i Undergångaren är tre kamrater - Glenn Gould, Wertheimer och romanens berättare - som alla tre samtidigt studerat vid Horowitz musikseminarium i Salzburg och textens själva epicentrum är de båda fiktiva romangestalternas förhållande till sin egen begåvning bredvid "den riktige" Glenn Goulds virtuosa pianospel, hur den ene av dem, berättaren, till synes med lätthet, accepterar sitt underläge och går så långt att han lägger ned allt vad pianospeleri heter, medan den andre, Wertheimer, på ett i det närmaste sisyfoskt, tyst upproriskt vis kämpar mot det faktum att han mot Glenn Gould intet har att sätta emot. Hur frustrationen över sitt nederlag, ett ickeegentligt nederlag som inte heller accepteras fullt ut av Wertheimer, tar gestalt i den grymmaste sadism gentemot den fullvuxna systern som vid sin broders sida blir fullständigt förslavad. Denna gestaltning av ett outhärdligt mindervärdeskomplex gentemot en obestridlig naturbegåvning i kombination med en ursprunlig, förlamande känsla av att vara en livstidsdömd fånge i den egna existensen -

Hatade fadern, modern och systern, förebrådde dem alla sin egen olycka. Att han måste existera, framhöll han oavbrutet för dem, att de kastat in honom uppe i den fruktansvärda existensmaskinen, så att han kom ut igen därnere fullständigt förstörd. Att värja sig tjänade ingenting till, enligt vad han hela tiden sade. Barnet hade kastats in i denna existensmaskin av modern, hela livet höll fadern igång denna existensmaskin som konsekvent styckade sönder sonen. Föräldrar vet ganska precis att de fortplantar den olycka de själva är en del i till sina barn, de går till verket med grymhet genom att avla barn och kasta in dem i existensmaskinen, enligt honom själv (50f.)

- är det som befäster storheten i Thomas Bernhards Undergångaren.
Glenn Gould beskrivs i många recensioner som huvudpersonen i Undergångaren, men närmare sanningen ligger det att kalla honom för romanens kuliss eller scen. Pianovirtuosen är själva utgångspunkten och förutsättningen för texten, vars sanna huvudperson är just Wertheimer och dennes kamp i motvind och uppförsbacke mot en pianisttalang som vida överskider hans egen, hans försök att kompensera för detta förtvivlade underläge, som ytterligare underblåser en redan omfattande existensfrustration!, att behandla systern, och i viss mån också andra kvinnor som kommer i hans väg (närmast till hands att nämna är den värdshusvärdinna som romanens berättare samtalar med i samband med Wertheimers begravning, Undergångarens tidsliga knutpunkt) som honom själv underkastade utan eget existensberättigande.
Skäl till fascination är också Thomas Bernhards repetitiva och på sätt och vis också mycket introverta och självcentrerade prosa. De fraser, meningar och partier som avslutas med dubbelt subjekt och predikat - sade han, tänkte jag - är otaliga och ger texten ett anslag av inre monolog snarare en monolog hållen inför en stum läsarpublik. Den till synes partiella, intill den av berättaren själv och av Glenn Gould, gestaltningen av och berättandet om Wertheimer blir alltmer central ju längre fram i texten man kommer, men dess finala dominans är ändå diskret och blygsamt, blir så i och med en jagberättande vars persona inte sammanfaller, inte är identisk med Wertheimer.
Undergångaren är en text som förefaller fylld av infallsvinklar och tolkningsmöjligheter och erfordrar därföre en skärpt läsare med huvudet på skaft, på jakt efter litterär förkovran snarare än en stunds underhållning (därmed ej sagt att det ej är fråga om en underhållande roman) - naturligtvis ska Ni våga språnget!

Thomas Bernhards Undergångaren är utgiven hos Bokförlaget Tranan.

La Bibliofille

Javier Marías Imorgon under striden, tänk på mig

Tidens irrevirsibilitet. Avgörande stunder från vilka ingenting kan göras ogjort, från vilka man inte kan ta ett steg tillbaka och ändra. Gjort är gjort. Du får ingen andra chans. Tänk om finns inte. Kommer aldrig att finnas. Tiden rusar blint framåt utan att ta hänsyn till huruvida Du gör rätt eller fel, tar beslut som Du kan stå för senare, då ögonblicket redan har passerat eller inte. Vad bryr sig Tiden om Dig?
Ni kysser varann, smeker varann, så blir hon, kvinnan du knappt känner, faktiskt egentligen inte alls känner, plötsligt dålig, sjuk, hon dör. Och det finns ingenting Du kan göra åt den saken. Hur bisarr den situationen än förefaller vara är det ändock den som Victor Francés, berättaren i den spanske författaren Javier Marías roman med den förtrollande vackra titeln Imorgon under striden, tänk på mig, finner sig vara mitt i. Älskarinnan in spe, Marta, avlider i hans armar, hennes tvåårige son ligger och sover i rummet intill, och maken är på affärsresa i London.
Fasan inför ovetskapens, okunskapens tidsrymd, hur denna tidsrymd mot all vår visshet och delaktighet kan förmå oss att begå det svek, det förräderi som det innebär att fortleva sitt liv i godan ro, i falsk förvissning om att allt är som vanligt, som det ska, när det i själva verket har hänt någonting stort och avgörande, oåterkalleligt. Det är den obarmhärtiga Tidens hänsynslösa framfart och irreparabla upphörande som skapar en lakun i vilken vi försätts i ett affektionsunderskott - vi sörjer inte en död människa om vi inte vet att hon gått bort; en människa som dött utan någon annans vetskap har dött en mer förnedrande död, mer förödmjukande. I tidslakunen mellan den som gått ur tiden och den som fortlever sina dagar föds förnedringen, det ovärdiga.
Det blir en dubbel sorg, en dubbel förlust, inte blott av en högt älskad, utan också av tid då vi kunnat visa denna människa, förvisso då redan död, vår aktning. Och om Victor Francés alls känner någon skuld, så är det inte den att han inte förstod, inte förmådde rädda Martas liv, utan den att han är skaparen av denna tidsliga tomhet mellan Marta och hennes familj, mellan henne och hennes älskade. En existentiell skuld.

Tidens irrevirsibilitet, den fåfänga kampen mot den, manifesteras i texten i fraseringar och textfragment som upprepas, återkommer och avlöser varandra:

Det var inte meningen, jag ville det inte.
***

I morgon under striden, tänk på mig, låt falla ditt slöa svärd. Tungt sitter jag i morgon på din själ, jag är en blytyngd i ditt hjärta. Vak upp, du skuldtyngde, i blod och skuld, och möt i blodig strid din sista dag! I morgon under striden, tänk på mig, och bäva, du skall dö.

Tidens irrevirsibilitet tar en kontrapunkt i telefonsvararen, i de på denna inspelade meddelandena som avlyssnas, spolas tillbaka och avlyssnas igen och således blir en kommentar till varje utsagas - ett meddelande på en telefonsvarare, en roman - natur:

[S]ådant som när det änder varken är grovkornigt eller upphöjt eller roligt eller sorgligt kan vara vilket som av allt detta när det berättas, världen är beroende av sina berättare och också av dem som lyssnar på berättelsen och ibland är en förutsättning för den [---], ingenting berättas två gånger på samma sätt eller med samma ord, inte ens berättaren är densamme varje gång, även om det är samma person. (251)

Sprungen ur händerna på någon mindre begåvad författare än Javier Marías skulle Imorgon under striden, tänk på mig lätt ha kunnat bli intetsägande och banal, en roman som efter avslutad läsning skulle förpassats långt in i de djupaste minnesvindlingarnas allra mörkaste vrår. Så är nu icke fallet. Imorgon under striden, tänk på mig hålls uppe, upphöjs, av det existentiellas, det ickesöktas och det stillsamt vemodigas syllstockar i ett romanbygge av en i våra dagar sällsynt hög kvalitet.

För den som önskar läsa ytterligare reflektioner kring Imorgon under striden, tänk på mig rekommenderas ett besök hos On Word Arts.

La Bibliofille

Ambais Flod

I novellsamlingen Flod utgiven på bokförlaget Tranan skildrar den tamilska författarinnan Ambai i tio noveller det indiska vardagslivet: en första simtur i floden i väntan på bussen, en gul fisk fången på torra land som väcker svåra minnen till liv, familjekomplikationer, barnlösa kvinnors erfarenheter av din egen barnlöshet, två älskande män, en flickas sorg och förvirring vid första menstrautionen, konkurrensen mellan man och kvinna som den senare är dömd att förlora.
Den som intresserar sig för kvinnosaksfrågan och interaktionen mellan man och kvinna i invanda könsroller har i Flod ett intressant skönlitterärt stoff att försjunka i, som det ju främst är Kvinnan och hennes situation som Ambai framhåller i sina noveller. Den stilla protesten mot den ojämlikhet som råder mellan man och kvinna, i detta fall i det indiska samhället, i texterna bör dock inte tillåtas överskugga den fantastiska berättargåvning som Ambai visar att hon besitter i Flod. Berättandet är av det traditionella, konkreta slaget och återger göranden, låtanden och uttalanden utan att sväva ut i abstrakta idé- och tankeflöden. Den förtäljande rösten vet att positionera sig till sina texter på ett sådant sätt att dennas kärlek till det gestaltade och gestaltningen inbäddar orden, novellerna i en anda av största ömhet och kärlek och gör henne påtagligt närvarande trots sin fysiska frånvaro. Förvisso lästes Flod inte på originalspråket tamil och undertecknad kan därföre ingalunda avgöra huruvida denna ömsinthet vis-à-vis texten och dess innehåll är ursprunglig eller resultatet av en omsorgsfullt utförd transponering av novellerna från det tamilska källspråket till det svenska målspråket. Oavsett vilket är ömheten det gestaltade mycket klädsam och bidrar starkt till att göra läsningen av Flod till en sann skönhetsupplevelse.

Ambais novellsamling rekommenderas Er å det varmaste.

La Bibliofille