Med värme i hjärtat smälter jag den goda nyheten

Lycka är att höra att 2009 års Nobelpris i litteratur går till Herta Müller, en författare man uppskattar mycket och som också är representerad med flera titlar i bokhyllan.
Som en enkel hyllning till Nobelpristagerskan publicerar jag på nytt mina tankar kring hennes roman Hjärtdjur.

I Hjärtdjur av Herta Müller har den yttersta gränsen redan passerats, berättelsens Jag står i posttraumat, vid en punkt bortom fasan och skräcken. Det förlorade hoppet tycks ha tillintetgjort all hennes förtvivlan, lindat in henne i en kokong ur vilken hon med en poetiskt vaggande, repetitiv prosa som mur mot det förflutna berättar för oss om en tid i Ceauşescus Rumänien.

Våra hjärtdjur flydde som möss. De kastade sina pälsar efter sig och försvann i intet. (80)

I Hjärtdjur förkroppsligas det förtryckta, förföljda, utsatta, ansatta rumänska folkets klaustrofobiska tillvaro, dess underkastelse under en godtycklig regim som, renons på allt vett och sans genom att illegalisera varje annat förhållningssätt söker tillskansa sig folkets stöd: vänskap är hor och kriminell organisering, folkpoesi folkhets, Partimotstånd parasitering, självmord bedrägeri; man slaktar harar och dricker blod, har tavlor avbildande kvinnor med de nydödas grönaktiga hudfärg på väggarna, och Korsryggsmärtan, Cancersvulsten vägrar, lika envist som Diktatorn, att ge med sig, lämna ifred. Och överallt denna död.

Kontrasten mellan den återhållsamma tonen, det poetiska språket och den grymhet och råhet som skildras i Hjärtdjur får det att rycka och slita av ångest i hela kroppen. Det är vackert, så väldigt vackert.

La Bibliofille

Salim Barakats Döda noviser

Salim Barakats roman Döda noviser är ett gåtfullhetens mästerstycke i att, genom omärkliga och oförutsägbara förflyttningar, förvrida läsarens och textens positioner på ett sådant vis att alla former av närmanden och identifikation demellan blir fåfänga. Den förfrämligar och är förfrämligad.
Jag läser texten, erfar dess exoticism - metaforerna, liknelserna, de stående epiteten, det prosapoetiska språket och får inte ihop den med landskapet, med ekorrarna, älgarna, koltrastarna, snön, tallarna. Jag läser namnen på gestalterna i texten - Dahnalida, Nididad, Girmohali, Masilidi, Sud, Lu, Rakof, Finako, Luluki, Ramosirasmo, Djimatirk, Bolbon, Sil, Lahla - och kan inte förstå vad de gör på platser som Skogås och Mörtvik i Sverige, varför är inte de i De blå orkidéernas land? De letar efter främlingar att underhålla. Långt hemifrån letar de efter främlingar att underhålla och utan att faktiskt göra det på ett berättelsens plan, där de istället kretsar som osaliga andar kring Mannen med de plågade ögonen, den tyste Knivsliparen som bredvid människorna från De blå orkidéernas land är en av textens huvudgestalter, söker kontakt med honom, tar till de mest skilda medel för att väcka hans intresse och uppmärksamhet, uppfyller de ändå sin ambition på den scen som romanen är. Människorna från De blå orkidéernas land underhåller, sig själva ovetandes, den främling som romanens läsare är, på samma vis som Knivsliparen, genom sin stoicism och tystnad, underhåller människorna från De blå orkidéernas land.

Du har fått barriärsjukan, främling. (79)

Lahlas ord förföljer mig genom texten, jag läser dem som en provokation från texten riktad till mig som läsare, ser dem som ett anklagande - att det är jag som förfrämligar mig från texten, inte tvärtom, fastän jag själv upplever det som om det är texten som gör sig ogripbar, att det är texten som är så berusad av sig själv, så medveten om sin mysticism att den finner ett sant nöje i att hålla mig på armlängds avstånd. I kommunikationen mellan text och läsare flyttar sig förfrämligandet som en Cheshirekatt obehindrat från en position till en annan, både intra- och extratextuellt, och det ter sig omöjligt att nagla fast den. Människorna från De blå orkidéernas land både vill och inte vill anta en förfrämligande position vis-à-vis Knivsliparen, studerar honom, drar slutsatser om honom - det här tyder på att han är en främling, det där tyder på att han inte är det - och vredgas över att han inte med minsta antydan avslöjar hur det förhåller sig. Är det med samma frustration jag själv reagerar mot boken? Är det jag som, liksom människorna från De blå orkidéernas land, är den utifrån kommande? Är romanen jag håller i min hand ett för mig främmande land som jag äntrar som främling, eller är det romanen som är en främling som fredligt invaderar mitt rike? Vem intar vem? Vem är främling var? Texten fortsätter envist med sitt, liksom Mannen med de plågade ögonen tigande sitter där på sin trädstam, slipande sin kniv. Och jag läser ihärdigt vidare.
Döda noviser kräver en ständig och aktiv omprövning av det som framkommer mellan läsare och text, tillåter inte, liksom människorna från De blå orkidéernas land inte tillåter Knivsliparen hans tystnad och inbundenhet, att läsaren intar en passiv och strikt åskådande roll. Du måste byta position, se ur olika vinklar, se med olika ögon - ändå får Du inga egentliga svar.

Fartyg färdas över landbacken på ändlösa irrfärder utan att någonsin nå sitt Ithaka.

...skriver bokförlaget Tranan, romanens utgivare, om Döda noviser, och det ligger mycket i de orden, kanske hela romanens lärdom. Kanske finns det inte något hemma, en plats där Du inte vidhängs ett främlingsskap? Kanske är inte ens ensamheten, i Döda noviser representerad av Knivsliparen, ett skydd mot främlingsskapet? Kanske är till och med främlingsskapet i ensamheten, ett förfrämligande som kommer ur ett tidsligt och rumsligt avstånd till likarna, det främlingsskap som är svårast att bära? Kanske är en död novis en människa som ännu inte erfarit det totala förfrämligandet, som fortfarande har någon att känna en samhörighet? Kanske kan man inte betraktas som levande förrän man utgjutit blod av förtvivlan av att aldrig nå sitt Ithaka och inte längre vara en av dem som från Dokon släpade ett skepp genom inlandet till Helakritothenes strand? Eller kan man kanske inte undkomma ett vardat främlingsskap utan att spilla sitt eget blod?

La Bibliofille

Tuli Kupferbergs 1001 sätt att leva utan att arbeta

ARBETSMORAL, SÅ FAN HELLER! Dra den för aktieägarna som sitter och tar emot utdelningar!

Sålunda uttrycker sig Tuli Kupferberg i förordet till den svenska utgåvan av hans bok 1001 sätt att leva utan att arbeta, för en tid sedan utgiven av det eminenta bokförlaget Bakhåll.
Arbetsmyra, latmask eller bara vanlig enkel genomsnittsknegare, 1001 sätt att leva utan att arbeta är roande och i högsta grad givande läsning oavsett. För den som i ärligt uppsåt vänder sig till boken för rent praktiska råd i hur man ska bära sig åt om man önskar leva utan att arbeta - kanske inte ens önskar göra det, men ändå måste i detta världstillståndets lågkonjunktiva arbetslöshetsträsk - är tipsen måhända en nätt besvikelse. Om man nu inte tycker att Ät bajs (ofta återkommande, dessutom på flera olika språk), Ät böcker (s.16. Huvva, Elias Canetti, Förbländningen s. 222ff.!), Var ett lombardiskt poppelträd (s.51) Var påve (s.70), Sätt svärmor i pant (s.73), Lid (s.76) eller Få dina vänner att ge dig stryk så att du kan få ut pengar på försäkringen (s.80) och dylika förslag är konstruktiva vill säga. Istället är det mer givande att betrakta texten som ett långfinger åt alla och envar, från etablissemang till löneslavar. Från bakom texten växer det fram en bild av ett räckt långfinger under utzoomning, som ju längre texten lider blir till både hand, arm, axel för att till sist befinnas sitta på en halvfet människa i vinröd velourdress som vickar på stolen, har fötterna på bordet, hinkar bärs, rapar och pillar sig i naveln och som tröttnat på kapitalism (?) och folkets lydiga inrangerande under ok och piska istället för att leva litegrann och ha lajbans. Till sist verkar den där bakomtextliga velourkillen tröttna på sin läsare, tycks ha hört alla invändningar mot alla hans "finurliga metoder" (som baksidestexten så träffande beskriver dem,) - Nämen, "vara en sommarfestival" [s. 53] - det går ju inte!!! -och till blir lite smålack:

Sluta läsa den här boken och klura ut det här på egen hand. [---] Varför frågar du mig, ser jag ut som en filosof? [---] Tänk lite till och om det inte funkar / Ta en sup / Släpp loss / Arbeta inte (s.79f.).

Nu är det väl inte direkt så att herr Kupferberg med sina små undansmitningstricks önskar få folk att sluta arbeta och bara lata sig, tvärtom innebär många av de förslagna sätten väldiga ansträngningar. Någonting annat är det väl han vill med sin veloursnubbe, kanske skaka om den stackars knegaren som är så ivrig att göra skäl för sin lön och vara en duktig arbetare att han/hon glömmer bort att leva. Ty står inte absurditeten i 1001 sätt att leva utan att arbeta egentligen i paritet till absurditeten i det plikttrogna samhälle den vill kritisera? Skulle inte en uppstolpad beskrivning av verkligheten, av medborgarna, deras arbetsbeteende och -moral i imperativ form...

Ha inget privatliv

Hoppa över lunchrasten

Kom hem långt efter läggdags

Ät skräpmat

... egentligen bli någonting så sorgligt som en bok med titeln 1001 sätt att arbeta utan att leva?
Så... hur rolig är 1001 sätt att leva utan att arbeta? Egentligen?

La Bibliofille

Lina Wolffs Många människor dör som du

Om Shopenhauer och Voltaire hade gått samman i ett försök att ena sina föreställningar om världen som en tortyrkammare full av lidande å ena sidan och tankar på den trädgård som måste odlas å den andra skulle det ha kunnat resultera i den filosofi som är essensen av Lina Wolffs novellsamling Många människor dör som du: visst fan lider vi, men livet måste gå vidare.
I tolv noveller porträtteras en rad människoöden, på sina vis högst olyckliga, samtliga mer än lovligt bisarra, öden. Öden som kanske inte ingår i gemene mans erfarenhetssfär, men som ändå besitter en rimlighet mitt i all absurditet. Någon råkar vanemässigt bakbinda någon annan, man luras av en god vän bli älskare till dennes hustru, man blir utkonkurrerad av Musse Pigg, man får en flickvän med märkliga sexuella preferenser, ens katt mördas i en tryckkokare, sådana saker.
Det är inte med Claire Castillons käftsmällande cynism som Lina Wolff levererar sina berättelser, det är inte ironin som är tjusningen i hennes ton och stil, utan istället det lugn och den mildhet varmed hon skildrar alla bisarrerier, hur berättarrösten förhåller sig till alla de sorgliga små öden som den visar fram för oss, med lagom distans, utan att bli emfatiskt. En inledande skruv i novellen Ingenmansland får läsaren att frukta att det i Många människor dör som du faktiskt ska bli fråga om en wolffsk tillämpning av ett castillonskt grepp, men som sagt icke. Icke heller är samlingens innehåll tillnärmelsevis så föga upplyftande som man kan frukta av den dystra titeln - man läser sin väg genom novellerna och då och då ler man en smula, fröjdas rentav en smula åt de små tragikomedier som dess gestalter befinner sig i. Allteftersom faller bitarna på plats och samlingens idé blir mer och mer tydlig, vi ges ledtrådar och hintar. Titelnovellen Många människor dör som du och en dialog mellan de två männen Vicente och Jerónimo är en..,

- Den där tristessen är den mest mänskliga känslan som finns, sa Jerónimo Inclán [---]
- Du förstår inte, sa Vicente. Jag är inte säker på att jag kommer över det här.
- Dra inte så höga växlar. [...] Många människor dör som du [---]. Det börjar med att man känner att ens liv inte har några riktiga känslor. Som om livet egentligen vore någon annanstans. Sen tror man att det ska komma bara något speciellt händer, som att en viss person uppmärksammar en, eller dylikt. Sen nöjer man sig med att man inte har det värre än andra. Sen att tristessen är ofrånkomlig och att alla andra lider just så mycket som man själv.
- Och sen?
- Sen dör man.

...en annan är tjuren från bokens omslag och som i novellen Verónica blir som ett motiv för tillvaron i stort: tjuren som växer upp, äter ekollon och gräs i hela sitt liv, befruktar ett oändligt antal kor (bilden är lånad av Lina Wolff själv, Ni finner den på s. 135), och sedan sticks ner av en matador för att ersättas av en ny tjur, en tjur som också den ätit ekollon och gräs och befruktat ett oändligt antal kor, och så sticker matadoren ner den också. Många tjurar dör som den, många människor dör som du, no biggy, sic transit gloria mundi.
I slutnovellen Tänk dig ett levande träd faller så bitarna på plats, här kommer Shopenhauer och hans tankar om världen som en tortyrkammare - Att alla led som fan, hela jorden kryllade av lidande (211) -, här kommer en reaktion på det absurda som leder tankarna till Voltaire och hans optimistiska vi-måste-odla-vår-trädgård-anda från Candide:

- Vi hörs, sa han. Tack för allt.
Han vinkade och gick. Hanna och jag satt kvar i soffan. Jag tog hennes hand och den var helt kall. Jag tittade på henne och hon såg blek ut. Det var influensatider. Jag gick ner i källaren och hämtade en flaska vin. Äntligen något att fira, sa jag. Hon sa ingenting, men drack en del och blev lite berusad. Vi gick ut i köket och gjorde varsin macka med rostbiff och torkad lök, städade undan de torra pizzakanter som låg lite varstans. Sen gick vi och la oss. När vi vaknade nästa morgon tyckte jag det kändes som om vi var på smekmånad. Lyxigt, helt ensamma hon och jag och Daisy. Jag gick ner till bageriet och köpte bullar. Vi gick en promenad längs havet. Jag föreslog att vi skulle resa nånstans, Barcelona eller Rom, Dublin kanske. (215)

Allt blir inte till det bästa i den trots allt bästa av alla tänkbara världar, snarare, blir allt som det blir i en värld som är som den är, nu när den inte blev det vi ville att den skulle vara.
Kanske kan man säga att Lina Wolff i Många männsikor dör som du söker komma tillrätta med vår weltschmertz, avdramatisera den och göra den lite mer nyanserad. Rösten som talar genom novellerna är alls inte nonchalant eller avfärdande, utan snarare vis av erfarenhet, välmenande och medkännande, som om den redan varit ute och fäktats mot de existentiella väderkvarnarna och insett det lönlösa i att söka personlig bekräftelse och upprättelse i bejakandet av tristessen och den enskildes alla lidanden. Det finns ingenting iögonfallande i den individuella tragedin, ty alla människor dör som du, hela tiden. Tragedin inte är att den enskilde lider, utan att den enskildes lidande inte är en tragedi för att det inte är unikt. Du är måhända ensam i din olycka, men inte om den. Ta inte så allvarligt på saken. Var inte ledsen. Visst fan lider vi, men livet går vidare. Eller hur? *Blink*

La Bibliofille

Roberto Bolaños Om natten i Chile

Stödd på armbågen och med penna i hand - Nu är jag på väg att dö, men jag har fortfarande mycket att säga (9) - ligger den chilenske prästen och litteraturkritikern Sebastián Urrutio Lacroix för döden, fråntagen den döendes slutliga frid, blivandes rannsakad, ifrågasatt av någon han själv kallar den föråldrade ynglingen. Det finns ingenting rofyllt i denna historia. Den del av prästen som trott sig gå säker för klander och skuld får istället se sig övermannad och hans skrivelse blir ett fåfängt försök att försöka rättfärdiga sig, urskulda sig och återställa sinnesfriden.
Boken är starkt präglad av den nattliga timma under vilken den - fiktivt - är skriven. Urrutio Lacroix rusar som i en feber mellan olika minnen, från sin vistelse hos recensenten Farewell, till sin tid som granskare av metoder för bevarande och renoverande av europeiska kyrkor, juntans personlige marxistundervisare och som deltagare i litterära samkväm under diktaturen. Övergångarna mellan de olika tiderna och skeendena påminner om dem mellan sömn och vaka, utan att man som läsare riktigt varit medveten om transportsträckan har texten glidit över från en historia till en annan. Blicken vandrar över boksidorna utan att avbrytas av kapitelindelningar, separata rader för dialoger och säganden eller slika ting. Det handlar om ett bolañoskt stream of consciousness som existerar både intra- och extratextuellt, parallellt i de fiktiva och de reella världarna.
Om natten i Chile är i sanning ett parallelliteternas chef d'oeuvre. Parallelliteterna i romanen är inte blott och bart kompositoriska och dispositionella, utan finns också inskrivna i själva den historia som Om natten i Chile berättar. Titeln, innehållet och ramberättelsen - den om den åldrade prästen som en natt ligger och skriver stödd på ena armbågen i sin säng - interagerar och kommenterar varandra och dess trådar omslingrar varandra i en tjusigt intrikat väv som det är ett sant nöje att skåda och följa: natten som metafor för juntans epok, natten som metafor för ett förtvivlat själstillstånd; natten som tiden för vänskapliga samtal, marxismundervisning och litterära samkväm; natten som en scen på vilken man som dagdjur inte längre kan parera, avvärja och vifta bort samvetets röst.

Det är sällan så njutbart att läsa som när man fått i handen en bok som inte bara drivs av en i sig nog så mäktig lust att berätta en historia, utan också av kärlek till författandet som hantverk och romanen som konstform och med kunskap om och insikt i litteraturens och skapandets därav helt ofantliga djup och rymd. Förbanne att Roberto Bolaño inte hann få den där levertransplantationen han så behövde! Vi kan bara föreställa oss vidden av den litterära förlust vi lidit i och med denna förtidiga bortgång... Ett sådant otroligt, oförlåtligt slöseri... En av den samtida litteraturens största tragedier vill jag nog påstå.

La Bibliofille

Kaos är granne med gud

Det var länge sedan senast, för fäfot har biblioteket legat under sommaren, försummat, nonchalant behandlat. Böcker har instuvats horisontellt ovanpå de klassiska vertikala raderna av artefakter. Trängsel, ingen ordning på allting, inte mer än att de böcker som låg gjorde det i korrekt alfabetiskt område.

Jag blir ledsen av att se sådant det. Böcker är till det yttre mycket ordningssamma varelser ju, prydliga, propra och städade oftast, såvida inte någon mindre ordningssam organism varit framme och rubbat bokens vackra och hårfina balans. Till sist blir bibliotecha chaotica outhärdligt att titta på längre, i all fridfullhet påbörjar jag därföre ett stillsamt iordningsställande i hyllorna: språklexika i bibliotekets nedre högra hörn avlägsnas och långsamt, långsamt flyttas all skönlitteratur en bit åt höger, de ovanpå bokraderna liggande böckerna får tillbörlig alfabetisk och välförtjänt stående position, innesluts i den biblioteka gemenskapen. Titel efter titel makar villigt och generöst på sig för att också nytillskotten ska få rum, tomrummet efter språklexika blir mindre och mindre, har till sist krympt såpass att stackars Aprilhäxan faktiskt inte får plats, inte heller det femtontal böcker som plockats ut ur hyllan för att läsas under hösten. Det är fullt, inte en tillstymmelse till potentiell nyboksplats finnes.
Vi inser alla vad det betyder, gör vi inte? Vi inser alla att detta är miraklet och katastrofen vandrande hand i hand: mirakel, för att det betyder att det finns hyllmetrar av böcker att läsa, ta på, dona med; katastrof för att det innebär att det inte finns plats för fler böcker, ty hyllorna har nu sagt att de icke orkar rymma en enda artefakt till, det är nog nu menar de.
Om jag lutar huvudet en bit åt vänster skymtar jag under Roberto Bolaños Om natten i Chile, ett nystan datorkablar och en styck dvd ett hörn av en katalog. Med osedvanlig vördnad sträcker jag mig efter den och placerar den framför mig, trevar mig fram till innehållsförteckningen, letar... Där, på sidan sjuttiosju, finner jag det jag söker och andas ut. Jag reser mig från min skrivplats, går in i biblioteket och ser mig betänksamt omkring, finnes här plats? --- Ja, här finnes plats.
Lugnad slår jag mig ånyo ned på skrivarstolen.

La Bibliofille

Carina Burmans Kärleksroman

Blott ett öga kastat på titeln till Carina Burmans nyligen utgivna roman Kärleksroman och misstänksamhet är väckt. Det är någonting lurt med detta. Tiden är nu, platsen är Visby och omständigheterna minst sagt förvecklade, med ett sant kvadrupeldrama i centrum där en kvinna är gift med en man, men förälskar sig i en annan, som besvarar hennes känslor, samtidigt som denna mans hustru faller ur kärleken till sin make och istället förlustar sig med sin makes förälskelses man, vars känslor för sin älskarinna har samma erotiska ytlighet som älskarinnans för honom. Sammanlagt har de två paren sex barn. Därtill en konstnärinna med läggning åt både det ena och det andra hållet, samt en pensionsfärdig rektor som blir kär.
Man blir inte riktigt klok på hur det egentligen förhåller sig med detta Carina Burmans senaste alster, blir inte klok på vad det är som gör att man som förhållandevis aggressiv motståndare till kärleksromanska inslag och element ändå tolererar Kärleksroman och inte kastar den ifrån sig med vämjelse, äcklad av stereotypi. För visst finns där en stereotypi, men den är så... välskött? Liksom cyniskt använd, som om författarinnan vandrar precis på gränsen till överbruk av de genretypiska fenomenen, men klarar sig undan med en hårsmån. Ett kärleksdrama på en ö med natur och bebyggelse som Gotland har ju ärligt talat potential att bli alldeles outsägligt dravligt! Men som sagt, Carina Burman håller balansen. Är det måhända det föga upphetsande rotarianska ramverket som håller berättelsen på plats? Det alldeles lustsläckande faktum att det är två småbarnsfamiljer som står i centrum? Arkeologyrkets och Riksantikvarieämbetets beigehet? All duktighet som kan rymmas i en prästgestalt (den mest passionerade karln i hela förvecklingen är nämligen prälle, hyfsat avfallen vad det verkar, men ändock prälle) eller varför inte avsaknad av religiösa bryderier vad anbelangar brott mot sjätte budordet, kampen mellan drift och förnuft kan säkert ha kittlande verkningar.
Carina Burmans litterära forskningsverksamhet ligger och spökar i bakhuvudet, man kan svårligen betrakta Kärleksroman som just en kärleksroman rakt upp och ned, utan agenda. Man vill framtolka en utmaning av den gängse uppfattningen om vad begreppet "kärleksroman" innebär, man önskar läsa den som ett försök att omdefiniera genren, förhöja den genom att komplicera en banal intrig till någonting utöver en vanlig passionshistoria (med alla de klassiska förvecklingarna och osannolika kopplingarna romangestalterna emellan, men ändå en smula mer sobert och präktigt), förlägga den till en miljö av högpresenterande akademiker och kulturintresserade med fredagsluncher på Rotary som gemensam nämnare, krydda den med förskönade småfamiljsvardagliga inslag och smycka den med citat ur Hjalmar Gullbergs diktsvit som också den bär namnet Kärleksroman och en och annan hänvisning till Dante, vilket genast får litteraturvetaren att spritta till och hänfört viska intertext! Man vill definiera Kärleksroman som en text i vilken två litteraturer med åtskilda syften och läsare ingår ett förbund, vars mål och mening är att vara något som kan uppskattas av båda läger, både vad avser innehåll och utförande. Man är övertygad om att Carina Burman i Kärleksroman medvetet försett kanterna på romantikens i vinden fladdrande vita linneduk med tyngder.

La Bibliofille