Gertrud Hellbrand
Wahlström & Widstrand
9789146203933
Man kan läsa Gertrud Hellbrands Vinthunden som en berättelse om en ung kvinna med ett sexualliv som kantats och fortfarande kantas av våld och övergrepp och som till följd av detta utvecklat ett självskadebeteende, detta kan man sedan välja att göra en feministisk tolkning av med tillhörande dissning av Vinthunden i egenskap av skildring av kvinnans underordning. Man kan kalla den "endimensionell" och "utan fördjupning", se det som en problem att romanens mörker är kompakt, att den inte leder någonvart och avfärda den som "en liten bibel för mycket unga och mycket sargade flickor", som "igenkänningslitteratur", en genre man redan "kan". Någon har läst Gertrud Hellbrands Vinthunden på detta vis, någon skriver om det här.
Med all respekt för Någon: mitt råd till Er som ännu inte läst Vinthunden är att, om och när Ni väl gör det, inte följa Någons läsexempel.
Vinthunden är en berättelse om orsak och verkan, om försvarsmekanismer. Om att bekämpa smärta med smärta, skydda sig mot våld genom att själv söka det, välja det. Värja sig från objektifieringens passivisering genom att aktivt välja objektifiering av det egna jaget. Om att förvisso bakvänt, förvisso destruktivt, upprätthålla den egna värdigheten, i sig ett uttryck för det största av självförakt, genom att ta kontroll, godkänna, be om respektlöshet, utnyttjande, misshandel. En masochism som inte är renodlat sexuell, masochismen som en anpassning till sakernas tillstånd som skapar rämnor, delar upp människan i ett jag och en kropp, med rakbladet, blodet och det tunna snittet som enda förbindelselänk.
Splittringen är textens främsta estetiska kännetecken och återspeglas i såväl form som innehåll. Textavsnitten är korta, kronologin bruten utan sammanlänkande element mellan historiens olika episoder, vad som förefaller vara en konsekvens av ett spontant berättande, som ett minnesflöde, där tankar greppas och lyfts fram vartefter, dock helt utan filosofi, analys, och emotion, bara avskalade händelseförlopp vari teman som dominans och underkastelse, dysfunktionella relationer, självskada och ensamhet är centrala, uppenbara för läsaren, men mindre så - förefaller det - för jagberättaren, som liksom avtrubbat, i det närmaste apatiskt, mer för sig själv än för en åhörare och med en varierande grad av närvaro berättar fram sin egen trasighet, utsatthet, utan möjlighet/förmåga tt pussla med historien, se sammanhangen.
Med all respekt för Någon: mitt råd till Er som ännu inte läst Vinthunden är att, om och när Ni väl gör det, inte följa Någons läsexempel.
Vinthunden är en berättelse om orsak och verkan, om försvarsmekanismer. Om att bekämpa smärta med smärta, skydda sig mot våld genom att själv söka det, välja det. Värja sig från objektifieringens passivisering genom att aktivt välja objektifiering av det egna jaget. Om att förvisso bakvänt, förvisso destruktivt, upprätthålla den egna värdigheten, i sig ett uttryck för det största av självförakt, genom att ta kontroll, godkänna, be om respektlöshet, utnyttjande, misshandel. En masochism som inte är renodlat sexuell, masochismen som en anpassning till sakernas tillstånd som skapar rämnor, delar upp människan i ett jag och en kropp, med rakbladet, blodet och det tunna snittet som enda förbindelselänk.
Splittringen är textens främsta estetiska kännetecken och återspeglas i såväl form som innehåll. Textavsnitten är korta, kronologin bruten utan sammanlänkande element mellan historiens olika episoder, vad som förefaller vara en konsekvens av ett spontant berättande, som ett minnesflöde, där tankar greppas och lyfts fram vartefter, dock helt utan filosofi, analys, och emotion, bara avskalade händelseförlopp vari teman som dominans och underkastelse, dysfunktionella relationer, självskada och ensamhet är centrala, uppenbara för läsaren, men mindre så - förefaller det - för jagberättaren, som liksom avtrubbat, i det närmaste apatiskt, mer för sig själv än för en åhörare och med en varierande grad av närvaro berättar fram sin egen trasighet, utsatthet, utan möjlighet/förmåga tt pussla med historien, se sammanhangen.
Vinthunden är en passande symbol. Den korta pälsen, den tunna huden spänd över magra revben, utan något skyddande fettlager däremellan. Huden som en millimeterhinna som håller allt det röda och pulserande på plats, som sammanhåller någonting bräckligt och sårbart, skälvande, någonting att i sin svaghet vara starkare än, kunna förgripa sig på, skada. Vinthunden som en tämjd och domesticerad varelse med sorgsna ögon, som ett kraftfullt och skarpsynt djur med stark jaktinstinkt - en paradox som ger romanen en vibb av fara, uppror, motangrepp som ligger långt, långt ini den och pulserar nästan oförnimbart, talar om att det bakom avtrubbningen, apatin, det skadade, finns det någonting djuriskt och otyglat, någonting som både vill bita ifrån, om en psykisk påfrestning på bristningsgränsen.
Den ovan nämnda Någon - över vilken ingen skugga ska kastas, alla har rätt att tycka som de vill - borde inte ha läst Gertrud Hellbrands Vinthunden, som alls icke är en roman med vattentät och sömlös stilistik och konstruktion, på det sätt som inledningsvis beskrevs, skulle ha vunnit på att ha varit lite psykoanalytisk istället för kvinnosaklig i sin läsart, ha iklätt sig den andre indianens - i detta fall jagberättarens - mockasiner, sett saken ur dennas ögon istället för att placera sig själv utanför skeendet och bara skåda det.
La Bibliofille
Den ovan nämnda Någon - över vilken ingen skugga ska kastas, alla har rätt att tycka som de vill - borde inte ha läst Gertrud Hellbrands Vinthunden, som alls icke är en roman med vattentät och sömlös stilistik och konstruktion, på det sätt som inledningsvis beskrevs, skulle ha vunnit på att ha varit lite psykoanalytisk istället för kvinnosaklig i sin läsart, ha iklätt sig den andre indianens - i detta fall jagberättarens - mockasiner, sett saken ur dennas ögon istället för att placera sig själv utanför skeendet och bara skåda det.
La Bibliofille
