fredag 8 oktober 2010

Enfin!

Skulle hellre sett den utgiven på bokförlaget Tranan, men begär den likafullt, också i AB:skt våld
La Bibliofille

torsdag 7 oktober 2010

Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Łódź

De fattiga i Lodz
Steve Sem-Sandberg
Albert Bonniers Förlag
9789100122669


Samla tankarna kring De fattiga i Lodz. I ord ge uttryck för Bokens (ordet roman får mig i detta fall att skygga) storhet, finna meningar och formuleringar med vilka för Er framhålla dess konstfullhet, skönhet, brutalitet - som döda flugor ramlar de ner, dessa substantiv - alla lika tomma, fåniga och krusidulliga inför Ämnet: Förintelsen.
Redan där, i ämnet, befäster Texten sig som någonting av extraordinär betydelse, inskriver sig i en symbolisk laddning som får mig att möta den med större respekt och aktning, med mindre misstrogenhet än vanligt. Portarna är vidöppna och jag tillåter mig att intas av textmassorna utan att göra minsta motstånd. Jag vill bli berättad för och De fattiga i Lodz har allt att berätta, alla dessa historier, alla dessa öden. Det historiska faktumet Lodzghettot - fiktionen De fattiga i Lodz som fiktion: fissionen dem emellan föder en sanning in extremis, en oavvislig. Att avfärda som påhitt och Författarens fantasifoster ens bitvis gör sig inte, går inte, för det skrivna vill man inte på något vis ha oskett, hur vidrigt det än må låta. Nog är det Skulden som lever rövare, Skulden och Ansvaret som säger att detta är den enda ingången till att närma sig till att snudda vid den mer än flortunna flik av förståelse som är möjlig för oss som kommer efter, vi som inte kan ramla ner i djupet, men som bör stå vid avgrundsranden och hissna, yrslas, skygga då tillfälle ges, både av vördnad och  för erinran och lärdom.
Vördnad, ja. Det är med vördnad, aktning och ömhet Steve Sem-Samberg hanterat Lodzbornas Ghettokrönika, Bokens själva grundval ur vilken alla de fattigas i Lodz berättelser springer. Besynnerligt att det går att berätta om skräck och fasor och misär och lidanden och vanvettiga missförhållanden och idioti och grymhet med den ömhet som De fattiga i Lodz har. Kanske går det att så göra om man lägger det i stadgande ram, i en språkform som understundom andas rigorositet och organisation, ordning och inrutning, känslofrånslagenhet nästan? Förunderligt detta, hur en form, ett språk, ett tilltal, en position kan få en verkan som besitter de diametralt motsatta egenskaperna. Kanske handlar det, i det fall antitesen fungerar, så att säga går åt rätt håll, om att lämna fri sikt, om att förevisa, om Författaren att sträcka ut en hand med vilken rikta Läsarens blick åt önskat sceneri och sedan låta allt ske för sig självt, gå ur vägen för läsaktens, läsartens alla projektioner och utväxlingar.
De fattiga i Lodz: oglömbar och oförglömlig litteratur, av vart upptänkligt skäl. För ämnets skull, för språkets klanderfrihet och sömlöshet, för genomförandets konsekvens, för den alltigenom lika hissnande höga och bråddjupt störtande stilistiska nivå och, mest av allt, för en slutscen så djävulsk och ljuvlig, så öm och så grym, att det är ett under att inte hela världen går under, sönder, i och med den.

La Bibliofille

måndag 20 september 2010

Herta Müllers Redan då var räven jägare

Redan då var räven jägare (Der Fuchs war damals schon der Jäger)
Herta Müller
Översättning Karin Löfdahl
Wahlström & Widstrand
9789146220718 

Kan man tänka sig någonting mildare, något vackrare än Litteraturens tyska? Ansenliga mängder vatten har sipprat mellan stenarna sedan Herta Müllers Redan då var räven jägare och jag skildes åt - när kan det ha varit, i mitten av augusti? -, ändå har knappt en dag gått utan att jag för mig själv på försökt har mumlat romanens ursprungsnamn: Der Fuchs war damals schon der Jäger. Språket!
Det måste öfverhufvud börja med språket, måste kanske uteslutande ägnas åt det. Språket det i översättning mästerliga som är så tjusande att dess innehåll, det som språket ämnar beskriva, snudd på undgår mig helt. Jag virar in mig i dess pläd och njuter ohämmat.
Herta Müller bryter med ett språkligt konsensus som dikterar vilka ord som ska kombineras, passar ihop med vilka, ekvilibrerar i ordligt bildskapande, dekonstruerar all form av varande så till den grad att minsta föremål tillerkänns en organiskhet, en separat och av människan oberoende levnad - allting agerar, allting tycks höra och se. Ceaucescus Rumänien ett Underland, vart ting en Förtryckarens spion. Så död räven är lämnar den ändå i sin stumhet meddelanden, skvallrar om intrång och dolda ögon, jagar. Det är genom språket som romanens klaustrofobi, människans skeva tillvaro i den godtyckliga, nyckfulla regimens strupgrepp drabbar oss på den andra sidan fiktionen - Språket speglar Förtrycket. Människan fråntas sin subjektsroll, frånses i meningskonstruktionen, plats tar istället Tingen, de stilla och stumma, men alltjämt seende och hörande Tingen. Detta fria agerande med språket, de döda tingens besjälande, kontrasterar så maggropskittlande med den effekt som ett sådant förfarande får, den tunga, kvävande och dammiga filt som omsluter fiktionen när föremålen förlorar sin neutralitet, höjer sig över människorna:  
Och båda skedarna rör tills sockret smälter. (215)

Cigaretten glödde och åt sig snabbt in mot munnen. (221)
Men så, efter Skottet, efter Jag har älskat er som mina barn (231) är det som om människorna och allt sant levande yrvaket blinkar mot ljuset efter den bortryckta filten och börjar sträva tillbaka mot en större jämvikt. Texten domineras av Pigans dotter, Tvillingarna, Barnet, Katten, Städerskan, Banvakten och Långdistanslöparen, och solrosskalen, som legat och skvalpat som ett Regimens visitkort i toalettstolen, spottas symboliskt ut genom järnvägsstationens biljettlucka, genom vilken någon strax ska emotta en enkel biljett hem. Men Räven - barndomens  oskuldsfulla modersgåva  bliven säkerhetspolisens leverantör av stumma hot - som ligger i stycken i en skokartong - tassarna underst, så kroppen, svansen och, överst, huvudet - är fortfarande en jägare. Kanske som ett minne, ett ärr?

Herta, je t'aime..!

La Bibliofille

söndag 12 september 2010

Elegi över en död Engelsk Springer Spaniel med tack till Elvis Presley


When I was a lad and old Shep was a pup
Over hills and meadows we'd stray
Just a boy and his dog, we were both full of fun
We grew up together that way

I remember the time at the old swimmin' hold
When I would have drowned beyond doubt
But old Shep was right there, to the rescue he came
He jumped in and helped, pulled me out

As the years fast did roll, he grew old
His eyes were fast growing dim
And one day the doctor looked at me and said
"I can do no more for him, Jim"

With hands that were trembling, I picked up my gun
And aimed it at Shep's faithful head
I just couldn't do it, I wanted to run
I wish they would shoot me instead

He came to my side and he looked up at me
And laid his old head on my knee
I had struck the best friend that a man ever had
I cried so I scarcely could see

Old Shep, he has gone where the good doggies go
And no more with old Shep, will I roam
But if dogs have a Heaven, there's one thing I know
Old Shep has a wonderful home
Red Foley, Elvis Presley
 La Bibliofille