Bodil Malmstens Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån

Den inre biografen brukar alltid spela upp rikligt med bilder då jag läser böcker, men en det finns alltid ett tomrum på vita duken -romangestalterna hafva inga ansikten. De hafva frisyr, längd, bredd, allting sådant, men inget ansikte. Där ansiktet funnes voro blott en suddig fläck. Då jag läste Bodil Malmstens bok Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån fick romanens huvudfigur Maurice Lind dock ansikte efter blott några få rader: Maurice Lind fick hos mig Mikael Nyqvists gestalt. Vilken upplevelse att läsa en roman och ha ett ansikte att ge mimik och uttryck åt, det har jag aldrig tidigare upplevt, vad jag kan minnas. Konstigt, jag kan inte för mitt liv förstå varifrån det kom, men helt plötsligt stod Micke N. där på Maurice Linds plats, alldeles oförklarligt. Inte för att jag beklagar mig, tvärtom förtjuste det mig övermåttan att ha Micke N. i huvudet och som sällskap under de långa dryga timmarna i bussen, ety han är den stiligaste karl jag vet näst Min Egen Man som är så plågsamt vacker att det gör ont att titta på honom.

En lättsam inledning av tankarna kring Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, en tragedi om en man som står i ruinerna av en tillvaro han själv, av alldeles egen förskyllan, alldeles oaktsamt, förstört: den högt älskade hustrun är gift med en annan man.; den högt älskade dottern har förskjutit honom, vill inte längre veta av honom. Och allt är han förtjänt av, ety han äro en stor, om än ömkansvärd, skithög.

Jag förundras över Bodil Malmstens förmåga att ge uttryck åt Maurice Lind, göra hans röst trovärdig, en mans. Inte för ett ögonblick tvivlar man på att det är en man som talar, något som den i romanförfattandet vitt spridda, om än ej allenarådande, seden att män skildrar män och kvinnor skildrar kvinnor ofta gör intellektet och huvudsliga cinematek inställda på. Kanske skulle en manlig läsare upplevt saken annorlunda, men för mig är Maurice Lind tvivelsutan "en riktig man".
Jag förundras också över Bodil Malmstens sätt att avkläda sin Maurice Lind, göra honom hudlös och sårbar, obarmhärtigt, med precision och samtidigt moderligt ömt finna hans mest ömma, punkter, öppna upp honom, blottlägga hans veka liv, uppvisa honom i hans ynkedom och förtvivlan. Naken står han där, patetisk, uppfuckad in till märg och ben, lamslagen av vad han gjort med det goda i sitt liv, hur han förstört det, sjabblat bort det, och fortfarande förstör och sjabblar bort allt, det enda som egentligen är värt att ha.

Denna rara dedikaton står att läsa på försättsbladet till min Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån.

Det är utan frustration, utan att ta avstånd, fördöma, man ser Maurice Lind blint dekonstruera, rasera sitt liv. Hans ånger och förtvivlan lyser svart mellan varenda rad, och någonstans förstår man hans position, hur han med omedveten medvetenhet, ja, faktiskt!, försatt sig i en position där han låst av ångest inte längre har förmåga att påverka sitt liv, hejda den malström av destruktivitet han själv underblåst och nu tappat kontrollen över.
Svärta och förtvivlan är namnet på denna roman som kommit att bli mig oändligt kär, just för att den så trovärdig och insiktsfullt berättar om, får oss att uppleva, hur det är att panikslagen och oförmögen stå och se på hur man själv låter sitt liv rinna en ur händerna, utan att förstå sin egen passivitet och vanmakt:

Humlor kan inte flyga, men eftersom humlan inte vet det flyger den ändå.
Jag flög.
Tills en dag jag inte flög mer. Förstod att jag inte kunde det, föll och låg kvar, ingen kraft att ta mig upp, inte en chans. Det medföddas tragedi, den dag det inte går längre, går det inte alls. (33)

Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån är en underbart mörk och vacker bok - läs den.

La Bibliofille

Chico Buarques Budapest

Hur hålla sig borta från Tranans bokpaket längre än några dagar? Omöjligt - göre sig icke. Det lades girigt raberber på Chico Buarques Budapest så snart tillfälle gavs. Hur låta blir när omslaget lockade med liknelser som Italo Calvino och Jorge Luis Borges? Dessa bildligen gigantiska män?

Visst axlar Barque giganternas mantlar, vilken läskaramell - snarare budapestbakelse - romanen är! Språket är förföriskt i all sin enkelhet, så melodiskt, Du flyter fram genom texten, dess skenbart okomplicerade, egentligen ganska banala, gestaltning av den i Budapest strandade spökskrivaren som förälskad i ett språk ska komma att bedra sin hustru. Eller? Var är Vi? Var börjar fiktionens fiktion, var slutar dess realitet? På vilket djup, befinner oss, på vilken nivå, vems? Vem säger vad, och vem säger sanningen? Vem ska Vi tro på? Vi insveps i textens trolska lindor, bemästras fullständigt av den, får se Oss ljuvt besegrade av den, förförda.
Lyriskt. Lyriskt!

La Bibliofille

Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna

Sorg. Det finns ingenting som är så vackert att läsa om som en djup och stilla sorg. En i det närmaste outhärdlig tyngd lägger sig som ett ok över axlarna, alltmedan sinnena jublar över skönheten i detta blå och svarta själstillstånd. Sorg.
I Fjärilen i min hjärna tar Anders Paulrud avsked av sig själv, sörjer sig själv där han ligger döende i lungcancer, hans baneman, en tidigare hjärntumör till trots. Han reflekterar, minns, och detta på det mest gripande och rörande vis. Han berättar om kärleken till sin pappas vinöda badkappa, som han nu gjort till sin, om sin grå mössa, om hur han efterhärmande Joan Didion i The Year of Magical Thinking gör iordning sina favoritskor, märker dem med orden låt stå så att de sparas, så att han kan ha dem när han kommer tillbaka:

Nästan alla döende vill det.
Återinträda i livet som var. Som pågick ännu bara för några-
[---]
Skorna är så personliga. Man har gått in dem. De tillhör bara mina fötter.
Det är klart att jag måste ha dem när jag kommer tillbaka. (114)

För säkerhets skull stoppar han ner ett paket cigaretter i var sko: de kan ju också vara bra att ha när man kommer tillbaka. (115)
Han blir så djupt mänsklig, så liten av detta. Som ett litet barn, helt oförstående för att det ska komma en tid då han själv inte längre finns där för att ha på sig sina skor, röka sina cigaretter.
Stick i stäv med dess lilla och anspråkslösa format finns det inget litet med Fjärilen i min hjärna. Kanske blir romanen större av vetskapen om att den som författat den inte längre finns i livet, utan faktiskt har gått bort och oss vanliga dödliga veterligen inte kommit tillbaka och iklätt sig sina skor, rökt upp sina cigaretter. Anders Paulrud leker själv med denna tanke i sin bok, funderar på hur det skulle bli om han faktiskt fortfarande gick omkring och levde när boken gavs ut:

Och nu. När jag själv ska dö-
Om jag nu dör. Vid denna tidpunkt, menar jag.
En, trots allt, komisk tanke for upp i huvudet härromdagen.
I mataffären, vid köttdisken.
Tänk om jag skriver färdigt den här lilla boken, som ju mest handlar om den självupptagna sorgen över mig själv, och jag inte dör vid lämpligt tillfälle. Så att säga. Att jag överlever längre än väntat. Då blir det lite konstigt, om jag bara fortsätter med livet. (95)

Kanske, nästan helt säkert, hade man läst Anders Paulruds bok om sorgen över sig själv annorlunda om han inte hade haft den goda smaken att dö innan den gavs ut. Så eländigt egentligen att det är så, att den egna frånvaron är ett slags garant för storheten i det man lämnar efter sig. Så bedrövligt och hjärtskärande tragiskt.

La Bibliofille

Jonathan Littells Les bienveillantes

Den som säger att läsning ingalunda är en fysisk aktivitet vet inte vad den talar om. Det finnes böcker som är sanna träningspass att läsa, och Jonathan Littells Les bienveillantes (De välvilliga) är en av dem. Niohundra sidor lång och ettusenetthundrafyrtiosju gram tung bringar den, sittandes i upprätt ställning och hållandes den i lämplig läshöjd, värk i rygg, skuldror, nacke, axlar, överarmar, underarmar, handleder, handflator och fingrar. Oaktat antal sidor och gram är romanen likaledes skriven på ett sådant übernaturalistiskt manér att också kräkreflex, mag-, käk- och halsmuskulatur får sitt till livs då den inre blicken bjuder bilder av uppsvällda lik, blod, öppna sår, krossade lemmar, sprutande hjärnsubstans, hängningar, arkebuseringar, sperma, avföring, urin, vad har Du. Själen mår dock sämst. Illamåendet går över blott blicken vandrat förbi det för stunden värsta, men själen är beklämd, ledsen, orolig. Intellektet har ju berättar för den att romanen på många sätt är dokumentär och att, trots att den faktiska intrigen inte ägt rum på riktigt, det med största sannolikhet gick till så som berättaren beskriver under Andra Världskriget och Förintelsen. Dusterna med romanen och dess våldsamhet, råhet och brutalitet var mig rimlig tilldess Les bienveillantes huvudperson doktor Aue ankom Auschwitz. Där var vi för två år sedan, Min Man och jag, vi har gått på de platser där Aue går, vi har sett de platser, om än raserade, nu ruiner, Aue beskriver, och jag mådde dåligt, blev så beklämd att jag inte klarar av den ensamhet som ändock råder på ett halvfyllt tåg, utan måste rusa av och ringa till Mannen: "De är nu där vi var och jag mår så dåligt!". Samma sak på lunchrasten, måste fly måltiden för att spräcka beklämnings- och paniktrollet hos Kära Vännen och Kollegan. Inte ens en språkbarriären förmådde skydda mig från kraften i fusionen mellan textbild och minnesbild.

Någon ursäkt är det inte doktor Aue framför, snarare ett avväpnande försvar inför allt hat, allt agg som han upplever att den tyska nationen förvisso gjort sig förtjänt av, men drabbar den alltför onyanserat och urskiljningslöst. Man måste förstå, anser han, att rollerna lika gärna kunde ha varit de ombytta, att de tyska soldaterna och officerarna inte handlade av ondska, utan för att de måste, det var deras plikt, hur hemsk den än var. Och nästa gång kan det vara Du som står där.
Jonathan Littell leker med denna tanke på tillvarons slumpmässighet, vrider i det närmaste omärkligt berättelsen mot en förskjutning som gör att romanen i sin helhet, som sådan, kommer att gestalta, kommentera denna tes. Och så står vi då där med skägget i brevlådan, in flagrante delicto. Det kunde inte bara vara Du, det ÄR Du. Det är nästan lite metafiktion, vilket vi älskar.

Men. Men, men, men... Varför den där tråden i berättelsen, som fråntar den allt dess allvar, dess trovärdighet, dess karaktär av vittnesskildring? Som yttermera visso fyller en funktion, om än en tvivelaktig sådan, men som i någon mån berövar en i alla andra avseenden majestätisk roman en smula av dess... värdighet?
Hur länge skulle jag inte kunna orda om niohundrasidingen? Invändningen ovan åsido tillhör Jonathan Littells Les bienveillantes en av de få böcker som känns viktiga att läsa, för att den har någonting substantiellt att berätta och gör så med trovärdig röst. För denna roman bör Ni icke rygga.

La Bibliofille

Retro: Marie Hermansons Svampkungens son

Marie Hermanssons Svampkungens son började ganska trivsamt. Svamp är trevligt och skog är trevligt och torp i skogen är trevliga, så vad innehållet anbelangade fann jag ingenting att invända mot, även om det stilistiskt fanns mycket att önska. Jag är ju som bekant en människa som tycker om att leva farligt, därför såg jag ingen anledning till oro, utan fortsatte orädd min läsning.

Några sidor. Nästan omärkligt spred sig ett allt större obehag inom mig ju fler sidor jag avverkade. En detaljerad exposé över händelseförloppet kommer nu att ges, inga som helst hänsyn till huruvida för handlingen avslöjande detaljer avslöjas eller ej kommer att tas. Bara så att Ni vet. Må Ni därmed anse Er varnade.
Fader och Son förälskar sig båda i En Före Detta Fotomodell som medelst sportbil anländer sent till en svampexkursion. Fadern erövrar Den Före detta Fotomodellen, som avlider efter att ha ätit en giftig svamp som Sonen gett henne i ett försök att stjäla henne från Fadern, detta i tron att svampen var ett afrodisiakum. Sonen, i sin sexuella okunnighet (de enda flickvänner han haft har uteslutande bestått av damer på porrplanscher), tar förgiftningskonvulsionerna som tecken på djup upphetsning från hennes sida och då ambulans anländer står hon utom all räddning.
Fadern var den som sade till Sonen att svampen hade en sexuellt stimulerande effekt på kvinnor, och då Sonen luskar ut att Fadern lurat honom får han en chock: "Han hade gjort mig till mördare när jag trott att han skulle göra mig till älskare" (s. 142)! Djup skam fyllde min lekamen inför denna gräsliga formulering!
Fadern reser tillbaka till Frankrike dit han och Den Före Detta Fotomodellen flyttat, varpå Sonen söker upp Modern som han inte sett sen han var liten och som bor i Göteborgs skärgård. Fast det var så länge sedan de sågs blir Modern inte alls förvånad när han kommer: "Så du har äntligen hittat hit [...]. Hade jag vetat att du skulle komma skulle jag gett dig den andra makrillfilén. Nu fick katten den." (s.169). Hon är så lugn att hon bara någon timmare senare avslöjar att Sonen inte är son till Fadern utan till någon suspekt sjöman.
På ön träffar Sonen en tjej, som visar sig vara Agneta Bengtsson hemifrån och som som genom ett trollslag har förvandlats från Grå Mus till Kalaspingla. Sonen vill ha henne stenhårt, men när han äntligen ska få till det med henne vågar han inte ha sex med Agneta, hennes lustfyllda böljande kropp får honom att minnas Den Före Dettas Fotomodellens dödskramper, "Allt jag rör vid dör" (s. 205) mumlar han. HOLLYWOOD! Han lägger dock alla skrupler åt sidan så småningom, och litteraturhistoriens mest komiska kopulering genomförs: "Jag drog av mina kalsonger, tog henne i famnen och i en enda rörelse rullade jag upp på henne, sjönk ner mellan hennes lår och försvann in i något oändligt mjukt, fuktigt och varmt. Hon höll sig fast i mig som en djurunge" (s. 209).
Tillåt mig skratta mig fördärvad.
Allt går sedan mycket fort. Fadern kommer hem från Frankrike, till synes alldeles nedbruten av ånger för det han gjort mot Sonen, och ska ta livet av sig med flugsvamp, men Sonen, som hela tiden haft för avsikt att hämnas på Fadern genom att låta honom falla på eget grepp och förgifta honom med samma svamp som förpassat Den Före Detta Fotomodellen till de sälla jaktmarkerna, hindrar honom. Han har alldeles glömt sina tankar på hämnd, men flyttar ändå tillbaka till Modern och ön. Sonen talar inte om för Fadern att det inte finns några blodsband dem emellan, men däremot att han ska gifta sig med Agneta. Fadern utvecklar i sin botfärdighet en allergi mot svamp "och under resten av sitt liv åt han inte en endaste liten kantarell" (s. 234).
Handlingen i Svampkungs son är helt otroligt bisarr, och om John Kennedy Toole eller Erlend Loe hade skrivit denna bok skulle den ha kunnat gå till världshistorien som något av det roligaste man kan läsa. Men i kombination med Marie Hermanssons stilistik och genreval blir det inget bra, bara patetiskt och fånigt. Jag skrattar ÅT henne, inte MED henne, jag som inte ska skratta alls! Eller? Intrigen går stick i stäv med berättandet, och det kan aldrig komma något gott ur en sådan mixtur, olja och vatten kan ej blandas. Det viktiga är inte VAD som händer, utan HUR det händer. Det är så synd på den berättarpotential som Marie Hermanson faktiskt tvivelsutan har!

La Bibliofille

Måndaglig experimentsslöjd XII

Vad är en text? Spörsmålet dryftades i det oändliga under min tid i den akademiska sfären, och summan av kardemumman blev att allting kan vara en text, en text kan vara allting. Likaledes språkades det mycket kring konstarternas gränsöverskridande symbioser, det intermediära kallat? Jag minns ej längre. Också är det alltigenom oväsentligt, ety jag i mitt utförskande av litteraturens potential åt Er, medelst porträtt från egen täppa, komponerat ett floralt bildpoem intertextuellt döpt Elegi över en förlorad sommar. En text? Lyrik? Jag frågar Er.

Elegi över en förlorad sommar

La Bibliofille

Retro: Mircea Cărtărescus Nostalgia

Konst. Litteratur som konst. Att läsa litterär konst. Det är något särskilt med det... En typ av läsning som är väsensskild från många andra läsarter i det att den mer tilltalar våra estetiska sidor än slår an några känslosträngar. Därmed inte sagt att det ena utesluter det andra, särskilt som man med nödvändighet reagerar emotivt på en estetisk upplevelse, jag menar snarare att komposition har företräde framför innehåll i en viss typ av litteratur.

Mircea Cărtărescus Nostalgia var i sanning en fröjd att läsa för en skönhetstörstande ande som jag själv. Det är med högaktan jag minns den, framför allt som komposition, eller konstruktion om man så vill. Det sätt varpå Cărtărescu presenterar sin text väcker en beundran hos mig som ett fåtal författare, främst av dem Georges Perec, tidigare gjort. Hans stil (i den mån den överlevt transponeringen från rumänska till svenska) är hypnotisk, rik på liknelser och metaforer, men ändå saklig och redogörande. Detta i kombination med ett magisk-realistiskt innehåll skapar ett vemod, en nostalgi, i texten, som många gånger blir direkt hjärtskärande (läs Nostalgias prolog "Revolvermannen" och döm själva). Berättaren har läsaren helt i sina händer, han byter efter eget godtycke perspektiv, än är det "jag", än "hon" än "han", vi dras med i drömvirvlarna, för att i nästa sekund brutalt väckas av ett "Har du glömt mig, käre läsare? Det är jag, berättaren" (s.309) - spindlar väver sina nät.
De metafiktiva inslagen, alltså de inslag som på något sätt kommenterar textens tillkomst, dit kan väl berättarens erinran om sin existens räknas?, i Nostalgia är något som jag verkligen älskar boken för. De är inte många, men de är så mästerliga att man hisnar. Jag skulle här kunna berätta om ett av mina absoluta favoritställen i boken, men det tänker jag inte göra. Ni får läsa själva (från s.299 och framåt för den som är otålig, men en helhetsbild av romanen rekommenderas). Jag säger bara såhär: där finns ett frö till en utsökt mise-en-abyme (där en mindre upplaga av en ursprungsbild återfinns i sig själv i all oändlighet) och en av litteraturens präktigaste narrativa metalepser (ett fenomen som uppstår i en narrativ situation då gränsen mellan två olika narrativa nivåer på ett förnuftsvidrigt sätt överskrids)! Så fick jag användning för de termerna också, äntligen!
Jag brister i att beskriva Nostalgia på ett sätt som inte förfelar romanens storhet. Jag minns den som i en dröm, och skulle mycket gärna kasta mig över den ännu en gång, men... om litteraturen är evig, är livet alltför kort. Jag hastar vidare mot nya litterära erövringar, med Nostalgia i tacksamt minne bevarad.

La Bibliofille