Jonas Karlssons Den perfekte vännen

Om den oroande känsla  Jonas Karlssons Den perfekte vännen väcker i mig tänker jag först att den kommer av ett slags föreställning om någonting gränsande till det ofullkomliga, tarvliga, oskickliga (janteska tankar om att en skomakare skola bliva vid sin läst och skådespelaren vid sin scen uppfyller mig) och lite småpretto, men får strax  erkänna att herr Karlsson istället i sin på Det andra målet följande novellsamling istället med en oskuldsfull  men icke desto mindre retfull fjäder är och pillar på själsdomäner man helst låter vara, inte så gärna gör entré i. Detta med den söderbergska obotliga ensamheten och det camuska främlingskapet, ånyo, barriärerna mellan människor som novellerna gestaltar: om den hårfina gränsen mellan samförstånd och skepsis, fientlighet même, om hoppets och övertygelsens utflykt till högre sfärer i de sociala hierarkierna, om uddahetens provokation, om linjen mellan vara och icke-vara, om huruvida kollektivets sanningar går före individens, om individens utrymmestagande i gruppen, om den erfarenhetspräglade perceptionen, om förställningens fängelse och brottet mot konvenansen som en oförklarlighet, om det tysta samförståndet, om vänskap mellan främlingar och främlingskap mellan vänner, och om foglig men någonstans ändå djupt motvillig underkastelse under en bossig och förgivettagande dominans.

En den lättaste förskjutning och åtskruvning och återigen åtskruvning av de högst ordinära kontexter och miljöer som texten avstampar i och man fylls av Den Där Vämjelsen och Det Där Obehaget och Det Där Totala Igenkännandet inför lakunerna, rämnorna, revorna i den mänskliga samvaron, interaktionen, inför erkännandet av hur lite det krävs för att Den Där Fientligheten ska uppstå och som en mörkgrå dimma sprida sig i utrymmet mellan två personliga sfärer mellan vilka det tidigare löpt som en autostrada – eller i alla fall en liten skogsstig – av enighet och överenskommande och annat vänskapligt och medmänskligt. Och som en gestaltning av detta förhållande, av dessa ögonblick då man medvets om en förändring i de mellanmänskliga stämningarna, varseblir att man som människa just i stunden är en ö, står som den främmande eller den förfrämligande, dyker Namn upp – Håkan Larsson, Magnus Gabrielsson – som markörer, som något bekant men som i helheten inte går att inrangera, uppmåla som enskild gestalt med en övergripande sammanbindande funktion, utan som en symbol för just Ögonblicken, Stunderna då tiden liksom stannar och lakunen identifieras.

Det finns ingenting av det sociala spelets komplexitet i novellernas stilistik, i meningarnas utformning och i ordvalen, där råder rakhet och enkelhet, och tonen är tillbakalutad och avspänd, har inget alls av den Hufvudstadspretentiositet som i förstone fruktades. Den perfekte vännen  är sant god, har ett understundom svårbekämpat sidvändarsug, hör till den typ av bok man vill ha i händerna de stunder då man känner för någonting underhållande och lättsmält, men välskrivet och med substans -  S C H Y S S T litteratur.

La Bibliofille