F. Scotts Fitzgeralds Den store Gatsby

Den store Gatsby (The Great Gatsby)
F. Scott Fitzgerald
Översättning: Christian Ekvall
Bakhåll förlag

9789177423188

Det hände sig en dag att jag satt och diggade Sam Levines grymt svängiga bit Charleston och Ni vet hur tankarna tenderar vandra, rätt vad det var hade jag den likaledes grymt svängiga partyscenen ur Jack Claytons filmatisering av The Great Gatsby från nittonhundrasjuttiofyra med Mia Farrow och Robert Redford på näthinnan, varvid jag så intensivt önskade att jag var en så där tjusig charlestonbrud med ondulerat hår och fjäderpannband och långa pärlhalsband och fransklänning och då och då gick på sådana där glammiga fester med storband och do the shimmy shimmy shimmy att jag inte kunde annat än välja F. Scott Fitzgeralds Den store Gatsby i Christian Ekvalls översättning när det var dags för litterärt nyval.

Good shit, most def good shit om man får lov att bruka det anglosaxiska språket på det viset i svensk text. Att Den store Gatsby är en klassiker och någonting i särklass står tydligt klart efter bara några enstaka rader - hatten av för Christian Ekvall som förefaller ha gjort ett utomordentligt översättningsjobb, ingen haltande källspråkstransparens där inte, istället ett jämt och naturligt textflöde utan gropar och farthinder -, svårt att sätta fingret på varför. Det som stannat hos mig, det som jag minns Den store Gatsby för när dagar och veckor lagts mellan mig och texten är främst berättarens - Nick Carraway - outsagda, blott av ton och distans till det berättade framträdande, position gentemot den värld (blott skenbart bekymmersfri och lättsam ska det visa sig) han skildrar och som han själv är en del av. Om Nick Carraway någon gång sant och uppriktigt eftersträvat ett liv i tjugotalets jazziga jetsetliv vid Jay Gatsbys, Tom och Daisy Buchanans och Jordan Bakers sida, så döljer han det väl. Den Nick Carraway som talar i Den store Gatsby har landat tungt, bragts ur varenda dröm och illusion som tanken på ett liv i West Egg och aktiemäklandet i New York någonsin väckt inom honom och desillusionen (måhända den av mig inlästa under påverkan av Christian Ekvalls breddande och fördjupande efterord) ligger som den mest gynnsamt effektfulla barlast över hela texten. Det handlar inte om ironi eller ens om att vara blasé, inte blott om uttalad besvikelse utan mer så om en ren och skär posttraumatisk effekt av en ominetgången föreställning, av en brutal och förkrossande insikt: en ryggradsavspännande, muskelavslappnande, underkäkstappande och alluppfyllande tomhet. Som om allt det Nick Carraway berättar om, som om allt det han upplevt och sett i jetsetarnas närhet nu betraktas i ett ovanfrånperspektivt där allt ter sig oförklarligt innehållslöst, omöjligt att återförse med verkligt känsloengagemang, där det enda som tycks förmå ge eko mot den glättiga ytan och fasanden under vilka den undertryckta falskheten och oäktheten bubblat och sjudit i all hämning, är glimtar av saknad på ett personligt plan, saknad av Jay Gatsby, det och den enda som i en postläsning av Den store Gatsby framstår som genuint och äkta, trots att också denne man de facto är romanens främsta konstruktion, bländverk.
Kontrasten mellan berättarens desillusionerade positionering och romanmiljöns och tidens förmenta tjusighet, bland gräddgula bilar, the shimmy shimmy shimmy, flödande champagne, storband, charleston, flådiga villor, gröna gräsmattor, swimmingpooler, utflykter in "till stan", spontaninköp av gulliga hundar, allt det som utgör själva sinnebilden av det amerikanska tjugotalets bekymmerslöshet är det "som gör det" i Den store Gatsby. Frågan om huruvida denna avgrund mellan berättare och den tid och miljö i vilken han framlever, den effekt som retrospektionen har på myten om tjugotalets glammighet, är någonting ursprungligen inskrivet av F. Scott Fitzgerald eller om det är en stilistik som säger mer om översättaren än om författaren (man kan ju, som målspråksläsare, aldrig så noga veta) känns i ärlighetens namn irrelevant, överflödig, liksom retorisk, som ju romanen själv i sitt sista andetag förtäljer om detta med trons och drömmarnas omöjlighet, själva den insikt som bekräftar tonen i Den store Gatsby, den liksom luftutpysta, som någonting ursprungligt, i det närmaste tematiskt:

Som båtar mot strömmen kämpar vi framåt och drivs ständigt tillbaka till det föflutna. (190)

Sålunda tänker Nick Carraway då han återvänder hem igen, till Västern som han kallar det, ty efter Gatsbys död förmår hans ögon inte längre återställa hans numera förvrängda och hemsökta bild av West Egg. Han föreställer sig numera, säger han, byn som i en nattmålning av El Greco:

[E]tt hundratal hus, alldagliga och groteska på en och samma gång, hukar sig under en dyster och hotfull himmel och en glanslös måne. I förgrunden kommer fyra män i frack högtidligt gående längs trottoaren med en bår mellan sig. På båren ligger en kraftigt berusad kvinna i vit festklänning. Handen som dinglar över kanten på båren gnistrar kyligt av juveler. Med allvarliga miner svänger männen in vid ett hus - fel hus. Men ingen vet vad kvinnan heter, och ingen bryr sig. (185)

Till denna bild läser man sig alltså fram i Den store Gatsby, sida för sida, detalj för detalj, till dess Nick Carraway i dessa få rader sammanfattar det som kommit att bli hans sanning om West Egg, målar upp hela sin bild, den sanning som i mycket motstrider hans tidigare föreställning om denna by, om hela ostkusten som någonting Västern överglänsande (185). Effekten är orgiastisk, släpper lös en hel kaskad av bildsekvenser som lägger hela Den store Gatsby på plats, slutgiltigt förklarar texten som den absoluta defloreringen och avglorifieringen av en tid bra mycket mer allvarsam än den till det yttre vill ge sken av.

La Bibliofille