Ioana Pârvulescu
Översättning: Jeana Jarlsbo
2244
9789186729004
Som ingen annan roman jag tidigare läst får Ioana Pârvulescus Livet börjar på fredag mig att reflektera över mig själv som läsare och över den läskultur, och inte minst litterära tradition!, jag är danad i. Inför denna text är jag som en jakthund, nosar spår, rycker och sliter i kopplet och vill rusa åstad och stöta upp villebråd, lokalisera, också anta jägarens gestalt och pricka detta litterära vilt med min bössa. Jag tror mig ständigt ligga steget före, vara säker på att ha genomskådat, veta vad jag har att vänta mig av vart textavsnitt, vart och ett med sin berättare - läkardottern Iulia Margulis, budpojken Nicu, polischefen Costache Boerescu, den mystiske främlingen Dan Creţu för att nämna några - och sin specifika berättarteknik. Jag tror mig veta varthän det barkar när jag i Iulia Margulis dagboksanteckningar läser om hennes kärlek till Alexandru, jag tänker övermodigt detsamma när Petre hittar två till synes livlösa män på väg hem från sitt is- och vedhuggarvärv invid sjön, liksom när jag läser om hur lille Nicu mol allena försörjer sig och sin psykiskt sjuka mor, hela tiden när jag en föreställning om en kommande tragedi, en melodram och jag fantiserar om klassiska och traditionella upplösningar, såsom jag läst dem i litteratur som är skriven under artonhundratalets senare hälft, något tidigare än årsskiftet artonhundranittiosju-artonhundranittioåtta då Livet börjar på fredag utspelar sig.
Men intet vet jag om Livet börjar på fredag, detta i sin stillhet, sitt lugn ändock så myllrande och sprittande romanvilt som inte följer några gängse stigar när det gäller att uppfylla genrerelaterade förväntningar, utan istället går sin egen snillrika, i förhållande till den ickefiktiva verkligheten mer kredibil väg. En väg längs vilken man inte alltid, till skillnad från i fiktionens värld, generellt vare sig kan, ska eller bör förvänta sig svar på var fråga som ställs, inte bör stå parat för klara och tydliga upplösningar på var knut och ej heller lurpassa efter komplikationer, problematiseringar och gåtor i vart texthörn. Ty sådan är inte världen, ergo Läsarens extratextuella värld, den till vilken denne återgår då bokmärket placerats mellan två blad och artefakten tillfälligt lagts till vila på nattduksbord. Sådan var icke heller världen, alltså Läsarens icke-fiktiva, anno artonhundranittiosju, åtminstone är det så jag väljer att uppfatta det meddelande jag tycker mig ana avsändas i och med utformning, innehåll och inte minst belägenhet i romanens finalavsnitt (om vilket jag för övrigt, för ovanlighetens skull, inte ämnar avslöja mer än så, läst i ljuset av den övriga texten): det att tiden går, uppfylls av mer eller mindre stora omständigheter som sinsemellan korsar varandra på mer eller mindre besynnerliga vis, aldrig ett ständigt fokus på vare sig det småttiga eller det stora, utan ständigt detta flöde av liv och händelser som sammantagna utgör den i det närmaste überrealistiska text som är Livet börjar på fredag, denna sanna thing of beauty - författaren Mircea Cărtărescu beskriver Livet börjar på fredag som ett sådant i sitt förord - i vilken man, på Ioana Pârvulescus klara och stillsamt framrinnande textflod, kan och borde tillåta sig att för blott sköljas med utan vidare analytiskt engagemang, för skönhets skull, i vars spår följer den ljuvligaste av Bukaresttablåer, utan att mättna skåda den tills den exploderar, kulminerar i ett nyårsfyrverkeri, vars ljusspår och ekon sträcker sig mot framtiden, nästan sekellånga.
La Bibliofille
Men intet vet jag om Livet börjar på fredag, detta i sin stillhet, sitt lugn ändock så myllrande och sprittande romanvilt som inte följer några gängse stigar när det gäller att uppfylla genrerelaterade förväntningar, utan istället går sin egen snillrika, i förhållande till den ickefiktiva verkligheten mer kredibil väg. En väg längs vilken man inte alltid, till skillnad från i fiktionens värld, generellt vare sig kan, ska eller bör förvänta sig svar på var fråga som ställs, inte bör stå parat för klara och tydliga upplösningar på var knut och ej heller lurpassa efter komplikationer, problematiseringar och gåtor i vart texthörn. Ty sådan är inte världen, ergo Läsarens extratextuella värld, den till vilken denne återgår då bokmärket placerats mellan två blad och artefakten tillfälligt lagts till vila på nattduksbord. Sådan var icke heller världen, alltså Läsarens icke-fiktiva, anno artonhundranittiosju, åtminstone är det så jag väljer att uppfatta det meddelande jag tycker mig ana avsändas i och med utformning, innehåll och inte minst belägenhet i romanens finalavsnitt (om vilket jag för övrigt, för ovanlighetens skull, inte ämnar avslöja mer än så, läst i ljuset av den övriga texten): det att tiden går, uppfylls av mer eller mindre stora omständigheter som sinsemellan korsar varandra på mer eller mindre besynnerliga vis, aldrig ett ständigt fokus på vare sig det småttiga eller det stora, utan ständigt detta flöde av liv och händelser som sammantagna utgör den i det närmaste überrealistiska text som är Livet börjar på fredag, denna sanna thing of beauty - författaren Mircea Cărtărescu beskriver Livet börjar på fredag som ett sådant i sitt förord - i vilken man, på Ioana Pârvulescus klara och stillsamt framrinnande textflod, kan och borde tillåta sig att för blott sköljas med utan vidare analytiskt engagemang, för skönhets skull, i vars spår följer den ljuvligaste av Bukaresttablåer, utan att mättna skåda den tills den exploderar, kulminerar i ett nyårsfyrverkeri, vars ljusspår och ekon sträcker sig mot framtiden, nästan sekellånga.
La Bibliofille
Åhå, denna väntar på mig i reservationshyllan på mitt bibliotek. Hörde författaren på bokmässan och blev intresserad, så ännu mer nu..
SvaraRaderaJag har den ganska högt upp i min läshög. 2244 är en intressant nystartat förlag. Eller hur?
SvaraRaderaHermia: gott! Tror inte att Du kommer besvikas!
SvaraRaderaNattens bibliotek: i sanning intressant, det är fantastiskt med förlag som erbjuder en gräddfil bort från den gamla vanliga västerländska litteraturen! Önskar Dig stor läsnjutning!
Ja, Bonniers tvingades att inse att en stor förlagsjätte sällan är bra på att ha detaljkunskap om alla mindre litteraturområden. När Bonniers höll på att bli omkörda på i stort sett Europeiska områden av specialiserade småförlag, så startade de 2244. Det enda problemet med alla de specialiserade småförlagen, är de länder som faller mellan stolarna. Länder som Belgien (t ex Dimitri Verhulst), Nederländerna, Spanien och delvis Italien saknar till stor del representation i den svenska förlagsvärlden, det finns alltså utrymme för fler småförlag!
SvaraRaderaKurt: vi får hålla tummarna för att några företagsamma och drivna själar vågar blunda och hoppa och tätar lakunerna i utgivningsvärlden, så att även de mellanstolsfallna länderna får representation!
SvaraRadera