Polen berättar: Navelsträngen i jorden, red. Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson

Polen berättar: Navelsträngen i jorden
Red. Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson
Översättning Anders Bodegård et alii
Bokförlaget Tranan
9789185133338

Polen i mitt hjärta. Sic est sedan en bussresa genom landet för vad som nu känns som många herrans år sedan. En lisa därför att kunna återvända genom bokförlaget Tranans berättarserie (en dag ska jag skriva en kärleksförklaring till denna serie, men inte just nu) och novellantologin Polen berättar: Navelsträngen i jorden, samlandes sexton noveller skrivna av författare födda under nittonhundratalets senare tid.

Om man får tro samlingens representativitet för hur den polska prosan ser ut nu, i det unga tjugohundratalet, har den narrativa stafettpinnen i Polen greppats av berättare som, till skillnad från de generationer författare som bar Historien som ett öppet sår i bröstet och måste skriva Sorgens Qaddish för att bearbeta, komma vidare, få säga allt detta pulserande smärtsamma och osägbara som alltjämt förblir det polska folkets arv, uppvisar en helt annan... konsistens. Man tycks inte längre skriva ur aska, utan ur betong, måhända kanske inte en helt härdad betong, men någonting som inte är lika sårbart, någonting mindre blödande, mer slutet. Inte så att det skulle röra sig om en större otillgänglighet, men om en annan intention i gestaltningarna av det enskilda ödet, en riktning mot det privata som förvisso också, liksom Förintelseskildringarna, utmynnar i ett slags allmängiltig utsaga om Det Polska Folket, men där man inte, som tidigare, samlats innanför ghettots gränser och koncentrationslägrets strömförande stängsel, utan istället sitter var och en i sin stuga, sin lägenhet, sitt hus, sin omständighet. Man är inte längre bara ett Folk, man är också egna personer, med egen rätt och egna öden. Denna litterära utveckling är ingalunda till det sämre, tvärtom uppvisar novellerna överlag en tillbakalutad, men ändå på tåspetsarna stående aggression, en kaxighet och skitighet som, trots att novellsamlingens titel - Navelsträngen i jorden - tyder på ett sökande efter en förankring i någonting fastare, men också efter en större frihet. Man fäktar vilt omkring sig, revolterar, tycks vilja komma loss från, vidare från någonting, måhända från den upphöjda offerposition som kommit som en naturlig konsekvens av det långa litterära sorgearbete som följt i Förintelsens spår. Ett sökande efter en ställning där man som polsk medborgare kan tillerkännas ett lidande och ett offerskap på en individuell vardagsnivå, inte bara som en av ett folk utsatt för ett av de största brotten mot mänskligheten. En tillåtelse att få häkta av Den Förfelades helgongloria och tillåtas peta, nedstiga, vältra sig i smuts, damm och tabun eller, åtminstone, bara röra sig i mer jordnära omständigheter, få berätta om det egna svåra, det som man vet säkerligen är bra mycket mindre och lättare att bära än tidigare generationers vedermödor, men icke desto mindre svårt, det som är värst för att det är ens egna svåra: få kasta en halv äcklig giffel under bordet, visa upp och känna på sin egen snopp och hata sin far som i Wojciech Kuczocks punkt- och versallösa jävul; tillåtas berätta om de praktiska besvär, det krångel en man och en kvinna kan vara med om när en förlossning tar sin början, trots att de ingenting är i jämförelse med vad mormor och morfar var med om på sin tid, som i Daniel Odijas Sanna historier; skildra en AIDS-sjuk människas fysiska och sociala förfall som i Michal Witkowksis Berättelsen om Jessie; som i Olga Tokarczuks Professor Andrews i Warszawa slänga senare tiders historiska omvälvningar i Polen i erfarenheten och ansiktet på Västerlänningen i ett slags "Här har du!"; bli trött på skiten, Polen, ta färjan över till Sverige och göra skogen till en plats där man promenerar, inte växelvis arbetar för brödfödan och super i sitt anletes svett som i Andrzej Stasiuks Janek. Detta för att bara nämna några av de sexton noveller som ryms i Polen berättar: navelsträngen i jorden, som alla undantagslöst får mig att, om inte per omgående kasta mig på bussen och återigen resa ner genom det utsökt vackra Polen, så åtminstone fördjupa mig i landets moderna litteratur och författarskap. Det kan omöjligt vara annat än mer än väl värt.

La Bibliofille

Han Shaogongs Maqiao

Maqiao (Maqiao cidian)
Han Shaogong
Översättning Anna Gustafsson Cheng
Albert Bonniers Förlag
9789100121143

Hur närmar man sig en by? Om man vill skriva en berättelse om en by för att ge sannast möjliga bild av denna i alla dess avseenden och dimensioner, hur ska man då närma sig den, gripa sig an den? Var börja? Kring vad konstruera texten, hur bygga upp den?

I Maqiao har Han Shaogong valt Ordet som utgångspunkt för sin berättelse om byn Maqiao, dit författarens fiktiva alter ego med samma namn skickades under Kulturrevolutionen i Kina för att skapa ett klasslöst samhälle. Ordlistan är den form som Han Shaogong använder sig av för att förtälja om Maqiao, som allteftersom ord läggs till ord mindre och mindre framstår som en given samling byggnader på en given geografisk position med X antal invånare. Nej, det Maqiao som Han Shaogong berättar om är ingalunda en vilkensomhelstby som Kulturrevolutionen kan fara fram som den vill med, kontrollera och styra, utan om en... slingrande mask, en motvalls käring, som i sin rent praktiska funktion vad avser jordbruk och ägande visserligen anammat de kommunistiska diktaten, men som i övrigt lever sitt eget liv i ordets mest påtagliga - men måhända inte maqiaoska - bemärkelse. Ty det finns i den maqiaoska andan, så som Shaogong skildrar den, ingenting gängse, ingenting som faller inom ramen för det man föreställer sig är vanligt, normalt, sansat, ingen människa som man med bästa vilja i världen kan identifiera med idén om hur en genomsnittsmänniska, en person comme il faut är. Nej, det sjuder av egensinne i Maqiaos persongalleri, viljorna är starka, de kommunistiska framstegsidealen kontrasterar med det maqiaoska sederna och bruken och kynnena, stadslivet med landsortslivet i den lilla byn i Kinas norra del (det finns till och med ett särskilt ord för den fysiologiska påverkan som drabbar Maqiaoborna när de vistas i städer - gatusjuka), inte ens Orden, Språket finns där för Shaogong som en pålitlig riktlinje, också Orden är behäftade med särskilda, ofta direkt motsatta betydelser än de vanligen har, till exempel betyder det att vara vaken inte alls att vara rationell, klar och intelligent, utan tvärtom dum (51). På samma vis berättar Shaogong om ett för Maqiao specifikt, och av denna själv dömt ganska irriterande, sätt att tala kallat gardenia, jasmin, ett tvetydigt tal: mångbottnat, vagt, undanglidande, svävande, både det ena och det andra på samma gång (360). Och på Maqiaos slutsidor skriver Berättaren att [p]å maqiaodialekt utalas ordet "slut" (wan på mandarin) likadant som ordet "början" (yuan). Dessa två tidsmässiga ytterligheter möts alltså i språket. Så när maqiaoborna säger yuan, menar de då slutet? Eller början? (385).

Ganska signifikativt för Maqiao i sin helhet, det där med likljudandet hos orden för början och slut. Är man verkligen kommen till slutet av historien om Maqiao då man vänt det sista bladet? Började berättelsen i själva verket någonsin från början och slutade den i slutet? Låter sig ens byn Maqiao, romanens enda sanna huvudperson, egentligen fångas mellan någonting sådant som versal och punkt, beskrivas med ord, när det så tydligt framgår att byn inte alltid, ofta inte, ens skriver under på någonting så basalt som vad ett ord rent allmänt betyder och hur det används i ett språk eller en dialekt, utan skapar egna betydelser och innebörder?

I Efterord: människan är ett talande djur, men i själva verket är det inte lätt att tala utläser jag ett Berättarens vikagivande för Maqiaos suveränitet, ett Författarens kapitulerande för Språkets överlägsenhet. Språket, Orden tillåter inte att man använder dem för objektivt sanna utsagor och Shaogong tvingas erkänna att den ordlista han skrivit, den bok vari han försökt framskriva något slags fastnaglande sanning om Maqiao i själva verket bara är hans personliga lexikon, som inte kan fungera som måttstock för någon annan (396). Byn Maqiao bllir därmed en symbol för Språket självt,  för dess föränderlighet, dess egensinnighet, dess mångfald, Kulturrevolutionens projekt att skapa ett klasslöst samhälle så som det sker i byn Maqiao omvandlas till en metakommentar till Berättarens försök att i romanen Maqiao försöka tygla detta levande, slingrande och organiska väsen som byn är i ordbokens rigida form, och romanen Maqiao framstår i sin tur som ett uttryck för Författandets omöjlighet, som ju allt Författande i någon mån alltid är beskrivande av en antingen fiktiv eller reell verklighet och Språket bara kan användas subjektivt för att avslöja de berättelser som ligger dolda bakom orden (396). Han Shaogong - Berättaren, Författaren - måste till syvende och sist icke-skriva sin ordlista, sin roman, ogiltigförklara den såsom sanningssägare och - inte utan ett visst vemod, en smula sorg -  uppmana sin läsare att, med en hänvisning till ett alldeles visst klassrumsexperiment, glömma den ömsom frustrerade, ömsom irriterade, men genomgående häpnadsslagna, ömsinta och kärleksfulla läxa han i Maqiao lärt oss om Maqiao.

La Bibliofille 

Sofi Oksanens Stalins kossor

Stalins kossor (Stalinin lehmät)
Sofi Oksanen
Översättning Janina Orlov
Bazar Förlag
9789170281891

Tankeflugorna surrar runt i täta svärmar, vill flyga bortom ord som beskriver Stalins kossor som en ätstörningsroman, feministisk roman kommenterande snedvridna kvinnoideal, samhällskritisk roman behandlande den estländska människans lillebrorskap under ett fördomsfullt Finland och dylika andra, alls icke vare sig inackurata eller ointressanta (men måhända en smula slitna, lite förenklande och allltför uppenbara?) slagkraftiga enradingssammanfattningar som sammankomponerats à propos denna Sofi Oksanens debut. Flugorna (andra skrivelsen om ett Oksanenskt verk och återigen flugor!) vill istället klafsa runt lite överallt i romanen, vill riktigt grotta ner sig i den vämjeliga skit - sovjetisk som estländsk som finsk, nutida som historisk, personlig som släktelig som allmännelig - som Oksanen framskriver i Stalins kossor, och spekulera lite i hur i hela helsike stackars Anna, vår romanhjältinna, hamnade med sitt bulimiska huvud i holken (om jag tillfälligtvis får lov att uttrycka mig så oaktsamt).

Jag tänker på detta med tregenerationsberättandet i Stalins kossor, detta att Annas berättelse, som äger rum i en tid då Estland är självständigt, varvas med skildringar av mormodern Sofias liv under Sovjettiden, modern Katariina historia som sträcker sig över tre tider, det sovjetiska styret, frigörelsen och självständigheten, funderar kring vad denna tredelning kan ha för funktion sett i ljuset av Annas ätstörning, på ett plan som ligger djupare än förklaringen att Anna blir bulimisk som ett resultat av att hon av sin mor tvingas förtiga sin estiska bakgrund - någonting fult och dåligt -, att den snygga och åtråvärda kropp hon lyckas skapa sig genom att stenhårt kontrollera sitt matintag och -kvittgörande är ett sätt att väga upp för att hon i det fördolda är en simpel Rysshora (tydligen, enligt finländsk fördomsstandard, åtminstone så som modern Katariina lär ut den). Vad har Annas mormor Sofia med Annas sjukdomshistoria att göra, vad har öfverhufvud den del av romanen som förtäljer om mormodern och hennes släkt i under mitten av nittonhundratalet att göra med Annas sjukdom och hennes dysfunktionalitet?

Stalins kossor, det ska tydligen vara getter det. Spännande. Alla möjliga konnotationer och metaforer kommer framsurrande när jag tänker på titeln i förhållande till Annas bulimi. Både kor och getter idisslar, stöter upp den föda de äter och tuggar om den, men behåller den inomsystems, så att säga. Geten som ett magert beläte, Kossan som någonting stort och klumpigt, inte sällan använt pejorativt om Kvinnan. Get - Kossa - Kvinna, i den ordningen, en romanutveckling. Att svälja som en metafor för att tiga om någonting, att tiga om vem som gömmer sig var, om sitt ursprung, om vad man bokstavligt talat har i sitt bagage, detta att inte berätta, att undanhålla information, det upptar en stor del av den text som är Stalins kossor, är en av romanens viktigaste överlevnadsstrategier, fungerar väl för mormor Sofia - Geten (mager av svält och idisslandes hemligheter) - under sovjettiden och också i romanens nutid, är mindre funktionell, men ändock en smula skyddande och smart för Katariina - som blir en Kossa, påhängs detta epitet (min personliga tolkning, texten påstår aldrig någonting dylikt) i den stund hon lämnar Estland bakom sig för att istället bosätta sig i Finland, - som aldrig känt till någonting annat, som fått tigandet och smusslandet med modersmjölken och har detta beteende integrerat i sitt system, som levt i ett samhälle där dito praxis är gängse och likt en katt kan identifiera faror och anpassa sig därefter. Men Anna växer delvis upp med någonting annat, i ett Finland där klimatet är ett annat, där det (åtminstone för de flesta) fungerar annorlunda och för henne blir idisslandet en omöjlighet, ty i Anna är det inte i förtigandet av information som är det primära, istället är det fråga om att dölja Det Skamliga, det estniska arvet - Rysshoran. Hon förmår tiga om ursprunget, men inte att svälja allt, behålla allt i systemet. Hon behöver utloppet och använder matmissbruket, kräkningarna och laxativen som ett sätt att hantera inomhållandet av Det Som Inte Får Sägas Högt, Det Som Måste Döljas, Det Som Är Skamligt. Och detta, att finna ett sätt att leva med Horan i sig, det är att vara Anna, att vara Kvinna. Anna beskriver det i romanens slutrader så här:

   Resan är gjord. Jag är framme. Jag är hemma. Jag kan älska och gå i säng med samma människa som jag kan tala med. Och detta är det bästa jag förmår, ren bulimarexi utan ombytliga perioder.

   Min sköra spetsiga benstomme vilar mellan svarta lakan för att orka magra också nästa dag. Man är tvungen att vara, anpassa sig och överleva. 50 kilo är överlevnad. Enligt min läkare är jag ett biologiskt under. Min hormonbalans har inte rubbats. Jag kan få barn. Vilket skämt! Vilket garv! (438)

Kvinna, kan få barn, javisst. Skämtet, garvet, är det situationens utvecklingspotential Anna ser där? Att hon från att vara en mager get kan bli en gravid kossa? Och vad är det i så fall för en typ av kvinna som följer på detta kossliga tillstånd? Vilken typ av Kvinna är en Mor? Med vilka föreställningar är Kvinnan som Mor behängd? Kvinnan som en madonna, horans antipod? Är det i denna osannolika utsikt, Kvinnan som någonting upphöjt, i att kunna bli detta omöjliga, som Anna ser den största komiken? 

Flugorna surrar oavlåtligen - hjärtat slår ånyo Oksanen..! Oksanen..!

La Bibliofille

Agneta Pleijels Syster och bror

Syster och bror
Agneta Pleijel
Norstedts förlag
978913022390

En familjehistoria, så kallas Agneta Pleijels trilogi bestående av Drottningens chirurg, Kungens komediant och Syster och bror. I ett efterord – snillrikt kallat eftertankar - till trilogins sista del, tillika föremålet för denna skrivelse – just Syster och bror, som ytterst handlar om kärleken mellan den dövstumme Albert Berg och hans syster Helena  – låter författarinnan Agneta Pleijel funderingarna kretsar kring den genreindelningsproblematik som uppstår då man författar romaner utifrån ett dokumentärhistoriskt stoff, kring själva den krock mellan verklighet och fiktion som uppstår då grunden för det framberättade är sann och kan kontrolleras gentemot en hel rad olika källor, medan själva gestaltningen av det (i detta fall) historiska skeendet, tankar, känslor, utsagor och annat som det inte finns dokumentära belägg för med nödvändighet måste betraktas som fiktion.

Måhända är genregränserna i fallet Syster och bror flytande och otydliga, texten fungerar ypperligt väl ändå, vilken ingång man än väljer att angripa den från – den strikt fiktiva eller den mer dokumentärt hållna. Gestalterna är tecknade på ett sådant sätt att man, trots att de på intet vis står utan trovärdighet utan tvärtom framstår som runda och äkta, ändå inte lockas att betrakta dem som sanna avbilder av verklighetens förlagor, utan som just gestaltningar. Och gestaltningen är alltigenom skön, embelliserar den fördjupning i det privata historiska skede som berättas fram, levandegör för läsaren det kulturliv som låg för handen vid den tid under vilken romanen utspelar sig.

För mig är de dokumentära dragen i Syster och bror inte mer än en kuriositet. För mig är Syster och bror i förstone berättelsen om Familjens sönderfall, ett sönderfall avhängigt av Tidens okuvliga gång, ödets nycker och ironier och individernas dragningar åt skilda håll, deras egna kynnen, viljor och vägval. Det sätt varpå Agneta Pleijel skildrar detta, de enskilda ödena, vars och ens missriktade välvilja gentemot nästan, vars och en lönndoma motreaktioner mot denna densamma välvilja som de är föremål för, vars och ens tillkortakommanden och besvikelser, hur allt detta söndrar och härskar i familjen, är tveklöst det som får mig att akta Syster och bror - berättelsen om den lyckliga och fungerande familjens omöjlighet, hur det alltid finns någonting som står i vägen för den totala samhörigheten, hur någon alltid blir tycks bli lidande, falla offer, hur mellanrummen mellan människorna alltid tycks avgrundsdjupa, hur mycket man än anstränger sig för att överbrygga dem - som ett litterärt verk. Det är beklämmande att läsa om centralfigurerna i Syster och bror, om familjen Berg. I sanning beklämmande att genom texten åse hur syskonen Albert och Helena Berg plågas av att de inte kan höra och höras av varann, av att broderns handikapp hindrar dem från att uppnå den innerliga gränslöshet sig emellan som de båda längtar efter och behöver. Dövheten och stumheten är överhuvud centrala för förståelsen av hur familjen Berg söndras, ty i avseendet att höra och att göra sig hörd: Albert genom sitt fysiska handikapp som dövstum, Helena genom att svälja den förtret och bitterhet som skapas av att det inte tas någon hänsyn till vad hon önskar av sitt liv, fadern Isaac genom att han i empatiskt avseende är döv för allt annat än att kompensera för den förlust det innebär för sonen att inte ha tillgång till musikens lycksaliga rike och att göra det han bestämt sig är rätt för den övriga familjens väl och ve och modern Lina genom att hon står stum inför makens dominans och därmed också döv för barnens känslor och behov. Skadan som härigenom uppstår är irreparabel och skapar ett stort hål som bara vidgas allteftersom tiden går, med tillryggalagda geografiska avstånd som ytterligare holkar ur, med döden som skiljer åt och med nya, yngre familjekonstellationer till vilka det ickefunktionella och individens isolation i den samhörighet som ska vara den största av alla liksom nedärvs och posttextligt fortplantar sig genom generationerna. Man riktigt isar och förstenas inför allmängiltigheten i denna bergska katastrof, inför hur den obarmhärtigt rasar vidare, också efter textens sista punkt.
Som sagt, understundom beklämmande läsning är Syster och bror, men också ljuv, som Agneta Pleijel för pennan så milt och varsamt. Kanske är det genom detta försiktiga handskande med Albert, Helena, Isaac och Lina Berg som Författarinnan tydligast avslöjar att Syster och bror, liksom Drottningens chirurg och Kungens komediant är mer än fiktion, att det inte är om vilka romangestalter, vilka människor som helst det handlar, utan om Familjen

La Bibliofille

Begär i allmänbildningens namn

Snokar mig igenom Nätbokhandeln på jakt efter Den Perfekta Födelsedagspresenten. Finner mycket, lika mycket födelsedagspresentslämpligt som Böcker jag vill ha själv. Det är som det brukar vara, föga förvånande. Slår mig med särskild häpnad och ohämmat habegär gör emellertid fyndet av Joe Saccos politisk-dokumentära seriereportage, utgivna på Ordfront respektive Epix förlag :

Gaza: fotnoter till ett krig

Palestina - Ockuperad nation: rapporter från Gaza och Västbanken

Gorazde: rapport från en FN-skyddszon under kriget i Bosnien 1992-1995



Fixaren: en historia från Sarajevo

Snyggt, intressant. Jag tror (och tycker mig minnas ha trott någon gång tidigare, kan bara inte minnas à propos vilken titel eller i vilket sammanhang) att denna litterära form skulle kunna häva min sedvanliga faktaabsorbtionsoförmåga, faktiskt få mig att minnas omständigheterna kring Krigen, Konflikterna. I synnerhet Gorazde: rapport från en FN-skyddszon under kriget i Bosnien 1992-1995 lockar. Vill veta. Vill förstå.

Vill ha själv. Vill ge bort.

La Bibliofille

Ja, kanske det

"Att skingras" betydde uppenbarligen att dö.

   [...] Uttryck som att dö, avlida, falla ifrån, gå hädan, vända näsan i vädret, kola, ramla av pinn, stryka med, krepera, dra sin sista suck eller gå till de sälla jaktmarkerna verkar jämförelsevis förenklade och ytliga. De kan inte alls förklara processen på samma exakta, tydliga och detaljerade sätt som ordet "skingras". När livet är över lösgörs och sprids alla de olika komponenter som tillsammans har utgjort själva existensen. Köttet och blodet förruttnar och omvandlas till lera och vatten eller förångas till luft och moln. Eller så slukas det av insekter och förvandlas till höstsånger, sugs upp av rötter och blir till färgglittrande blomblad och gröna grässlätter som sträcker ut sig i en formlös oändlighet under solen. När vi studerar naturens mångfald av sprudlande livsformer blir vi medvetna om alla möjliga sorters svaga ljud och dofter, som till exempel skymningens svala och aningen fuktiga gulddimma som driver fram och tillbaka under de gamla lönnarna. Vi vet att härinne döljer sig liv - otaliga tidigare liv - vi vet bara inte vad de kallas.

   I samma ögonblick som deras hjärtan slutar slå skingras deras namn och historier till fragment av mänskliga minnen och legender, och inom bara några år har de upplösts i människohavet och kan aldrig återställas igen.

   Årstiderna växlar och klockans visare roterar, men kroppar skingras enligt en irreversibel bana som visar tidens oinskränkta makt. Termodynamikens andra lag handlar om entropi: varje välordnad organism kommer så småningom att upplösas och övergå till ett oorganiserat tillstånd av fragmentering, likhet och isolering där det inte existerar någon skillnad mellan en död kropp och jorden den är begravd i [...].

   Motsatsen till att skingra är naturligtvis att ansamla eller föra ihop. Sammanförandet är en förutsättning för existensen, för själva livet. Blod och energi förs samman och bildar människor; moln och dimma förs samman och bildar regn: lera och sand förs samman och bildar sten; ord och meningar förs samman och bildar tankar; dagar förs samman och bildar historien; människor förs samman och bildar familjer, politiska partier eller imperier. Så fort den sammanhållande kraften försvagas närmar sig döden. Ibland är det så att ju mer saker sprids och blomstrar - ju mer de överskrider gränsen för sin förmåga att bevara livskraften - desto svårare blir det för dem att hålla ihop.

ur Maqiao, Han Shaogong (s. 110f.)

La Bibliofille

Jack Kerouacs Dharmadårarna

Dharmadårarna (The Dharma Bums)
Jack Kerouac
Översättning Mats Zetterberg
Bakhåll
 9789177423034

Jack Kerouac - Myten, Mannen, Legenden. Det finns mycket man kan tänka om honom utan att ha läst en enda rad av det han skrivit, och så har jag också gjort, gjorde så då jag stod där med Dharmadårarna i hand och undrade om jag skulle våga språnget, eller rättare sagt, förmå armbåga mig igenom allt motstånd, alla invändningar. Orkar jag med detta? tänkte jag, orkar jag med hårdkokta grabberier, röka på, supa till, ligga runt, lösdriva in the Arms of America? Den utblottade och missförstådde konstnärens kringflackande på vägarna, bla bla bla?

Dharmadårarna är en berättelse om dharmadåren, den österländskt-filosofiske sanningssökaren Ray Smiths kringflackande sus-och-dusliv i Nordamerika i mitten av femtiotalet och innehåller i mångt och mycket allt det mina fördomar sa mig att en Jack Kerouac-roman skulle göra, men alls icke på det självhävdelsenödiga, självupptagna och missförstådda vis jag föreställde mig. Ray Smith är förvisso en sökare, men inte en sökare i inre stridigheter och konflikter, på kollissionskurs med tillvaron à la den europeiska existentialismen, utan istället en gestalt som uppnått någon grad av frid, inte den totala tillfredsställelsen och insikten om den egna personen och tillvaron (så långt har endast hans vän och förebild Japhy Ryder - med vilken han luftar sina buddhistiska övertygelser, frågor och tankegångar, åtnjuter vildmarkens serenitet och skönhet, svirar kring och understundom framlever sitt liv i enighet med den österländska filosofi sådan de anammar den - kommit), men som funnit nog med ro för att vara sig själv nog och kunna leva efter sina övertygelse, det vill säga sant: inte slava under något system, hanka sig fram på ett minimum med pengar och istället anamma Det Fria Livet: luffandet, skrivandet, filosoferandet, vänskapen, festens yra, gemenskapen med de likasinnade vännerna, de andra Dharmadårarna och inte minst naturvistelsen, uppgången i naturen med allt vad den innebär.
Det är en ljuv förening Jack Kerouac åstadkommer i Dharmadårarna då han för samman det beatska kringstrykarlivet, den amerikanska vildmarken och österländsk filosofi, en symbios som det är totalt vilsamt och behagligt att befinna sig i. Oavsett vad texten skildrar - ett besök på en vägkrog, klädproviantering på Frälsis, en lastbilslift, en bergsbestigning, ett nattligt samtal i största förtrolighet, ett smärre fylleslag - så svävar det till syvende och sist ständigt en rofylldhet, en frid över alltsammans, och som läsare känner man sig fullständigt trygg i denna stämning, frågar sig inte vad som ska hända, utan följer lugnt berättarströmmen, glider med. Prosan samspelar väl med innehållet, ställer sig aldrig i opposition till det framberättade, trots att förhållandet mellan den buddhistiska andans mildhet (?)  och Kerouacs lite ohyvlade, framåtklivande berättarteknik ibland kan förefalla paradoxal, åtminstone för en buddhism- och Kerouac-ignorant som jag själv. I skildringen av dharmadårarnas samliv fungerar prosan utmärkt väl till att kavat understryka deras själva samhällsavståndstagande, deras självnoghet, själva den nonchalans med vilken de lever enligt sina egna övertygelser, på egna premisser, samtidigt som den i beskrivningen av bergsbestigningarna, vildmarksvistelserna, strövtågen i floran och faunan äger transparens nog att inte stå i vägen för förmedlingen av Ray Smiths upplevelser av desamma, tillåter istället känslan att färdas direkt ur text i läsarsinne utan omvägar över stora ord. Det finns dessutom någonting särskilt klädsamt i kombinationen mellan det Kerouacska sättet att föra pennan (såsom det nu ter sig i översatt form, väl översatt av den endast undantagsvis störda flödigheten att döma) och de svåra, men orubbliga, oomkullrunkeliga sanningar som buddhismen har att lära ut om tillvaron, om Tomheten som Den Stora Meningen, om Det Allra Minsta och Mest Obetydliga som Nirvana, Det Allra Största, om Utslocknandet som Det Stora Målet, et cetera. Det finns såväl stilistiskt som i den filosofiska tematiken någonting som å det mest naiva och å det mest visa, motsägelsefullt, men med all tänkbar självklarhet, i all öppenhet vägrar diskussion, framhåller tingen oförskönade sådana de är, varvid de också uppvisar Varat från dess mest ljuva sida. Komplext och svårförklarligt på gränsen till oförklarligt, men sådan är icke desto mindre min känsla.
Men allra ljuvast i Dharmadårarna, det är dess övergripande konstruktion, hur romanen å det underbaraste undviker att vara Den Allt Förtäljande Berättelsen om Ray Smith. Det börjar med en uppstigning på godståg mot Santa Barbara och slutar med en nedstigning från berget Desolation Peak, ombeds man beskriva vad som däremellan hänt kan man egentligen inte svara annat än allt och ingenting, vill man föreställa sig vad som föregick godståget och vad som följer på Desolation Peak måste svaret med nödvändighet bli detsamma: allt och ingenting. Det är som det är, blir vad det blir, och det är utsökt väl så.

La Bibliofille