Ragnar Thoursies Sånger från äldreomsorgen

Hösten är högst närvarande i detta års augustislut och i en ansträngning att på något hanterbart vis medsköljas i denna skrämmande tidiga höstlighet, i den mörka årstidens invasiva och obarmhärtiga fortskridande, tillåter jag mig andaktsfullt att för en afton uppgå i Ragnar Thoursies Sånger från äldreomsorgen.

Det är så att man önskar gråta sig till döds: av bedrövelse inför den verklighet som finns där bakom den åldrade poetens rader, som måhända också lurar på en själv om man slumpligen råkar föräras ett liv som inte avbryts av tidigare tragedier; för att det är så fantastiskt vackert ändå, det han skriver, Ragnar Thoursie, och för att det finns så mycket svårt han lyckas uttrycka i dikter som till formen är så enkla.
Det är många känslor som stiger ur Sånger från äldreomsorgen, denna fyrdelade diktsamling. Den första delen kallad En annan värld är vardagspoetisk och uttrycker tacksamhet över den hjälp som finnes och gives, smått satirisk politiserande frustration inför bristerna i omsorgen, förtvivlan över de gamlas ensamhet, oron, glädjen i det lilla;

Fåglars liv


Har du sett alla småfåglar
som flyger av och an i trädet
utanför ditt fönster?
Nej, jag är så stel i nacken.
Kan inte vända mig om och se ut.
Men det gläder mig
vad du säger, att de finns där.

Den är så gripande skön och gastkramande, denna poesi genom vilken läsaren vid Ragnar Thoursies sida tillåts få en glimt in i en vardag som är den äldreomsörjda åldringens. Redan i denna första del sitter jag som förlamad av den största skuld, som om jag någonstans samtyckt till och godkänt att gamla människor blivit någonting som ska hanteras. Detta blir så mycket tydligare när man får se det inifrån, från åldringens perspektiv, läsningen är mer än ett iakttagande på textligt avstånd ett medupplevande, en identifikation med och uppgående i det berättande jaget.
I den följande delen benämnd Barndomsland lämnar poeten sin nutid och reser i minnet tillbaka till barndomen, till mamma Signe och pappa Johan Algot. I ljuset av denna lyckovärld där man låg ned och bet av jordgubbar för att kringgå förbudet att plocka dem..,

Jordgubbstjuven

En förslagen tjuv i vårt jordgubbsland
- jag i femårsåldern - mamma
hade tillhållit mig att inte plocka.
Då ser hon genom fönstret hur jag
lägger mig ned och biter av jordgubbar.
Då jag kommer in med munnen röd
får jag bara lätt bannor.

då man sydde lapptäcken, sjöng och spelade på instrument, kalkade plommonträd, sov i utdragssoffan och bad aftonbön, blir vår gamlings liv här och nu desto mer svårt att skåda, som kontrasten mellan barnet och åldringen är så stor, en och samma människa i två olika gestalter, åtskilda av mängder av tid, en, som det känns, mestadels förbistrande tid.
Vänder så åter till äldreomsorgen i Sånger från äldreomsorgens tredje del Leendet. Ansatsen tycks vara att uppvisa de goda sidorna i livet på ett äldreboende, poeten talar om sång och om kindpussar, men långsamt, långsamt smyger sig ensamheten och ångesten in på sidorna igen, vi varnas...

Föremål för omsorg

Vi gamla är föremål för omsorg.
Visst är det underbart!
Bara vi inte blir till föremål
i omsorgen.

och mer än en berättelse om vardag och glädje blir diktsamlingens tredje avsnitt Leendet en sorgkantad historia om isolering, maktlöshet och förringning:

Uppsträckning

Den vänliga personalen
kan ibland bli ovänlig.
En av de gamla hade självsvåldigt bytt plats
vid matbordet, tillrättavisas
bryskt, med hög röst. Alla lystrar.
"Har du förstått? Bordsplaceringen
bestämmer vi, inte du!"

Tystnad i den stora salen.

Åldringen i Sånger från äldreomsorgen måste till sist se sig besegrad och samlingens slutparti Livsfliken domineras av känslor av vanmakt, ångest och ensamhet:

Bön


I min ålders ynkedom och nöd
O, Herre Gud, mig vänder jag till Dig.
SKänk mig ett halmstrå,
hopp, en strimma ljus.
Fruktan mig kväver.
Dig ropar jag i den mörka natt.

Han rannsakar sig, gammelmannen. Han analyserar sin ensamhet, anklagar sig själv, kontemplerar sitt förfall och sin färd mot det eviga mörkret, återvänder i ett slags barnslig desperation till föräldrarna, men möts också där av sjukdom och död. Fast ändå, till sist, hoppet:

[---]
Men kanske - stödd på silverkryckan
än i några år - jag kan besöka
barn och barnbarn.

Förunderligt detta, att ett sådant gammelmansöde som det Ragnar Thoursie beskriver, våndorna i det, kan få en sådan våldsam vacker form, att ångest, skräck och desperation, en själ upprörd på gränsen till det outhärdliga alls kan beskrivas i ord. Det motsägelsefulla i att det kan finnas förborgad, upprinna en skönhet i och ur ålderdomens och äldreomsorgens tragedi. Förunderlig, denna poetens ordliga makt..!

La Bibliofille

À propos händelserna i Lerum

Alla djur hyser misstro till människan och saknar inte skäl därtill, men känner de sig blott en gång säkra på att man inte vill skada dem blir deras förtroende så stort att man måste vara mer än barbar för att missbruka det.

Jean-Jacques Rousseau, ur Bekännelser (s. 267)

La Bibliofille

Baha Tahirs Tant Safiyya och klostret

Har Ni tänkt på att berättelser är minnen? Egentligen är det så självklart att det förhåller sig på det viset att det är häpnadsväckande att jag ens förbluffas av tanken på att det är så det är, att berättelser är minnen. Jag slogs av det då jag för en tid sedan snubblade över det citat som Ni kan läsa i ett inlägg från 25 juli och sedan dess har jag då och då kommit att grunna smått över detta, särskilt nu då jag läst Baha Tahirs roman Tant Safiyya och klostret, utgiven av bokförlaget Tranan, i vilken fenomenet berättelsen som ett minne i högsta grad aktualiseras.
Handlingen utspelar sig i en liten by i Egypten och inleds med att berättaren erinrar sig hur han som liten pojke fick i uppdrag av sin mor att leverera mördegskakor till byns kloster (återigen dessa minnesframkallande kakor..!) inför stora högtider. Den skrivande mannen vandrar längre och längre in i minnets labyrinter, in på stigar som utmynnar i historien om tant Safiyya och Harbi som genom ödets nycker blir någonting diametralt annat än den romans som byborna förutspått för dessa unga tu.
Tragiken, våldet och galenskapen når oanade höjder i Tant Safiyya och klostret, men trots detta innehåll av tyngd förblir texten tidlös och svävande, just för att det skrivande subjektet ser på det framberättade genom ett minnesraster, ett minne sammanvävt både av hågkomster av de egna upplevelserna och, får man förmoda, av andras skildringar av händelseförloppen. Tant Safiyya och klostret bär spår av ett berättande som är starkt präglat av gamla muntliga traditioner, som är okonstlat och som, genom att i sig vara så enkelt, blir desto mer klädsamt för det berättade, framhåller det på ett helt annat vis.
Avslutet är det jag själv håller högst i denna roman av Baha Tahir, eftersom detta på så många vis slutgiltigt avgör hela textens karaktär och också vittnar om författarens synnerligen goda smak och känsla för komposition: en omplacering - eller varför inte ett uteslutande?, båda är fullt tänkbara - av textens avslutande passager hade givit en helt annan historia - en berättelse som i sin grundval inte varit den om svunna tider och förändring, om minnets vidd, och öppenhet, utan istället en ganska grund, ordinär och lättkategoriserad text om en urspårad kärlek i en liten by i Egypten i mitten av nittionhundratalet. Avslutet gör all skillnad i världen för Tant Safiyya och klostret, en roman som jag varmt rekommenderar Er att läsa.

La Bibliofille

Ingeborg Bachmanns Malina

Hur älskar man inte att hitta hem i litteraturen? Hur älskar man inte att, efter att blott ha läst några få, några enstaka rader, uppfyllas av ett läsningens Heureka! i vilket man fortsätter att sväva, sida upp och sida ner, kapitel genom kapitel ända till textens obönhörliga, men med millimeterprecision placerade, punkt?
Författare: Ingeborg Bachmann. Titel: Malina. Förlag: Salamonski. I en lägenhet på Ungargasse 6, Wien, distrikt III, lever en textens jag, en kvinna - författarinna, skribent, forskare? - tillsammans med en man, Malina, träffar där i lönndom en annan man, Ivan, när tillfälle gives, och i sin föreställningsvärld möter hon ett mardrömsgestalt, ett spöke från förr, Den tredje mannen - min far. Dessa män är poler mellan vilka kvinnans psyke agerar och slits, en kuliss mot vilken romanen utspelas. Att det är Den tredje mannen som introducerat inferno i kvinnans själsliv tycks det inte råda några som helst tvivel om, lika få tvivel som om att det är Malina som gör den fysiska existensen möjlig för henne, kan förmå henne att ta sig igenom ångesten och de psykosliknande tillstånden genom att tillåta henne att falla hämningslöst ner i dem och finnas som ett skyddsnät, fånga upp henne där på bottnen. Samtidigt är Malina en vägg, en blockad. Ivan som representerar lusten, lusten att leva och finnas i omvärlden och också lustan, erotiken. Fast Ivan representerar också en vånda, är en ångestfaktor.
Rent konstruktoriskt påminner Malina i mycket om en teaterpjäs, med en inledande presentation av textens huvudgestalter och med en dialog där det anges vem som säger vad och det finns också i händelseutveckling och kapitelindelning en dramaturgi som är klassiskt teatral: uppbyggd i tre partier presenteras vi i den första delen för ett kvinnoporträtt som i förstone kan tyckas sunt och friskt, men som uppvisar tendenser, lakuner; del två domineras av en serie skakande mardrömsscenerier - en övergreppsreminiscens - som är så exakta i sitt återgivande att man inte bara ser fasorna framför sig, utan också genomlever dem i sin läsande vaka, gör så i större utsträckning som de förstärks av att de interpunkteras av textpartier och dialoger där textjaget återvänt till "verkligheten" och Malina. Upprördheten i detta parti är den nyss uppvaknades upprördhet, glappet mellan drömtillståndet och vakan då gränsen mellan dröm och verklighet ännu inte blivit tydlig. Del tre fokuserar återigen på textjaget på ett ickefantasmagoriskt vis, men tendenserna och lakunerna från romanens inledande parti förefaller ha utvecklats i en i det närmaste oförblommerad patologi, där förnuft och kontroll trätt tillbaka och lämnat arenan vidöppen för vanföreställningar, ångest och andra uttryck för en olycklighet och desperation som gått över gränserna för det uthärdliga och hanterbara.
Läser man om Malina och Ingeborg Bachmann i olika mediala sammanhang - och inte minst i översättaren Linda Östergaards belysande efterord - får man veta att denna författarinnans enda fullbordade roman var tänkt att ingå i ett litterärt projekt kallat Todesarten, en romancykel vari Bachmann hade för avsikt att studera olika sätt att dö. Hur dör man då i Malina? Det handlar om att dö en psykisk död, själsligt inträda i ett vansinnets mörker, att upphöra som subjekt alltmedan man fortfarande finns där som kött och blod. En slags dekonstruktion av jaget, inte den typ av dekonstruktion som Clarice Lispector behandlar i den utsökt raffinerade Passionen enligt G.H., utan om en de yttre omständigheternas verkande dekonstruktion, där summan av traumat överskrider summan av hanteringsförmåga på ett sådant vis att jaget förlorar all förmåga att uthärda och kontrollera och hamnar i ett tillstånd där allt hänger i en skör tråd, där allt är ömtåligt. Inte en dekonstruktion mot upphöjd suverärnitet genom vilken döden besegras, utan ett anrepp, en extern nedbrytning - ett psykesmord.
Stilistiskt är Malina ett mästerverk, man kan inte annat än fascineras och hissna inför Ingeborg Bachmanns sätt att i sin tydlighet, precision och konkreta bildlighet balansera på knivseggen och med endast små, små modulationer ange förändringar i textjagets psyke, långsamt förvränga hennes, skjuta över henne på fel sida vansinnet, målmedvetet nagla fast henne där. Överhuvudtaget har texten en geometri som är något vansinnigt tilltalande, vari dess olika delar liksom korresponderar med och svarar mot varandra på ett nästan skoningslöst vis, kraften mellan textjaget och männen, sunt och sjukt, ljus och mörker, maktkampen mellan dessa dualiteter. Och samtidigt det paradoxala i att distansen mellan ytterligheterna är så liten, den hårklyvande närheten.
Som sagt: Heureka!

La Bibliofille