Barrie och böckerna enligt Rodrigo Fresán

Barrie flyr in i böckerna. Barrie öppnar böcker som om de vore fönster, öppnar böcker för att släppa in berättelsens ljus i det så dystra livet. Barrie kliver ut därifrån läsande och böckerna kliver in i honom. Barrie och Robinson Crusoe och Skattkammarön (jag håller med om att Barrie inte kan ha läst Skattkammarön när han var barn, årtalen stämmer inte överens, men den Skattkammarön som Barrie här läser är i själva verket den som jag läste, böcker är ju som transfusioner som skrattar åt tid och rum, Keiko Kai) och Tusen och en natt i en praktutgåva för barn och utan opassande illustrationer. Barrie läser berättelser om resenärer som färdas ensamma och resenärer som far vilse. Barrie tänker på sin mor som en fången drottning. Barrie träder in i sin mors rum, mörklagt som alltid, som om han trädde in i ett skattvalv eller i en storm mitt ute på havet. Han träder in i böckerna och slår ihop dem och Barrie frågar sig vad det är som händer när en bok slås ihop, när berättelsen som den berättar avbryts. Barrie frågar sig vad en boks hastighet är. Är det den fart som författaren utvecklar medan han skriver den eller den fart läsarna kommer upp i när de läser den? Stannar en bok upp när man lägger den åt sidan eller är böckerna evighetsmaskiner som fungerar utan sina läsare? Böckerna är magiska motorer som aldrig upphör att driva sina hjältar och skurkar mot nya stränder och palats och det är därför som man inte bör avbryta läsandet, tänker Barrie. Man förlorar så mycket när man stänger en bok. Det finns nätter då Barrie skulle kunna svära på att han hör böckerna prata med varandra, beblanda sig, berätta om sina liv och sina verk, minnas handlingen, de bästa stunderna. Barrie tänker: att läsa är att skapa minnen och att skriva är också att skapa minnen. Minnena hos den som skriver - författarna gör ingenting annat än att minnas något som slår dem, något som hänt dem eller aldrig någonsin hänt dem, men nu händer medan de skriver - fogar sig till minnena hos den som läser tills man inte längre vet var den ene börjar och den andre slutar. Författaren som förmedlare, som spirituell spiritist, som den som kastar ljus över det sätt på vilket böckerna är de levande författarnas vålnader. Och detta kanske är odödligheten, den att aldrig bli gammal, intalar sig Barrie. Bläcket som det eviga livets elixir som man dricker med ögonen, och Barrie tänker att om det finns något bättre än att vara författare är detta något att vara en rollfigur.
Allt detta tänker Barrie på.

ur Kensington Gardens, Rodrigo Fresán (s. 27 ff.)

La Bibliofille