Det bodde då aldrig nån i tekannan, när mormor hade den

La Bibliofille

Herta Müllers Redan då var räven jägare

Redan då var räven jägare (Der Fuchs war damals schon der Jäger)
Herta Müller
Översättning Karin Löfdahl
Wahlström & Widstrand
9789146220718 

Kan man tänka sig någonting mildare, något vackrare än Litteraturens tyska? Ansenliga mängder vatten har sipprat mellan stenarna sedan Herta Müllers Redan då var räven jägare och jag skildes åt - när kan det ha varit, i mitten av augusti? -, ändå har knappt en dag gått utan att jag för mig själv på försökt har mumlat romanens ursprungsnamn: Der Fuchs war damals schon der Jäger. Språket!

Det måste öfverhufvud börja med språket, måste kanske uteslutande ägnas åt det. Språket det i översättning mästerliga som är så tjusande att dess innehåll, det som språket ämnar beskriva, snudd på undgår mig helt. Jag virar in mig i dess pläd och njuter ohämmat.
Herta Müller bryter med ett språkligt konsensus som dikterar vilka ord som ska kombineras, passar ihop med vilka, ekvilibrerar i ordligt bildskapande, dekonstruerar all form av varande så till den grad att minsta föremål tillerkänns en organiskhet, en separat och av människan oberoende levnad - allting agerar, allting tycks höra och se. Ceaucescus Rumänien ett Underland, vart ting en Förtryckarens spion. Så död räven är lämnar den ändå i sin stumhet meddelanden, skvallrar om intrång och dolda ögon, jagar. Det är genom språket som romanens klaustrofobi, människans skeva tillvaro i den godtyckliga, nyckfulla regimens strupgrepp drabbar oss på den andra sidan fiktionen - Språket speglar Förtrycket. Människan fråntas sin subjektsroll, frånses i meningskonstruktionen, plats tar istället Tingen, de stilla och stumma, men alltjämt seende och hörande Tingen. Detta fria agerande med språket, de döda tingens besjälande, kontrasterar så maggropskittlande med den effekt som ett sådant förfarande får, den tunga, kvävande och dammiga filt som omsluter fiktionen när föremålen förlorar sin neutralitet, höjer sig över människorna:  

Och båda skedarna rör tills sockret smälter. (215)

Cigaretten glödde och åt sig snabbt in mot munnen. (221)

Men så, efter Skottet, efter Jag har älskat er som mina barn (231) är det som om människorna och allt sant levande yrvaket blinkar mot ljuset efter den bortryckta filten och börjar sträva tillbaka mot en större jämvikt. Texten domineras av Pigans dotter, Tvillingarna, Barnet, Katten, Städerskan, Banvakten och Långdistanslöparen, och solrosskalen, som legat och skvalpat som ett Regimens visitkort i toalettstolen, spottas symboliskt ut genom järnvägsstationens biljettlucka, genom vilken någon strax ska emotta en enkel biljett hem. Men Räven - barndomens  oskuldsfulla modersgåva  bliven säkerhetspolisens leverantör av stumma hot - som ligger i stycken i en skokartong - tassarna underst, så kroppen, svansen och, överst, huvudet - är fortfarande en jägare. Kanske som ett minne, ett ärr?

Herta, je t'aime..!

La Bibliofille

Encore de loppisfynd

La Bibliofille

Underbart för två kronor

La Bibliofille

Elegi över en död Engelsk Springer Spaniel med tack till Elvis Presley

 Old Shep

When I was a lad and old Shep was a pup

Over hills and meadows we'd stray

Just a boy and his dog, we were both full of fun

We grew up together that way

I remember the time at the old swimmin' hold

When I would have drowned beyond doubt

But old Shep was right there, to the rescue he came

He jumped in and helped, pulled me out

As the years fast did roll, he grew old

His eyes were fast growing dim

And one day the doctor looked at me and said

"I can do no more for him, Jim"

With hands that were trembling, I picked up my gun

And aimed it at Shep's faithful head

I just couldn't do it, I wanted to run

I wish they would shoot me instead

He came to my side and he looked up at me

And laid his old head on my knee

I had struck the best friend that a man ever had

I cried so I scarcely could see

Old Shep, he has gone where the good doggies go

And no more with old Shep, will I roam

But if dogs have a Heaven, there's one thing I know

Old Shep has a wonderful home

Red Foley, Elvis Presley

 La Bibliofille

Elegi över en död Engelsk Springer Spaniel med tack till en dalmatiner vid namn Blemie

 The Last Will and Testament of An Extremely Distinguished Dog

I, Silverdene Emblem O'Neill (familiarly known to my family, friends and acquaintances as Blemie), because the burden of my years is heavy upon me, and I realize the end of my life is near, do hereby bury my last will and testament in the mind of my Master. He will not know it is there until I am dead. Then, remembering me in his loneliness, he will suddenly know of this testament, and I ask him then to inscribe it as a memorial to me.
I have little in the way of material things to leave. Dogs are wiser than men. They do not set great store upon things. They do not waste their time hoarding property. They do not ruin their sleep worrying about objects they have, and to obtain the objects they have not. There is nothing of value I have to bequeath except my love and my faith. These I leave to those who have loved me, to my Master and Mistress, who I know will mourn me most, to Freeman who has been so good to me, to Cyn and Roy and Willie and Naomi and — but if I should list all those who have loved me it would force my Master to write a book. Perhaps it is in vain of me to boast when I am so near death, which returns all beasts and vanities to dust, but I have always been an extremely lovable dog.
I ask my Master and Mistress to remember me always, but not to grieve for me too long. In my life I have tried to be a comfort to them in time of sorrow, and a reason for added joy in their happiness. It is painful for me to think that even in death I should cause them pain. Let them remember that while no dog has ever had a happier life (and this I owe to their love and care for me), now that I have grown blind and deaf and lame, and even my sense of smell fails me so that a rabbit could be right under my nose and I might not know, my pride has sunk to a sick, bewildered humiliation. I feel life is taunting me with having over lingered my welcome. It is time I said good-by, before I become too sick a burden on myself and on those who love me.
It will be sorrow to leave them, but not a sorrow to die. Dogs do not fear death as men do. We accept it as part of life, not as something alien and terrible which destroys life. What may come after death, who knows? I would like to believe with those of my fellow Dalmatians who are devout Mohammedans, that there is a Paradise where one is always young and full-bladdered; here all the day one dillies and dallies with an amorous multitude of houris, beautifully spotted; where jack-rabbits that run fast but not too fast (like the houris) are as the sands of the desert; where each blissful hour is mealtime; where in long evenings there are a million fireplaces with logs forever burning and one curls oneself up and blinks into the flames and nods and dreams, remembering the old brave days on earth, and the love of one's Master and Mistress.
I am afraid this is too much for even such a dog as I am to expect. But peace, at least, is certain. Peace and long rest for weary old heart and head and limbs, and eternal sleeps in the earth I have loved so well. Perhaps, after all, this is best.
One last request I earnestly make. I have heard my Mistress say, "When Blemie dies we must never have another dog. I love him so much I could never love another one." Now I would ask her, for love of me, to have another. It would be a poor tribute to my memory never to have a dog again. What I would not like to feel is that, having once had me in the family, now she cannot live without a dog! I have never had a narrow jealous spirit. I have always held that most dogs are good (and one cat, the black one I have permitted to share the living-room rug during the evenings, whose affection I have tolerated in a kindly spirit, and in rare sentimental moods, even reciprocated a trifle). Some dogs, of course, are better than others. Dalmatians, naturally, as everyone knows, are best.
So I suggest a Dalmatian as my successor. He can hardly be as well bred, or as well mannered or as distinguished and handsome as I was in my prime. My Master and Mistress must not ask the impossible. But he will do his best, I am sure, and even his inevitable defects will help by comparison to keep my memory green. To him I bequeath my collar and leash and my overcoat and raincoat, made to order in 1929 at Hermes in Paris. He can never wear them with the distinction I did, walking around the Place Vendome, or later along Park Avenue, all eyes fixed on me in admiration; but again I am sure he will do his utmost not to appear a mere gauche provincial dog. Here on the ranch, he may prove himself quite worthy of comparison, in some respects. He will, I presume, come closer to jackrabbits than I have been able to in recent years. And, for all his faults, I hereby wish him the happiness I know will be his in my old home.

One last word of farewell, dear master and mistress. Whenever you visit my grave, say to yourselves with regret but also happiness in your hearts at the remembrance of my long happy life with you: "Here lies one who loves us and whom we loved." No matter how deep my sleep I shall hear you, and not all the power of death can keep my spirit from wagging a grateful tail.

Blemie O'Neill, Eugene O'Neills dalmatiner

La Bibliofille

Elegi över en död Engelsk Springer Spaniel

Han sjönk ned bredvid [hunden] och tog hans huvud i sitt knä. Han smekte Beaumonts huvud och sa: "Följ Beaumont. Stilla Beaumont, min vän. Oyez à Beaumont, den tappre. Sakta, le douce Beaumont, sakta, sakta." Beaumont slickade hans hand men kunde inte vifta på svansen. Jägaren nickade åt Robin som stod bakom, och höll hundens blick med sin egen. Han sa. "Fin hund, Beaumont, tappre gamle Beaumont, sov gott, gamle fine hund." Sedan släppte Robins dolk ut Beaumont ur denna värld, för att löpa fri tillsammans med Orion och rulla sig bland stjärnorna.

ur Svärdet i stenen, T.S. White  (s. 138)

La Bibliofille

Elegi över en död Engelsk Springer Spaniel

Elegi över en död labrador

Här kan det finnas, mitt i sommaren,
några dagar när det plötsligt är höst.
Koltrastarna i träden får en skarpare ton.
Stenarna står mycket bestämda ute i vattnat.
De vet någonting. De har alltid vetat det.
Vi vet det också, och tycker inte om det.
På hemvägen, i båten, just sådana kvällar,
kunde du stå blickstilla i fören, samlad,
och pejla de dofter som kom över vattnet.
Du läste kvällen, den svaga strimman av rök
från en villatomt, en pannkaka som gräddades
tre kilometer härifrån, en grävling
som i samma skymning stod någonstans
och vädrade på samma sätt. Vår vänskap
var naturligtvis en kompromiss; vi levde
tillsammans i två världar: min,
mest bokstäver, en text som går genom livet,
din mest dofter. Du hade kunskaper
som jag skulle offrat mycket för att ha:
förmågan att låta en känsla, iver, hat eller kärlek,
löpa som en våg genom hela kroppen,
från nos till svansspets, oförmågan
att någonsin acceptera att månen är ett faktum.
Vid fullmåne klagade du alltid högt emot den.
Du var en bättre gnostiker än jag. Och levde
följaktligen ständigt i paradiset.
Du hade en vana att fånga fjärilar, i språnget,
och mumsa upp dem, som några fann frånstötande.
Jag tyckte alltid om det. Varför
kunde jag inte ta lärdom? Och dörrar!
Inför stängda dörrar lade du dig ner och sov,
säker på att förr eller senare måste den komma,
som skulle öppna dörren. Du hade rätt.
Jag hade fel. Jag frågar mig nu, när denna
långa stumma vänskap är förbi för alltid,
om det möjligtvis fanns något jag kunde
som imponerade på dig. Din fasta övertygelse
om att det var jag som framkallade åskvädren
räknas inte. Det var ett misstag. Jag tror
att min trosvisshet om att bollen fanns,
också när den låg bakom soffan,
på något sätt gav dig en aning om min värld.
I min värld fanns det mesta dolt bakom
något annat. Jag kallade dig ”hund”.
Jag undrar mycket om du uppfattade mig
som en större, mera bullersam ”hund”,
eller som något annat, för alltid okänt,
som är vad det är, existerar i den egenskap
i vilken det existerar, en vissling
genom den nattliga parken som man vant sig
att återvända till utan att egentligen veta
vad det är man återvänder till. Om dig,
och vem du var, visste jag inte mera.
Man kunde säga, från denna mera objektiva
ståndpunkt: Vi var två organismer. Två
av dessa ställen, där universum slår knut
på sig självt, kortvariga, komplexa strukturer
av äggviteämnen, som måste komplicera sig
alltmer för att överleva, tills alltsammans
brister och blir enkelt igen, knuten
upplöst, gåtan borta. Du var en fråga,
riktad till en annan fråga bara,
och ingendera hade den andras svar.

av Lars Gustafsson

Du fattas mig... Du fattas mig så!

La Bibliofille

Älskade Hunden Min är död

Älskade Hunden Min är död.   

Dikten Elegi över en död labrador  av Lars Gustavsson skulle jag behöva nu... Tror jag...

Har någon..?

Älskade Hunden Min är död.

Nu finns det ingenting mer i hela världen.

La Bibliofille

Tryckt i år

Tryckt i år. Det står så längst ned på omslaget på min fina, fina Bondepraktika och det pirrar förälskat i magen på mig var gång jag läser det. Tryckt i år. Hur vandrade tankarna hos Niloebiblioteket när man lät trycka de där orden - Tryckt i år, jag kan omöjligt låta bli att upprepa det - på omslaget? Lömskt att nu kommer alla för all framtid tro att boken är tryckt just det år de får boken i sin hand?, oskyldigt och utan en tanke på det kommande årsskiftet att om vi skriver tryckt i år så kan alla vara vissa om att de har fått tag i den allra senaste utgåvan, en bok kan ju inte gärna vara tryckt nästa år?, kaxigt att niottonhundrasjuttionio, det tryckår som åsyftas i Tryckt i år, ändå är Året Par Préference, Årens År, så att alla framtida människor kommer att veta vilket årtal som avses, ändå, eller med självklarhet, refererandes till omständigheter - grafiska, intertextuella, trohets-? - som jag är okunnig om?

Tryckt i år. Jag kan inte låta bli att le.

La Bibliofille

Anno sextiosex, sextioåtta och sjuttionio via lopporna

Ett av de finaste söndagsnöjena är att fara på landsbygdsloppisar, kretsa kring allehanda gods tillsammans med en hoper andra - i detta fall - motmänniskor, lika lystna och giriga på fynd som man själv. Självfallet i någon vrå en och annan bananlåda fylld av allehanda tidningar och böcker såsom Pellefant, Bamse, Lilla Fridolf, Tarzan, kok- och kakböcker, handarbetsvolymer (Skapa I Näver, Sy Dina Egna Babykläder, Gör Djur Av Stenar), Svenska Dreverförbundets Årskrönika Anno Nittonhundraåttiosju i tre exemplar och, däremellan, små smultron: Sigfrid Durangos Fåglarna i färg med färgillustrationer av Karl Aage Tinggaard, Tore Linnells Nyttoväxter i färg med illustrationer av Edgar Hahnewald..,

... Gösta Knutssons Tuff och Tuss på vift med illustrationer av Lisbeth Holmberg..,

... och sist, men inte på något vis minst, Niloebibliotekets utgåva av Bondepraktikan följandes artonhundrasjuttiofem års upplaga:

Jag bläddrar på måfå i min fina bondepraktika, läser och försöker uttyda alla klokskaper den rymmer och fastnar särskilt vid två lite kortare sådana som jag kan tänkas komma ihåg och mäta giltigheten i senare i höst, i vinter:

 ***

  Iskalla fötter på fullwäxt folk, i warmt rum, om Wintern, är alltid tecken till snö.

***

  När löfwen falla sent, wäntas skarp Winter.

 ***

Dagen lider mot sitt slut, liksom veckan den hela. Solen försvinner bak granridån i väster och luften blir med ens sval, kylig. Här lämnar jag Er, K. Läsare, tar mina loppisböcker, De fattiga i Łódź - mitt lässällskap i förhösten (jo, den är här nu, kan inte förnekas) -, en kopp het rooibos och en smörgås med smörstekta Kantareller och nedslår mig i Amerikagungstolen framför braskaminen, i värmen.

Godafton..!

La Bibliofille

Skrattgömma en särla fredag

Pics ur Serieparaden nr. 6/2010

La Bibliofille