Älskade Hunden Min är död.
Dikten Elegi över en död labrador av Lars Gustavsson skulle jag behöva nu... Tror jag...
Har någon..?
Älskade Hunden Min är död.
Nu finns det ingenting mer i hela världen.
La Bibliofille
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är verkligen hemskt när ens djur dör.Min katt dog förra året och jag saknar henne mycket. Men jag tror att hon finns med mig,tycker att jag känner det.Gråter gör jag fortfarande ibland.
SvaraRaderaMen man får ändå vara glad för att man har fått haft dom.
Nej!!!! Så hemskt! Tyvärr ingen dikt, men skickar en kram. Det är fruktansvärt när ens kanske bästa vän försvinner för alltid. Hoppas hunden inte fick lida för mycket i alla fall.
SvaraRaderaHej - jag beklagar verkligen sorgen. Det är svårt att förlora en vän. Jag har precis upplevt samma sak. Jag vet inte om du är intresserad, men jag skrev en ganska lång text om det. Om du vill, kan du läsa om det här: www.connypalmkvist.se
SvaraRaderaTa hand om dig.
Elegi över en död labrador
SvaraRaderaHär kan det finnas, mitt i sommaren,
några dagar när det plötsligt är höst.
Koltrastarna i träden får en skarpare ton.
Stenarna står mycket bestämda ute i vattnat.
De vet någonting. De har alltid vetat det.
Vi vet det också, och tycker inte om det.
På hemvägen, i båten, just sådana kvällar,
kunde du stå blickstilla i fören, samlad,
och pejla de dofter som kom över vattnet.
Du läste kvällen, den svaga strimman av rök
från en villatomt, en pannkaka som gräddades
tre kilometer härifrån, en grävling
som i samma skymning stod någonstans
och vädrade på samma sätt. Vår vänskap
var naturligtvis en kompromiss; vi levde
tillsammans i två världar: min,
mest bokstäver, en text som går genom livet,
din mest dofter. Du hade kunskaper
som jag skulle offrat mycket för att ha:
förmågan att låta en känsla, iver, hat eller kärlek,
löpa som en våg genom hela kroppen,
från nos till svansspets, oförmågan
att någonsin acceptera att månen är ett faktum.
Vid fullmåne klagade du alltid högt emot den.
Du var en bättre gnostiker än jag. Och levde
följaktligen ständigt i paradiset.
Du hade en vana att fånga fjärilar, i språnget,
och mumsa upp dem, som några fann frånstötande.
Jag tyckte alltid om det. Varför
kunde jag inte ta lärdom? Och dörrar!
Inför stängda dörrar lade du dig ner och sov,
säker på att förr eller senare måste den komma,
som skulle öppna dörren. Du hade rätt.
Jag hade fel. Jag frågar mig nu, när denna
långa stumma vänskap är förbi för alltid,
om det möjligtvis fanns något jag kunde
som imponerade på dig. Din fasta övertygelse
om att det var jag som framkallade åskvädren
räknas inte. Det var ett misstag. Jag tror
att min trosvisshet om att bollen fanns,
också när den låg bakom soffan,
på något sätt gav dig en aning om min värld.
I min värld fanns det mesta dolt bakom
något annat. Jag kallade dig ”hund”.
Jag undrar mycket om du uppfattade mig
som en större, mera bullersam ”hund”,
eller som något annat, för alltid okänt,
som är vad det är, existerar i den egenskap
i vilken det existerar, en vissling
genom den nattliga parken som man vant sig
att återvända till utan att egentligen veta
vad det är man återvänder till. Om dig,
och vem du var, visste jag inte mera.
Man kunde säga, från denna mera objektiva
ståndpunkt: Vi var två organismer. Två
av dessa ställen, där universum slår knut
på sig självt, kortvariga, komplexa strukturer
av äggviteämnen, som måste komplicera sig
alltmer för att överleva, tills alltsammans
brister och blir enkelt igen, knuten
upplöst, gåtan borta. Du var en fråga,
riktad till en annan fråga bara,
och ingendera hade den andras svar.
/ewa
Anonym: det är klart att Din Lilla Kisse finns med Dig fortfarande! Egentligen går de måhända inte någon särskild stans bara för att de råkar falla ur kroppen (Din katt satte sig säkert och tvättade sig febrilt efteråt, sådär som de gör när de känner sig generade - det var meningen! -, och började undra vad Du gick omkring och var så ledsen för, tror Du inte?), fortsätter att svansa omkring (eller vad små spöken nu gör) precis som vanligt... Iallafall är det det jag hoppas på nu, försöker föreställa mig det mitt i den dånande tystheten efter Vovve...
SvaraRaderaTack snälla för Din medkänsla!
Bokomaten: en kram går lika bra som dikt, tack rara! Vovve var gammal, kunde plötsligt inte resa sig från sin sovplats, men behövde inte lida, fick snar hjälp av veterinären. Det dämpar inte på något vis sorgen, men ger stor sinnesfrid ändå.
Conny Palmkvist: jag tackar för Ditt deltagande och vill i min tur beklaga Din förlust av Ludde Hund som Du skriver om så vackert! Tack också för adressen till Den oväntade kärleken. Jag önskar Dig mod och styrka i sorgen!
Ewa: tack, tack, tack!!!