Egypten berättar: Den rättvisande spegeln, red. Tetz Rooke

Egypten berättar: Den rättvisande spegeln

Red. Tetz Rooke

Översättning från arabiskan: Tetz Rooke m. fl.

Bokförlaget Tranan

9789185133604

Min längtan till Egypten berättar: Den rättvisande spegeln fanns redan då vintern var sen och det revolterades och störtades i detta land. On Word Arts ägnade tid i händelsernas centrum och väckte hos mig en önskan att göra sammalunda. Händelsernas centrum har nu flyttats snäppet västerut, till Libyen, ser ut att å det mest brutala och våldsamma dröja sig kvar där, och med detta som en erinran om det egyptiska tumultet för några månader sedan (säkert råder fortfarande tumult i Egypten, torde så göra om än på andra plan) tog jag mig an Egypten berättar: Den rättvisande spegeln, för att ges någon form av bakgrund, inte så mycket till konflikten, utan till Landet, Folket, Kulturen, Litteraturen, liksom en bredare bild bortom kameler och pyramider och gamla bibliska berättelser.

Tiderna förledde mig att tillskriva novellerna ett innehåll och ett temperament de inte alls har, men att deras kynne var annorlunda än det jag väntat mig var bara gott. Istället för hjärtan vidöppna utåt mot världen, istället för ett basunerande ut över hustaken, istället för myller och turbulens - små, små rum, serenitet. Intimitet, meddelsamhet och villigt lyssnande råder Berättare och Lyssnare - ja, jag känner mig mer som en Lyssnare än en Läsare inför novellerna - emellan, och jag slås som så många gånger förr i mötet med den arabiska litteraturen av detta att berättandet ter sig så självklart i varenda en av novellerna, från Somaya Ramadans "Brunnen" som inleder samlingen, via hennes titelnovell "Den rättvisande spegeln" till Miral al-Tahawis "Fågelflickan", vars finala punkt också är samlingens sista. Detta så välskrivna inför vilket man aldrig ges anledning att stanna upp och ifrågasätta, kritisera, finna undermåligt eller tveksamt, dessa historier som sammantagna bildar ett enda rinnande vatten, i vilka det finns någonting i grunden enhetligt, en gemensam historia som inte kan vara någonting annat än den arabiska berättartraditionen.  Det finns någonting novellerna emellan som gör att läsningen av dem, så fristående de nu var och en är, är som en resa till en och samma tid, ett och samma rum, inte enstaka nedstamp i enskilda egyptiska författares verk. Tjugonio noveller - en textväv. Med en enda mening, så översatta de nu är, försätter novellerna en bortom gränsen mellan fiktion och verklighet, gör en till idel öron som lyssgirigt suger åt sig och VILL HÖRA, mer och mer. De magisk-realistiska inslagen och de likaledes, om inte alltid magiomvälvda så åtminstone exotiska, miljöerna gör förvisso sitt till för att förhöja, utöva lockelse, förtrolla, men de är inte nog för att förklara att Egypten berättar: Den rättvisande spegelns berättelser, trots novellens lilla format, trots att de omständigheter om vilka texterna berättar är små, enkla och anspråkslösa, trots att de är fast förankrade i den mest genuina vardaglighet, ändå upplevs så osägbart vida och eteriska, expanderande och storslagna. Det känns istället som om de är resultatet av ett gediget hantverk utfört med en ryggmärgsspringande kunskap om hur en berättelse ska berättas, hur ett öra ska fångas och om hur man skapar sann magi genom att veta hur man når det stora genom det lilla. Kan det bli annat än utsökt när dylik kunskap förvaltas så väl i händerna på redaktörer och översättare som som skett i Egypten berättar: Den rättvisande spegeln? Fantastiskt nog icke.

La Bibliofille