Guiseppe Tomasi di Lampedusas Leoparden

Leoparden / Il Gattopardo
Giuseppe Tomasi di Lampedusa
Översättning från italienskan Eva Axelsson
Albert Bonniers förlag
 

På försättsbladet till mitt på antikvariat inhandlade exemplar av Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman Leoparden från nittonhundrasextio har en tidigare ägare tejpat in ett tidningsurklipp, förtäljandes att

När Giuseppe Tomasi di Lampedusa är 1957 dog i lungcancer på en klinik i Rom låg det strax innan refuserade manuskriptet till "Leoparden" på sängbordet. Boken gavs ut året därpå och blev en världssuccé.

Det är bra fint med sådana där fornlämningar i böcker, sådant som vittnar om att den bok man har i sin ägo, håller i sin hand, har en historia som föregår ens egen tid med den. Kanske borde man själv ägna sig mer åt att lämna spår i sina böcker, tejpa in små urklipp för kommande ägare att finna och (förhoppningsvis) fröjdas åt.

Berättelsen Leoparden, om den italienska, tillika imposante fursten Fabrizio Salina, hans familj och hans samtid besviker inte den heller, tvärtom. Den är säreget levande i samtliga sina dimensioner, trots att det i den krets, de miljöer den tar plats i råder en viss, stiltje, ett stilla lugn, ett makligt framlevande i gamla trogna hjulspår. Där don Fabrizio är, där förblir saker och ting vid det de alltid varit. Visst sker politiska omvälvningar runt omkring, visst är tiderna omtumlande, smått hotfulla för män av don Fabrizios börd och klass, men detta är fenomen som inte rubbar den stoiske prinsens lugn. Han konstaterar och hanterar på samhällsskeendena, men håller dem på armlängds avstånd, kommenterandes och förklarandes hela detta sitt sätt att vara, men à propos ett erbjudande att utnämnas till senator, med sicilianarnas, ja hela Siciliens sätt att vara, till folkets och öns känsla av överlägsenhet som får dem att inte önska att saker ska bli till bättre, av det enkla skälet att de tror sig vara fullkomliga (180) - [S]ova det är vad sicilianarna vill och de kommer alltid att hata dem som vill väcka upp dem (174). Fursten kan i förstone tyckas åsnelikt envis och hans fasthållande vid det gamla, vid den feodala samhällsfunktionen, vid sin adlighet, smått löjeväckande, men som di Lampedusa vetat att göra en i alla avseenden rund karaktär av don Fabrizio, målat honom som någonting utöver en karikatyr, som en reflekterande man med en högst rimlig och genomtänkt motivering till vart ställningstagande blir han aldrig absurd. Komisk, ja, men aldrig absurd. Berättarens rörelse är objektivets, befinner sig än på ett visst avstånd från fursten, än inne i dennes huvud, följandes varje hans tankebana och det är i detta zoomande som hela förklaringen till Leoparden som ett betydelsefullt och stort verk ligger.
Någonstans i den ömsom avlägsnande, ömsom närmande rörelsen sker ett brott mot varje avstånds förhållningssätt vis-à-vis don Fabrizio, där attityden i den större distansen, den vari studeras fursten i ett utanförperspektiv, snuddar vid det driftiga, det sardoniska, det ironiska, medan gestaltandet av furstens inre liv uppvisar en annan attityd, en mer genuint intresserad, mer tolerant, mer icke-dömande sådan. Denna zoomande rörelse tål att användas som en karakteristika för texten i sin helhet: i själve furstens temperament och förhållningssätt gentemot sin omgivning; i textens förhållande till läsaren - vad som hela tiden agerat som en osynlig, allvetande, strikt sakskildrande berättare dyker plötsligt upp ur intrigernas djup och fäller en kommentar, direkt till läsaren; tidsillusionen bryts med ett anakront inpass som avslöjar att vår Berättare befinner sig någon helt annanstans än i artonhundratalets Italien, till Författarens samtid; kärleken mellan furstens systerson Tancredi och hans Angelica som i förstone tycks vara en histoire d'amour i klassisk snitt visar sig vid närmare granskning vara grundad mer på taktik och list än på innerliga känslor (undtantaget de erotiska), unt so weiter.
Den ovan nämnda betydelsefullheten och storheten hos Leoparden går vida bortom det berättartekniskas gräns, befäster sig lika mycket i Leoparden i egenskap av litterärt landskap, av miljö. Han beskriver allt det yttre så levande, di Lampedusa, att det är omöjligt att inte läsa texten utan att en del av ens eget jag klättrar in bak bokstäverna och själv inlåter sig på en rundtur i de sicilianska omgivningarna. Av allt som återstår av minnet av Leoparden  är beskrivningen av naturen, trädgårdarna, vyerna, de furstliga environgerna det som fortlever allra starkast.Det är mig omöjligt att inte bjuda Er på ett längre stycke av denna skönhet:

Företrädd av den vilt skuttande Bendicò gick han nedför den kortat rappan till trädgården. När han såg den ligga omsluten av murar på tre sidor med villan på den fjärde kom han att tänka på en kyrkogård; detta intryck förstärktes ytterligare av de parallella raderna av  små upphöjningar som avgränsade bevattningskanalerna och liknade gravkullar över magerlagda jättar. På den rödaktiga lerjorden trängdes plantorna huller om buller. Blommor sköt upp var som helst och myrtenbuskarnas stammar verkade placerade där snarare för att hindra en från att komma fram än för att kanta gångarna, I fonden exponerade en av gulsvarta lavar fläckig Flora sina mer än sekelgamla behag, På ömse sidor stod bänkar med broderade och tillknycklade kuddar, allt i grå marmor. Och i ett hörn lyste en gyllene akacia fram med en helt malplacerad munterhet. Från varenda jordkoka tyckes utgå en längtan efter skönhet som strax förkvävdes av lättja.
Men den orkeslösa trädgården som låg där hopklämd mellan murarna utandades oljiga, sinnliga och en aning förskämda dunster, liknande de aromatiska vätskor sin distilleras [sic!] ur vissa helgons reliker. Kryddlukten från nejlikorna genomträngde rosornas konventionella doft och oljelukten från de täta magnoliorna i hörnen. Och under alla förnams dessutom doften från myntan sammanvävd med akacians barnsliga och myrtens sötsliskiga vällukter. Fruktodlingen utanför muren sände in pustar av de första apelsinblommornas sängkammarparfym. (14f.)

Om  Leoparden  kan man orda i det oändliga, så rik är texten och så utsökt. Den tål att synas i var och en av sina textsömmar, romanen, och överallt håller det. Allerstädes råder perfektion och diskret raffinerad balans, så att man i förstone endast flyter med i berättelsen, så till den grad att man, om än omedvetet, tryggt invaggad i den stilistikens skickliga genomförande, bara flyter med i berättelsen, girigt insuper alla dess skeenden, till dess man ger  Leoparden en stunds välförtjänt begrundande och efterhand verkligen uppfylls av en i det närmaste saliggörande insikt om att man har, har haft för handen någonting riktigt, sant bra.

La Bibliofille