Fjodor Dostojevskijs Förödmjukade och förnedrade

Fjodor Dostojevskij
Förödmjukade och förnedrade/Unizjennye i oskorbljonnye
Översättning från ryskan: Bengt Samuelson
Bakhåll
9789177423171

Ve och elände, mina damer och herrar, ve och elände! Dramatiska slitningar, svek, konflikter, plågsam ovisshet, sjukdom, fattigdom, iskalla vindsrum, bara barnfötter i trasiga skor, fallandesjuka, lungsot, fylleri, falska förhoppningar, lurendrejeri, bedrägeri, girighet, egoism, avståndstaganden, förbannelser, hårdnackad oförlåtelse, vad allt finns inte i denna Fjodor Dostojevskijs Förödmjukade och förnedrade! Inte en ljusglimt så långt ögat når, berättelsen är i sin helhet en hiss ner i helvete, (hepp!) en lång dags färd mot natt (hepp!), utgåendes från en ram vari berättaren - författaren Vanja - ligger döende i sin sjuksäng och nedtecknar det skeende som är Förödmjukade och förnedrade - 

Vid den här tiden för exakt ett år sedan arbetade jag fortfarande åt olika tidskrifter och skrev en del småartiklar, men trodde fullt och fast att jag skulle kunna skapa någonting stort och bra. Jag satt just då och arbetade på en stor roman, men ändå slutade alltsammans med att jag nu ligger här på sjukhuset och allting tyder på att jag snart kommer att dö. Och om jag ändå ska dö, vad är det för mening med att skriva ned dessa anteckningar?(15)

En den äldre mannen Jeremiah Smith och hans hund Azorka dör i Vanjas åsyn, just under den tid som Vanja förlorar sin älskade Natasja till furstesonen Aljosja: utifrån dessa båda händelser tar den vindlande och brokiga berättelsen avstamp, rusar från textens begynnelseversal till slutpunkt utan att för ett ögonblick vila. Tempot är högt och den emotiva anspänningen likaså, som om dessa båda sprunge ur och imiterandes den sängbundne berättaren Vanjas lungsotliga feberyra, graden av hans ansträngningar att få berättelsen nedtecknad, förekomma dödsögonblicket. Till historierna om Jeremiah Smith och Natasja fogas en oändlig rad andra som allteftersom sida läggs till sida, fogas samman, befästs med inbördes sammanhang,  speglar varandra, uppvisar samma tematiska innehåll - faderssveket (läst både som "faderns svek" och "sveket mot fadern"), stolthet, barnets oskuldsfullhet för att bara nämna några - och går samman till en enda berättelse som smalnar av i en ständigt nedåtgående centrifugiskt snurrande spiral i slutet av vilken allting till sist går sönder, ruineras.
Kompositoriskt finns det ingenting att anmärka på i Förödmjukade och förnedrade, vari samtliga trådar i berättelseväven går samman likt somliga parisiska avenyer strålar samman vid Place de l'étoile (ack, min poetiskhet, jag rörs!), det är njutbart att bli varse hur pusselbitarna faller på plats och man får bekräftelse på det man redan anat, allt detta är skönt. Men överspändheten, melodramen, sentimentaliteten, anfallen av pathetic fallacy där exempelvis de mest upprörda sinnestillstånd ackompanjeras av av hejdundrande åskväder, det är understundom outhärdligt. Inte tu tal om att Fjodor Dostojevskijs engagemang bakom och i  temat Det Oskyldiga Barnet är beundransvärt och rörande, att han klart och tydligt för fram sina moraliska ståndpunkter, och visst förklarar det faktum att romanen ursprungligen publicerades som en följetong i en tidskrift nöden av en text med högt tempo och med patos, men i ett stycke blir alltsammans övermäktigt, snudd på kväljande, alltför invasivt. Och på detta, all godhet., den tysta uppmaningen att glömma och förlåta och inte hysa agg och som fördömer vreden - också den rättmätiga, verkar det! - som någonting idel söndrande och socialt förkastligt som endast den orättmätige håller liv i och bejakar.Det får mig att endast digga den person i Texten som är avsedd att vara dess onda genius, trots att han svikit och bedragit hart när varenda annan romangestalt i Förödmjukade och förnedrade!
Jag frågar Vanja, berättaren: varför steg Du inte oftare upp ur den andra berättelsenivåns djup och berättade om Din tillvaro i den tuberkulösa sjukbädden? Varför spelar Du bara andrafiolen i Din skildring av vad som hände för exakt ett år sedan i Sankt Petersburg, varför förringar Du Dig till en biperson i detta drama? Varför förlöser Du inte Ditt brustna hjärta, varför berättar Du inte om Din vrede över Natasjas svek, över att hon valde bort Dig för en annan och sedan hade mage att komma med insikter då hennes nya kärleks ödestimma oåterkalleligen slagit? Varför valde Du att vara så äckligt undfallande, förstående, tjänstvillig, trogen och god? Varför svär Du inte i Din ramberättelse ve och förbannelse över den svekfulla hyndan och Ditt oblida öde? - Morr, för fan Vanja, morr!!!

La Bibliofille