Anneli Furmarks August & jag

Med ett i högsta grad misslyckat författarmöte och en mellan- till höggradig besatthet vid allt som har med de skriftligen skapande och litteratur att göra utövade givetvis Anneli Furmarks serieroman August & jag en mycket stor lockelse på mig. Vad händer när man stöter på en sedan länge avliden författargestalt under en strapats i storstaden? Det blir den tjugonio år unga (jojomen) Sigrid varse då hon under sina ströverier i Tegnérlunden i Hufvudstaden stöter på ingen mindre än självaste August Strindberg.
Det är en svår historia hon tagit sig an, Anneli Furmark, en svår gestalt hon givit Sigrid att möta, desto mera så som det sker i ett så blygsamt format, på 62 sidor à 165x165mm. Men det fungerar väl (i betydelsen bra, inte synonymt med "antar jag") och alla de viktigaste momenten i ett tänkt möte mellan en litterär gigant och en litteraturstudent finns där, även om man som boknörd givietvis skulle ha kunnat tänka sig, ja till och med önskat, sida upp och sida ner av djuplodande samtal och diskussioner om Strindbergs verk.
Jag tycker skarpt om Anneli Furmarks sätt att teckna, hur hon fyller var och en av serierutorna med skuggor och streck och därmed åstadkommer ett självklart trovärdigt vinterskymmande Stockholm och riktigt naglar fast den murriga stämningen i den strindbergska bostaden i Blå Tornet - ornamentiken som med jämna mellanrum återkommer och pryder bildrutornas nederkant understryker i hög grad våningens tidsliga limbo, dess funktion av tidsport -, i August & jag tillfälligt befriad från sina museala funktioner genom samma tidslucka som placerat August Strindberg i ett här och nu anno 2008.
På det hela taget är August & jag en angenäm och njutbar läsning och skådning, i synnerhet i skenet från läslampan, om kvällen då försommaren inte riktigt syns. Då kommer historia och bilder som bäst till sin rätt.

La Bibliofille

W.G. Sebalds Svindel. Känslor

Det finns en tidlöshet i W.G. Sebalds Svindel. Känslor som inte är av denna värld. Inte en tidlöshet i så mån att det är en text som aldrig kommer att bli omodern (vilket den troligtvis heller aldrig kommer att bli), utan mer som en tidlöshet som innebär att den liksom står över kronologi. Eller kanske mer att texten befinner sig på flera platser samtidigt, i sin kronologi är simultan. W.G. Sebald i slutet av nittonhundratalet skriver om Stendhal på artonhundratalet på ett Rousseauskt eller kanske snarare Goethiskt sjuttonhundratalsmanér (om det finns en stilistisk överensstämmelse mellan tyska källspråket och svenska målspråket, men av det beröm som öses över översättarinnan Ulrika Wallenström i dagskritiken torde så vara fallet. Jag är själv i högsta grad ånyo redo att skriva under på översättningens utmärkthet), med långa meningar och satser som följer på varandra i ibland svindlande (!) långa räckor och en ordföljd och ton som är av ett ödmjukt högtidligt och lite ledset slag.

Jag är väl knappast vare sig den första eller sista som drar paralleller mellan titel och innehåll, ety just denna parallellitet är så slående och i sitt utförande skickligt dragen till sin spets. Språket snirklar sig över boksidorna likt en serpentinväg uppför de italienska, österrikiska och tyska bergstopparna, fram och tillbaka i tiden och rummet, från Henri Beyle mer känd som Stendhal via Franz Kafka med en liten svängom över till en svindlande (!) mängd personligheter och händelser, tillbaka hem till W, England och W.G. Sebald själv. Man häpnar inför Berättarens - man vill särskilt mycket i fallet Svindel. Känslor skriva Författaren, allra helst W.G. Sebald faktiskt, så många drag av facklitteraturens karakterisktika bär denna med katalogsignumet Hce betecknade bok - känsla för detaljer, för hans iakttagelseförmåga, vaksamhet i till synes vart ögonblick och inför vart ting. Textens berättelse, dess verbiskhet om man får lov att kalla det så, går hand i hand med den typ av berättande som mer än en skildring av ett händelseförlopp är ett skådande. De talrika bilder och fotografier som placerats i textmassan är naturligtvis en del av detta skådande, men somliga passager är i all sin bokstavliga bokstavlighet också bilder, tavlor.

Och så känslan, den mörka. Den ständiga återkommandet till Det Sjuka - difteri, elegiska sinnestillstånd, självmord, morfinberoende, alkoholism, känslor av ansatthet - ett slags diskret fixering som dominerar i romanens fjärde och sista del, blir, tillsammans med det dystra, förvrängda och obehagsväckande i de av Berättaren besökta platserna, till ett uttryck för en dennes egna olycklighet (låt oss för enkelhetens skull kalla det mörka tillståndet så), den som en gång får honom att lämna England, och är ett hans permanenta sinnestillstånd, en mollstämning om man så får säga. Och denna mollstämning blir under resans gång vår, läsarens. Ty om skrivandet, det fiktiva såväl som det faktiska - man får icke glömma att i en skönlitterär text i första person singularis överlämnar Författaren pennan till Berättaren - i någon mån är en helande och läkande verksamhet vari en olycklighet gestaltas för att kunna avläggas, är läsningen en sysselsättning vari läsaren axlar den av Författaren/Berättaren avlagda olyckligheten. Och sällan är olyckligheten så njutbar som i Svindel. Känslor.

La Bibliofille

Tove Janssons samlade serier del I

Det gäller att göra också den kortaste av hemmavistelser mellan Grottekvarn och Törnrosasömn till en fin stund på dagen och med Tove Janssons samlade serier del I är det lätt ordnat. Nu är sista bladet vänt, men det vet i skrutton om jag inte tar mig en dust till med detta eminenta seriealbum. Illustrationerna är trots, eller kanske på grund av motiven, mycket stiliga i sin svartvithet och ämnena är precis som i "de vanliga" Muminböckerna både fnissroliga och sorgesamma på en gång. Utgåvan känns lyxig och påkostad utan att för den skull vara uppseendeväckande, det har nog mycket med formatet och papperskvaliteten att göra, stora, tjocka och styva ark som lätt låter sig bläddras och särskilt väl framhäver Tove Janssons teckningar, fulla av små detaljer här och var, men ändå sparsmakade och på sitt vis klassiska, jag kom flera gånger på mig själv med att uppleva själva skådandet av bilderna som att titta på designtyg.
7 september är satt som utgivningsdatum för nästa del av Tove Janssons samlade serier, som enligt uppgift tecknades för London Evening News när det begav sig. Någonting att se fram emot för oss inbitna Muminofiler alltså. Till dess del 1.

La Bibliofille

Visst förstår man Mumintrollet..!

La Bibliofille

Muriel Barberys L'élégance du hérisson

Muriel Barbery hade mig hela tiden i sitt grepp, SÅ var det. Berättelsen om den olyckliga lilla överklassflickan Paloma och den fördolt intellektuella änkeportvakterskan Renée, två av invånarna i ett bostadshus i Paris, tillika berätterskorna i Muriel Barberys andra roman L'élégance du hérisson, fick mig att under läsningens gång lägga i allt högre engagemangsväxlar och tro det eller ej, de sista sidorna satt jag med en tår i ögonvrån och det enda som förmådde mig att hålla dem tillbaka var de övriga cirkus femtio passagerarna på bussen som just då var min läsarena. Jag, som ifråga om läsning sällan tillåter mig att låta känslorna få övertaget, undviker att engagera mig känslomässigt i det som utspelar sig på boksidorna, i VAD som faktiskt sker, utan istället ägnar mig åt att granska HUR författaren burit sig åt för att skapa stämningar i texten och sedan bestämmer hur jag ska förhålla mig till det berättade, satt där gråtfärdig.
L'élégance du hérisson avväpnade mig ganska tidigt. Den utsöndrade lärdhet och intelligens, hade från början en tydlig riktning och ett driv, ett slags filosofiskt resonerande och ovanför texten beläget plan och mellan detta plan och själva historien fanns denna ständiga dialog, ett utbyte som tillät bitar att falla på plats. Bitar som dels sade någonting om romanen i stort, om en syntes, en enhetlighet på ett dramaturgiskt vis, men också om textens bakomliggande idé, om EXISTENSEN. Och för detta föll jag som en fura - säg någonting om vådan av livet och existentiella vedermödor och jag förlåter nästan vad som helst. Jag förlåter lite stereotypi i persongalleriet, jag förlåter några små klichéer, jag förlåter ett uns övertydlighet, bara det tjänar att understryka hur grymt det kan vara att leva och tröstar mig för att det är så.
Jag liknar L'élégance du hérisson vid ett paket, kanske lite slarvigt inslaget och i ett papper som man kan finna i vilken affär som helst, och med ganska mycket silkespapper runt själva gåvan, men när man väl fått upp den och har den i handen - wow, vilken present! Och detta paket har jag öppnat och verkligen njutit av, med själ och hjärta.
Och jag har lärt mig.

Quelle est cette guerre que nous menons, dans l'évidence de notre défaite ? Matin après matin, harassés déjà de toutes ces batailles qui viennent, nous reconduisons l'effroi du quotidien, de ce couloir sans fin qui, aux heures dernières, vaudra destin d'avoir été si longuement arpenté. Oui, mon ange, voici le quotidien : maussade, vide et submergé de peine. Les allées de l'enfer n'y sont point étrangères ; on y verse un jour d'être resté là trop longtemps. D'un couloir aux allées : alors la chute se fait, sans heurt, ni surprise. Chaque jour, nous renouons avec la tristesse du couloir et, pas après pas, exécutons le chemin de notre morne damnation.
Vit-il les allées? Comment naît-on après avoir chu ? Quels pupilles neuves sur des yeux calcinés ? Où commence la guerre et où cesse le combat ?

Alors, un camélia.*

La Bibliofille

* L'élégance du hérisson, s. 324. Romanen utgavs nyligen av bokförlaget [sekwa] med titeln Igelkottens elegans.

Un mot à demi-chemin

Bouleaux
Apprenez-moi que je ne suis rien
Et que je suis digne de vivre

*

Björkar
Lär mig att jag inte är någonting
Och att jag förtjänar att leva

ur L'élégance du hérisson/Igelkottens elegans, Muriel Barbery

La Bibliofille

Lars Sunds En lycklig liten ö

Den är bedräglig, den inledande Skapelseberättelsen i Lars Sunds roman En lycklig liten ö. Så vackert, så vackert skriver herr Sund om skrivandets initiala vedermödor, han skapar himmel och hav, vi kan riktigt känna kustluften i lungorna, föregår herr Sunds penna och föreställer oss den mest idylliska av platser som Författaren så, som krona på verket, pryder med... ett lik.
Ja, ty så är det, i vattnen kring den lilla skärgårdsön Fagerö skvalpar liken omkring så som bara lik kan göra. Ingen vet vilka de är, inget vet varifrån de kommer, ingen vet vad det är som hänt dem, men de lyckas riva upp den idylliska skärgårdstillvaron med sin ankomst.

De i saltvattnen skvalpande liken utgör kuliss för, blir ramberättelsen till, en mycket större berättelse om en skara öbor och deras samexistens på den begränsade yta landbacke som Fagerö är. Tillsammans med Berättaren, som kan ta gestalt på ön precis som en av dem, vandrar vi runt bland skärgårdsmänniskorna, tar mer djuplodande tittar på dem, på vad de varit med om, varifrån de kommer, hur de reagerar på de från havet kommande liken, vilken deras plats i samhället är, vilka de är. Med små medel lyckas herr Sund åstadkomma det mest detaljerade och brokiga persongalleri, gestalter som man tycker sig känna, vara minst lika bekant med som de andra människorna på Fagerö är. Och trots att de klassiska Typerna finns där känns persongalleriet ingalunda som gjutet i given form, utan är tvärtom mycket levande och förvånansvärt runt.

En lycklig liten ö är ett slags studie i mänskligt beteende och social interaktion. Det är väl knappast pärlors strimmande sken som herr Sund inblandar bland väppling, hägg och syrén, snarare kirskål, brännässla och tistel, men han ruckar tvivelsutan på en omtålig balans då han låter de främmande människorna i all sin dödhet flyta in i skärgården. Och det är inte utan att man bakom detta experiment tycker sig ana någon som i sin barndom petade med pinnar i myrstackar och roades outsägligt av att titta på det kaos, den kalabalik som uppstod i myrsamhället. Bakom Berättarörat finns mängder av rävar, i Berättarögat massor av glimtar.

Vad som händer i En lycklig liten ö struntar man egentligen blankt i, det är bara så lustfyllt att få ta del av språket, stilen, av de dialektalt präglade dialogerna, av tillbakablickarna, att få en glimt av Berättarens små ironiska inpass och distans till texten, av leken med texten, hur herr Sund konstrar med begreppet metafiktion och framställer texten som dels någonting av ett medvetande skapat, dels någonting som skapar sig självt, har ett eget liv som som kan välja att uppta oss inom sig, ömsom utestänga oss.

En lycklig liten ö är på Den Sant Goda Bokens vis mycket syntetisk, enhetlig, det råder en harmoni mellan miljö, stil och form som lyfter hela verket och gör det till en riktigt läsnjutning, där man läser och bläddrar vidare bara för att själva kompositionen är så oemotståndlig. Den liksom utsöndrar berättarglädje!

La Bibliofille