Ja, kanske det

"Att skingras" betydde uppenbarligen att dö.

   [...] Uttryck som att dö, avlida, falla ifrån, gå hädan, vända näsan i vädret, kola, ramla av pinn, stryka med, krepera, dra sin sista suck eller gå till de sälla jaktmarkerna verkar jämförelsevis förenklade och ytliga. De kan inte alls förklara processen på samma exakta, tydliga och detaljerade sätt som ordet "skingras". När livet är över lösgörs och sprids alla de olika komponenter som tillsammans har utgjort själva existensen. Köttet och blodet förruttnar och omvandlas till lera och vatten eller förångas till luft och moln. Eller så slukas det av insekter och förvandlas till höstsånger, sugs upp av rötter och blir till färgglittrande blomblad och gröna grässlätter som sträcker ut sig i en formlös oändlighet under solen. När vi studerar naturens mångfald av sprudlande livsformer blir vi medvetna om alla möjliga sorters svaga ljud och dofter, som till exempel skymningens svala och aningen fuktiga gulddimma som driver fram och tillbaka under de gamla lönnarna. Vi vet att härinne döljer sig liv - otaliga tidigare liv - vi vet bara inte vad de kallas.

   I samma ögonblick som deras hjärtan slutar slå skingras deras namn och historier till fragment av mänskliga minnen och legender, och inom bara några år har de upplösts i människohavet och kan aldrig återställas igen.

   Årstiderna växlar och klockans visare roterar, men kroppar skingras enligt en irreversibel bana som visar tidens oinskränkta makt. Termodynamikens andra lag handlar om entropi: varje välordnad organism kommer så småningom att upplösas och övergå till ett oorganiserat tillstånd av fragmentering, likhet och isolering där det inte existerar någon skillnad mellan en död kropp och jorden den är begravd i [...].

   Motsatsen till att skingra är naturligtvis att ansamla eller föra ihop. Sammanförandet är en förutsättning för existensen, för själva livet. Blod och energi förs samman och bildar människor; moln och dimma förs samman och bildar regn: lera och sand förs samman och bildar sten; ord och meningar förs samman och bildar tankar; dagar förs samman och bildar historien; människor förs samman och bildar familjer, politiska partier eller imperier. Så fort den sammanhållande kraften försvagas närmar sig döden. Ibland är det så att ju mer saker sprids och blomstrar - ju mer de överskrider gränsen för sin förmåga att bevara livskraften - desto svårare blir det för dem att hålla ihop.

ur Maqiao, Han Shaogong (s. 110f.)

La Bibliofille

Jack Kerouacs Dharmadårarna

Dharmadårarna (The Dharma Bums)
Jack Kerouac
Översättning Mats Zetterberg
Bakhåll
 9789177423034

Jack Kerouac - Myten, Mannen, Legenden. Det finns mycket man kan tänka om honom utan att ha läst en enda rad av det han skrivit, och så har jag också gjort, gjorde så då jag stod där med Dharmadårarna i hand och undrade om jag skulle våga språnget, eller rättare sagt, förmå armbåga mig igenom allt motstånd, alla invändningar. Orkar jag med detta? tänkte jag, orkar jag med hårdkokta grabberier, röka på, supa till, ligga runt, lösdriva in the Arms of America? Den utblottade och missförstådde konstnärens kringflackande på vägarna, bla bla bla?

Dharmadårarna är en berättelse om dharmadåren, den österländskt-filosofiske sanningssökaren Ray Smiths kringflackande sus-och-dusliv i Nordamerika i mitten av femtiotalet och innehåller i mångt och mycket allt det mina fördomar sa mig att en Jack Kerouac-roman skulle göra, men alls icke på det självhävdelsenödiga, självupptagna och missförstådda vis jag föreställde mig. Ray Smith är förvisso en sökare, men inte en sökare i inre stridigheter och konflikter, på kollissionskurs med tillvaron à la den europeiska existentialismen, utan istället en gestalt som uppnått någon grad av frid, inte den totala tillfredsställelsen och insikten om den egna personen och tillvaron (så långt har endast hans vän och förebild Japhy Ryder - med vilken han luftar sina buddhistiska övertygelser, frågor och tankegångar, åtnjuter vildmarkens serenitet och skönhet, svirar kring och understundom framlever sitt liv i enighet med den österländska filosofi sådan de anammar den - kommit), men som funnit nog med ro för att vara sig själv nog och kunna leva efter sina övertygelse, det vill säga sant: inte slava under något system, hanka sig fram på ett minimum med pengar och istället anamma Det Fria Livet: luffandet, skrivandet, filosoferandet, vänskapen, festens yra, gemenskapen med de likasinnade vännerna, de andra Dharmadårarna och inte minst naturvistelsen, uppgången i naturen med allt vad den innebär.
Det är en ljuv förening Jack Kerouac åstadkommer i Dharmadårarna då han för samman det beatska kringstrykarlivet, den amerikanska vildmarken och österländsk filosofi, en symbios som det är totalt vilsamt och behagligt att befinna sig i. Oavsett vad texten skildrar - ett besök på en vägkrog, klädproviantering på Frälsis, en lastbilslift, en bergsbestigning, ett nattligt samtal i största förtrolighet, ett smärre fylleslag - så svävar det till syvende och sist ständigt en rofylldhet, en frid över alltsammans, och som läsare känner man sig fullständigt trygg i denna stämning, frågar sig inte vad som ska hända, utan följer lugnt berättarströmmen, glider med. Prosan samspelar väl med innehållet, ställer sig aldrig i opposition till det framberättade, trots att förhållandet mellan den buddhistiska andans mildhet (?)  och Kerouacs lite ohyvlade, framåtklivande berättarteknik ibland kan förefalla paradoxal, åtminstone för en buddhism- och Kerouac-ignorant som jag själv. I skildringen av dharmadårarnas samliv fungerar prosan utmärkt väl till att kavat understryka deras själva samhällsavståndstagande, deras självnoghet, själva den nonchalans med vilken de lever enligt sina egna övertygelser, på egna premisser, samtidigt som den i beskrivningen av bergsbestigningarna, vildmarksvistelserna, strövtågen i floran och faunan äger transparens nog att inte stå i vägen för förmedlingen av Ray Smiths upplevelser av desamma, tillåter istället känslan att färdas direkt ur text i läsarsinne utan omvägar över stora ord. Det finns dessutom någonting särskilt klädsamt i kombinationen mellan det Kerouacska sättet att föra pennan (såsom det nu ter sig i översatt form, väl översatt av den endast undantagsvis störda flödigheten att döma) och de svåra, men orubbliga, oomkullrunkeliga sanningar som buddhismen har att lära ut om tillvaron, om Tomheten som Den Stora Meningen, om Det Allra Minsta och Mest Obetydliga som Nirvana, Det Allra Största, om Utslocknandet som Det Stora Målet, et cetera. Det finns såväl stilistiskt som i den filosofiska tematiken någonting som å det mest naiva och å det mest visa, motsägelsefullt, men med all tänkbar självklarhet, i all öppenhet vägrar diskussion, framhåller tingen oförskönade sådana de är, varvid de också uppvisar Varat från dess mest ljuva sida. Komplext och svårförklarligt på gränsen till oförklarligt, men sådan är icke desto mindre min känsla.
Men allra ljuvast i Dharmadårarna, det är dess övergripande konstruktion, hur romanen å det underbaraste undviker att vara Den Allt Förtäljande Berättelsen om Ray Smith. Det börjar med en uppstigning på godståg mot Santa Barbara och slutar med en nedstigning från berget Desolation Peak, ombeds man beskriva vad som däremellan hänt kan man egentligen inte svara annat än allt och ingenting, vill man föreställa sig vad som föregick godståget och vad som följer på Desolation Peak måste svaret med nödvändighet bli detsamma: allt och ingenting. Det är som det är, blir vad det blir, och det är utsökt väl så.

La Bibliofille

Träffar stilla

Där föll ett lönnlöv.
Kan du inte komma hit,
är lite ensamt här.

Basho

Beate Grimsruds En dåre fri

En dåre fri
Beate Grimsrud
Albert Bonniers Förlag
9789100124748

Man har sina käpphästar, läsning av skönlitteratur traiterande Den Psykiska Sjukdomen är en av mina, den slukas girigt och glupskt och oftast med en rapiditet som jag annars sällan äger, åtminstone inte i läsningshänseende.
Som med all annan litteratur är utfallet av och domen över Det Lästa av den mest skiftande art, somliga pennförare vet hur slipstenen skall dragas för att föra läsaren en steg längre än till galenskapens tröskel varifrån man i bästa fall får nöja sig med en inblick i Det Psykopatologiska Tillståndet, med att i omförtäljandets stund fäkta med adjektiv som välskrivet, fängslande och vad har du och i sämsta fall se sig nödd att avfärda det hela som någonting fullständigt otrovärdigt och inte sällan kryddat med verktyg och instrument ämnade att, å det mest insubtila och uppenbara, väcka vårt medlidande, vår djupa medkänsla, varvid undertecknad förnärmad och rasande ånyo grips av en intensiv lusta att vilja häva in Bokfan i kakelugnen och fjutta på.

Men inte alltid. Så icke med Beate Grimsruds En dåre fri. Mycket troligt att Du ställt Dig på denna romans tröskel i syfte att bli stående på tröskeln och blott iaktta, personligen inte delta mer i fiktionen än på det mer eller mindre passiva vis, det iakttagande och analyserande eller den blott underhållningssökande, som en Läsare vanligtvis brukar göra. Men med En dåre fri tillgår det inte så. Med En dåre fri tillgår det istället så, att Du knappt hunnit knacka på dörren förrän någon slitit upp den, greppat Dig i tröjärmen och därpå, i fortsättningen, inte släpper taget, utan istället med ett järngrepp, handfast, oeftergivligt och våldsamt, drar Dig med sig. Inte på så vis att själva berättelsen är svår att släppa, liksom vill bli sträckläst (vilket den förvisso gärna vill), utan mer så att den skapar en synaps mellan det fiktiva, berättande Jagets upplevelser, känslor och varseblivningar och Dina egna, fjättrar Dig, stänger in Dig i Det Psykopatologiska Tillståndet. Prosan, de effektiva, korthuggna meningarna, koncentrationen i dem, blir som spikhål av klarsyn och vilja till sundhet, friskhet i det övergripande, omberättade schizoida tillståndets opacitet, som en den minsta ventil i den… tvångströja? som huvudet, hjärnan, vad-det-nu-är, förvandlas till under Psykopatologin, under det där ovalda, påtvingade. Förhållandet kan också vara det motsatta – växlingen sker med Sjukdomens ebb-och-flodska rörelser, så att prosans lakoni istället blir en spegel av hjärnans (ej nödvändigtvis i kreativt, konstnärligt avseende) låsthet i schizofrenin. Effekten blir hurusom densamma: en känsla av total klaustrofobi, panik och rörelseofrihet hos det Läsande, nu inte så passiva subjektet som bokstavligen dras ner i fiktionen av språket och de skiftningar som detta skapar i textkynnet, i växlingarna mellan klarhet och sjukdom, och som därav mår allt annat än väl alldenstund Läsningen fortgår och det fortfarande finnes sidor kvar att genomlöpa. Och det är gott att det är så. Man vet av det att det man läser är God Litteratur.

I somras lyssnade jag till Beate Grimsruds sommarprat i Sveriges Radio P1, ett mycket intressant program väl värt att ägna sin tid åt. Mycket av det hon berättade där, som jag då tolkade som ickefiktion, som biografi, som en sanning om Beate Grimsrud, återkommer fragmentariskt i En dåre fri, fast istället är det Eli, romanens Jag, som berättar. I en recension i Dagens Nyheter skriver ifrågavarande Recensent att denne finner denna "manipulation" (Recensentens ord) olustig och onödig, tycker att greppet sammanblandning av romanfigur och författarsubjekt känns slitet, som ett redskap "med vilket författaren dompterar sin publik". Jag uppfylls av ett slags förnöjsam diabolism då jag spårar upp författarens förment självbiografiska lämningar, låter tanken dröja vid dem, fascineras av hur en del av mig genast drar paralleller, sätter likhetstecken mellan Författare och Berättare - aha, detta är subtextuellt en berättelse om Beate Grimsruds egna erfarenheter! - och hur en annan del av mig, den intellektualiserande, vägrar dra några växlar. Intressanta att studera, dessa reaktioner, och jag tänker att det i sanning ligger någonting potentiellt genialt i detta, en Författarens återuppståendelse, där den eventuella metaanvändningen av personligt stoff blir ett slags hämnd och revansch på postmodernismens Läsarens Födelse, som visar på att det finns en gräns på hur långt Läsaren kan dominera en Text, ty en Text svarar inte på frågan om sant eller falskt, i den skönlitterära texten är frågan om vad som är fiktion och vad som är verklighet diskvalificerad, inför den frågan tiger Texten still. Och den instans som kan besvara frågan, Författaren, den är död. Detta att utnyttja den svaghet som mänsklig nyfikenhet kan vara, att avleda Läsarens uppmärksamhet från det som är det enda som ska spela någon roll, nämligen det som sägs och uttalas av Texten, själva det osäkergörande som möjligheten av att dra potentiella likhetstecken mellan verklighet och fiktion, det är slugt, det är - ÄR! - en form av maktövertagande! Alls inte onödigt, men sannerligen olustigt, om än måhända inte på det vis Recensenten i Dagens Nyheter menar: det är olustigt, ety denna metalek lätt kan förstärka den känsla av mental skevhet som prosan överför till Läsaren, den paniska, klaustrofobiska och rörelseofria upplevelsen av Texten kan dubbleras. Texten avslöjar intet och det slår mig, nu, i den skrivande stunden, att mina tankar rört sig helt i enhetlighet med den utveckling av Det Skrivande Subjektet som vi konstaterade under en delkurs i litteraturvetenskap D kallad Självbiografiska Nyckeltexter: Beate Grimsrud, som jag i somras lyssnade till som till en sanningen sägande Själ, har efter min läsning av En dåre fri förvandlats till ingenting mindre än... en Text..! Beate Grimsrud förhöjer i En dåre fri inte verklighetshalten hos sin fiktion - hon fiktionaliserar sig själv, förtextligar Författarinstansen och återtar makten över det skrivna ordet.

La Bibliofille

Boel Westins Tove Jansson - Ord, bild, liv

Sedan Tove Janssons samlade serier, del 2, efter serierutan där Misan sitter och mosar vinbär ett och ett, kommer jag aldrig någonsin mer kunna plocka vinbär - i synnerhet röda - utan att tänka på Tove Jansson. Läsning om och av henne har varit en del av mitt bokliga sällskap denna sommar sedan vinbären mognade i buskarna i trädgårdens bärlund. Det började med Boel Westins enormt fina biografi Tove Jansson - Ord, bild, liv, som av bara farten åtföljdes av Tove Janssons samlade serier, del 5 och bilderboken Den farliga resan, vilka i sig säkert skulle ha utmynnat i avnjutandet av någon av Tove Janssons romaner om jag bara hade haft någon av dem hemma/inte varit så förbannat bekväm av mig, utan pallrat mig iväg till biblioteket inne i stan för att låna.

Inte för att jag är någon storkonsument av biografier, alls icke, skräcken för att snubbla över ett alster som å det torraste uppradar kronologiska fakta utan tillstymmelse till känslomässigt eller annat engagemang än det strikt kunskapsförmedlande är alltför stark, och det  egna intresset för andras liv, verk och dagar inte alltid tillräckligt stort, för att detta slags texter ska tillåtas ta någon större plats i min läsgärning. Men jag tror mig igenkänna en god biografi när jag läser den, absolut så, och Boel Westins Tove Jansson - Ord, bild, liv kan inte annat än inrangeras i genrens crème de la crème intill David Bellows Georges Perec - A Life in Words. Där finns det där allomfamnande som man så önskar av en biografi, det som i slutändan blir såväl en hel bok som en bild av en hel person, alla dessa berättelser - om det inre livet, det yttre, om att förhålla sig till sig själv, till andra människor, till sitt skapande och det skapade, sin konst, om livströsklar som skall överklivas - som sammantagna blir ett helt liv. Inte bara en dimension, utan någonting som känns som en sann och full beskrivning av en hel människa, i den mån en sådan låter sig göras av en utomstående person. Någonting vida mycket större än den Mumindal som jag själv tenderar att förknippa Tove Jansson mest med, hennes konst och övriga författarskap oaktat. En knäpp på näsan åt mig därföre, då läsningen kommer in på biografiska territorier som berättar om en Mumindal som för författarinnans del antagit alltför stora proportioner, lustdödat, låst kreativitet. Inte annat än att jag skäms en smula för att jag retroaktivt är med och bidrar till det där stora. Diggframkallande dock att ta del av hur Tove Jansson, till synes arg och orädd, skärmar av sig från sin Mumindal och väljer att låta den höra det förflutna till, liksom i tanken låser till om, isolerar den, låter den framleva bäst den vill där i havsbandet, medan hon själv går vidare och skriver romaner (diggframkallande kanske för att det är en så muminsk sak att göra - jag kan inte avhålla mig från att göra jämförelsen).
Romaner som jag - som sagt! - ämnar fördjupa mig i bara jag får ändan ur vagnen och pallrar mig iväg till biblioteket. Ni som haft förstånd att bredda Er Tove Jansson-erfarenhet bortom Mumindalens gränser - var börjar jag, med vilken roman?


La Bibliofille

Carlos Ruiz Zafóns Ängelns lek

Ängelns lek (El juego del ángel)
 Carlos Ruiz Zafón

Översättning: Yvonne Blank

Albert Bonniers förlag

9789100122911

Höres ett ansträngt flåsande bak gul text mot salongsröd bakgrund är det blott Er Bibliofille som söker lägga sordin på en viss aggression, en viss upprördhet som följer på en handfull dagar ägnade åt Carlos Ruiz Zafóns Ängelns lek. Jag önskar att det inte vore i detta lynne jag ånyo sloge upp portarna till landsortssalongen efter ett välbehövligt sommarlov, men det är det.
Jag tänker på Ängelns lek som värsta sortens sköka. Ja, det gör jag, en sköka som vill sig Bok für alle, agerandes ini ett bibliofilt och litteraturromantiskt skimmer, viljandes vara av finurlig och finalt slående konstruktion och jonglerar samtidigt med en egen variation på Faustusmyten, placerar sig med fotsulorna i såväl den skräckgotiska romanen som i den amerikanska actionthrillern och i den hårdkokta deckaren, låter handlingen skena åt än det ena, än det andra hållet så att all tillstymmelse till tydligt urskiljbar intrig alldeles söndergrusas, befolkar texten med det mest stereotypa och förutsägbara persongalleri, stoltserar i ena stunden med ett stilistiskt credo som upphöjer den raka och enkla prosan för att i nästa, och därpå ständigt och jämt, beströ texten med de mest slitna och patetiska liknelser - som i en gravkammare - och metaforer, idkar pathetic phallacy och låter väder och vind och ljusförhållanden - regnigt, mulet, grått, mörkt, blixt och dunder - konstant ha sin motsvarighet i handlingens alla stämningar så till den milda grad att man understundom rodnar från hjässa ned till fotabjäll av ren och skär skam, allt för att alla och en var ska gilla, älska. Det är helt enkelt förfärligt och dessutom billigt och lågt. Skökligt.
Jag kommer att tänka på första strofen i den epistel no: 80, Liksom en herdinna, som Carl Michael Bellman tillägnar Kongl. Sereteraren Kellgren när jag nedtecknar mina tankar kring den röriga änglaleken:

Liksom en Herdinna, högtidsklädd,
Vid Källan en Juni dag,
Hopletar ur gräsets rosiga bädd
Sin prydnad och små behag.
Och ej bland Väpling, Hägg och Siren,
Inblandar Pärlors strimmande sken,
Innom den krants i blommors val,
Hon flätar med lekande qval.

I skrivande stund erinrar jag mig, men kanske missminner jag mig, à propos ifrågavarande strof än att vi under en av litteraturvetenskapens initiala kurser informerades om att herr Bellman med den, och i synnerhet med vers fem och sex, önskade framföra något slags kritik vis-à-vis herr Kellgren för att denne i sitt skrivande idkade en form av stilblandning som visförfattaren inte tyckte var korrekt. Jag vill gärna göra sammalunda, anklaga señor Ruiz Zafón för att blanda blommor och pärlor på ett osnyggt och oskickligt vis, ety det inte är själva de litterära elementen i sig som förfelar i sammanhanget. Visst fyller pathetic phallacy en given funktion i somlig litteratur, liksom den typ av liknelser som Ängelns lek är fullspäckad av gör detsamma i somlig annan litteratur, den skräckgotiska romanen, den amerikanska actionthrillerna och den hårdkokta deckaren är inte i sig föraktliga genrer, intertextualitet, referenser till annan litteratur kan vara hur goda som helst att identifiera och det finns väl få traditioner som det är så förnöjsamt att läsa en roman utspela sig än i den litterära, den bokliga, men det finns inget som helst eftersträvansvärt med att försöka åstadkomma en fusion av allt det ovan nämnda, en Bok für alle, åtminstone inte om slutresultatet ska stinka slarv, brådska, sökthet, yta och kommersiella drivkrafter bakom skapandet så som det gör i Carlos Ruiz Zafóns Ängelns lek.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, fördjupa mig i utvecklandet av orsaken till att jag fann romanen så undermålig, men det får vara nog nu. Konstaterbart är att mycket gott har sagts om Ängelns lek, att de som uppskattat detta verk är många - jag gratulerar -, men att jag själv inte kan erinra mig en enda sekund, ett enda ögonblick då jag njutit av romanen i fråga, funnit någonting förlåtande med den, någonting som gör det mödan värt att ge den av sin tid, genomlöpa alla dess femhundraåttiosju sidor.

I hopp om att strax återkomma, mindre ringrostig, mer stringent och elokvent, mer nöjd.

La Bibliofille

Om en sommarkväll en läsande

Bäst jag sitter och läser Philippe Delerms Sundborn ou les jours de lumière i kastanjeträdets skugga, för en stund höjandes blicken från boksidan, inandandes den lantliga, skogliga sommarluften, betraktandes skönheten omkring mig, tänkandes att det knappast blir bättre än såhär, bäst jag gör detta kommer en rävunge - den vackraste, rödaste, mest skimrande rävunge - tassandes i bäckfåran en handfull metrar bort, alldeles obekymrad, helt i sin egen lilla värld. Den höjer så huvudet från bäckvattnet, ser sig förstrött omkring, får syn på mig, gör härvid ingenting, ingenting mer än att lägga sitt lilla rävungehuvud en smula på sned, nyfiket fästa sin kloka blick i min. Vill till sist ändå skynda tillbaka in i den skyddande skogen igen, lämnandes mig åt mitt fortsatta, nu rävligen uppfyllda, läsöde.

En nåd. En sann sommarnåd. 

Älskade räv.

La Bibliofille