Boel Westins Tove Jansson - Ord, bild, liv

Sedan Tove Janssons samlade serier, del 2, efter serierutan där Misan sitter och mosar vinbär ett och ett, kommer jag aldrig någonsin mer kunna plocka vinbär - i synnerhet röda - utan att tänka på Tove Jansson. Läsning om och av henne har varit en del av mitt bokliga sällskap denna sommar sedan vinbären mognade i buskarna i trädgårdens bärlund. Det började med Boel Westins enormt fina biografi Tove Jansson - Ord, bild, liv, som av bara farten åtföljdes av Tove Janssons samlade serier, del 5 och bilderboken Den farliga resan, vilka i sig säkert skulle ha utmynnat i avnjutandet av någon av Tove Janssons romaner om jag bara hade haft någon av dem hemma/inte varit så förbannat bekväm av mig, utan pallrat mig iväg till biblioteket inne i stan för att låna.

Inte för att jag är någon storkonsument av biografier, alls icke, skräcken för att snubbla över ett alster som å det torraste uppradar kronologiska fakta utan tillstymmelse till känslomässigt eller annat engagemang än det strikt kunskapsförmedlande är alltför stark, och det  egna intresset för andras liv, verk och dagar inte alltid tillräckligt stort, för att detta slags texter ska tillåtas ta någon större plats i min läsgärning. Men jag tror mig igenkänna en god biografi när jag läser den, absolut så, och Boel Westins Tove Jansson - Ord, bild, liv kan inte annat än inrangeras i genrens crème de la crème intill David Bellows Georges Perec - A Life in Words. Där finns det där allomfamnande som man så önskar av en biografi, det som i slutändan blir såväl en hel bok som en bild av en hel person, alla dessa berättelser - om det inre livet, det yttre, om att förhålla sig till sig själv, till andra människor, till sitt skapande och det skapade, sin konst, om livströsklar som skall överklivas - som sammantagna blir ett helt liv. Inte bara en dimension, utan någonting som känns som en sann och full beskrivning av en hel människa, i den mån en sådan låter sig göras av en utomstående person. Någonting vida mycket större än den Mumindal som jag själv tenderar att förknippa Tove Jansson mest med, hennes konst och övriga författarskap oaktat. En knäpp på näsan åt mig därföre, då läsningen kommer in på biografiska territorier som berättar om en Mumindal som för författarinnans del antagit alltför stora proportioner, lustdödat, låst kreativitet. Inte annat än att jag skäms en smula för att jag retroaktivt är med och bidrar till det där stora. Diggframkallande dock att ta del av hur Tove Jansson, till synes arg och orädd, skärmar av sig från sin Mumindal och väljer att låta den höra det förflutna till, liksom i tanken låser till om, isolerar den, låter den framleva bäst den vill där i havsbandet, medan hon själv går vidare och skriver romaner (diggframkallande kanske för att det är en så muminsk sak att göra - jag kan inte avhålla mig från att göra jämförelsen).
Romaner som jag - som sagt! - ämnar fördjupa mig i bara jag får ändan ur vagnen och pallrar mig iväg till biblioteket. Ni som haft förstånd att bredda Er Tove Jansson-erfarenhet bortom Mumindalens gränser - var börjar jag, med vilken roman?


La Bibliofille

Carlos Ruiz Zafóns Ängelns lek

Ängelns lek (El juego del ángel)
 Carlos Ruiz Zafón

Översättning: Yvonne Blank

Albert Bonniers förlag

9789100122911

Höres ett ansträngt flåsande bak gul text mot salongsröd bakgrund är det blott Er Bibliofille som söker lägga sordin på en viss aggression, en viss upprördhet som följer på en handfull dagar ägnade åt Carlos Ruiz Zafóns Ängelns lek. Jag önskar att det inte vore i detta lynne jag ånyo sloge upp portarna till landsortssalongen efter ett välbehövligt sommarlov, men det är det.
Jag tänker på Ängelns lek som värsta sortens sköka. Ja, det gör jag, en sköka som vill sig Bok für alle, agerandes ini ett bibliofilt och litteraturromantiskt skimmer, viljandes vara av finurlig och finalt slående konstruktion och jonglerar samtidigt med en egen variation på Faustusmyten, placerar sig med fotsulorna i såväl den skräckgotiska romanen som i den amerikanska actionthrillern och i den hårdkokta deckaren, låter handlingen skena åt än det ena, än det andra hållet så att all tillstymmelse till tydligt urskiljbar intrig alldeles söndergrusas, befolkar texten med det mest stereotypa och förutsägbara persongalleri, stoltserar i ena stunden med ett stilistiskt credo som upphöjer den raka och enkla prosan för att i nästa, och därpå ständigt och jämt, beströ texten med de mest slitna och patetiska liknelser - som i en gravkammare - och metaforer, idkar pathetic phallacy och låter väder och vind och ljusförhållanden - regnigt, mulet, grått, mörkt, blixt och dunder - konstant ha sin motsvarighet i handlingens alla stämningar så till den milda grad att man understundom rodnar från hjässa ned till fotabjäll av ren och skär skam, allt för att alla och en var ska gilla, älska. Det är helt enkelt förfärligt och dessutom billigt och lågt. Skökligt.
Jag kommer att tänka på första strofen i den epistel no: 80, Liksom en herdinna, som Carl Michael Bellman tillägnar Kongl. Sereteraren Kellgren när jag nedtecknar mina tankar kring den röriga änglaleken:

Liksom en Herdinna, högtidsklädd,
Vid Källan en Juni dag,
Hopletar ur gräsets rosiga bädd
Sin prydnad och små behag.
Och ej bland Väpling, Hägg och Siren,
Inblandar Pärlors strimmande sken,
Innom den krants i blommors val,
Hon flätar med lekande qval.

I skrivande stund erinrar jag mig, men kanske missminner jag mig, à propos ifrågavarande strof än att vi under en av litteraturvetenskapens initiala kurser informerades om att herr Bellman med den, och i synnerhet med vers fem och sex, önskade framföra något slags kritik vis-à-vis herr Kellgren för att denne i sitt skrivande idkade en form av stilblandning som visförfattaren inte tyckte var korrekt. Jag vill gärna göra sammalunda, anklaga señor Ruiz Zafón för att blanda blommor och pärlor på ett osnyggt och oskickligt vis, ety det inte är själva de litterära elementen i sig som förfelar i sammanhanget. Visst fyller pathetic phallacy en given funktion i somlig litteratur, liksom den typ av liknelser som Ängelns lek är fullspäckad av gör detsamma i somlig annan litteratur, den skräckgotiska romanen, den amerikanska actionthrillerna och den hårdkokta deckaren är inte i sig föraktliga genrer, intertextualitet, referenser till annan litteratur kan vara hur goda som helst att identifiera och det finns väl få traditioner som det är så förnöjsamt att läsa en roman utspela sig än i den litterära, den bokliga, men det finns inget som helst eftersträvansvärt med att försöka åstadkomma en fusion av allt det ovan nämnda, en Bok für alle, åtminstone inte om slutresultatet ska stinka slarv, brådska, sökthet, yta och kommersiella drivkrafter bakom skapandet så som det gör i Carlos Ruiz Zafóns Ängelns lek.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, fördjupa mig i utvecklandet av orsaken till att jag fann romanen så undermålig, men det får vara nog nu. Konstaterbart är att mycket gott har sagts om Ängelns lek, att de som uppskattat detta verk är många - jag gratulerar -, men att jag själv inte kan erinra mig en enda sekund, ett enda ögonblick då jag njutit av romanen i fråga, funnit någonting förlåtande med den, någonting som gör det mödan värt att ge den av sin tid, genomlöpa alla dess femhundraåttiosju sidor.

I hopp om att strax återkomma, mindre ringrostig, mer stringent och elokvent, mer nöjd.

La Bibliofille

Om en sommarkväll en läsande

Bäst jag sitter och läser Philippe Delerms Sundborn ou les jours de lumière i kastanjeträdets skugga, för en stund höjandes blicken från boksidan, inandandes den lantliga, skogliga sommarluften, betraktandes skönheten omkring mig, tänkandes att det knappast blir bättre än såhär, bäst jag gör detta kommer en rävunge - den vackraste, rödaste, mest skimrande rävunge - tassandes i bäckfåran en handfull metrar bort, alldeles obekymrad, helt i sin egen lilla värld. Den höjer så huvudet från bäckvattnet, ser sig förstrött omkring, får syn på mig, gör härvid ingenting, ingenting mer än att lägga sitt lilla rävungehuvud en smula på sned, nyfiket fästa sin kloka blick i min. Vill till sist ändå skynda tillbaka in i den skyddande skogen igen, lämnandes mig åt mitt fortsatta, nu rävligen uppfyllda, läsöde.

En nåd. En sann sommarnåd. 

Älskade räv.

La Bibliofille

Kärleken till blommor

Kärleken till blommor har hjärnan gett sig själv till skydd. Och varför mänskorna lärde sig tycka om blommor kan man lätt räkna ut: de springer för det första inte efter en och bits eller morrar. Blommor morra inte. De är sköna men håna inte. De faller en i ögonen, men inte i ryggen.

ur Vägen till Klockrike (105), Harry Martinson

La Bibliofille

Kort om ord , om språk. Om det som finns, inte finns - borde och inte borde finnas.

Bladvända

Ett vackert ord, inte sant? Använt som substantiv i det sammanhang jag fann det (önskar jag kunde svara på var, dock önskar minnet inte gå med mig dit), men fint också som infinitiv, även om att vända blad nog ter sig mer ljuvt och poetiskt än att bladvända, när allt kommer omkring.
Det borde användas oftare, bladvända, men till att börja med är jag bara glad att det alls finns, detta ord, om än i skymundanom. Ty alla vackra ord finns inte, så sorgligt är det, och deras tillkomst kvävs under ordliga kirskålsvarianter sprungna ur engelska direktlån såsom "fejsrejpa" (att stjäla någons identitet på ett visst nätligt socialt nätverk fick jag lära mig genom att fråga en tonårsbekant), kvällspressliga sammanfogningar och annat otäckt. Ett vackert ord som mig veterligen inte finns i svenska språket, men genom sin blotta skönhet absolut borde göra det, kom jag på idag när jag såg en tabloid om mystiska omständigheter kring Per Oscarssons död (det var fråga om en dödschock drar jag mig till minnes, tillåt mig vomera utan avbrott i fjorton dar) i en brand för en numera längre tid sedan: omkomst. En substantivvariation på verbet omkomma som låter mindre tabloidt, mindre hårt än död, men uttrycker mer av en bakomliggande olyckshändelse än bortgång och som det inte lönar sig att sätta "chock" efter, eftersom omkomst är för värdigt och majestätiskt för det. Per Oscarssons tragiska omkomst.

Två tankar om ord, om språk.

La Bibliofille

Lyrisk fyllnad

Skymningen faller som ett försagt askregn. Den släcker äppelblommornas små lampor och staketens vita knoppar. Den tystar gräset och de ljusgröna gräshopporna. Hon står vid vattentunnan som är sprucken av för mycket sol och hungrigt gapar upp mot stuprännan. I det tysta gräset, fyllt av skymningens aska, ser hon en sten ligga. Den har slutat lysa med dagen och när hon böjer sig fram över vattentunnan tycker hon den är en hund som hela dagen har legat stilla i gräset men nu i skymningen långsamt vaknar och tänjer på sin kropp.

Hon måste smeka den där hunden och hon släpper den gistna vattentunnan som hon stått lutad mot medan illamåendet gått över och går några steg i gräset som lättjefullt smeker sej mot hennes anklar. Då reser sej den lilla hunden och försvinner med retsamt viftande svans och hon säger till sina ben att springa men det är bara det ena som vill och därför faller hon framstupa i gräset. Sen när hon ändå ligger bryr hon sig inte om att försöka resa sej, inte ens på skoj. Hon vänder sig bara mödosamt på rygg så att hela den trånga himmelskupan med smärtsamma nålstygn av stjärnor plötsligt slungas över henne. Och medan hon ser en stjärna med blodröd mun spetsas på ett grässtrå som skuggar över hennes öga tänker hon: Å, det är så här att vara full.

ur Ormen, Stig Dagerman

La Bibliofille

I mitt hus där jag bor

I mitt hus där jag bor bodde en gång i tiden en Författare. Ingen Selma Lagerlöf eller August Strindberg eller Pär Lagerkvist, ty då hade väl vårt stackars gamla av alltför ovarsamma renoveringar medfarna torp varit ett museum och öppet för allmänheten, eller åtminstone ägts av ett åt Författaren ägnat Sällskap som sloge upp husets portar för allmänheten en gång om året, på Författarens födelse- eller dödsdag. Nej, han var bara poet i sin egen hemstad, vårt hus forna Pennfäktare, och de böcker han skrev - två barndomsbiografier, en knapp handfull diktsamlingar och ett och annat sångalbum -  gavs ut på eget förlag, med bistånd från Den Lokala Boklådan. 

Författarskapets ringa storhet, eller kanske menar jag vittberömdhet, känns emellertid futtig, för att inte säga ovidkommande, att ens beakta, då man väl sitter i sitt soffhörn och läser Författarens ord och meningar, verser, strofer och rim, betänkandes att de tillkommit i just det egna pörtet - endast tiden skiljer! - i vilket cirkeln nu sluts när till boksamlingen sällas det Författaren givit ut och spritt för traktens alla vindar. Det hela blir stort och mäktigt i omständigheternas litenhet, i mötet mellan oss, som bor i huset nu, och Författaren, som är utflyttad, död och begraven sedan en lång tid tillbaka, alltsammans genom den Litteratur, de Böcker denne lämnat efter sig och som stått pall för tidens tand. Ren och skär magi är det.

Förtiger Författarens namn gör jag, i vanlig och sant grym bibliofillesk anda och ordning, och gömmer boktitlar bakom genrebeteckningar (kanske alldeles i onödan, ety den som önskar - och prompt måste - finna i dessa digitala tidevarv med lätthet så kan göra, följandes alla de spår den nätbevistande med eller utan berått mod lämnar efter sig), men där får gränsen lov att gå. Ett smakprov på vad Författarens penna förmådde åstadkomma har jag inte hjärta att förvägra Er. Ni bjuds ett alster, det finala, ur Författarens vänvisesamling, samlandes poesi tillkommen mellan året nittonhundratrettioåtta och nittonhundrasextiotvå, en dikt som heter Tiden.

***

Tiden

Tiden jagar

tiden skrider.

Tiden ilar

tiden går.

Tiden sargar

såren svider.

Tiden läker alla sår.

Tung är bördan

på Din skuldra,

Edens trötte

ålderman!

ondskan, mörkrets

dunkla huldra,

Du ej mäktat slå i bann.

Alla sorger,

glädjetårar,

hat och kärlek,

dödlig skräck;

varma blickar,

ord, som sårar,

allt är samlat 

i Din säck.

Snillets fader

ökat rågan

med atombomb:

världspatent!

- Färdas varligt,

levnadslågan

skälver inför

avgrundsslänt!

***

La Bibliofille