Etgar Kerets Åtta procent av ingenting

Det är en skevhetens verklighet som skildras i Etgar Kerets novellsamling Åtta procent av ingenting. Normaliteten i texterna är skenbar, och vi ser den genom ögonen på någon som tycks salongsberusad, disträ, dement, inte helt comme il faut, nonchalant arrogant. Ur texterna sipprar abnormiteter, anomalier, men så diskret att effekten av dem aldrig blir till käftsmällar, bara lätt iögonfallande och förvånande små goda snubbor. Novellerna är skrivna med en smakfull vårdslöshet, som lite på en höft, tar avstamp någonstans och utvecklas i en till synes alldeles slumpartad, om än fullständigt logisk riktning, och språket och stilen vandrar från det fräckt vulgära till det lyriskt sorgesamma med flera uppehåll däremellan.
Åtta procent av ingenting är en sprängfylld bokgodispåse med lite allt möjligt i: surrealistism som i På din sida, där berättarjaget för att få behålla sina flickvänner lyckas tillintetgöra det enda som garanterar dessas tillflöde; absurditeter, som i Att skjuta Tuvia där en hund vägrar låta sig has ihjäl; vardag, som i Min flickvän är naken, där huvudpersonen betraktar sin flickvän som solar naken i trädgården, eller i Tlasig där Pappa är Hallå; ibland nonsens, som i Funkktionsfel, där berättelsen om köpet av en defekt dator är nedskriven medelst just den defekta datorn; ibland rörande allvar, om än också lätt ironi, som i Kinderägg där en dödssjuk kvinna omkommer i ett självmordsattentat.
Åtta procent av ingenting av Edgar Keret bör skyndsammast investeras i för att komplettera den avdelning i edra bokkabinett som är ägnade kategorin "Omistliga novellsamlingar".

Gratulerar Bastion Förlag till bokens synnerligen snygga omslag!

La Bibliofille

Carsten Jensens Vi, de drunknade

Det mest slående med Carsten Jensens Vi, de drunknade är dess så gott som fullkomliga centrering kring Havet, hur detta tema och motiv är dominerande på romanens samtliga plan, hur det tar gestalt både i berättelse och text, ständigt refererar till och kommenterar sig självt. Havets väsen finns överallt, är simultant berättelsens bakgrund och dess centralfigur, dikterar villkoren såväl för invånarna på den danska ön Marstal, om vilka romanen berättar, som för kompositionen och berättandet i stort. På samma sätt som vattnet förhåller sig till land, vågor som slår in över stranden för att strax dra sig tillbaka igen, förhåller sig den flerstämmiga berättarinstansen i Vi, de drunknade till texten: i ena stunden är rösten tillbakadragen, osynlig, förtäljer utan att själv ta plats i det framberättade skeendet om Laurids, Albert, Knud Erik och de många andra Marstalborna, för att i nästa ögonblick ställa sig i förgrunden i andra person pluralis. Oavsett vilket kommer rösten från havet.

Som konstruktion är Vi, de drunknade ganska stilig, på ett kargt manligt vis, det finns en korrespondens mellan berättelse och berättande som tar sig uttryck i den ovan beskrivna havstematiken som går igen på båda planen - det böljar både på boksidorna och i texten. Balansen och det väl avvägda tar sig också uttryck i kombinationen av romanens sjörövarskröniga egenskaper och dess dokumentära anslag. Som kontrast till de lemlästade sjömän, skrumphuvuden, ilskna infödingar, säregna sjökaptener, skeppsbrott och mirakulösa undkommanden av drunkningsdöden som Vi, de drunknade skildrar står berättelsens historiska kontext med tre krig som viktiga knytpunkter - dansktyska kriget om Schleswieg-Holstein 1848-1850, Första Världskriget och Andra Världskriget. Blandningen av det högst osannolika med det historiskt faktiska skapar en mycket dynamisk fiktion, där kasten mellan reaktionerna Haha, vilket påhitt! och Nämen, var det såhär det var?!? stundtals är mycket tvära.
Sorgligt nog tar Carsten Jensen inte till fullo tillvara på den berättartalang han bevisligen besitter i. Mot slutet börjar författaren att ta ut alltför vidlyftiga svängar och förser berättelsen med element som snarare än förhöjer den drar ned den i en malström av romantiserande effektsökerier som kulminerar i den avslutande meningen på s.701 (ej romanens sista). Det är så vidrigt att det endast är med möda man kan avhålla sig från att äcklad kasta boken ifrån sig. Denna lapsus i fråga om övertydlighet, sentimentalitet och genomskinlig avsikt är fullkomligt oförlåtlig, kan inte ens uppvägas av att Vi, de drunknade trots allt är av hög litterär kvalitet.

En åthutning åt Albert Bonniers Förlag som släppt igenom en text fylld av stavfel och fautes de frappe. Såväl roman som författare och läsare förtjänar respekten i en gedigen korrekturläsning.

La Bibliofille

Retro: Siri Hustvedts The Sorrows of an American

Då jag efter avslutad läsning ställde tillbaka Siri Hustvedts The Sorrows of an American i bokhyllan var jag besviken. Det var med bestörtning jag insåg det - jag var besviken! Kunde det vara möjligt? Gjorde jag något fel? Var jag för okoncentrerad? Hade jag läst för slarvigt? Hade jag haft för höga förväntningar?

Troligtvis det senare. What I Loved tänker jag tillbaka på som en av de mer angenäma läsupplevelser jag haft, likaså The Blindfold. Jag minns den varma känslan jag hade i magen när jag läste texterna, hur den fantastiska prosan - sval, enkel, osmyckad - var som ett rinnande vatten att läsa, jag minns de runda romanfigurerna och hur levande de var gestaltade, hur fysiskt de och de miljöer de placerats i tog form för min inre blick, och allt detta finns i The Sorrows of an American också. Så vad var det med romanen som störde mig?

Det är någonting med post-9/11kontexten, som förvisso är försumbar till sin volym, men ändå finns där som ett inande knott i bakgrunden. Det är någonting med tempot, det lunkar på och allt är väl. Men så skenar det iväg och utvecklas i en dramatisk patetik, lågmäld visserligen, men onödig, och inte ens slutet - där Siri Hustvedt verkligen ger prov på vilken fantastiskt duktig författare hon är - kan väga upp för det utspelet. Den narrativa tekniken används inte på ett sådant sätt att den skapar syntes. Eller är det min intolerans mot blir de dramatiska och känslomässiga effekter, eller varför inte helt enkelt det händelseförlopp, som Siri Hustvedt använder för att knyta samman The Sorrows of an American som gör mig reserverad?
The Sorrows of an American lyfte aldrig som What I Loved gjorde, det blev aldrig magiskt. Med sorg konstaterade jag att detta inte är Siri Hustvedts största litterära prestation, och det är kanhända orimligt att kräva av en författare att hon ska överträffa sig själv i vart alster, även om det är vad man allra högst önskar, så att man alltid blev glatt överraskad. Bitterljuvt, bitterljuvt... C'est la littérature...

La Bibliofille

Vann Naths Ett kambodjanskt fängelseporträtt

Är vittnesskildringen måhända den enda litterära genren som genom sin själva natur är oantastlig? Dess konstnärliga funktion är sekundär, dess facklitterära egenskaper kanske mer centrala, men överskuggas också dessa av någonting vida mer betydelsefullt: någon har någonting viktigt att berätta. Någon har genomlevt någonting, oftast för gemene man obegripligt, ointagligt, som man ändå måste försöka göra gripbart, fattbart. Någon har utstått någonting som det i många fall är av största personligt vikt att göra upp med, att få ro i, att helt enkelt få sagt.
Vittnesskildringen är oantastlig just för att den är självberättigande: den berättar om någonting viktigt, om någonting som det för framtiden är viktigt att det blir läst och hörsammat. Genren är icke att förväxla med den litteratur som insorteras i kategorin "sann historia" i vilken ett högst privat och, rent krasst historiskt ointressant, människoöde skildras, en genre ur vilken luften gått ur alldeles, totalt domineras av så kallad eländeslitteratur, som säkert är sprungen ur ett genuint behov av att göra upp med personliga trauman, men som numera mest tycks läsas som verklighetsflyktig socialpornografi, och blivit en arena för vältrande och gottande i andra människors större och högst privata olycka.
Vittnesskildringen är ett subjektsfönster genom vilket läsaren kan nå en större förståelse av en viktig historisk kontext. Vann Naths Ett kambodjanskt fängelseporträtt berättar om författarens liv och öden i Pol Pots och röda khmerernas Kambodja åren 1975 till 1979 då 1,6 miljoner människor, enligt Peter Englunds förord, bragtes om livet. Med regimens högst godtyckliga och terroriserande järnhand kom Vann Nath att skiljas från fru och barn, och slutligen placeras i fängelset S-21, Toul Sleng, i den södra delen av Pnom Pehns där upp emot 14000 människor svalt, torterades och avrättades. Av en tillfällighet, tack vare sina konstnärliga färdigheter, lyckades Vann Nath undkomma med livet i behåll.
Tonen i Ett kambodjanskt fängelseporträtt är lågmäld och intim, och att läsa den är som att sitta ansikte mot ansikte med Vann Nath själv. Meningsbygnaden i texten är enkel, fraserna korta och effektiva och tycks inte bara vara åtskilda av punkter, utropstecken och frågetecken, utan också av tidsliga pauser för andhämtning och eftertanke. Vann Naths enkelt diskreta berättande fyller onekligen en funktion, ger det berättade möjlighet att sjunka in hos läsaren, och får avsevärd effekt i sin kontrast mot författarens/konstnärens egenhändigt målade scenerier - fångar i sina celler, tortyr med nagelutdragning, vattentortyr, en mor som berövas sitt barn -, och de fotografier från Toul Sleng som återfinns längst bak i boken. Ord och bild tillsammans fastslår en gång för alla oantastligheten, oavvisligheten i Vann Naths historia.

La Bibliofille

Lettland berättar: Människomuseet

Novellsamlingen Lettland berättar: Människomuseet är en sann pärla för den litteraturista som uppskattar absurditet och magisk realism. Flertalet av novellerna i antologin minner om både Jorge Luis Borges och Franz Kafka, men blir i detta lettiska sammanhang något alldeles nytt: den magiska realismen möter östeuropeisk betong, och ur detta osannolika hopkok, ett slags baltisk exotism, föds de mest fantastiska noveller. Samtidigt som genrefusionen är ny och framåtsträvande finns det ändå mycket i samlingen som är retrospektivt, minnet är ett centralt tema, och många av texterna har den uråldriga sagans tonfall, utspelande sig i en karg och trolskt natur.

Att läsa Lettland berättar: Människomuseet är som att återigen vara med på barndomens högläsningsstunder på biblioteket eller nattliga spökhistoriesessioner under en tältnatt i trädgården. Stämningen, vilken den än är, är i var och en av novellerna så påtaglig att man skulle kunna skära i den med kniv. Inga Zoludes Smutstvätten, Guntis Berelis Människomuseet och Arvis Kolmanis Stormens utbrott är tre mycket goda exempel på texter som är stillsamt psykologiskt vis fasaväckande och kusliga, medan Pauls Bankovskis noveller Höstligt terränglopp, en erinrelse av en löpartävling under skoltiden och Motorcykelsommar, vars berättare förefaller vara en variation på Vladimir Nabokovs Humbert Humbert, framkallar ren och skär ångest. Man fångast, fjättras i texternas stämningsvävar, och tar sig endast med svårighet, och dessutom ytterst motvilligt, ur dem.

Alternativ titel till Lettland berättar? Lettiska mästarnoveller.

La Bibliofille