Då jag efter avslutad läsning ställde tillbaka Siri Hustvedts The Sorrows of an American i bokhyllan var jag besviken. Det var med bestörtning jag insåg det - jag var besviken! Kunde det vara möjligt? Gjorde jag något fel? Var jag för okoncentrerad? Hade jag läst för slarvigt? Hade jag haft för höga förväntningar?Troligtvis det senare. What I Loved tänker jag tillbaka på som en av de mer angenäma läsupplevelser jag haft, likaså The Blindfold. Jag minns den varma känslan jag hade i magen när jag läste texterna, hur den fantastiska prosan - sval, enkel, osmyckad - var som ett rinnande vatten att läsa, jag minns de runda romanfigurerna och hur levande de var gestaltade, hur fysiskt de och de miljöer de placerats i tog form för min inre blick, och allt detta finns i The Sorrows of an American också. Så vad var det med romanen som störde mig?
Det är någonting med post-9/11kontexten, som förvisso är försumbar till sin volym, men ändå finns där som ett inande knott i bakgrunden. Det är någonting med tempot, det lunkar på och allt är väl. Men så skenar det iväg och utvecklas i en dramatisk patetik, lågmäld visserligen, men onödig, och inte ens slutet - där Siri Hustvedt verkligen ger prov på vilken fantastiskt duktig författare hon är - kan väga upp för det utspelet. Den narrativa tekniken används inte på ett sådant sätt att den skapar syntes. Eller är det min intolerans mot blir de dramatiska och känslomässiga effekter, eller varför inte helt enkelt det händelseförlopp, som Siri Hustvedt använder för att knyta samman The Sorrows of an American som gör mig reserverad?
The Sorrows of an American lyfte aldrig som What I Loved gjorde, det blev aldrig magiskt. Med sorg konstaterade jag att detta inte är Siri Hustvedts största litterära prestation, och det är kanhända orimligt att kräva av en författare att hon ska överträffa sig själv i vart alster, även om det är vad man allra högst önskar, så att man alltid blev glatt överraskad. Bitterljuvt, bitterljuvt... C'est la littérature...
La Bibliofille
The Sorrows of an American lyfte aldrig som What I Loved gjorde, det blev aldrig magiskt. Med sorg konstaterade jag att detta inte är Siri Hustvedts största litterära prestation, och det är kanhända orimligt att kräva av en författare att hon ska överträffa sig själv i vart alster, även om det är vad man allra högst önskar, så att man alltid blev glatt överraskad. Bitterljuvt, bitterljuvt... C'est la littérature...
La Bibliofille
Jag har den liggande i en låda hemma, för den ska slås in och ges till min k. make som fyller nästa lördag. Så efter den 20 kommer jag med stor sannolikhet vara den i familjen som först läser boken. Jag har höga förväntningar, som dock börjar mattas av en aning efter att ha läst ditt (och även andras) inlägg och tankar om denna Siris senaste.
SvaraRaderaCatrin: hoppas Du och Maken tycker om boken! Kanske blir chanserna större nu när Dina förväntningar naggats lite i kanten?
SvaraRaderaJag åter kommer med rapport!
SvaraRaderaJag har inte läst någon bok av denna författare, men känner till känslan. Man önskar ju att en (favorit)författares böcker skall hålla samma kvalité... (*tänker bittert på Anne Rice*).
SvaraRaderaNoémi: "bitter" är ett ord som väl beskriver känslan av besvikelse över en bok som man hoppats så mycket på.
SvaraRaderaEnig. Denna bok lämnade en lite "fadd" eftersmak tycker jag. Det är inget måste för mig att känna något för bokens huvudperson/er, men kanske underlättar det. Jag tyckte tyvärr mest han var en tråkig amerikan, inte bara sorgsen... Det enda som lyfte något var den skandinaviska kontexten.
SvaraRaderaPS. Du frågade förut om "Farfar upp i graven". Läst nu, och njaaae, får jag väl sammanfatta... Rekommenderar istället den gamle nobelprisförfattaren från 1961 som skriver så oändligt mycket bättre om samma stad och samma bro... (och ändå är lika relevant för 1990-talets händelser!!)
Rwandamamman: inte bara jag som inte var till mig av salighet över senaste Hustvedten. Gott att veta!
SvaraRaderaTack för sammanfattning/rekommendation!