Vann Naths Ett kambodjanskt fängelseporträtt

Är vittnesskildringen måhända den enda litterära genren som genom sin själva natur är oantastlig? Dess konstnärliga funktion är sekundär, dess facklitterära egenskaper kanske mer centrala, men överskuggas också dessa av någonting vida mer betydelsefullt: någon har någonting viktigt att berätta. Någon har genomlevt någonting, oftast för gemene man obegripligt, ointagligt, som man ändå måste försöka göra gripbart, fattbart. Någon har utstått någonting som det i många fall är av största personligt vikt att göra upp med, att få ro i, att helt enkelt få sagt.
Vittnesskildringen är oantastlig just för att den är självberättigande: den berättar om någonting viktigt, om någonting som det för framtiden är viktigt att det blir läst och hörsammat. Genren är icke att förväxla med den litteratur som insorteras i kategorin "sann historia" i vilken ett högst privat och, rent krasst historiskt ointressant, människoöde skildras, en genre ur vilken luften gått ur alldeles, totalt domineras av så kallad eländeslitteratur, som säkert är sprungen ur ett genuint behov av att göra upp med personliga trauman, men som numera mest tycks läsas som verklighetsflyktig socialpornografi, och blivit en arena för vältrande och gottande i andra människors större och högst privata olycka.
Vittnesskildringen är ett subjektsfönster genom vilket läsaren kan nå en större förståelse av en viktig historisk kontext. Vann Naths Ett kambodjanskt fängelseporträtt berättar om författarens liv och öden i Pol Pots och röda khmerernas Kambodja åren 1975 till 1979 då 1,6 miljoner människor, enligt Peter Englunds förord, bragtes om livet. Med regimens högst godtyckliga och terroriserande järnhand kom Vann Nath att skiljas från fru och barn, och slutligen placeras i fängelset S-21, Toul Sleng, i den södra delen av Pnom Pehns där upp emot 14000 människor svalt, torterades och avrättades. Av en tillfällighet, tack vare sina konstnärliga färdigheter, lyckades Vann Nath undkomma med livet i behåll.
Tonen i Ett kambodjanskt fängelseporträtt är lågmäld och intim, och att läsa den är som att sitta ansikte mot ansikte med Vann Nath själv. Meningsbygnaden i texten är enkel, fraserna korta och effektiva och tycks inte bara vara åtskilda av punkter, utropstecken och frågetecken, utan också av tidsliga pauser för andhämtning och eftertanke. Vann Naths enkelt diskreta berättande fyller onekligen en funktion, ger det berättade möjlighet att sjunka in hos läsaren, och får avsevärd effekt i sin kontrast mot författarens/konstnärens egenhändigt målade scenerier - fångar i sina celler, tortyr med nagelutdragning, vattentortyr, en mor som berövas sitt barn -, och de fotografier från Toul Sleng som återfinns längst bak i boken. Ord och bild tillsammans fastslår en gång för alla oantastligheten, oavvisligheten i Vann Naths historia.

La Bibliofille