Ragnar Thoursies Sånger från äldreomsorgen

Hösten är högst närvarande i detta års augustislut och i en ansträngning att på något hanterbart vis medsköljas i denna skrämmande tidiga höstlighet, i den mörka årstidens invasiva och obarmhärtiga fortskridande, tillåter jag mig andaktsfullt att för en afton uppgå i Ragnar Thoursies Sånger från äldreomsorgen.

Det är så att man önskar gråta sig till döds: av bedrövelse inför den verklighet som finns där bakom den åldrade poetens rader, som måhända också lurar på en själv om man slumpligen råkar föräras ett liv som inte avbryts av tidigare tragedier; för att det är så fantastiskt vackert ändå, det han skriver, Ragnar Thoursie, och för att det finns så mycket svårt han lyckas uttrycka i dikter som till formen är så enkla.
Det är många känslor som stiger ur Sånger från äldreomsorgen, denna fyrdelade diktsamling. Den första delen kallad En annan värld är vardagspoetisk och uttrycker tacksamhet över den hjälp som finnes och gives, smått satirisk politiserande frustration inför bristerna i omsorgen, förtvivlan över de gamlas ensamhet, oron, glädjen i det lilla;

Fåglars liv


Har du sett alla småfåglar
som flyger av och an i trädet
utanför ditt fönster?
Nej, jag är så stel i nacken.
Kan inte vända mig om och se ut.
Men det gläder mig
vad du säger, att de finns där.

Den är så gripande skön och gastkramande, denna poesi genom vilken läsaren vid Ragnar Thoursies sida tillåts få en glimt in i en vardag som är den äldreomsörjda åldringens. Redan i denna första del sitter jag som förlamad av den största skuld, som om jag någonstans samtyckt till och godkänt att gamla människor blivit någonting som ska hanteras. Detta blir så mycket tydligare när man får se det inifrån, från åldringens perspektiv, läsningen är mer än ett iakttagande på textligt avstånd ett medupplevande, en identifikation med och uppgående i det berättande jaget.
I den följande delen benämnd Barndomsland lämnar poeten sin nutid och reser i minnet tillbaka till barndomen, till mamma Signe och pappa Johan Algot. I ljuset av denna lyckovärld där man låg ned och bet av jordgubbar för att kringgå förbudet att plocka dem..,

Jordgubbstjuven

En förslagen tjuv i vårt jordgubbsland
- jag i femårsåldern - mamma
hade tillhållit mig att inte plocka.
Då ser hon genom fönstret hur jag
lägger mig ned och biter av jordgubbar.
Då jag kommer in med munnen röd
får jag bara lätt bannor.

då man sydde lapptäcken, sjöng och spelade på instrument, kalkade plommonträd, sov i utdragssoffan och bad aftonbön, blir vår gamlings liv här och nu desto mer svårt att skåda, som kontrasten mellan barnet och åldringen är så stor, en och samma människa i två olika gestalter, åtskilda av mängder av tid, en, som det känns, mestadels förbistrande tid.
Vänder så åter till äldreomsorgen i Sånger från äldreomsorgens tredje del Leendet. Ansatsen tycks vara att uppvisa de goda sidorna i livet på ett äldreboende, poeten talar om sång och om kindpussar, men långsamt, långsamt smyger sig ensamheten och ångesten in på sidorna igen, vi varnas...

Föremål för omsorg

Vi gamla är föremål för omsorg.
Visst är det underbart!
Bara vi inte blir till föremål
i omsorgen.

och mer än en berättelse om vardag och glädje blir diktsamlingens tredje avsnitt Leendet en sorgkantad historia om isolering, maktlöshet och förringning:

Uppsträckning

Den vänliga personalen
kan ibland bli ovänlig.
En av de gamla hade självsvåldigt bytt plats
vid matbordet, tillrättavisas
bryskt, med hög röst. Alla lystrar.
"Har du förstått? Bordsplaceringen
bestämmer vi, inte du!"

Tystnad i den stora salen.

Åldringen i Sånger från äldreomsorgen måste till sist se sig besegrad och samlingens slutparti Livsfliken domineras av känslor av vanmakt, ångest och ensamhet:

Bön


I min ålders ynkedom och nöd
O, Herre Gud, mig vänder jag till Dig.
SKänk mig ett halmstrå,
hopp, en strimma ljus.
Fruktan mig kväver.
Dig ropar jag i den mörka natt.

Han rannsakar sig, gammelmannen. Han analyserar sin ensamhet, anklagar sig själv, kontemplerar sitt förfall och sin färd mot det eviga mörkret, återvänder i ett slags barnslig desperation till föräldrarna, men möts också där av sjukdom och död. Fast ändå, till sist, hoppet:

[---]
Men kanske - stödd på silverkryckan
än i några år - jag kan besöka
barn och barnbarn.

Förunderligt detta, att ett sådant gammelmansöde som det Ragnar Thoursie beskriver, våndorna i det, kan få en sådan våldsam vacker form, att ångest, skräck och desperation, en själ upprörd på gränsen till det outhärdliga alls kan beskrivas i ord. Det motsägelsefulla i att det kan finnas förborgad, upprinna en skönhet i och ur ålderdomens och äldreomsorgens tragedi. Förunderlig, denna poetens ordliga makt..!

La Bibliofille