Ulf Lundells 6 pjäser

Grabben hela dagen, det är Ulf Lundell det. Han är litterärt sett en snubbe man kan lita på, håller sig inom sin egen erfarenhetsram och ska inte skämmas för det. Han kan skriva om sex, kvinnor, moment 22-relationer, alkohol, missbruk, rock'n roll, kärlekens omöjlighet, hatet till fosterlandet och kärleken till fosterlandet, älskade Stockholm, hatade Stockholm, Skåne, den existentiella rävsaxen, konsten och ett flertal andra ämnen som torde vara mer än välbekanta för envar som läst ett par tre böcker av Ulf Lundell. Man vet vad man får.
I 6 pjäser debuterar Ulf Lundell som pjäsförfattare. Några pjäser i klassisk bemärkelse är det väl knappast tal om, även om det finns aktindelningar, scenanvisningar och repliker, men vem hade å andra sidan förväntat sig ett lydigt inrangerande i de gängse dramatiska leden?
Skulle jag vilja se de sex dramerna sättas upp på scen? Nej, det tror jag mig inte vilja, och det av flera skäl. Primo för att jag skulle ha svårt att acceptera någon annan än Ulf Lundell i de manliga huvudrollerna (märkligt detta, hur en del författare smittar av sig på ett sådant vis att man uppfattar allt de skriver som ett självbiografiskt uttryck!), secundo för att pjäserna genom sin själva natur saknar det jag tycker mest om med Lundell, nämligen miljöbeskrivningarna. Det finns ingenting jag håller så högt i den lundellska litteraturen som miljöbeskrivningarna, hans förmåga att beskriva platser på ett sådant sätt att jag klart och tydligt ser dem för mig, känner dofterna, vinden mot kinden, hör fåglarna, ja allt sådant. Däremot skulle jag gladeligen slippa alla inslag av mer spänningsrelaterad art, ety jag alls icke uppskattar dem, såsom pseudogisslandramat i Backstage, lavinen och nästanmordet i Offpist, för att ge några exempel. Denna typ av action kontrasterar alltför bjärt med de teman och motiv som Lundell vet att skriva så starkt och drabbande om, de bleknar i jämförelse, blir intetsägande och i det närmaste patetiska i jämförelse med vidden av de existentiella svårigheterna som pjäserna gestaltar och beskriver.
Skulle 6 pjäser hålla för uppsättning på scen? Ja, det skulle den. Frågan är istället huruvida de sex pjäserna skulle hålla att dramatiseras var och en för sig, huruvida det skulle bli tillräckligt intressant och givande. Personligen skulle jag föredra att se dramerna uppföras som en enhet, på samma sätt som jag föredrar att läsa dem som en enhet. Det finns en dynamik dramerna emellan, de förhöjer varann, stegrar den oavvisliga känsla av existentiell klaustrofobi som växer sig allt starkare för vart drama man inmundigar och det är i den övergripande gestaltningen av klaustrofobin och också i de lundellska replikskiftena, naturligheten i dem, som 6 pjäser har sitt raison d'être, det är däri som det finns en trovärdighet och äkthet, en autostrada in i en erfarenhet, mot ett bakomtextligt subjekt som vet vad det talar om och besitter en förmåga att klä sina känslor och upplevelser i ord, döda dem genom att uttala dem, föreviga dem genom att låta dem nedärvas i textens, persongalleriernas, och läsarnas/åskådarnas generationer.

La Bibliofille